Några ord om bön

9 mars, 2010

”Ni ber dåligt”/Jakobsbrevet

Religiösa människor älskar att använda bön som ersättning för lydnad. Istället för att sluta samla på hög, så ber man gud att ta sig an dom fattiga. Istället för att sprida budskapet om befrielsen och gudsriket, så ber man gud att ”frälsa människor”. Istället för att själv angripa ondskan så skickar man gud att styra upp det hela. Ungefär som systemets människor delegerar bort sitt moraliska ansvar till myndigheter och politiker.

På så sätt blir bön ett fromt lager av spackel över äckligt mögel och ruttenhet. Det är också därför det är så viktigt för många att andra lägger märke till ens dynamiska böner. Hur länge man ber, hör högt, hur smart, hur genomtänkt, hur teologiskt korrekt, hur coolt, hur avslappnat blir det viktiga.

Jesus linje tycks vara en annan. Be kort, be utan krusiduller, be gudsinriktat, och be om att guds vilja ska ske och guds rike ska bli synligt i och genom oss, Jahves folk. På så sätt blir inte bön en ersättning för lydnad, utan lydnadens smörjmedel.

Har du lagt märke till hur mycket man har bett om väckelse – och hur litet väckelse som kommit därav? [...] Om vi önskar äga guds välsignelse över våra liv, måste vi börja lyda. Bönen blir effektiv när vi slutar använda den som ersättning för lydnaden. Gud kommer inte att acceptera bön istället för lydnad. Vi bedrar bara oss själva när vi försöker oss på en sådan ersättning.

/A W Tozer, Guds profet i församlingen

Dagens frågor

6 mars, 2010

Jag gillar verkligen att höra vad den här bloggens läsare tänker. Här kommer tre frågor som jag är väldigt nyfiken på att höra er besvara. Tanken med alternativen är att man kryssar det som ligger närmast. Man får gärna kommentera sitt val av alternativ, men det är inte nödvändigt. Vill man gärna vara anonym så går det bra också. Det är förstås helt ok också att diskutera svaren också, men ingen behöver känna sig pressa att svara på krångliga frågor.

1. Vad du tycker du om direkt aktion/civil olydnad?

a) Det är i princip alltid dåligt.

b) Öppna civil-olydnads-aktioner kan vara bra i vissa situationer.

c) Både civil olydnad och anonyma direkta aktioner är viktiga motståndsformer, så länge dom är icke-våldsliga.

d) Ibland krävs även väpnade och våldsamma aktioner.

2. Hur tänker du kring valet?

Rösta eller inte, och om rösta, i så fall på vad?

3. Hur bör man förhålla sig till kyrkorna?

a) Det är mycket viktigt att vara kyrkligt aktiv.

b) Det är bra för vissa att vara med i en kyrka.

c) Det viktiga är att tillhöra en vardagsnära kristen gemenskap/kommunitet, kyrkomedlemskap är mindre viktigt.

d) Man bör vara med i en kommunitet (typ) och ha relationer till kristna, men undvika att vara medlem eller liknande i kyrkorna.

e) Det är dåligt med kristna grupper, oavsett om det är kyrkor eller fristående grupper.

Dom säljer våra hem! Gör motstånd!

4 mars, 2010

Idag fick vi beskedet att ÖBO avser att sälja våra hem under våren (här, här).

Vinstmaximering, det är den här tidsepokens gud. Kapitalet, med Marx ord, eller Mammon, med Jesus från Nasaret, ska ges allt större utrymme till dess Profiten blir allt i alla och alla knän har böjts och alla tungor erkänner att Kapitalet regerar, den onde till ära.

Men vi som tror på ett annat system och följer en annan ledare, vi får inte böja våra knän för några andra gudar. När Mammon tar jobb, bostäder, skolor och skogar i vår närhet så måste vi göra motstånd. Seriöst motstånd. Låt oss älska våra fiender av kött och blod, men samtidigt kraftfullt och bestämt göra uppror mot ondskans krafter. Att bara snällt vädja till politikerna kommer troligen inte att räcka. Dom är helt enkelt inte tillräckligt intresserade av ditt och mitt välbefinnande.

Genom rörelsen mot marknadshyror och gentrifiering kommer bostadskostnaderna att öka kraftigt, troligen i kombination med att service och liknande försämras. Dämred kommer också den livsstil av enkelhet, frid, gemenskap och frihet som vi förespråkar att utsättas för allt hårdare press. Vi går mot en situation som alltmer liknar den i USA.

Men en annan värld är möjlig. En annan värld är redan här. Upp till kamp!

Det går åt helvete!

