Välmenande människor i min närhet är emellanåt bekymrade över mina livsval. Men det är nog lätt för vänner och anhöriga att underskatta hur mycket aktivism och en alternativ livsstil kan ge i termer av gemenskap, intensitet, mening, sammanhang och berikande erfarenheter. Förhoppningsvis förmedlar den också frihet, kärlek och glädje till andra.
Samtidigt ska en inte sticka under stol med att ett sådant liv också innebär verkliga risker. Därför tror jag att det kan vara konstruktivt för ”aktivister” eller potentiella aktivister att försöka ”beräkna kostnaden”, och medvetet räkna in riskerna när olika aktioner förbereds eller övervägs.
Följande är ett skiss på en sådan kalkyl, rotad i mina egna erfarenheter och studier dom senaste åren. Den är givetvis subjektiv, begränsad och felbar och jag är därför tacksam för rättelser och kompletteringar. Tänk också på att jag är en vit, relativt välutbildad, hetero-sexuell(ish) man i lägre medelåldern i Sverige, dvs privilegierad på flera sätt, och att det påverkar mitt perspektiv. Riskerna för mig är förstås mycket mindre och ser annorlunda ut än dom skulle göra för en 19-årig papperslös trans-person från Iran. Jag är å andra sidan gift och har två barn, vilket förstärker och förvärrar vissa risker.
-Traumatisering, uppgivenhet och utbrändhet? Detta är risker som ibland underskattas, och säkert ett skäl till att många aktivister är unga. Det är viktigt med hållbarhetstänkande, fungerande support-nätverk och att arbeta med och försöka förstå motiv, känslor, krisreaktioner, försvarsmekanismer för att söka parera och undvika detta.
-Straff, böter, skadestånd och skulder? Även om en gör något som samhället anser vara brottsligt, så betyder det inte automatiskt några påföljder. Hundratals människor har exempelvis deltagit i deportationsblockader dom senaste åren utan att bli dömda, och ofta inte ens gripna. Polisen verkar ofta tycka det är krångligt och tråkigt att ta med folk till stationen och ordna med administrationen. Om en ändå döms så är dagsböter en vanlig påföljd i Sverige, och är i regel det som kommer i fråga när det gäller tex blockader, sit-ins och liknande. Dagsboten är baserad på årsinkomst. Minsta antalet dagsböter är 30 á 50 kronor. Utöver detta kan en dömas till skadestånd, beroende på brott. Om en vägrar betala (vilket jag rekommenderar, istället för att pumpa in pengar i rättsväsendet), så går ärendet till slut till Kronofogden som då kan driva in skulden. Dom får dock bara ta inkomster och tillgångar som över ”existensminimum”, vilket för dom flesta innebär en dräglig levnadsstandard om en har inkomster (troligen tom att en är ”rik” i ett globalt perspektiv). När ett ärende gått till Kronofogden så betyder det att en får en betalningsanmärkning, som kan göra det svårt att teckna mobilabbonemang och hyra bostad och liknande. Inte sällan går det dock att trassla sig förbi detta med hjälp av andra människor (borgenärer med mera). Det går också att betrakta ekonomiska bestraffningar som en hjälp till en enklare och därför mindre destruktiv livsstil.
-Omhändertagande/bortkörande. Polisen ”får” omhänderta (max några timmar) eller köra bort personer med motiveringen att en tex ”stör den allmäna ordningen”. I praktiken kan dom göra det när helst dom känner för det och tjänar på det om dom tycker att folk är jobbiga, men dom har inte alltid tid eller resurser. Det kan så klart upplevas jobbigt att bli omhändertagen, och det kan ibland vara förenat tex med mobbing och verbala angrepp, eller att en tvingas sitta på golvet eller bli bojad, att en kommer vilse och hamnar långt ute på landet mm.
-Fängelse/inlåsning? Fängelse suger ju, men ett fängelsestraff kan ibland också gå att omvandla till en viktig erfarenhet och till uppvigling, studier med mera. I regel är riskerna mycket små att få fängelse för blockader, demonstrationer, mindre skadegörelse och liknande, ett undantag kan vara om en är drivande i en upploppsliknande situation. En kan också bli inburad i arresten även om det inte finns någon risk för fängelse, och det kan vara bra på att förbereda sig på att ingenting finns i arresten, och att det är svårt att sova då en blir störd. I regel blir en släppt inom sex timmar, men det kan bli längre tex om dom har svårt att identifiera personen ifråga.
