Konfliktlösning a la Jesus

Att leva tillsammans med andra leder allt som oftast till konflikter och spänningar. Att ignorera detta tror jag förr eller senare leder till att relationen brister eller att närheten försvinner.

En av våra praktiker i kommuniteten är ”försoningssamtalet”. Vi har lovat varandra att gnissel och fnurror på tråden i förhållande till våra medsyskon i gemenskapen inte ska ignoreras. Istället eftersträvar vi att lösa konflikter enligt den modell som Jesus från Nasaret gav sina lärlingar. (Matteus 18:15-32, Matteus 5:21-26).

Kortfattat går det ut på att när något är fel så talar man med sitt syskon i enrum. Man snackar inte skit, man tar inte upp frågan tillsammans med andra, utan berättar ödmjukt och rakt på sakt vad man känner mellan två ögon. Min erfarenhet är att dom flesta konflikter med tros-syskon går att lösa på detta sätt. Ibland visar sig spänningen bero på missuppfattningar, ibland leder enrummet till att djupare dilemman i relationen behöver bearbetas. Om någon eller båda parter gjort fel så erkänner man sitt misslyckande och får förlåtelse. Oavsett hur mycket fel man gjort och hur ofta.

I dom undantagsfall där enrummet inte räcker så upprepar man samtalen tillsammans med en eller två ytterligare personer från gruppen. Hjälper inte heller det så bearbetar man det inträffade i hela gemenskapen. Kommer ingen försoning till stånd där heller så återstår inget annat än att i fortsättningen tills vidare behandla den som gjort fel som en icke-troende.

Denna modell har praktiserats av många (alla?) uthålliga Jesus-baserade gemenskaper genom historien, och bör också ses som ett alternativ till statens försök att lösa konflikter med våld och tvång. För dom anabaptistiska gemenskaper som levt ett alternativt liv så har detta i 500 år varit en av baspraktikerna.

Mer försoningssamtal åt folket! Och mindre förtal, våld och sopande under mattan!

Ett upproriskt folk

I veckan började vi läste Ester i kommuniteten. Det var nog länge sen för oss alla, och flera av oss överraskades av hur spännande berättelsen är.

Några ord av judarnas fiende Haman drabbade mig, och fick mig att tänka på ett liknande uttalande i Apostlagärningarna.

”Haman gick till kung Xerxes och sa: `Det finns ett folk som bor utspritt bland de andra folken i ditt rikes alla provinser. De håller sig för sig själva. Deras lagar liknar inget annat folks, och kungens lagar rättar de sig inte efter. Det är mot dina intressen att låta dem hållas.” (Ester 3:8)

”När de inte kunde hitta dem släpade de Jason och några andra bröder inför stadens styresmän och ropade: `Dessa som har vållat oro i hela världen har nu kommit hit också, och Jason har tagit emot dem hos sig. De bryter alla mot Kejsarens förordningar och säger att det är en annan som är kung, en som heter Jesus. Med detta hetsade de upp folket och stadens styresmän.” (Apg 17:6-8)

Polisen är vår fiende

Idag läser jag i tidningen om en Örebro-polis som döms för att ha slagit en cyklist i ansiktet. En liten stund senare stöter jag på en artikel om en hög polischef och föreläsare om etik och jämställdhet, som nu anhållits misstänkt för våldtäkt och försök till grov våldtäkt mot barn (häktades idag, förf. anm. 18:05). Häromdagen skottskadade polisen allvarligt en 15-åring på en folkhögskola. I slutet av förra året aktualiserades fallet med 24-åringen Johan Liljekvist från Göteborg. Efter att bland annat ha sparkat på en bil dödades Johan av en polispatrull, något som också senare mörkades av polisens egen utredning.

Även på närmare håll har jag stött på polisen dom senaste månaderna. Två av mina bröder blev i december gripna tillsammans med 1.000 oskyldiga demonstranter i Köpenhamn, och blev utsatta för handbojor, stålburar och pepparsprej. En vecka senare blev några personer jag känner väl utburna av sex (”vänliga”) poliser från Migrationsverkets lokaler i Örebro då dom tyst och fredligt protesterade mot en blodsbesudlad flyktingpolitik.

Visst, det finns ”snälla” poliser, poliserna ”gör bara sitt jobb”, och polisen utför också positiva saker. Ändå måste man fråga sig när man hört ett antal sådana här berättelser om dom här beväpnade människorna som åker omkring och kollar att vi sköter oss verkligen står på vår sida.

