Aktion mot snuthus i Uppsala

Nedanstående text från Motkraft

I solidaritet med de migranter som förra veckan utvisades till Afghanistan, och med alla andra som jagas, fängslas och utvisas under Reva och Mos Maiorum, genomfördes en aktion mot snuthuset i Uppsala. Meddelanden lämnades med sprayfärg och fasaden täcktes med färgbomber.

Vi vill uppmana alla att fortsätta hjälpa våra medmänniskor som utsätts för statens förtryck, och sabotera polisens och migrationsverkets arbete under de sista dagarna av Mos Maiorum. Men Revaprojektet och utvisningarna kommer inte upphöra så vi måste fortsätta bekämpa statsrasismen tills förvaren är stängda och gränserna öppna.

Död åt nationalstaten och Fort Europa!

/ anonym aktionsgrupp Uppsala

acab2

Religiös anarkism och gudsbild

Går det bra att tillhöra en religiös tradition och samtidigt vara anarkist, och hur kan dessa traditioner i så fall kopplas samman i en grupp eller en individ? Och finns det bilder av gud som rimmar respektive krockar med anarkistiska idéer? Det här är frågor som intresserar mig mycket och som jag gärna skulle samtala mer med andra om. På Kristen Underjord kom idag en text på detta tema.

En jävligt dålig anarkistkommuniké

Om det här är på riktigt, vilket det vad jag kan bedöma är, mer eller mindre, så tycker jag att det suger fett. Jag är inte mer sugen på att stötta sånt här än den svenska regeringen. Anarkoterrorism – nej tack, nej tack, nej tack.

And if for that reason, during an attack, some citizen is wounded or killed, we won’t care, we will be indifferent and indiscriminating. The population, the mass, the people, the community, the sheep, the society does not merit our consideration, neither warnings, nor calls to attention, nor anything at all, because they are all part of the system; let it be clear, if they cross our path they are going to regret it… and we already showed this in the past with ITS.

Gone Girl och feminismen (spoiler)

David Fincher är personen som varit med och gett oss den maxade och överraskande thrillern i suggestiva miljöer i Seven, decenniets twist i hårda, civilisationskritiska Fight Club, lekfull och smart underhållningsaction i The Game, snyggaste kameraåkningarna i Panic Room. Och någonstans där började det kanske gå utför? Eller är det jag som förändrats? Med undantag från House of Cards, som jag älskade, i synnerhet första säsongen, har senare filmer inte levererat ordentligt. The Zodiac Killer, Benjamin Button, The Social Network.

Trots det såg jag igår Gone Girl med högt uppskruvade förväntningar. (Googla upp någon spoilerrecension om ni vill veta hur storyn ser ut.) Och visst, det är snyggt, det är engagerande, och skådespeleriet är ok. Tematiskt finns där en potential i kritiken av äktenskapet som ett klaustrofobiskt fängelse där destruktiva rollmönster cementeras. Och visst finns det något att se upp för om bilden av kopplingen mellan män och våld blir så naturaliserad att vi inte förmår se andra sanningar, exempelvis att män också kan vara offer.

Men jag hade trots detta svårt att läsa filmen på annat sätt än som ett försvar för Mannen, den stackars Mannen som inte minst genom feminismen blivit till ett föremål för Kvinnans och samhällets manipulation, tricks och hot, och som inte längre har något försvar mot alla anklagelser om våld och övergrepp. När Ben Afflecks karaktär mot slutet av filmen dunkar sin hustrus huvud i väggen då blir ingen förvånad om en bänkgranne i bioraderna vänder sig till sina grabbpolare och skrattar njutningsfullt.

Jo, jag har också försökt vända på perspektivet. Kanske har vi en så könsstereotyp världsbild att vi inte står ut med en ganska ondsint hämnande och våldsam kvinna i huvudrollen? Men det är så mycket mer än det, bland annat de ständigt återkommande referenserna till hur samhället (journalister, programledare, rättsväsendet, den korkade grannfrun) dömer män som inte bara är oskyldiga utan utsatta för kvinnlig komplott, och att antagonisten Dunne har gjort detta snärjande till en på ett paradoxalt sätt framgångsrik livsstil. Det må vara så att Afflecks karaktär har drag av antihjälte med sitt vänstrande och egocentriskhet och våldet som finns där under ytan, men fram träder istället 2-3 tappra personer, däribland en tvillingssyster som trots allt väljer att stå på Mannens sida.

Det finns så klart nyanser här och andra vinklingar. Exempelvis kan årets blodigaste scen definitivt uppfattas som ironisk, och så har också filmen tydligen lästs av vissa – som en satir över kvinnohatet. Länge väntade jag också på en andra twist som dock uteblev, nämligen att Amys föräldrar som gjort en karriär på att skriva barnböcker om sin dotter och regissera hennes liv, på något sätt skulle vara de som låg bakom. (På ett indirekt sätt gör dom ju det också.) Men dessa alternativa tolkningar, är inte det lite som att skämta rasistiskt på ett ”ironiskt” sätt, det fungerar inte när vi lever i en patriarkal värld där en majoritet av de som ser filmen kommer att se en fördomsfull bild av icke-män som legitimerar fortsatt förtryck?

Jag kan inte se annat än att filmens Amy Dunne är en ganska klassisk Femme Fatale och att filmen som helhet skriver in sig i den antifeministiska traditionen. Dessutom känns det som om Fincher efter Fight Club gör ännu ett misslyckat försök att få till Twisten igen. Ge upp.

Andra tankar om filmen?

Blod på vems händer?

Jag läste precis att en tvåbarnspappa som brandskadades vid branden i EU-migranternas läger (som jag skrev om för en knapp månad sedan här) nu är död. Mycket tyder i mitt tycke på att branden var anlagd och att polisen aktivt valt att mörka händelsen. Även kommunen drog sitt strå till stacken genom att skicka dit polisen ett dygn senare för att riva lägret.

Hittills i år har 3 000 flyktingar dött på Medelhavet rapporterar Sveriges Radio. Styrande politiker har nämligen valt att se till att det inte finns några säkra, legala flyktvägar till Sverige och andra EU-länder.

Visst är det systemets fel, och visst är vi alla delaktiga på något sätt, men det är samtidigt specifika maktmänniskor som genom sina beslut och handlingar är upphovet till allt detta massiva, demokratiska våld i en värld där ”alla är lika mycket värda”.

Ibland längtar jag tillbaka till tron på en förbannad, mäktig, dömande Gud som till sist ska ställa oss till svars och skipa rättvisa.

Ibland önskar jag att jag kunde gråta tills ilskan tog slut.

Eld över Babylon.

”Antirasism” vs. förd politik. Apropå SD

SD:s nya valfilm

Statistik från Migrationsverket på avgjorda asylärenden. 2/3 av de människor som flyr och lyckas ta sig til Sverige blir utvisade, dvs statligt våld eller våldshot riktas mot människor som anses oönskade för att de inte är tillräckligt svenska. 2013 och 2014 har siffrorna gått upp till runt 50% på grund av Syrien, men tidigare var 2/3 avslag den normala siffran.

Tusentals migranter dör på Medelhavet eftersom Sverige och EU stänger dörren för legala flyktvägar. Detta är endast de kända dödsfallen, troligen är mörkertalet stort.

Polis river EU-migranters tältläger på kommunens uppmaning. Ett öde som drabbat 800 EU-migranter i år. Angrepp kan ses tillsammans med en lång rad andra, icke-statliga, våldshandlingar och angrepp på EU-migranter, ofta med antiziganistiska förtecken.

Och ändå är alla politiker antirasister.