-Brottsregistret och jobbsökande? Den som blir dömd hamnar i belastningsregistret. Många människor är med i brottsregistret utan att veta om det, och utan att det får några konsekvenser alls, exempelvis för trafikförseelser. Vissa arbetsköpare, än så länge en minoritet, har rätt att begära utdrag ur belastningsregistret när en söker jobb, exempelvis på skola. Men det betyder inte att det är omöjligt att få jobb där heller, det beror på vad en dömts till och är upp till arbetsköparen att bedöma.
-Skador? I regel är risken för fysiska skador små så länge det handlar om civil olydnad där människor inte spjärnar emot vid gripande och bortförande. Att spjärna emot (eller om andra runtomkring gör det) ökar riskerna, den som gör detta bör vara medveten dels om att en då kan dömas för brottet ”våldsamt motstånd” (även om det är relativt ovanligt), och dels att snuten kan använda våld med eller utan vapen (bända, utdela slag, sparkar, hårdragningar, nyp, pepparspraya, batonga (av olika typer), bussa hundar och hästar, använda tårgas, pistol mm). Det är dock vanligt att dom bara försöker släpa bort aktivister. Att stöta på polis eller väktare i plötsliga situationer, eller där intensitetsnivån är hög, eller om dom är skraja eller inte har kontroll (är i underläge), ökar riskerna att bli våldsutsatt. Det är för närvarande ovanligt att människor dödas eller blir invalidiserade i Sverige av polisen om dom inte själva använt våld, däremot är det inte så ovanligt med småskador, och lite större skador förekommer.
-Andra trakasserier? Det finns en viss risk för andra trakasserier, i synnerhet för aktivister som är offentliga, tex busringningar, men även mer direkta angrepp. Det finns människor tex inom extrem-högern som är våldsbenägna och hotfulla. Att bo eller vara tillsammans med andra människor i kamp-situationer kan motverka riskerna, och att vara återhållsam med media. Själv har jag ännu inte blivit fysiskt angripen eller hotad av höger-extremister trots att jag varit relativt offentlig, men jag känner åtminstone någon som blivit det. Det är dock en risk som vi i så fall delar med tex hbtq-personer (delad börda halv börda?)
-Relationer, status och sparken? Aktivism leder ofta till påfrestningar på relationer och till kritik och förolämpningar, och ibland också till status-sänkning, avsked från jobbet eller andra saker. Men det kan också leda till pepp, cred, fördjupade eller nya relationer och förtroendeuppdrag.
-Påfrestande personer? Engagemang för andra, gästfrihet och liknande leder inte sällan till kontakt med människor som kan ha påfrestande beteendemönster och ibland vara farliga. Det gäller att tänka till på var ens gränser går och fundera kring säkerhet, vila, hållbarhet och tillgänglighet. Dessa risker tror jag dock generellt sett överskattas pga fördomar och liknande, och det människor som uppfattas som annorlunda kan ge och lära ut är lätt att underskatta.
-Övervakning? Övervakningssamhället breder ut sig. Samtidigt bör vi undvika att internalisera förtrycket (Foucault). Polisinfiltration (eller annan infiltration) i grupper eller i kommunikation är i varje fall en risk. Grundregeln är kanske att bara säga sådant via olika mediakanaler (epost, telefon osv) som en kan stå för offentligt, och att vara medveten om att människor kan bli köpta av fienden. Personligen tycker jag det är bra att undvika alltför mycket hemlighetsmakeri om möjligt, även om det också har sin plats. Det finns dock vissa redskap för internetsäkerhet (TOR osv), men jag kan det för dåligt för att gå in på det här.
-Om metoder och risker. Riskerna påverkas dramatiskt av valet av metoder. Om aktionerna är öppna eller hemliga spelar in, om en spjärnar emot eller inte, vilket målet är (vissa anläggningar omgärdas av speciella skyddslagar) och vad eventuella skador blir. Straff-skalan ökar givetvis drastiskt med våldsanvändande, men även icke-våldslig egendomsförstörelse där eld eller sprängämnen används ökar riskerna rejält, både vid själva användandet för en själv och andra, och för eventuella påföljder.
Det finns säkert mycket jag har glömt, och en del där jag under- eller överskattar risker, men detta var i alla fall en skiss. Komplettera och kommentera gärna!!
Jag påminner också igen om att riskerna ska relateras till det aktivismen ger, och det kan också till sist vara värt att poängtera att även riskerna med passivism bör beräknas. Vilka är riskerna med att bara understödja förtryckande, kärleksfattiga och ohållbara system och praktiker och en egocentrisk livsstil? Om vi aldrig tar några ”risker”, men allt går åt helvete, vad har vi då vunnit? Hur farligt är inte det?
Läs mer: FARA (Frihetligt Anti-repressivt arbete), Gatupolitikens lagar, Vänsterjuristerna.
