”Antirasism” vs. förd politik. Apropå SD

SD:s nya valfilm

Statistik från Migrationsverket på avgjorda asylärenden. 2/3 av de människor som flyr och lyckas ta sig til Sverige blir utvisade, dvs statligt våld eller våldshot riktas mot människor som anses oönskade för att de inte är tillräckligt svenska. 2013 och 2014 har siffrorna gått upp till runt 50% på grund av Syrien, men tidigare var 2/3 avslag den normala siffran.

Tusentals migranter dör på Medelhavet eftersom Sverige och EU stänger dörren för legala flyktvägar. Detta är endast de kända dödsfallen, troligen är mörkertalet stort.

Polis river EU-migranters tältläger på kommunens uppmaning. Ett öde som drabbat 800 EU-migranter i år. Angrepp kan ses tillsammans med en lång rad andra, icke-statliga, våldshandlingar och angrepp på EU-migranter, ofta med antiziganistiska förtecken.

Och ändå är alla politiker antirasister.

En väldigt bra bok…

Hoho. Om någon missat… Skicka mig ett mail på epost(a)jlundstrom.se och berätta vad du vill betala för boken, du väljer själv ditt pris. 0-200 kronor inklusive porto är rekommenderat. (Jag har också några ex av antologin om kristen tro och anarkism – Att hoppas på ett annat system, som kan fås för ett liknande frivilligpris. Mitt bidrag till den antologin hittar du annars här.)

HD om djurrättsdom

Idag kom beskedet att HD inte tar upp Ebba och Karls fall till prövning. Ebba och Karl dömdes av Svea hovrätt till 2,5 års fängelse för påstådda angrepp på ett antal personer med koppling till minkfarmande. Jag touchade på ämnet i den här posten. Om du vill skriva solidaritetsbrev till Karl och Ebba så hittar du adresserna här, men de kommer att ändras inom kort när de flyttas till anstalt.

Om relationen mellan pacifism och anarkism

eller -

Är det verkligen fred vi vill ha?

Oavsett om du är anarkist eller pacifist, både och eller inget av det, så tror jag du kan ha en synpunkt på följande.

Jag har länge tänkt att en allvarligt menad pacifism borde leda till anarkism. En stat har alltid polis och/eller militär, det vill säga väpnade styrkor som upprätthåller ordningen med hot om våld. Och ekonomiskt ojämlika system såsom kapitalism kan inte fungera utan sådana styrkor som bevakar de rika och mäktigas privilegier. Och pacifisten tror inte att väpnade styrkor är något att hänga i granen. Följaktligen är en (gömd) konsekvens av pacifism anarkism. Den som inte kan stå ut med anarkismen borde därför också släppa sin pacifistiska retorik.

Men är det också så att det går att vända på myntet? Leder anarkism till pacifism? Jag vill hävda att så är fallet, med några viktiga brasklappar som jag återkommer till mot slutet. Det finns nämligen flera inslag i den anarkistiska traditionen som pekar i en pacifistisk riktning;

-Antimilitarism. Jag undrar om inte de mest ihärdiga motståndarna mot militarism, både historiskt och i nutid, varit just anarkister. Det finns flera skäl till detta. Centrala aspekter av moderna arméer, förutom kopplingen till staten, är bland annat sexism och starka hierarkier. Vapen idag kan knappast skiljas från detta sammanhang. Det är sant att anarkister ibland har gett vika för militarism, såsom när Kropotkin stödde deltagande i första världskriget eller med anarkisterna under spanska inbördeskriget, men det har i dessa undantagsfall som jag ser det lett till nederlag för anarkismens utbredning.

-Feminism. För tidiga anarkister som Emma Goldman, Voltairine deCleyre och Louise Michel var kampen mot mannens överhög en självklar del av anarkismen. Samtidigt vet vi att våld och vapen i oerhört hög utsträckning är kopplad till en inlärd arbetsdelning mellan könen där detta är mannens domän. Detta har bidragit till att upprätthålla patriarkatet. Detta borde göra såväl feminister som anarkister skeptiska till våld och vapen. Det har det i regel gjort också när det gäller feminister, men inte i lika hög utsträckning anarkister.

