Vanlig och aktivist

I mitt skrivande är ett bärande element en ganska radikal samhällskritik. Samhällskritiken är min gåva och min förbannelse. Jag tror att sådana bidrag behövs, men jag är väldigt glad att alla inte är som jag.

Ett dilemma med detta fokus är att den som bara ser mina texter kan dra långtgående och missriktade slutsatser om vilket liv jag lever. Men faktum är att mycket i mitt liv är väldigt vanligt. Jag är gift sen 17 år, har två barn som är på väg in i tonåren, bor i hyreslägenhet, lagar mat, städar, diskar, kollar på Breaking Bad, går på barnens idrottsmatcher, handlar, träffar släkt och vänner, gillar god mat och att ta några öl på fredagkvällen och så vidare. Jag är normalutbildad och har jobbat bland annat som taxiförare.

Men jag är också aktivist. Tidigare har jag undvikit den beteckningen, just eftersom den fungerar som en avnormaliserare av aktivismen. Men även om de små, ofta osynliga, vardagliga handlingarna av vänlighet, kamratskap och livsnjutning är centrala, så tror jag också vi behöver aktivism, det vill säga agerande och aktioner som tydligt bryter mot lagar och normer och pekar mot en radikalare omvärdering av vårt sätt att leva. Och jag är övertygad om att detta går att kombinera med ett vanligt liv. Alla aktivister behöver inte sluta lönearbeta, hamna hos Kronofogden eller skriva böcker! Den dagen det blir så har vi förlorat. Flera av mina vänner som deltagit i aktioner har exempelvis gjort det samtidigt som de varit småbarnsföräldrar i lägre medelåldern.

För några år sedan kom en ganska omskriven och välargumenterad text med titeln Ge upp aktivismen. I långa stycken delar jag analysen, men dilemmat blir att vi inte riktigt har något val, vi lever i ett system som delar upp oss och tilldelar oss roller, och detta kommer vi inte från. Ger vi upp aktivismen så kvarstår i princip bara de institutionaliserade rollerna att välja på istället. Jag föreslår istället att vi engagerar oss för att avexpertifiera och normalisera aktivismen. Här har personer som Pelle Strindlund och Annika Spalde gjort mycket i Sverige genom att dela med sig av sina erfarenheter och försöka inkludera nya människor i aktioner och nätverk, och personer som Hammarström och Lundell som i sin podcast vågat göra samma sak fast de varit nyare aktivister. Utan Annikas exempel och pepp hade jag själv knappast tagit steget.

Det finns mentala och sociala hinder mot aktivismen som vi behöver hjälpas åt att krossa. Två exempel. Det är inte så himla farligt. Ofta blir personer varken skadade eller lagförda i samband med aktioner. Och den typ av aktivism som jag sysslat mest med är småbrott med låga straff, det kan handla om några tusen i böter, där det ofta går att slippa rättegång även om en blir gripen om en vill det. Sällan leder den typen av domar till några problem med att få jobb eller liknande, så länge en inte vill bli plit eller snut eller så. Inte heller behöver en vara så himla påläst. Det är viktigt ibland att agera utifrån den insikt och de känslor en har, så länge en är öppen för korrigering. En behöver inte vara välargumenterad och ha alla fakta. Det finns ändå alltid ett trovärdigt motargument till alla perspektiv, och oavsett hur påläst en är så är det alltid den som avviker från normen som mest ifrågasätts och ställs till svars. När vi aktivt upprätthåller den rådande ordningen så ifrågasätts vi aldrig på samma sätt.

Däremot tror jag i de flesta fall det är viktigt att bedriva aktivism tillsammans med andra. Se till att ni är flera eller åtminstone att du har stöd av folk runtomkring dig. Har du inte det så sök dig till sammanhang som är öppna för detta. Och känner du folk som aktivistar för bra grejer så börja med att vara nyfiken (men inte för nyfiken…) prata om det och kanske ge ditt stöd. Var med när det händer som iakttagare eller aktionsunderstödjare om du inte är beredd att just då vara aktivisten. Öva dig, börja gärna där du är, exempelvis genom att oftare följa dina övertygelser på din arbetsplats eller i det offentliga rummet även om det bryter mot normen.

Well, jag har redan blivit för långrandig. Ni fattar bilden, tror jag. Fler vanliga aktivister i folket!