Jag tror inte det. Makt korrumperar, och polisens uppgift är ingen annan än att med våld, tvång och vapenmakt upprätthålla den rådande (o)ordningen. Det är många som sätter sin tilltro till polisen och myndigheterna. Men vi som kämpar för en annan ordning och väntar på systemets fall kan inte göra det.

Polisen är vår fiende.

Eller?

Underbara droger

Igår kväll drack jag lite för mycket kaffe. Igen. Och direkt säger magen ifrån. Ajabaja!

I december trappade jag ned rejält på kaffet, men under helgerna släppte tyglarna. Och nu är det grymt segt att komma tillbaka igen. Livet kan ju ibland kännas så grått och tråkigt utan droger. Tomt och meningslöst. Och drogen kan vara så underbar, så lockande, så trösterik. Så man unnar sig. Man behöver.

Någon som känner igen sig? Snus. Sprit. Socker. Syberpace. Sigaretter. Och då är det ändå bara droger på S… I det civiliserade samhället tycks vi behöva droger för att orka med. Ofta går det inte många timmar på dagen innan vi börjat med drogerna.

Igår diskuterade jag med en knarksmugglare som med stor iver försvarade sin verksamhet. Jag ger bara människor det dom frågar efter, det dom behöver.

Behöver vi drogerna?

Är det så bra att utsatta människor i långbortistan odlar lyxprodukter, (ofta) nedbrytande, åt (ofta) rika västerlänningar på den mark där dom (ofta) istället skulle kunna odla mat åt sig själva?

Inte sällan går det trots allt, med andras hjälp, att lära sig trappa ned eller avstå. Men det är ansträngande och läskigt. Och väldigt tillfredsställande.

Eller är det kanske trots allt så att det ändå finns något i drogerna som vi behöver för att orka med en sjuk tillvaro?

Vad tror du? Vilken är din favoritdrog?

Städerna ska tömmas

Alla städer ska tömmas, alla gator glömmas bort./Jonathan Johansson

Dra bort från henne [Babylon], mitt folk, så att ni inte deltar i hennes synder och drabbas av hennes plågor./Uppenbarelseboken

Enligt uppgifter i media söker nu mängder med människor fly Haitis huvudstad Port-au-Prince med dess kaos (här, här). Det är inte så konstigt. En Stad saknar ju per definition förmågan att försörja sina invånare. Man kan inte äta pengar, asfalt och glas.

En Stad är en koncentration av makt, rikedom och överflöd. Men det skenbara överflödet i Staden har med hjälp av mer eller mindre våld slussats in i Staden utifrån. Staden är och har alltid varit en tjuv, en parasit, helt beroende av sin förtryckande dränering av omgivningen. Stryps tillflödet av ”resurser” utifrån så blir det snart tydligt vad Staden egentligen är. En väldig maskin, hypereffektiv i att omvandla liv till död. En cancersvulst på samhällskroppen. Själva sinnesbilden av Det Ohållbara.

I den hebreisk-messianska skriftsamling som kallas Bibeln, avslöjas stadens tomhet från första till sista blad. Staden är första steget till imperiebyggande och betyder högmod, krig, slaveri, utsugning, splittring. Eden stängs och Staden uppstår. Nineve, Babylon, Rom. Jerusalem. Staden är den plats där satan har sin tron och där Messias och hans efterföljare korsfästs.

Att söka hjälpa dom drabbade när städerna skakas är viktigt, men mer än så behövs.

Städerna måste förr eller senare falla och tömmas. Låt oss påskynda detta Exodus och inte vänta på att en katastrof tvingar oss. Låt oss lämna städerna, eller också åtminstone som stadsboende förbereda uttåget genom att i ord och handling sprida och leva ut budskapet om det guds anti-rike som så småningom ska göra slut på alla andra riken.

Boktips: Jaques Ellul, The Meaning of the City.

Gör någon glad

Igår satsade jag halva dagen på Kumlaanstaltens ekumeniska besöksgrupp. Vi skulle ha gudstjänst på en avdelning som jag tidigare besökt varannan vecka, men nu inte varit på sen i våras. Jag såg fram mycket emot att träffa dom fängslade igen, men av olika skäl kom ingen på gudstjänsten, och vi fick istället gå till en annan avdelning. Det blev rätt bra ändå, men trots allt fick jag inte träffa dom jag förväntat mig som planerat. Detta gjorde mig nedstämd och irriterad och jag hade verkligen inte det bästa humöret med mig hem till familjen. Men istället för att straffa mig för min tjurighet så överraskade hustrun med barnens bistånd mig med en liten gåva. Denna vänlighet var vad som behövdes för att vända mitt humör.