-Mål och medel. Anarkister har alltid argumenterat för att kapitalismen inte kan krossas genom en arbetardiktatur. Detta har historiskt varit den avgörande skillnaden mellan anarkister och marxister. Vi tror inte att frihet går att uppnå genom förtryck. Många anarkister har därför resonerat på ett sätt som försökt hålla ihop mål och medel, och strävat efter att organisera sig, leka, försörja sig själva och göra motstånd på ett sätt som så mycket som möjligt pekar mot den framtid vi längtar efter. Detta borde innebära att om vi vill ha en fredligare värld där färre mänskliga och ickemänskliga djur dödas, torteras och plågas, då behöver vi också sträva efter denna värld på ett sätt som påminner om detta mål.

-Hierarkimotstånd. En hierarki kan knappast etableras eller upprätthållas utan att en part har en bättre tillgång till makt. För det mesta eller alltid är vapen och våld centrala för byggandet av hierarkier, förtryck och dominans. Och ju fler maktredskap som finns och ju starkare de är, desto tyngre blir förtrycket. Detta ser vi tydligt idag då hela planeten hotas av den industriella civilisationen och dess mäktiga förstörelseredskap. Detta borde vara ett argument för avrustning, menar jag.

Trots detta har pacifismen alltid varit en minoritetshållning bland anarkister. Detta beror väl delvis på att makten är så bra på att använda ropen på ”fred” och ”ickevåld” för att pacificera befolkningen och få den att lyda. Delvis beror det nog också på att anarkismen till sin natur har en konfrontativ dimension, och eftersom anarkister som alla andra har lärt sig att lösa problem med vapenmakt så är det naturligt att även gå denna väg i motståndet mot systemet. Jag tror också det beror på att pacifismen många gånger har använts för att splittra motstånd och fördöma och att ta avstånd från människor som använt våld och vapen mot sina förtryckare.  Sånt suger, tycker jag.

Måste välja så är jag nog idag, till skillnad från för 10 år sedan, mer anarkist än pacifist. Men jag tänker att en genomförd pacifism borde leda till anarkism likaväl som en genomförd anarkism borde leda till en ickedogmatisk pacifism.

Håller du med?

<br /><div class="byline italic">Bild: Monika Miranda</div>

 

Förstörda tältläger, fascistdemos och polisrazzior

I lördags stormade polisen kulturhuset cyklopen i Högdalen, ett hus som nu finns i version 2 efter att det tidigare huset bränts ned (när personer fanns i huset), troligen av nazister under en period då ytterligare en mordbrand mot en barnfamilj genomfördes. I lördags eftermiddag genomfördes en (så långt jag vet lyckligtvis icke tillståndsgiven) aktion för att störa och blockera en nazistgrupperings marsch genom Stockholm.

10.000-tals människor deltog, och polisens försök att skrämma iväg och bryta upp folkmassan lyckades inte, och även om en del demonstranter måste ha skadats så vågade de uppenbarligen inte använda samma våldsnivå som i Malmö förra helgen.

Dagen efter hålls den anarkistiska bokmässan på Cyklopen. Samtidigt håller SD ett torgmöte i Högdalen (som möts av ivriga motdemonstranter), och lär enligt uppgift ha pratat bland annat om att stänga Cyklopen på grund av dess stöd till EU-migranter.

Klockan 04 på natten mellan dessa dagar vaknar den grupp EU-migranter som har läger i Högdalen av att fyra tält brinner. Två personer förs till Uppsala med allvarliga brännskador. Polisen bryr sig först inte, och låter bli att undersöka och spärra av området. Precis som de hade gjort om en Svenssonvilla brunnit ned mitt i natten och flera personer varit nära att stryka med? Ingen misstanke om brott, uppger polisen. Efter ett tag ändrar de sig, och inleder en förundersökning. Mot EU-migranterna.

Idag har enligt uppgifter från bland annat organisationen Hem en större insats planerats igen av kommun och polis för att fördriva EU-migranterna och förstöra deras hem. (Uppdatering – nu genomfört, tydligen.) Regeringen fokuserar på ”flyktingmottagandets kostnader”, och KDU skriver korkade debattartiklar om att begränsa antalet flyktingar.

Slutsatserna lämnar jag till läsaren.