Behov av input

Vaknar strax före 06 av bullret från det väldiga stenbrottet i närheten. Kan inte somna om. Tänker på gårdagskvällens skogspromenad och de bägge skogsmaskiner som fäller träd, skadar, dödar och fördriver djur och river upp väldiga sår i marken i närheten av vår favoritgrillplats. Allt under överseende av en prisbelönt skogsvårdare. Hamnar i ett deppigt tankespår, lika djupt och fult som märkena i skogen. Minns det homofoba seminariet som drog hundratals ungdomar på en festival i helgen som gick. Ser framför mig det etablerade fascistparti som hade stuga på stortorget i helgen och dånade ut sitt ”vi tar tillbaka vårt land” under polisbeskydd. Får speciellt dåliga vibbar av två ansikten jag tyckte mig skymta. Känner sorgen från kontakten i slutet av veckan med den stödgrupp för asylsökande som i ett halvår lovat hjälp till en vän som inte får vara här och inte kan skickas iväg, utan att något hänt. Upplever tomhet när jag tänker på den frikyrkliga välgörenhetsorganisation som inte längre tycks kunna acceptera en pacifist och poliskritiker som volontär. Grunnar på planeringsmötet härom dagen då en kommande aktion fick ställas in på grund av att människor inte har tid, mod och intresse. Skymtar inre bilder av fattiga människor med utsträckta händer som tycks få allt mindre i sina skålar.

Och allt detta är bara saker jag själv personligen stött på. Vad jag hör på nyheterna har jag inte ens nämnt. Och kanske framför allt har jag inte nämnt vad jag inte hör, att mycket tyder på att vi befinner oss i en situation där inte bara ett oöverblickbart antal djur- och växtarter utplånas, utan kanske också människan som art.

Visst finns det oerhört mycket glädje, skönhet, gemenskap och frihetslängtan. Jag ser det, men jag har verkligen svårt att se att det svarar upp mot den situation vi befinner oss i.

Så hjälp mig här. Finns det några seriösa tecken på ett uppvaknande, mot förtryck och förstörelse och för kärleken och vördnaden för livet? Eller om allt går åt helvete, om generationen efter oss kommer åldras i en värld som går under, kan en då behålla en passion för motstånd och en känsla av glädje och mening detta till trots? Och i så fall hur? Länge har jag trott att jag visste en del om detta, men även på detta känner jag mig ibland alltmer osäker.
(Rubriken har ändrats/tonats ned 17/8)

Ibland tänker jag att svaret är ett annat än frågan. Att den hårdhet jag upplever i systemet och den passivitet jag tycker mig se hos människor beror på någon skada jag har som gör att jag i grunden missuppfattat hur tillvaron är beskaffad. Visa mig i så fall hur en sådan som jag kan lämna stigarna och ta sig till den breda vägen.

Mer om boken

Är du nyfiken på att läsa min bok En förtryckares frihetliga fantasier, eller på att stödja bokprojektet? Just nu har ett 70-tal personer beställt boken, men jag tror på fler intresserade.

Det finns flera saker du kan göra;

1. Beställa en eller flera böcker. Boken har ett rekommenderat styckpris på mellan 0 och 200 kronor (inkl porto). Om du beställer direkt från mig (vilket jag verkligen föredrar), istället för från nätbokhandlarna eller Vulkan, kan du få det ”pris” som passar för dig. Har du gott om stålar och/eller gillar det jag skriver så kanske det passar med ett högre pris, har du dåligt med stålar och/eller ogillar det jag skriver så kanske ett lägre pris eller 0 kr är mer lämpligt. Ingen behöver förklara sig.

2. Prata eller skriva om boken. Boken har i princip ingen annan marknadsföring än den som författare och läsare tillhandahåller. Därför får du hemskt gärna, om du tycker boken förtjänar att spridas, hjälpa mig genom att nämna boken, tipsa vänner, sprida info i sociala medier, skriva en recension på din blogg, ge bort boken, diskutera innehållet mm. Jag är mycket tacksam för varje sådan insats, oavsett vad du säger om boken (var ärlig, bara!). Om du skriver eller ser en recension eller liknande av boken är jag tacksam om du vill uppmärksamma mig på det.

3. Ge ett ekonomiskt bidrag. Ju mer stålar som kommer in och ju snabbare, desto enklare blir fortsatt bokdistribution till frivilligt pris. I det fall projektet skulle gå med plus i slutändan så underlättar din gåva för mig att fortsätta fokusera på aktivism, samhällskritik och socialt frivilligarbete.

Beräknad leveranstid är 0-3 veckor. Kontakta mig på epost(a)jlundstrom.se och uppge din adress och om/vad du vill betala.

Vill du kommentera och diskutera boken så kan du göra det här.

Civil Oljudnad hos Bofors

I morse hade Bofors industriområdet och vapentillverkaren BAE Systems den stora förmånen att få ta emot Gustaf Nygrens fantastiska konstprojekt Civil Oljudnad. Att de fem konstnärerna/författarna i aktionsgruppen misstänks för brott och att polisen länge gjorde sitt bästa att som vanligt via media sprida lögner om aktionen hjälpte inte för att tysta dessa otystbara toner.

Boken klar!

En förtryckares frihetliga fantasier är nu tryckt och klar och den första omgången böcker skickas ut idag.

