Om media, poliskritik och antifascister

Den här omfattningen av poliskritik i mainstreammedia känns unik. Nu får vi läsa om Rhode som fick skallen spräckt av batongslag för att han ropade, Mehdi, 50, som blev allvarligt skadad efter att ha blivit påriden och Lukas Moodysson som ger en ingående beskrivning av poliser som beter sig ”som monster”. Samtidigt saknar jag lite grävande journalistik som ställer frågor som ökar förståelsen av det som hänt. De analyser som hörs handlar mest om att polisen som någon slags olycksfall i arbetet kan ha använt övervåld för att bemöta hotet från ondskefulla våldsverkare. Här kommer ett litet batteri frågor som någon borde ställa sig;

-Handlar det här om att polisen tappar kontrollen, eller är det ett taktiskt beslut på högre nivå i förhand att använda massivt våld för att avskräcka motdemonstranter under resten av SVP-veckan?

-Hur gick det till när polisen spärrade av akuten och tog sig rätten att bestämma vilka som skulle få komma in? Är detta förenligt med grundläggande mänskliga rättigheter?

-Är det rimligt att partier som förespråkar etnisk rensning och en nazistisk ideologi ska försvaras med massiva polisinsatser? Hur konstigt är det egentligen att vissa betraktar nazistpropaganda på gator och torg som ett övergrepp som behöver stoppas?

-Hur ser proportionaliteten ut mellan några kastade flaskor och smällare i riktning mot poliser med skyddsutrustning och batongslag som spräcker skallar och hästar som trampar över människor eller pansarbilar som kör hastigt mot eller över oskyddade demonstranter?

-Hur kommer det sig att det finns människor som inte litar på polisen, blir förbannade och/eller maskerar sig? Är det ett ofelbart tecken på ondskefullhet, eller kan det vara ett taktiskt beslut eller spontana infall som bottnar i erfarenheter och är rimliga för att skydda sig själv?

-Var kom uppgiften om antalet skadade ifrån? Och att ingen var allvarligt skadad? Går det ens att veta hur många som blir skadade när vissa kan ha hindrats från eller vara rädda för att söka vård?

-Om det nu användes så mycket farligt våld från demonstranters sida, hur kommer det sig att vi inte hört något om skadade poliser, hästar eller nazister?

-Varför gick polisen ut med oriktiga uppgifter? Finns det något skäl att tro på polisens uppgifter? Vad styrker att den felaktiga informationen rör sig om ett olycksfall i arbetet? Hur vanligt förekommande är det att polisen vinklar eller ljuger om händelser till sin fördel, och hur kommer det sig att media så sällan använder källkritik gentemot polisen?

-Att människor använder svarta block-taktik, kan det finnas någon tanke bakom det, eller är det bara allmän demoniskhet?

-Om det funnits människor med som ogillar polisen per definition, det vill säga anarkister och andra, vad kan det bero på? Kan anarkism möjligen vara en ideologi och inte bara ett skällsord?

Det här är frågor som någon borde ställa. Även om jag själv har vissa gissningar på vissa av frågorna, så kan de väl åtminstone ställas som ett led i en fördjupad förståelse bortom floskler och propaganda. Nazisterna har ju fått utrymme att lägga ut texten i olika intervjuer, vore det inte rimligt att försöka förstå även antifascisterna, både pacifistiska och mer militanta sådana?

Sen tycker jag inte vi ska låta det här avskräcka oss. Men det finns vissa saker som åtminstone jag tror är bra att tänka på för att skydda sig själv mot polisvåld. (Med det absolut inte sagt att den som blir utsatt har sig själv att skylla!!!) Komplettera och korrigera gärna.

Gå aldrig ensam. Ha koll på vad som händer med dina vänner, och se till att du har folk du litar på med dig. Prata inte med polisen. Undvik beteenden som i onödan eskalerar en potentiellt farlig situation. Håll när det är möjligt en säkerhetsmarginal mellan dig själv och polisen. Lyssna på dina känslor, gör bara det du känner dig bekväm med. Var extra försiktig i situationer där snutarna blir upptrissade eller är i närheten av att tappa kontrollen. Lämna legitimationen hemma. Överväg i vilka situationer maskering och liknande kan vara till hjälp, och när det kan förvärra situationen.

Men låt dig inte avskräckas. Inga fascister på våra gator!

Uppdatering: AFA Stockholm skriver ett viktigt, initierat och nyanserat inlägg om detta också här.

Vanlig och aktivist

I mitt skrivande är ett bärande element en ganska radikal samhällskritik. Samhällskritiken är min gåva och min förbannelse. Jag tror att sådana bidrag behövs, men jag är väldigt glad att alla inte är som jag.