4 mars, 2010

Tecknen på att våren står för dörren är vi snabba på att läsa. Men det tekno-industriella systemets kollaps, det förväntar vi oss inte. Nej, varför bry sig om såna krångligheter när vi har vårt kärleksliv, vår uppkoppling, våra droger och våra hämtningstider på dagis att tänka på?

Men här kommer det ändå, elva tecken på Babylons fall. Eller vart kommer det sluta?:

1. Peak oil. Det tekno-industriella systemet är idag helt beroende av billiga årmiljon-gamla fossila bränslen. Men snart är den lätt-tillgängliga oljan slut.

2. Klimatförändringen.

3. Avskogningen.

4. Ångesten. Hur många känner du som inte plågas av kronisk värk, ångest, stress eller depression?

5. Metall-beroendet. Gruvindustrin betyder förtryck och natur-förstörelse och även metaller tar slut.

6. Utfiskningen.

7. Befolkningstillväxten.

8. Repressionen. Tjockare murare, hårdare straff, fräckare vapen, tuffare övervakning, större kontroll. Var slutar det?

9. Kina. Om alla kineser och indier vill ha vår livsstil?

10. Mångfaldens kväsning. Dom civiliserade har utrotat ursprungsbefolkningar och biologisk mångfald i en rasande fart.

11. Imperiernas fall. Historiens läxa: imperier faller alltid.

Jesus från Nasaret säger att det är saligare att ge än att få, att den störste är den som är dom andras betjänt, att vi inte ska samla skatter på jorden, att den som söker vinna världen förlorar sin själ. Men vårt system bygger på utsugning. Vi dränerar jorden, förtrycker dom som gör motstånd och lämnar efter oss en flod av bajs. Men ssslurp och surprise, en dag tar det slut! Vatten från kranen, el ur kontakten, mat i affären – inget är självklart.

Det går åt helvete. Systemet kommer förr eller senare att krascha. Och allt tyder på att det kommer att bli extremt jobbigt, blodigt och kaotiskt. Kanske borde vi jubla (Upp 18:20) – ju förr Babylon faller, desto mindre hinner ödeläggas. Men ärligt talat, jag är för rädd, och dessutom älskar jag systemet för mycket!)

(Mer liknande (kristet) här.)

Tvivel, gemenskap o liberal-teologi

2 mars, 2010

Önsketema

När jag dom senaste åren på ett nytt sätt drabbats av Jesus från Nasaret, så har samtidigt mina tvivel ökat. Trosmätaren har inte sällan visat under 50%, och aldrig 100%.

I vår gemenskap har vi valt att bearbeta sådana här känslor relativt öppet. Vi har alla en biktpartner som vi förväntas vara öppna inför. Men även i våra bibelsamtal är det vanligt att vi vädrar skepsis och prövar alternativa tolkningar. Om detta är bra eller dåligt är jag inte helt säker på.

Ibland blir jag avundsjuk på dom hebreiska trosfäderna. För dom verkar inte brottningen alls, som ofta i vårt sammanhang, ha handlat om huruvida gud ”existerar” (en grekisk-platonsk frågeställning?) eller om ”gudsbild”, utan om guds (eventuella) handlande. Skrifter som Predikaren, Job, Klagovisorna och Psaltaren präglas (bland annat) av tvivel på guds trofasthet och direkta guds-anklagelser. ”Varför sover du gud? Du är en svikare!”

Dom som följt mitt skrivande några år och är teologiskt på hugget kan säkert se vissa förändringar i min teologi. En del tycker att jag är ”liberal-teolog” eller heretiker/villolärare för att jag mixtrat med gudsbilden och teologin. För vissa verkar hur man tänker om gud vara det avgörande, inte hur man lever. Jag har svårt för det, även om tankarna förstås påverkar våra liv. Just därför har det för mig som grubblare känts nödvändigt att förespråka en tro och gudsbild som jag ärligt kan leva med, som fungerar. Kanske luktar det ”liberal-teologi” ibland, men den hotbild jag sett är inte felaktiga teologiska tankar, utan hyckleri och/eller Jesus-bekännande sammanhang som anpassats till systemet och i praktiken dissar Jesus undervisning.

Om min och andras tankeprocesser och undervisning stimulerar efterföljelse av Jesus, så tänker i alla fall inte jag tuta i heretiker-hornet, oavsett om det skulle lukta liberal-teologi (eller för den delen, konservatism).

Vad har du för tankar om detta? Hur gör ni i er gemenskap?

