Sponsra boktryckning?

Under hösten skrev jag bokmanuset En förtryckares frihetliga fantasier. Det kan ses som en slags sammanfattning av mitt perspektiv på samhället där jag befinner mig just nu. Texten är en slags resa som tar sitt avstamp i ”insikten” om att jag som vit, rik, kristen, svensk man står på förtryckets sida. Vad göra med en sådan insikt? Den (alltför långa) undertiteln jag haft som arbetsnamn är Civilisationskritiska spekulationer om förtryckets fasor och motståndets möjligheter.

Planen just nu är att försöka trycka boken i en mycket liten upplaga genom någon etablerad print-on-demand-tjänst på ett sätt som gör den tillgänglig med ett ISBN-nummer och på nätbokhandlar. De tryckta fysiska böckerna räknar jag med att ge bort/sälja för ett relativt lågt rekommenderat (frivilligt) pris.

Inget är definitivt än, men har du lust att sponsra det här projektet ekonomiskt så får du gärna maila mig.

Fred!

Vi behöver mer, djupare och starkare fred i världen. Fred mellan människor, fred med de icke-mänskliga djuren, fred med Moder Jord. Våldet och våldets verktyg hotar hela vår framtid. Om en sådan rörelse ska vara möjlig, då behöver det finnas ett samband mellan mål och medel, tror jag. Väpnade revolutioner tycks sällan ge upphov till friare och fredligare ordningar. Den och de som vänjer sig vid att systematiskt eller återkommande använda vapen, våld och våldshot som ett sätt att hantera konflikter, angripa förtryck och/eller fylla sina behov kommer trots goda avsikter och tillfälliga segrar i det långa loppet att själv bli en våldsam person eller grupp som bidrar till våldets spridning i världen.

Jag tror inte längre på att ”ta avstånd från allt våld”. Det finns saker som är värre än att utöva våld och det kan finnas situationer där våld är oundvikligt. Men det vi verkligen behöver, tror jag, är en djupare vördnad för livet i all sin mångfald och enhet, och fler, tydligare och uthålligare satsningar på ickevåldsligt motstånd, oväpnad konfliktlösning och förebyggande fredsarbete.

Ned med vapnen, krig mot kriget. There´s no way to peace, peace is the way. Osv.

Kampen mot minkfarmandet

Det är mycket sorgligt att se rättsväsendet slå ned hårt på människor som kämpar mot förtryck, som med de hårda domarna mot djurättsaktivisterna som kom nyligen. Lyckligtvis fick inte åklagaren igenom sin agenda till fullo.

Ingen borde uttala sig om ”metoder” som inte först förmår ana proportionerna mellan å ena sidan det (verkliga) lidande som minkfarmarna utsätts för och å andra sidan det (lika verkliga) lidande som minkarna och deras förkämpar blir offer för.

Lyckligtvis kom ungefär samtidigt det här mycket fina exemplet på en ny aktion mot minkfarmandet.

Må alla burar och murar förstöras.

Till curlingföräldrarnas försvar

Det bör sägas direkt. Jag är ingen curlingkännare. Inte jag heller. Trots att det är VM-tider. Men jag är inte heller någon curlinghatare. ”Varför sopar dom inte banan innan tävlingen”, är åtminstone ett uttryck för en curlingignorans jag har passerat.

Sopandet, som, så vitt jag förstår, inte kallas ”att curla”, påverkar isen och därigenom stenens friktion i förhållande till isen, och på så sätt dess bana och hastighet. En lyckad match förutsätter sopande.

Idag sjunger en samstämmig kör curlingföräldraskapets avsky. Det lär ha varit den danske psykologen Bent Hougaard som myntade begreppet, efter att ha blivit utsatt för ett fruktansvärt övergrepp på ett dagis. Barnen har det så sjukt bra, de blir bortskämda och odrägliga, de kommer aldrig upp ur soffan framför datorn, de straffas för lite, de har blivit kungar.

Det här är inte riktigt vad jag ser, och jag blir inte så förvånad när en snabb googling på ämnet tycks antyda att personer som driver anticurlingperspektivet är konservativa, auktoritetsgillande män från de övre klasserna. Jag ser inte barn som är odrägliga, lata och kungar, jag ser barn som växer upp i en miljö präglad av tvång, hot och bestraffning. En stor del av sina dagar tillbringar de i en tvångsinstitution underställda en auktoritet som de från början inte har någon relation till. Här gäller det att spela sina kort väl och följa normerna noga om en inte ska riskera att bli utpetad ur gemenskapen. Förväntningarna från andra delar av samhället med mediahysteri och tävlingsmentalitet tränger sig överallt på. Och för den som vill tillhöra gäller det att lyda storföretagens och statens uppmaningar om att vara en tillväxtfrämjande och uppdaterad konsument. Många föräldrar är själva pressade av krav och förväntningar, och låter sin stress och frustration gå ut över barn och andra som står längre ned i hierarkin och som kan angripas tryggare än att säga ifrån uppåt. I de fall familjen befinner sig i en marginaliserad eller ekonomiskt utsatt position, ökar pressen ytterligare. Många föräldrar är väldigt frånvarande i sina barns liv, och försöker kompensera för detta genom att köpa prylar, skjutsa eller ”ha kvalitetstid”.

Det finns mycket att säga om detta, och jag vill inte ens låtsas att jag har svaren för ett bättre föräldraskap i det system vi befinner oss i. Men efter att ha smakat lite på curlingmetaforen så måste jag säga att jag tycker sopandet är en ganska vacker metafor för föräldrarskap.

Ett barn klarar sig inte själv i tillvaron. Barn behöver någon som ser dem, som är närvarande, som bryr sig om deras bästa inom och bortom samhällets förväntningar, som lär dem att manövrera sig fram i en vacker och snårig omvärld.