Jahve vill att vi ska vara glada människor, det är min övertygelse. I viss mån är glädje faktiskt frukten av ett disciplinerat och målmedvetet arbete med karaktären. Men i väldigt hög utsträckning är också glädje en gåva som ges till oss genom vår nästa. Sann glädje är något ömsesidigt, något vi lever i tillsammans, något vi ger och tar emot.

Gör någon glad! Det kan betyda oerhört mycket. Bjud hem någon på fika, ge en oväntad gåva till någon, säg några positiva ord till någon du känner, stanna upp och ta tid för någon du möter. Bär varandras bördor.

Fler förslag? Har du något exempel på någon som gjort dig glad nyligen?

Född av jungfru Maria. Eller inte?

Härom kvällen hade vi en granne på besök som var sugen på att prata religion och politik. Det var ett givande samtal med bred spännvidd, och bland mycket annat kom frågan om jungfrufödseln (JF) upp.

Den stora massan av kristna kyrkor och många radikala grupper bekänner att Jesus föddes av en jungfru. Sedan upplysningen och ”jakten på den historiske Jesus”, har dock denna lära utsatts för hård kritik från vissa håll. Men ifrågasättandet är inget uteslutande modernt fenomen. Exempelvis bejakade ”Ebioniterna” antagligen inte JF, och under 1500-talets radikal-reformation hävdade evangeliska grupper i Italien att Jesus var Josefs son.

I Nya Testamentet undervisas JF inte så tydligt som många tror. Markus och Johannes verkar inte känna till JF eller betraktar den åtminstone som mindre viktig. I Johannesevangeliets inledning utbrister Filippus (tack t Gustaf för rättning, förf anm); ”Vi har funnit honom som det står om […] Jesus, Josefs son, från Nasaret”. Även Paulus tiger om JF och betonar istället Jesus likhet med andra judar; ”född av en kvinna, född att stå under lagen”. Hebréerbrevsförfattaren hävdar att Jesus var en människa som vi, som för att kunna befria sina ”bröder” måste bli människa ”på samma sätt”.

Endast i Matteus och Lukas hittar vi JF-doftande berättelser. Men inte heller här är det övertydligt, exempelvis betyder inte uttrycket ”havande genom helig ande” utifrån den judiska traditionen självklart ”utan en mans inblandning”.

Själv kan jag inte säga att jag direkt tror på jungfrukonceptionen, men jag har respekt för den övertygelsen, och är öppen för att bli övertygad, så länge inte JF leder till en nedtoning av att Jesus var en människa precis som vi vars exempel vi kan och bör följa.

Född av jungfru Maria. Eller?

Anarko-anabaptist ertappad med lönearbete

En anarkoanabaptist från Örebro ertappades under fredagen på bar gärning med lönearbete. Den 35-årige mannen, som på senare år gjort sig känd inom den så kallade ”kristna bloggosfären”, lär enligt vad Stigen erfar ha accepterat ett tre timmar långt färdtjänstpass åt ett större taxibolag i Örebro.

Enligt vissa källor hoppade 35-åringen år 2006 självmant av en potentiellt lovande teologisk karriär för att ägna sig åt anarko-bloggande, färdtjänsttransporter och ”diverse sekterism och upproriskhet”. Efter några år som taxichaufför ska mannen ha blivit uppsagd på grund av en ovilja att ”anpassa sig företagets ideologi”.

Uttalanden såsom ”lönearbete är slaveri”, ”kapitalism är förtryck”, ”staten suger”, och ”alla borde bo i skogen och leva på blåbär och svamp”, har tillskrivits 35-åringen, och ”anarkoanabaptistens” trovärdighet ifrågasätts nu av religiösa ledare och i anarkistiska kretsar.

Krister Konservativ skriver på sin blogg;

Bibeln säger att arbetaren är värd sin lön. Den som inte lönearbetar är från Djävulen. Det inträffade bevisar att 35-åringen är en villolära, och att Skriften och Ulf Ekmans bok Gud, staten och individen är sanningen. Rättning i leden!