Münster var också anabaptism

28 februari, 2010

Mötet med anabaptismen är kanske det som påverkat mig mest i min vandring på stigen. Men få känner till anabaptismen närmare, och direkt missvisande beskrivningar av rörelsen är fortfarande inte ovanliga. Detta gäller ibland även anabaptist-kramare. Greg Boyd säger exempelvis i The Myth of a Christian Nation; ”Indeed, with the exception of the anabaptists, every splinter group in the reformation (…) spilled blood.” Det är förstås inte sant. En av dom tyngsta tidiga anabaptisterna var Balthasar Hübmaier, som stödde det väpnade bondeupproret och förespråkade kristet svärdsbärande i myndighetspositioner. Det fanns anabaptistiska ”terrorist”-celler, och den anabaptistiska revolutionen i Münster med sitt Davids-rike och sitt blodbad var allt annat än fredligt.

Det är sant att den anabaptism som bestod efter några decennier var icke-vålds-anabaptismen, och det finns definitivt läror, praktiker och värderingar (tex Jesus-fokus, gemenskap, fred, enkelhet) som återkommer oftare här än i andra traditioner, och som därför kan sägas vara vara ”anabaptistiska”. Men varför idealisera och förvränga? Anabaptismen var en mångfacetterad rörelse som inkluderade revolutionärer och spiritualister, apokalyptiker och universalister, karismatiker och bokstavstroende, profeter och bibelkritiker, sabbatsfirare och Tora-kritiker, treenighetskritiker och ortodoxa, polygamer och monogamer, samfundshyllare och friförsamlingsnissor, stavbärare och svärdsbärare, idioter och helgon. Det dom hade gemensamt var att dom tog avstånd från barndopet och praktiserade ett omvändelsedop som innebar en ofrånkomlig kritik av kyrka och samhällssystemt och ett sökande efter en bättre ordning.

Låt oss inte försköna, utan låt oss våga möta och lära av den anabaptistiska traditionen och andra radikala strömningar igår och idag i all deras brokighet och ambivalens.

Fotnot: Intro till historisk anabaptism finns på  gamla bloggen, börja nedifrån under Anabaptism. (Jag mejlar gärna hela tiopoängsuppsatsen på förfrågan.) Annars rekommenderas tex George Williams (krångliga och aslånga) mästerverk, eller Denny Weaver som båda betonar rörelsens mångfald. På svenska gillar jag Karl Kilsmos Den tredje reformationen eller Jonas Melins introduktioner.

Ringa polisen?

26 februari, 2010

Efter posten ”Polisen är vår fiende” har åtminstone en bloggläsare önskat en uppföljning. Finns det situationer då det är på sin plats att vända sig till polisen? Stöder man vapenmakten om man samarbetar med eller drar nytta av deras tjänster?

Min grundinställning är att vi bör sträva efter att kombinera kärleksfull omsorg om fienden med aktivt motstånd. Poser or Prophet publicerade i helgen en post (”Fuck the police?”) som uttrycker detta väl. Men hur tillämpar man detta i situationer där man exempelvis blir medveten om ett allvarligt brott, bevittnar en pågående misshandel, tappar bort en nära släkting, eller blir stoppad i en poliskontroll?

För mig är svaren inte alls självklara, och jag vill gärna höra era tankar. Men min övertygelse är åtminstone att vi på förhand bör träna och förbereda oss på att själva eller tillsammans med andra direkt gripa in i destruktiva situationer vi stöter på. Benägenheten att ständigt delegera bort vårt etiska ansvar till myndigheterna, och att lita på fienden för att få hjälp, stöd och trygghet behöver bearbetas och (åtminstone) tonas ned. Detta är nog den stora utmaningen.

Sen tycker jag också vårt förhållande till polisen bör variera beroende på vilken av deras arbetsuppgifter det gäller. Allt polisen gör är inte lika direkt ett uttryck för vapenmakten. Det är trots allt skillnad mellan att leta efter en bortsprungen gamling eller skriva ut ett pass och att straffa ”brottslingar” eller spöa upp hemlösa och demonstranter.

Hur tänker du? Bör vi som pacifister, icke-våldsförespråkare och/eller motståndsrörelse verkligen stödja eller samarbeta med vapenmakten?

(Igår råkade såg jag Ken Loachs ”Looking for Eric”, som visade sig vara en underbar film och en perfekt illustration till den här bloggposten.)

Optimism eller medlidande?

24 februari, 2010

Igår åkte jag med barnen till farmor och farfar i Vänersborg för några dagars sportlovsvistelse där. Efter helgens turer kring tågtrafik, ett besök som inte blev av och inställda tåg hela måndagen fanns det skäl att vara skeptisk till rese-utsikterna. Normalt är jag väldigt bra på att vara melankolisk, och har nära till nedstämdhet och till att ta ut besvikelser i förhand, men den här gången höll jag modet uppe, och det hela gick faktiskt igenom med bara en knapp timmes försening.