Det viktigaste för mig är att boken blir läst och spridd, och därför är det rekommenderade ”priset” från 0 till 200 kronor. Det går alltså mycket bra att få boken gratis, eller för ett ”pris” som passar dig. Jag litar helt på din prissättning, och du behöver så klart inte motivera vad du ger eller inte ger. Maila en beställning av boken (epost(a)jlundstrom.se) så får du instruktioner kring leverans och möjligheten att ge något.

Du får jättegärna hjälpa mig att sprida informationen om boken om du tycker att den verkar läsvärd. (Använd den här länken.)

Missa inte det här nu! :)

”Inga fascister” – om yttrandefrihet och etnisk rensning

I samband med SD:s torgmöte i Örebro i torsdags, greps en aktivist misstänkt för ”hets mot folkgrupp” efter att ha hängt upp en banderoll med texten ”Inga fascister i Örebro”. Snutens kommunikationschef Mats Nylén förstår uppenbarligen inte att spökena drar löje över sig själva (oops, nu kanske jag blir gripen för hets mot folkgrupp…), utan förklarar (sanningsenligt) att detta handlar om ”normalt polisarbete”. Det är väl ungefär som att omhändertagna personer blev märkta på sina kroppar med spritpennsritade nummer. Lite dåliga vibbar av den grejen på en antifascistisk demo…

Efter torsdagen har jag diskuterat SD:s yttrandefrihet med ett antal personer. I viss mån förstår jag denna vurm för yttrandefriheten, även om det känns lite lustigt att det är just de personer som blivit inlåsta och bortförda när de uttryckte sin uppfattning som kritiseras för att de hotar yttrandefriheten. Diskussionen om yttrandefrihet och demokrati har ju också aktualiserats då Skolverket och JK kritiserat skolor som inte tillåter nazistisk propaganda i skolans lokaler.

Så här ser jag på saken. Om jag möter en person som i ett samtal med mig uttrycker fascistiska åsikter, vilket faktiskt händer titt som tätt, så försöker jag att lyssna, samtala, övertyga och lära mig något i och av detta möte. Jag tar inte fram Vuvuzelan och tutar och jag slår inte personen på käften. Samtidigt tycker jag det är bra att försöka stoppa SD, Svenskarnas parti, EDL och andra fascister från att offentligt sprida sin propaganda. Vända ryggen till känns ok, det är i alla fall bättre än att sitta hemma. Att störa är bättre, gärna kreativt, och att blockera det hela så det inte blir någon fascistpropaganda, eller förstöra fascistisk reklam är ännu bättre. Så hur hänger det här ihop, och hur kommer yttrandefriheten in i bilden?

Som jag ser det är fascism ett strukturellt hot om etnisk rensning. Detta drabbar konkreta personer, dels direkt genom att människor känner sig hotade, och dels genom att det driver den redan förtryckande migrationspolitiken och den befintliga vardagsrasismen i ännu destruktivare riktning. Fascism är därför mer än en åsikt, den är, när den framförs inför människor som den dissar, ett konkret våldshot. Därför är det inte ok i min bok att organisera sig fascistiskt eller sprida fascistisk propaganda. Det bör stoppas, oavsett vad lagen säger.

Att människor däremot tror att det kommer att bli fler jobb, bostäder och bättre ekonomi för ”svenskar” om invandringen minskar, är något jag kan diskutera. Då brukar jag säga något i stil med att det är de rika (de ekonomiska klyftorna) som är problemet, inte invandrarna. Det finns inget som tyder på att en minskad invandring skulle innebära mindre ekonomiska klyftor. Sverige är ett av världens rikaste länder, problemet är inte att resurserna saknas utan att de fördelas skevt. Att en person kan bo på en herrgård eller tjäna 10 miljoner kronor i månaden och en annan på en offentlig toalett och ha 1500 kronor i månadsinkomst är inte invandrarnas fel. Istället vore det önskvärt och mer vunnet om marginaliserade grupper visade mer solidaritet med varandra i kampen mot makten och rikedomen.

På liknande sätt tycker jag en kan tackla vardagsrasistiska situationer. Om någon vill samtala om invandringspolitik, eller om sina egna rädslor inför fattigdom eller förakt för människor som inte lever upp till vithetsnormen, då är det inkännande samtalet i regel en god väg att gå. Och här handlar det inte om att omvända rasister. Rasismen finns i oss alla, eftersom den trycks på oss från systemet. Om någon däremot fäller en rasistisk kommentar eller angriper någon verbalt för att denna inte uppfattas som tillräckligt vit, då handlar det om att säga ifrån. En sådan situation är inte ett tillfälle att i yttrandefrihetens namn föra ett samtal om huruvida mindre vita människor förtjänar att tryckas ned eller ej.

Så där ja. Kan vi därmed komma överens om att ses på gatorna nästa gång fascisterna är där? Inga fascister på våra gator!

(PS I Örebro genomfördes aktionen Väckarklockor mot fascism. Kopiera gärna det här enkla med potentiellt slagkraftiga konceptet.)