Anarko-primitivisten Skäggiga Skogstrollet och Ebergård Arne från anabaptist-sekten Brodershyddan säger i en unik gemensam kommentar till det inträffade att ”Vi trodde han var vår vän!”.

Stigen har förgäves sökt 35-åringen för en kommentar. Enligt uppgift är dock en skriftlig kommentar på gång där det inträffade tonas ned och bortförklaras. ”Det var inte för pengar – en vän behövde min hjälp”,  ”jag jobbade bara tre timmar, och då vilade och läste jag ändå mest”, ”det går bra att lönearbeta om man gör det med måtta”, lär enligt vad Stigen erfar vara förklaringar som ges. Andra källor tror att 35-åringen kommer att hävda att ”det viktiga är inte om man lönearbetar eller ej, utan vilken attityd man har”.

Det karismatikerna aldrig lär sig

Jag har min bakgrund i pingströrelsen, och för 10-15 år sen arbetade vi med församlingsgrundade i Iggesund utifrån Hudiksvalls pingstförsamling. Vi hade då den tveksamma förmånen att något lära känna den i Dagen igår omskrivne, och då mycket populäre predikanten Johannes Amritzer.

Tydligen har flera av hans gamla ”apostoliska” polare nu tappat förtroendet för honom. Surprise. Ska man verkligen behöva en ”andebedömningsgåva” för att betvivla karaktären hos en person som inleder en konferens med att ställa sig på en stol och utropa ”om du sitter här och är kritisk så ska jag köra över dig!!!” Eller som på ett väckelsemöte skäller ut några kyrkoovana tonåringar för att dom inte står upp på predikantens kommando? Sånt här händer gång på gång i den karismatiska rörelsen – Karisma Center, Filippus Army, Todd Bentley som förförde skaror trots att han uppenbart var en falsk profet, även innan han avslöjades med byxorna nere.

Jahve älskar Johannes Amritzer och andra uppblåsta karismatiska predikanter, och just därför borde dessa människor hjälpas till omvändelse och karaktärsdaning istället för att ges inflytande och plattformar. Men varför görs inte detta? Min teori är att detta ligger i den karismatiska rörelsens natur. En karismatiker är en person som tror att världen är indelad i naturlig-övernaturligt, och som vill ha mer fokusering på ”det övernaturliga”. Den är därmed ett väldigt tidsbundet fenomen som fått sin näring av en modernistisk världsbild, och den kommer just på grund av ideologin alltid att dras åt det spektakulära, överdrivna, dramatiska.

Vissa av karismatikerna är tros-syskon vars liv jag respekterar, men vi behöver nog gå bortom det karismatiska och återerövra tron på en värld där det naturliga och det övernaturliga är ofrånkomligt ihopflätat. En mer Avatarliknande värld, ett kroppsligt och vardagligt liv genomsyrat av Guds ande i Jesus efterföljd. Guds rike på jorden. Det är vad vi behöver.

Bloggtips o så

Som ni kanske upptäckt är min ambition att skriva ett inlägg varje dag, och att inte bli alltför långrandig (jämfört med innan). Såklart orkar du inte läsa allt, så se det som ett smörgåsbord (eller soptipp (om det nu verkligen är motpoler…)). Välj dom rubriker du går igång på, och krydda någon gång ibland med något du tycker låter mindre intressant.

Idag kommer inget annat till mig än att slänga ut några tips till bloggar som fått mig att skratta och/eller uppröras det senaste dygnet;

-Dan beskriver ack så avslöjande om vad som hände då en canadensisk evangelikal megaförsamling a la Willow Creek (?) i hans närhet bjöd in en kommunitet för att tala om sociala orättvisor…

-Yada Yada har en förmåga att hitta godbitarna på nätet. Eller vad sägs om ”Give Beer to Beggars” från Inhabitatio Dei? Och ibland är allt som behövs en boktitel.

-Och så har vi den anonyme bloggaren på Balls For Life som utforskar fotbollens underbara (?) värld. Mycket underhållande.

Utan nätverk, ingen tro

”Tron kommer av förkunnelsen, och förkunnelsen av Messias ord.”/Paulus

”Peppa varandra varje dag” /Heb 3:13

Igår var jag som varje tisdag tillsammans med den ekumeniska besöksgruppen på Kumlaanstalten, denna helvetes-institution. Efter säkerhetskontrolls-orgien så fick vi till sist träffa dom intagna, och jag hade själv förmånen att ha  flera bra samtal.