Jag har som långsiktigt projekt att med Andens hjälp bli en gladare och mer positiv människa. Detta har fått mig att fundera över varför jag ofta tar ut besvikelser i förhand. En förklaring tror jag är att jag vill skydda mig själv, skapa en känsla av kontroll och göra mig osårbar. Förväntar man sig inget så behöver man inte överraskas av en oväntad motgång. Men jag blir alltmer övertygad om att detta är en dålig filosofi. Varför inte istället odla (realistiska) förväntningar på goda saker? Då har man åtminstone roligt medan man väntar. Och är inte viljan att vara osårbar och ha kontroll egentligen något osunt och omänskligt som går stick i stäv med Jesus från Nasaret och hans vilja att gå korsets väg?

På liknande sätt tror jag man kan tänka kring medlidande. Varför drar vi oss undan från andras lidande och skapar distans och skyddsbarriärer? Är det inte av samma skäl, vår vilja att vara osårbara, ha kontroll och vara höjda över lidandet?

Vad tror du?

”Var alltid glada.”

”Gråt med dom som gråter.” /Paulus från Tarsos

Egendomsgemenskap

22 februari, 2010

Det är väl nu en fyra-fem år sen jag definitivt tappade tron på det privata ägandet. Det som knäckte dom sista resterna av denna tro var nog, om jag minns rätt, en kombination av studier av Lukas gudsrikesberättelse och av den historiska anabaptismen, och då i synnerhet den gren som praktiserat full egendomsgemenskap i snart 500 år, nämligen hutteriterna. Ungefär lika länge har jag haft förmånen att att få tillhöra en grupp som lever med mild egendomsgemenskap, samtidigt som vi också lärt känna och tagit intryck av kommuniteter med full egendomsgemenskap, primärt Church Communities (a.k.a. Bruderhof). Den senaste veckan har jag fått anledning att grunna lite extra på denna fråga igen, vi läser nämligen just nu Apostlagärningarna 2-3 i församlingen, och i mina egna studier har jag på nytt gått igenom hutteriten Peter Walpots 148 bibel-teser mot privat ägande från 1577.

Egendomsgemenskap är ju tyvärr ingen självklarhet, så här kommer tre argument:

1. I ett kapitalistiskt system som bygger på uppdelningen mellan rika och fattiga, behövs grupper som utmanar systemet genom ett alternativt sätt att leva. Ekonomisk utjämning är eftersträvansvärt, och måste bli praktik och inte bara vision.

2. Det är bra att alltmer lära sig att ”älska sin nästa som sig själv”, och en sådan kärlek utesluter att man tar sig rätten att äga mer än sina syskon. Messianska kärleksdygder såsom fred, ödmjukhet, rättvisa, enkelhet, självbehärskning och gemenskap kan bara praktiseras fullt ut genom egendomsgemenskap.

3. Egendomsgemenskap är en direkt följd av utgjutandet av den guds-ande som uppfyllde Jesus från Nasaret (Apg 2-4).

”Ingen kan vara min lärling om han inte avstår från allt han äger.” (Jesus, Lk 14:33)

Instämmer du eller håller du inte med? Hur ser detta ut i ditt liv? Vad tycker du är bäst, mild eller full egendomsgemenskap.

Tretton snabba frågor

18 februari, 2010

Det här var väldigt roligt, och påminde mig om en period i livet då jag och några vänner tillbringade x antal krogkvällar med den här roliga och potentiellt väldigt allvarliga leken.

Så nu kommer tretton snabba frågor till dig, käre bloggläsare. Jag är mycket intresserad av dina svar. Du får också om du vill ge en kort kommentar till dina val, och/eller ange om det var lätt eller svårt att välja. För tydlighetens skull; jag vet att valen kan vara svåra, absurda eller omöjliga, det ingår i konceptet. Så svara helst inte ”varken eller”/”både och” eller liknande. I värsta fall kan man istället passa.

Ni får gärna svara efterhand, det behöver inte ske dom närmaste dagarna eller så.

Vad föredrar du? (Det första alternativet kan du förslagsvis kalla A, det andra B.)

1. Tjuv eller polis?

2. Handla eller dumpstra?

3. Anabaptism eller kloster?

4. Veganer eller köttätare?

5. Kyrkorna eller systemet?

6. Buddism eller islam?

7. Universalism eller preterism?

8. Fred eller rättvisa?

9. Ortodoxi (rätt tanke/lära) eller ortopraxi (rätt handling)?

10. Kommunitet eller församling?

11. Miljöpartiet eller Evangeliska Frikyrkan?

12. Egendomsgemenskap eller vuxendop?

13. Uppror eller plattform?