Ett dilemma med detta fokus är att den som bara ser mina texter kan dra långtgående och missriktade slutsatser om vilket liv jag lever. Men faktum är att mycket i mitt liv är väldigt vanligt. Jag är gift sen 17 år, har två barn som är på väg in i tonåren, bor i hyreslägenhet, lagar mat, städar, diskar, kollar på Breaking Bad, går på barnens idrottsmatcher, handlar, träffar släkt och vänner, gillar god mat och att ta några öl på fredagkvällen och så vidare. Jag är normalutbildad och har jobbat bland annat som taxiförare.

Men jag är också aktivist. Tidigare har jag undvikit den beteckningen, just eftersom den fungerar som en avnormaliserare av aktivismen. Men även om de små, ofta osynliga, vardagliga handlingarna av vänlighet, kamratskap och livsnjutning är centrala, så tror jag också vi behöver aktivism, det vill säga agerande och aktioner som tydligt bryter mot lagar och normer och pekar mot en radikalare omvärdering av vårt sätt att leva. Och jag är övertygad om att detta går att kombinera med ett vanligt liv. Alla aktivister behöver inte sluta lönearbeta, hamna hos Kronofogden eller skriva böcker! Den dagen det blir så har vi förlorat. Flera av mina vänner som deltagit i aktioner har exempelvis gjort det samtidigt som de varit småbarnsföräldrar i lägre medelåldern.

För några år sedan kom en ganska omskriven och välargumenterad text med titeln Ge upp aktivismen. I långa stycken delar jag analysen, men dilemmat blir att vi inte riktigt har något val, vi lever i ett system som delar upp oss och tilldelar oss roller, och detta kommer vi inte från. Ger vi upp aktivismen så kvarstår i princip bara de institutionaliserade rollerna att välja på istället. Jag föreslår istället att vi engagerar oss för att avexpertifiera och normalisera aktivismen. Här har personer som Pelle Strindlund och Annika Spalde gjort mycket i Sverige genom att dela med sig av sina erfarenheter och försöka inkludera nya människor i aktioner och nätverk, och personer som Hammarström och Lundell som i sin podcast vågat göra samma sak fast de varit nyare aktivister. Utan Annikas exempel och pepp hade jag själv knappast tagit steget.

Det finns mentala och sociala hinder mot aktivismen som vi behöver hjälpas åt att krossa. Två exempel. Det är inte så himla farligt. Ofta blir personer varken skadade eller lagförda i samband med aktioner. Och den typ av aktivism som jag sysslat mest med är småbrott med låga straff, det kan handla om några tusen i böter, där det ofta går att slippa rättegång även om en blir gripen om en vill det. Sällan leder den typen av domar till några problem med att få jobb eller liknande, så länge en inte vill bli plit eller snut eller så. Inte heller behöver en vara så himla påläst. Det är viktigt ibland att agera utifrån den insikt och de känslor en har, så länge en är öppen för korrigering. En behöver inte vara välargumenterad och ha alla fakta. Det finns ändå alltid ett trovärdigt motargument till alla perspektiv, och oavsett hur påläst en är så är det alltid den som avviker från normen som mest ifrågasätts och ställs till svars. När vi aktivt upprätthåller den rådande ordningen så ifrågasätts vi aldrig på samma sätt.

Däremot tror jag i de flesta fall det är viktigt att bedriva aktivism tillsammans med andra. Se till att ni är flera eller åtminstone att du har stöd av folk runtomkring dig. Har du inte det så sök dig till sammanhang som är öppna för detta. Och känner du folk som aktivistar för bra grejer så börja med att vara nyfiken (men inte för nyfiken…) prata om det och kanske ge ditt stöd. Var med när det händer som iakttagare eller aktionsunderstödjare om du inte är beredd att just då vara aktivisten. Öva dig, börja gärna där du är, exempelvis genom att oftare följa dina övertygelser på din arbetsplats eller i det offentliga rummet även om det bryter mot normen.

Well, jag har redan blivit för långrandig. Ni fattar bilden, tror jag. Fler vanliga aktivister i folket!