Bland annat kom vi att prata om möjliga vägar ut ur en nedbrytande livsstil. Erfarenheter som kom upp bekräftade hur viktigt det är för den som vill byta inriktning att det också sker en tydlig förändring i grupptillhörighet.

Alla har vi en tro;  specifika övertygelser om världen och specifika sätt att leva i världen. Vi tillhör förstås i dagens värld ofta olika grupper och nätverk och är därför religions-blandare, men vissa saker värderar vi högre än andra.

Dessa övertygelser, den tro vi har, är alltid en gåva (eller förbannelse) som förmedlas till oss genom ett socialt nätverk och mänskliga strukturer. Det finns inget sådant som en individuell tro. Vi tror tillsammans, eller vi tror inte alls. Byt socialt nätverk, och din gamla tro kommer ofrånkomligt att börja sippra ut och ersättas med något annat. Eller försök att ändra ditt liv i grunden, utan att göra förändringar i dina grupp-tillhörigheter, och du kommer att misslyckas.

”Kriminell”, civiliserad, frikyrklig, shopaholic, kärnfamiljs-diggare, köttätare, muslim, vänsterpartist, filmnörd, anabaptist? Vill du fortsätta i gamla hjulspår? Eller vill du börja leva ett annat liv? Vill du ändra livsinriktning? Utan nytt nätverk, ingen ny tro!

Eller?

Homo-äktenskap; vad är problemet?

Igår såg jag och Sara på bror Tomas inrådan en dokumentär som berättar om några amerikanska familjer från konservativa kristna sammanhang. Familjernas gemensamma nämnare är att dom har medlemmar som oväntat kommit ut som homosexuella. Filmen är personlig och gripande och rekommenderas till kristna från alla läger. Dokumentären väckte åtminstone hos oss behovet att på nytt prata och tänka kring detta.

Nu undrar jag därför, vad är egentligen problemet med homoäktenskap? Varför är det per definition något dåligt? En mellan-tummen-och-pekfingret-gissning är att jag har 60% läsare som är emot homoäktenskap, 20% som är tveksamma och/eller hemliga och 20% som är för. Så vad säger du – vad är egentligen problemet med homoäktenskap?

Själv tycker jag att celibat är att föredra framför äktenskap, men eftersom dom flesta inte har fått förutsättningarna för celibat så är jag ändå generellt positiv till äktenskap, samkönade eller ej. Jag vill varna för att jag i just det här inlägget mer frenetiskt än vanligt kommer att argumentera emot dom invändningar som kommer upp. Vill du slippa höra några invändningar så spar hellre din kommentar till ett annat inlägg, då ska jag vara tystare!

Även du som tycker att det går bra med homoäktenskap ibland är välkommen att berätta detta. Kanske komma ut med detta för första gången?

Människans djuriskhet

I veckan läser vi Jona bok i församlingen. Jona är boken där (spoiler alert!) Jahve låter bli att förstöra det förtryckande imperiets huvudstad. Gud känner nämligen för människorna och stadens många djur. Alla, även djuren, ångrade sig och fastade och ropade till Jahve när dom hörde den ovillige profetens budskap.

Kristendomen har framställt människan som höjd över naturen på ett sätt som fått dom mest destruktiva konsekvenser. I skrifterna ser det åtminstone delvis annorlunda ut. Jahve hjälper både människor och djur säger psalmisten, och djuren och träden sjunger lovsång till den högste. Skrifternas gud ingår förbund med djuren (1 Mos 9, Hosea 2) och talar mycket om, till och genom djuren. Profeterna visionerar om ett gudsrike där freden inbegriper djuren (Jes 11, 65). Människan, å sin sida, är precis som djuren ”skapad av jord”, och när Jahve gud söker finna en livskamrat åt den ensamma mannen så söker gud först bland fåglar och vilda djur (1 Mos 2).

I den första skapelsemyten och Psalm 8 ges människan uppdraget att ”råda” över djuren. Men det är ett regerande som kan liknas vid solens över dagen (1:16) och som inte inbegriper att döda för att få mat (v29-30). Den som följer Jesus från Nasaret har dessutom ett alternativt synsätt på härskande – Jesus är den Smorde icke-kungen, den som inte regerar genom ”härska över folken”, utan genom att bli en betjänt (Mk 10:35-45). Detta är samma regent som uppfylld av Guds ande umgicks med dom vilda djuren i den avgörande förberedelsetiden för sitt uppdrag (Mk 1:13).