Om media, poliskritik och antifascister

Den här omfattningen av poliskritik i mainstreammedia känns unik. Nu får vi läsa om Rhode som fick skallen spräckt av batongslag för att han ropade, Mehdi, 50, som blev allvarligt skadad efter att ha blivit påriden och Lukas Moodysson som ger en ingående beskrivning av poliser som beter sig ”som monster”. Samtidigt saknar jag lite grävande journalistik som ställer frågor som ökar förståelsen av det som hänt. De analyser som hörs handlar mest om att polisen som någon slags olycksfall i arbetet kan ha använt övervåld för att bemöta hotet från ondskefulla våldsverkare. Här kommer ett litet batteri frågor som någon borde ställa sig;

-Handlar det här om att polisen tappar kontrollen, eller är det ett taktiskt beslut på högre nivå i förhand att använda massivt våld för att avskräcka motdemonstranter under resten av SVP-veckan?

-Hur gick det till när polisen spärrade av akuten och tog sig rätten att bestämma vilka som skulle få komma in? Är detta förenligt med grundläggande mänskliga rättigheter?

-Är det rimligt att partier som förespråkar etnisk rensning och en nazistisk ideologi ska försvaras med massiva polisinsatser? Hur konstigt är det egentligen att vissa betraktar nazistpropaganda på gator och torg som ett övergrepp som behöver stoppas?

-Hur ser proportionaliteten ut mellan några kastade flaskor och smällare i riktning mot poliser med skyddsutrustning och batongslag som spräcker skallar och hästar som trampar över människor eller pansarbilar som kör hastigt mot eller över oskyddade demonstranter?

-Hur kommer det sig att det finns människor som inte litar på polisen, blir förbannade och/eller maskerar sig? Är det ett ofelbart tecken på ondskefullhet, eller kan det vara ett taktiskt beslut eller spontana infall som bottnar i erfarenheter och är rimliga för att skydda sig själv?

-Var kom uppgiften om antalet skadade ifrån? Och att ingen var allvarligt skadad? Går det ens att veta hur många som blir skadade när vissa kan ha hindrats från eller vara rädda för att söka vård?

-Om det nu användes så mycket farligt våld från demonstranters sida, hur kommer det sig att vi inte hört något om skadade poliser, hästar eller nazister?

-Varför gick polisen ut med oriktiga uppgifter? Finns det något skäl att tro på polisens uppgifter? Vad styrker att den felaktiga informationen rör sig om ett olycksfall i arbetet? Hur vanligt förekommande är det att polisen vinklar eller ljuger om händelser till sin fördel, och hur kommer det sig att media så sällan använder källkritik gentemot polisen?

-Att människor använder svarta block-taktik, kan det finnas någon tanke bakom det, eller är det bara allmän demoniskhet?

-Om det funnits människor med som ogillar polisen per definition, det vill säga anarkister och andra, vad kan det bero på? Kan anarkism möjligen vara en ideologi och inte bara ett skällsord?

Det här är frågor som någon borde ställa. Även om jag själv har vissa gissningar på vissa av frågorna, så kan de väl åtminstone ställas som ett led i en fördjupad förståelse bortom floskler och propaganda. Nazisterna har ju fått utrymme att lägga ut texten i olika intervjuer, vore det inte rimligt att försöka förstå även antifascisterna, både pacifistiska och mer militanta sådana?

Sen tycker jag inte vi ska låta det här avskräcka oss. Men det finns vissa saker som åtminstone jag tror är bra att tänka på för att skydda sig själv mot polisvåld. (Med det absolut inte sagt att den som blir utsatt har sig själv att skylla!!!) Komplettera och korrigera gärna.

Gå aldrig ensam. Ha koll på vad som händer med dina vänner, och se till att du har folk du litar på med dig. Prata inte med polisen. Undvik beteenden som i onödan eskalerar en potentiellt farlig situation. Håll när det är möjligt en säkerhetsmarginal mellan dig själv och polisen. Lyssna på dina känslor, gör bara det du känner dig bekväm med. Var extra försiktig i situationer där snutarna blir upptrissade eller är i närheten av att tappa kontrollen. Lämna legitimationen hemma. Överväg i vilka situationer maskering och liknande kan vara till hjälp, och när det kan förvärra situationen.

Men låt dig inte avskräckas. Inga fascister på våra gator!

Uppdatering: AFA Stockholm skriver ett viktigt, initierat och nyanserat inlägg om detta också här.

