Det viktigaste perspektivet på den senaste veckans händelser från Husby i media kommer än så länge så klart från folk inom Megafonen och deras närstående (tex här).
Husby
Svara
Mer oljesandsmotstånd
Kort pingstpredikan i postkristen väckelseton av en kristen ateist
Han försvann!
Revolutionären, som skulle störta den gamla ordningen och införa Befrielsens regim, är borta. Den röst som konfronterade de rika och mäktiga har tystnat. Hans helande händer rör inte längre vid några kroppar. Hans vinande piska som drev ut kapitalet från det heliga har tappats bort. De sargade fötterna korsar inte några gränser. Inga efterföljare söker längre svalka i hans skugga, inga motståndsgemenskaper växer fram i hans fotspår.
Systemet avrättade honom som en våldsbejakande extremist.
Och sen? Mycket osäkert. Återuppstånden, säger många. Förvandlad och trans-fysisk. Död, begraven och borttrixad, säger andra. Förvanskad, förljugen och glorifierad. Skendöd, förväxlad, drog till Indien. Fanns aldrig på riktigt.
Teorierna florerar. Hur som helst är han borta.
Men detta är dagen då Kyrkan säger att det inte gör något! Hans ande har nämligen, enligt Kyrkan, flödat över, vandrat vidare, spritts ut. Nu är det Kyrkan, de kristna gemenskaperna, som är hans transsexuella och etnicitetsöverskridande kropp.
Det finns ingen annan Jesus.
Det finns ingen annan Jesus.
Det finns ingen annan Jesus.
Kanske är du inte nöjd med dagens Jesus? Kanske tycker du att skillnaden är för stor mellan dagens Jesus och evangeliernas Jesus? I så fall ställer jag dig idag inför ett val.
Antingen kan du ta upp arbetet med att se till att hans kropp mognar, stärks, växer och utvecklas. Bli tillsammans med andra den Jesus du vill se! Om det är sant att Anden hällts ut så finns inga hinder, inga ursäkter!
Eller också kan du skaka dammet av dina fötter och vandra vidare. Kanske var hans exempel bara en hint, bara ett första steg. Kanske vill hen att vi ska vandra vidare, tänka själva och göra större gärningar än hen.
Och vad du än väljer, så är detta dagen då det är dags att sätta spaden i jorden och sluta spana mot himlen.
”Hugsvalaren är här, Hugsvalaren är här. Den helge And´ från Gud, är sänd i världen ut.”
”I höjden räddar´n vi ej hälsa, ej gudar, furstar stå oss bi. Nej, själva vilja vi oss frälsa och samfälld skall vår räddning bli.”
Kriget mot drogerna
Jag undrar om den här viktiga, fascinerande och mycket välgjorda dokumentären kunde ha gjorts i Sverige.
83-årig nunna var våldsbejakande extremist
Rename Migrationsverket
Dumma drönare och fina fredsaktivister
The death of an anarchist
Köttätande och feminism
Plitar är alltid dömande
”Här kan man inte jobba om man är dömande”, säger Kriminalvårdaren Towa Wallbom i en intervju om häktet i Örebro i NA (29/4).
Uttalandet är lustigt, men fastnar i halsen när en betänker frågans allvar. Rättssystemets uppgift är ju per definition att döma och straffa. Detta gör staten bland annat genom att under våldshot låsa in människor i små rum och kontrollera hela deras tillvaro. Här finns inte längre någon aspekt av tillvaron som är privat, inga mänskliga behov och drömmar som kan tillgodoses fritt och spontant på personens eget initiativ. Arrester, häkten och fängelser är psykiskt, fysiskt och socialt skadliga för de inlåsta, ibland till döds. Det finns heller inga bevis för att samhället skulle bli en säkrare eller mer empatisk plats på grund av dessa institutioner. Däremot är de ett utmärkt redskap för att kriminalisera människor, och de utgör förstås en mångmiljardindustri som genererar arbetstillfällen utanför och inom rättssystemet, bland annat ”frivilliga” sådana för ”Kriminalvårdare” och tvångsarbete för de intagna.
Att vissa Kriminalvårdare betraktar sig själva som snälla och humanistiska är i och för sig kanske inte så konstigt, det är en begriplig psykisk försvarsmekanism. Sanningen är en annan. Det de tjänar sitt uppehälle på är just att vara dömande. Dömande är nämligen inte bara något som existerar i någon diffus inre attityd, utan också i praktisk handling och strukturer. Om det inte är att döma att låsa in en person i en cell där denne kommer att ta skada, då saknar ordet mening.
Om det konsekventa motståndet
IBLAND känner jag en lockelse till att sluta att aktivt stödja förtryck, eller att bli konsekvent i motståndet mot systemet. Men jag älskar ju livet, min kropp och mina närstående, och den som avstår från förtrycksupport utsätts ju för omfattande direkt och indirekt våld. Den som gör helhjärtat motstånd mot systemet blir dödad.
Detta är kanske inte hela världen i och för sig, alla dör, och det finns sämre sätt att dö på. Men livet är vackert och måste vårdas, det är ju just därför vi gör motstånd! Det finns en tid för Golgata, men de flesta tider är tider för att undvika konfrontationen i Jerusalem, för att prata kristniska.
Därför är det så viktigt för den som är radikal, tror jag, BÅDE att träna sig i att aktivt stödja förtryck utan att ens samvete krossas, OCH att på riktigt vara beredd att förr eller senare slå näven i bordet på liv och död.
Eller vad tänker du?
Länkarna
Jag har inga illusioner om att folk i allmänhet sitter och klickar på mina länkar hela dagarna. Men nu har jag i alla fall uppdaterat och rensat lite. Kolla och kommentera gärna. Har du tips på något som du tycker borde vara med i min mix?