Den tron som människan placerat sig själv på har sprickor. Vad kan vi göra för att i Messias efterföljd klättra ned? Tankar?

Måltiden med stort M

”Dom delar ett gemensamt bord, men inte en gemensam bädd.”

/Diognetus-brevet

Hjärtat i kommunitetens liv är Måltiden. Genom den befriande gudens nåd har vi lyfts ut ur förtrycket och ut ur vår ensamhet. Ett gemensamt bord, ett gemensamt bröd, en gemensam tillbringare. Vi påminner varandra om Messias liv, undervisning, död och uppståndelse. Vi tackar Jahve för den föda som så generöst erbjuds oss genom naturens överflöd. Vi lyssnar på varandra, vi hjälps åt, vi blir varandras betjänter. Vi söker försoning med varandra innan vi slår oss ned vi bordet. Vi hämtar kraft och inspiration att vandra vidare.

För mig är det viktigt att det är en riktigt måltid där vi sitter runt ett bord, ser varandra i ögonen och äter oss mätta. Så firades den judiska påskmåltiden, så praktiserade Jesus bordsgemenskap med ”syndare” och lärlingar, så gottade sig den tidiga Jesus-rörelsen tillsammans efter Andens gåva. Kärleksmåltid (”agape”) och tacksägande/brötsbrytande (”eucharisti”) var två aspekter av en och samma måltid. Det tog åtminstone hundra år innan måltiden definitivt delades upp i två åtskilda praktiker där eucharistin så småningom blev det dominerande.

Det är dags att blåsa nytt liv i Ledarens Måltid på bred front. Vill man inte införa agape/eucharisti i en Jesus-middag så kan man väl åtminstone praktiskt och teologiskt försöka binda samman gemenskapsmåltiden och nattvarden? Vad säger ni?

Fotnot: Praktiken med en Herrens måltid som inkluderar gemenskapsmåltid har praktiserats och/eller förespråkats av bland annat Church of the Brethren, John Howard Yoder, London Mennonite Centre, vissa radikal-reformatoriska grupper på 1500-talet, samt i Sverige på 80-talet frikyrkoförsamlingen i Arlöv (då den teologiskt välbekanta (?) trion Rasmusson/Spjuth/Mellergårdh härjade där).

Önske-sabbat

Under ett par års tid eller så har vi (kärnfamiljen) haft en ambition att fira någon slags sabbat. Detta har inte alltid varit så enkelt, länge fick jag exempelvis arbetspass på lördagarna, och det är ju också alltid svårt med nya vanor.

Efter hand har emellertid saker fallit på plats mer, och idag har jag haft känslan att vi kommit nära en önskesabbat. Vi hade en riktigt god och härlig (vegetarisk) sabbatsmåltid igår kväll där barnen med stor entusiasm hjälpte till i förberedelserna, följt av fortsatt umgänge med familjen på kvällen med alltid sköna Expedition Vildmark, Mumintrollen (Janssons bok, alltså) och (senare…) en flaska rött vin.

Idag gjorde vi matsäck och hängde med barnen+farbrorn i garderoben med pulka och vaxduk i en avdankad slalombacke i närheten. Väldigt kul, och det är så sjukt vackert ute också. Utöver det har vi pusslat, spelat spel och haft en rejäl sovmorgon. Vi har också haft datafri dag (TV har vi ingen) och lagt bort mediestressen, vilket inkluderar att jag inte läst någon bok förutom Bibeln+andaktsbok, något som i sig måste anses falla inom kategorin ”övernaturligt”, om man tycker om att dela upp tillvaron så. Dessutom har vi kört fredag kväll – lördag kväll vilket inte alltid varit fallet tidigare, och på så sätt sluppit fira kejsar-Konstantin-söndags-vilodag. Ikväll ska vi ha spelkväll med församlingen/kommuniteten.

Riktigt nice. Tack, Jahve!

Hur tänker och praktiserar/inte praktiserar du sabbat? (Det går väldigt bra att komma med frågor eller kritik av vårt firande också.)

Fotnot: Hur länge och i vilken utsträckning Jesus lärlingar firade sabbat är omtvistat, men själv har jag påverkats till sabbatsfirande av radikal-reformatoriska grupper som adventisterna, messianerna och vissa 1500-tals anabaptister.