Ett barn behöver inte föräldrar som sitter distanserat på läktaren och leker med sin dumma telefon. Ett barn behöver heller inte en förälder som greppar stenen och skjuter den i barnets ställe. Det är barnet som ska sikta och skjuta, och föräldern har då bara en begränsad påverkan. Hen kan samtala och ge råd, men framför allt kan och bör hen sopa frenetiskt. När det behövs.

Att lära sig göra det på ett sätt som verkligen gynnar den match som barnet spelar mot ett alienerande och förtryckande system är en verklig utmaning. Kyrie.

Anarkism, ateism och gud i varje människa

 

Jesus gjorde mig till anarkist, och anarkin gjorde mig till ateist.  Om vi inte vill ha några härskare eller dominanssystem så borde inte ens gud få styra över oss.

Det går så klart att omfamna något mer icke-hierarkiskt gudsbegrepp eller någon variant av panteism eller polyteism och kombinera detta med anarkism, men det som känns smidigast för mig, just nu, är att säg nej till gud över lag. ”Inga gudar, inga herrar”, som det klassiska anarkistiska utropet lyder.

Jag tror inte att det fanns några gudar för en miljon år sedan. Hur religion uppkom är en komplex och intressant fråga, men det är inte svårt att tänka sig att människan ganska tidigt projicerade sin egen förmåga att agera medvetet och med avsikt lite väl överdrivet på omgivningen. (I det moderna samhället går vi huvudsakligen alldeles för långt i andra riktningen, exempelvis genom att inte ens se däggdjur som står nära oss som medvetna, kulturella varelser. Och ibland inte ens de människor som finns oss nära.) Människans medvetenhet om hot och rädslor för det okontrollerbara, inte minst döden, torde också ha spelat in. Men också förmågan att fantisera och skapa målbilder och ideal som fyller olika biologiska eller sociala syften.

Om detta stämmer så betyder det också att gudarna fyller vissa funktioner som inte nödvändigtvis är förtryckande. Det finns otaliga exempel på hur religioner inspirerat människor till motstånd och empati.

Av en dynamisk ateism borde en kunna förvänta sig vissa saker, exempelvis att den erkänner religioners positiva potential och därför inte är anti-teistisk. Vidare borde den vara uppmärksam på hur gudarna ersätts med andra abstraktioner som tillåts styra våra liv och samhällen i minst lika hög usträckning som gudarna (marknaden, tillväxten, demokratin, könet, staten). Frågan är om en inte hellre skulle stå under en kärleksfulls guds vilja än under marknadens vilja. Därför borde en mogen ateism lika mycket leda till anarkism som tvärtom.

Själv kan jag närma mig ett positivt tal om Gud om Gud får vara en synonym för positiva värden. Litegrann från ”Gud är kärlek” till ”kärlek är gud”.  Åtminstone så länge vi också erkänner att det finns olika värden som konkurrerar med varandra ibland och att vad som är positivt är socialt konstruerat. Och jag varken kan eller vill tro på en gud som är en person, eller hylla en bok eller tro på att sanningen har inkarnerats i sin fullhet i en bestämd punkt.

”Det finns något av Gud i varje människa”, säger kväkarna, och har samtidigt ofta förkastat trosbekännelser. Med det som en utgångspunkt har kväkarna när de varit som bäst verkat för jämlikhet, gemenskap, enkelhet/rättvisa och krigsmotstånd/fred. Men skulle jag som ateist kunna närma mig en sådan utgångspunkt, även med sina ord om gud, utan att det känns oärligt eller allt för krystat? Det är en fråga jag grunnar på.

Med reservation för eventuella missförstånd, överdrifter, överbetoningar och ändringar. ;)

Politik är våld

Det här med vikten att ta avstånd från politiskt våld.

Snälla. Parlamentarisk politik handlar ju just om att försöka öka sitt inflytande över en väldig våldsapparat (polis, militär, fängelser, domstolar, djurfabriker osv). Politiska beslut kan inte genomdrivas utan våld och våldshot. De enda som verkligen är motståndare till allt våld (men då bara i teorin) är väl anarkopacifister av tolstojanskt snitt.

För mig förlorar politiker (och andra) som ”tar avstånd från allt våld” all trovärdighet i den här debatten. Låt oss istället diskutera exakt vilket våld vi ogillar och varför. Om en menar  ”olagligt politiskt våld” och tycker att allt sådant våld kan klumpas samman, säg då det, istället för att säga saker som är antingen korkade eller oärliga!

Jag har i alla fall otroligt lite tålamod med uttalanden från politiker som ”tar avstånd från våld som politiskt metod” och liknande. Fredsarbete och ickevåldsmetoder är viktigt, men det fungerar inte som besvärjelse.

Vad tänker du?

(Allt åt Alla i ett träffande statement om helgens fascistattack.)

Maxad protestantism får paradoxala uttryck

Efter närmare ett halvt millenium av statskyrklig lutherdom, och blott något halvsekel av lagstadgad religionsfrihet, är Sverige fortfarande så djupt protestantiskt att för många, både bekännelsekristna och icketeistiska kristna, framstår den romersk-katolska kyrkan fortfarande som den yttersta styggelsen. Men detta gör också att det paradoxalt nog blir naturligt för riktigt maxade protestanter att busa med kristendomsetablissemanget i Sverige genom att konvertera till de historiska kyrkorna.

Det är i alla fall ett sätt att se på saken. Eller?

(Kommenterat: Dagen, Dagen, GP, Sveriges Radio, Samuel Varg, Dagenintervju, Kyrksyster, Aletheia, Hela Pingsten, Kyrkans Tidning)