Vanlig och aktivist

I mitt skrivande är ett bärande element en ganska radikal samhällskritik. Samhällskritiken är min gåva och min förbannelse. Jag tror att sådana bidrag behövs, men jag är väldigt glad att alla inte är som jag.

Ett dilemma med detta fokus är att den som bara ser mina texter kan dra långtgående och missriktade slutsatser om vilket liv jag lever. Men faktum är att mycket i mitt liv är väldigt vanligt. Jag är gift sen 17 år, har två barn som är på väg in i tonåren, bor i hyreslägenhet, lagar mat, städar, diskar, kollar på Breaking Bad, går på barnens idrottsmatcher, handlar, träffar släkt och vänner, gillar god mat och att ta några öl på fredagkvällen och så vidare. Jag är normalutbildad och har jobbat bland annat som taxiförare.

Men jag är också aktivist. Tidigare har jag undvikit den beteckningen, just eftersom den fungerar som en avnormaliserare av aktivismen. Men även om de små, ofta osynliga, vardagliga handlingarna av vänlighet, kamratskap och livsnjutning är centrala, så tror jag också vi behöver aktivism, det vill säga agerande och aktioner som tydligt bryter mot lagar och normer och pekar mot en radikalare omvärdering av vårt sätt att leva. Och jag är övertygad om att detta går att kombinera med ett vanligt liv. Alla aktivister behöver inte sluta lönearbeta, hamna hos Kronofogden eller skriva böcker! Den dagen det blir så har vi förlorat. Flera av mina vänner som deltagit i aktioner har exempelvis gjort det samtidigt som de varit småbarnsföräldrar i lägre medelåldern.

För några år sedan kom en ganska omskriven och välargumenterad text med titeln Ge upp aktivismen. I långa stycken delar jag analysen, men dilemmat blir att vi inte riktigt har något val, vi lever i ett system som delar upp oss och tilldelar oss roller, och detta kommer vi inte från. Ger vi upp aktivismen så kvarstår i princip bara de institutionaliserade rollerna att välja på istället. Jag föreslår istället att vi engagerar oss för att avexpertifiera och normalisera aktivismen. Här har personer som Pelle Strindlund och Annika Spalde gjort mycket i Sverige genom att dela med sig av sina erfarenheter och försöka inkludera nya människor i aktioner och nätverk, och personer som Hammarström och Lundell som i sin podcast vågat göra samma sak fast de varit nyare aktivister. Utan Annikas exempel och pepp hade jag själv knappast tagit steget.

Det finns mentala och sociala hinder mot aktivismen som vi behöver hjälpas åt att krossa. Två exempel. Det är inte så himla farligt. Ofta blir personer varken skadade eller lagförda i samband med aktioner. Och den typ av aktivism som jag sysslat mest med är småbrott med låga straff, det kan handla om några tusen i böter, där det ofta går att slippa rättegång även om en blir gripen om en vill det. Sällan leder den typen av domar till några problem med att få jobb eller liknande, så länge en inte vill bli plit eller snut eller så. Inte heller behöver en vara så himla påläst. Det är viktigt ibland att agera utifrån den insikt och de känslor en har, så länge en är öppen för korrigering. En behöver inte vara välargumenterad och ha alla fakta. Det finns ändå alltid ett trovärdigt motargument till alla perspektiv, och oavsett hur påläst en är så är det alltid den som avviker från normen som mest ifrågasätts och ställs till svars. När vi aktivt upprätthåller den rådande ordningen så ifrågasätts vi aldrig på samma sätt.

Däremot tror jag i de flesta fall det är viktigt att bedriva aktivism tillsammans med andra. Se till att ni är flera eller åtminstone att du har stöd av folk runtomkring dig. Har du inte det så sök dig till sammanhang som är öppna för detta. Och känner du folk som aktivistar för bra grejer så börja med att vara nyfiken (men inte för nyfiken…) prata om det och kanske ge ditt stöd. Var med när det händer som iakttagare eller aktionsunderstödjare om du inte är beredd att just då vara aktivisten. Öva dig, börja gärna där du är, exempelvis genom att oftare följa dina övertygelser på din arbetsplats eller i det offentliga rummet även om det bryter mot normen.

Well, jag har redan blivit för långrandig. Ni fattar bilden, tror jag. Fler vanliga aktivister i folket!