Myran som anarkist

Gör så här, min son, för att befria dig när du har råkat i en annans våld: skynda dig iväg och bestorma honom, unna dig ingen sömn, ge dig inte någon ro. Rädda dig som gasellen undan jägaren, som fågel undan fågelfångarens hand.

Gå till myran, du late, se hur hon gör och bli vis. Hon har ingen härskare över sig, ingen fogde eller furste, ändå skaffar hon föda om sommaren, samlar sin mat vid skördetiden./Ordspråksboken 5:6-8

Andra sköna anarkister:

-Jesus-trogna: Jesus Radicals, Jesus Manifesto, Kristen Underjord, Fakiren, On Journeying with those in Exile, Jaques Ellul (insomnad), Leo Tolstoj (insomnad) (bok), Dorothy Day/Catholic Worker (insomnad) (intervju), Vernard Eller (bok).

-Välkända (insomnade): Thoreau, Kropotkin, Bakunin, Proudhon, Emma Goldman, Bookchin.

-Anarko-primitivister/grön-anarkister: Rusty (Jesus-trogen), In the Land of the Living (Jesus-trogna), John Zerzan (radioprogram), Fimbulvinter, AgueliAgainstCivilisation, Det vilda motståndet, Vilda tankar, Vildmänniska (Jesus-trogen),

-Diverse: Anarkisterna, ABC Stockholm, Anarchist News, Vargatid (tidning), Anarchist News Blogs, Anarchist FAQ, Earth Liberation Front.

Systemet och barnen

Just nu har jag begåvats med möjligheten att slippa löneslava, och har därför möjligheten att tillbringa mycket tid med mina barn. Så har det dock inte alltid varit. När Sara för tio år sen ringde till mödravården för att berätta om graviditeten, så fick hon omedelbart frågan; ”vill du behålla barnet”? Sen dess har systemet sökt ta barnen ifrån oss, och ofta har vi varit lydiga eftersom inga alternativ varit tillgängliga för oss. Och vi är knappast ensamma.

När barnet föds så tas det från föräldrarna för att vägas, mätas, räknas och kategoriseras. Tidigt ska barnet lära sig att vara ensamt och sova i egen säng. Istället för ständig närhet till en förälder lyhörd för barnens behov så införs substitut – blöjor, nappar, nappflaskor, gosedjur, TV-apparater, prylar. Så snabbt som möjligt ska föräldrarna löneslava åt systemet. Barnen separeras från familjen och stängs in på dagis. Senare tar skolan över, och under laga hot om bestraffning och tvångsmedel ska vi där formas till goda och välanpassade samhällsmedborgare. Och allt detta sker ofta samtidigt som både föräldrarnas och barnens känsloliv protesterar, ibland högljutt och långvarigt.

Så är vi splittrade, ständigt plågade av vår benägenhet till otrohet, svek och individualism. Vi mår dåligt, har ångest, är stressade, sover dåligt, har ont i magen och huvudet, blir utbrända. Kan det finnas ett samband?

Vi anpassar oss samtidigt villigt till systemets förväntningar och fortsätter att behandla andra såsom vi själva har blivit behandlade. Systemet triumferar. Men Jesus från Nasaret kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sa: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himlarnas rike.”

Kanske var det barnen som hade rätt och systemet som hade fel? Är en annan väg möjlig? Om ja, hur ser den vägen ut?

Poängen med Jesus uppståndelse

I kommuniteten har vi (bland annat) ”bibelsamtal” en gång i veckan. Vi läser Skrifterna tillsammans, och samtalar om och utifrån texterna i syfte att ändra vårt sätt att tänka och leva. Vi har nu läst Lukasevangeliet ett tag och ska ikväll ta oss an kapitel 24 som innehåller fantastiska berättelser om Jesus uppståndelse. Men vad är egentligen poängen med uppståndelsen? Vad är syftet? Varför var det viktigt att Jesus uppstod? Och vad har det med våra liv och med revolutionen att göra? Hur tänker du?

Lukas betonar i sin story hur Guds ande uppfyllt Jesus och hur Guds rike därigenom kommit nära och blivit tillgängligt. Det finns ett annat sätt att leva, en alternativ värld, och den har redan börjat. Men vad händer då när överheten tar kål på Den Smorde, Messias? Är inte detta slutet för gudsrikeslivet?