Behov av input

Vaknar strax före 06 av bullret från det väldiga stenbrottet i närheten. Kan inte somna om. Tänker på gårdagskvällens skogspromenad och de bägge skogsmaskiner som fäller träd, skadar, dödar och fördriver djur och river upp väldiga sår i marken i närheten av vår favoritgrillplats. Allt under överseende av en prisbelönt skogsvårdare. Hamnar i ett deppigt tankespår, lika djupt och fult som märkena i skogen. Minns det homofoba seminariet som drog hundratals ungdomar på en festival i helgen som gick. Ser framför mig det etablerade fascistparti som hade stuga på stortorget i helgen och dånade ut sitt ”vi tar tillbaka vårt land” under polisbeskydd. Får speciellt dåliga vibbar av två ansikten jag tyckte mig skymta. Känner sorgen från kontakten i slutet av veckan med den stödgrupp för asylsökande som i ett halvår lovat hjälp till en vän som inte får vara här och inte kan skickas iväg, utan att något hänt. Upplever tomhet när jag tänker på den frikyrkliga välgörenhetsorganisation som inte längre tycks kunna acceptera en pacifist och poliskritiker som volontär. Grunnar på planeringsmötet härom dagen då en kommande aktion fick ställas in på grund av att människor inte har tid, mod och intresse. Skymtar inre bilder av fattiga människor med utsträckta händer som tycks få allt mindre i sina skålar.

Och allt detta är bara saker jag själv personligen stött på. Vad jag hör på nyheterna har jag inte ens nämnt. Och kanske framför allt har jag inte nämnt vad jag inte hör, att mycket tyder på att vi befinner oss i en situation där inte bara ett oöverblickbart antal djur- och växtarter utplånas, utan kanske också människan som art.

Visst finns det oerhört mycket glädje, skönhet, gemenskap och frihetslängtan. Jag ser det, men jag har verkligen svårt att se att det svarar upp mot den situation vi befinner oss i.

Så hjälp mig här. Finns det några seriösa tecken på ett uppvaknande, mot förtryck och förstörelse och för kärleken och vördnaden för livet? Eller om allt går åt helvete, om generationen efter oss kommer åldras i en värld som går under, kan en då behålla en passion för motstånd och en känsla av glädje och mening detta till trots? Och i så fall hur? Länge har jag trott att jag visste en del om detta, men även på detta känner jag mig ibland alltmer osäker.
(Rubriken har ändrats/tonats ned 17/8)

Ibland tänker jag att svaret är ett annat än frågan. Att den hårdhet jag upplever i systemet och den passivitet jag tycker mig se hos människor beror på någon skada jag har som gör att jag i grunden missuppfattat hur tillvaron är beskaffad. Visa mig i så fall hur en sådan som jag kan lämna stigarna och ta sig till den breda vägen.

Mer om boken

Är du nyfiken på att läsa min bok En förtryckares frihetliga fantasier, eller på att stödja bokprojektet? Just nu har ett 70-tal personer beställt boken, men jag tror på fler intresserade.

Det finns flera saker du kan göra;

1. Beställa en eller flera böcker. Boken har ett rekommenderat styckpris på mellan 0 och 200 kronor (inkl porto). Om du beställer direkt från mig (vilket jag verkligen föredrar), istället för från nätbokhandlarna eller Vulkan, kan du få det ”pris” som passar för dig. Har du gott om stålar och/eller gillar det jag skriver så kanske det passar med ett högre pris, har du dåligt med stålar och/eller ogillar det jag skriver så kanske ett lägre pris eller 0 kr är mer lämpligt. Ingen behöver förklara sig.

2. Prata eller skriva om boken. Boken har i princip ingen annan marknadsföring än den som författare och läsare tillhandahåller. Därför får du hemskt gärna, om du tycker boken förtjänar att spridas, hjälpa mig genom att nämna boken, tipsa vänner, sprida info i sociala medier, skriva en recension på din blogg, ge bort boken, diskutera innehållet mm. Jag är mycket tacksam för varje sådan insats, oavsett vad du säger om boken (var ärlig, bara!). Om du skriver eller ser en recension eller liknande av boken är jag tacksam om du vill uppmärksamma mig på det.

3. Ge ett ekonomiskt bidrag. Ju mer stålar som kommer in och ju snabbare, desto enklare blir fortsatt bokdistribution till frivilligt pris. I det fall projektet skulle gå med plus i slutändan så underlättar din gåva för mig att fortsätta fokusera på aktivism, samhällskritik och socialt frivilligarbete.

Beräknad leveranstid är 0-3 veckor. Kontakta mig på epost(a)jlundstrom.se och uppge din adress och om/vad du vill betala.

Vill du kommentera och diskutera boken så kan du göra det här.

Civil Oljudnad hos Bofors

I morse hade Bofors industriområdet och vapentillverkaren BAE Systems den stora förmånen att få ta emot Gustaf Nygrens fantastiska konstprojekt Civil Oljudnad. Att de fem konstnärerna/författarna i aktionsgruppen misstänks för brott och att polisen länge gjorde sitt bästa att som vanligt via media sprida lögner om aktionen hjälpte inte för att tysta dessa otystbara toner.