Min fundering är om inte (en?) poäng(en) i just Lukas berättelse är att Jesus från Nasaret lever vidare genom församlingen. I Lukas berättelse betonas att den som återvänt från döden är Jesus från Nasaret och inte någon annan. Det är när Jesus bryter brödet, i den påbörjade gemenskapsmåltiden, som Emmausvandrarna känner igen honom. Han måste senare övertyga dom elva (mfl) att han inte är ett spöke eller nåt och säger ”det är jag och ingen annan”. I Petrus predikan på pingstdagen (Apg 2) betonar Petrus att det är just denne Jesus som dom korsfäst, som Gud nu upphöjt till Ledare och vars ande nu uppfyllt församlingen. Det är också därför som det nya liv av gemenskap, ekonomisk utjämning, hälsa, befrielse och glädje som Jesus tidigare visat på nu fortsätter i Jerusalemförsamlingen.

Jesus från Nasaret är inte död. Han lever genom dom gemenskaper som dött från systemet och genom Andens gåva uppstått till det nya livet.

En annan värld är möjlig.

Istället för att handla

Att handla är ingen höjdare. Genom konsumtionen så stöder man systemet som förtrycker människor, dödar djur och utarmar jorden. Dessutom måste man tjäna pengar, exempelvis genom att löneslava istället för att göra vettigare saker.

Lyckligtvis finns alternativ som gör att man kan trappa ned på konsumtionen, och förhoppningsvis långsiktigt bli självförsörjande. Här kommer några;

-Lev enklare. Sälj vad du äger och ge åt dom fattiga, sa någon. Samla inte på hög. Var nöjd. Enklare är också mer tillfredsställande.

-Äg gemensamt. Egendomsgemenskap kan praktiseras på olika sätt och i olika hög utsträckning.

-Låna. Varför köpa en egen hårtrimmer när grannen eller vännen har en och gärna vill låna ut den?

-Fixa själv. Man kan baka och laga mat istället för att köpa bröd och halvfabrikat, laga sina kläder istället för att köpa nya osv. Långt beyond där jag befinner mig kan man bygga sin egen bostad och fixa det mesta, men det kräver förstås en hel del träning.

-Samla. Inte det bästa läget just nu kanske, men tiden går fort och snart kan man plocka bär, svamp och ätliga växter.

-Odla. Kanske har man en ”egen” trädgård eller liknande, annars kan man busodla (här, här). Har inte prövat det, men det verkar grymt.

-Sopdyka. Det slängs sjuka mängder mat, kläder och annat, och en hel del är relativt lätt att komma över (här).

-Tigga. En gammal god radikal-kristen praktik (saknar dock personlig erfarenhet). Det befrämjar också ödmjukheten och hjälper dom rika att dela med sig.

-Snatta. Inget att eftersträva, men den hungrige som saknar möjligheter till ovanstående alternativ har absolut rätt att ta för sig för att fylla sina basbehov (här).

-Jaga/fiska. Vegetarianism/veganism är definitivt att föredra, men jag respekterar jakt på vilt i nödfall.

Finns det fler alternativ? Är du tveksam till något av ovanstående?

Varianter av (”Jesus-”)praktiker

Kristen är jag inte längre, men jag följer Jesus och tillhör en fristående kommunitet-husförsamling-närbogemenskap, där dom flesta är mer kristna och kyrkliga än jag. Ibland går jag ändå till kyrkan, senast i söndags + några gånger runt jul, och jag påminns då om hur olika en Jesus-bekännande grupps praktiker kan se ut.

Jag har ju mina preferenser, men hur är det för dig? Vilka av nedanstående alternativ föredrar du, hur viktigt är det för dig, och vad får det för konsekvenser för din grupptillhörighet? Alla svar välkomna, både korta och långa, genomtänkta och från höften. Du får väldigt gärna svara om du inte är kristen och/eller kyrkligt aktiv också!

Dopet:

1. För nyfödda/dom troendes barn.

X. För bekännande/troende.

2. För Jesus-följare/omvända.

Måltiden:

1. Eucharisti/äta Kristi kropp o dricka hans blod.

X. Nattvard/symbolhandling.

2. Full måltid/Jesusmiddag.

Beslutsfattandet:

1. Ledarna bestämmer.

X. Demokrati.

2. Konsensus.

Sammankomster:

1. Högkyrklig liturgi.

X. Innerlighet och engagemang.

2. Alla talar och bidrar.

Bikt:

1. Bikt-stol o prästavlösning.

X. Behövs inte, det är en jag och Gud-grej.

2. Bikt-partner/i gemenskapen.

Försoningssamtal/församlingsfostran:

1. Viktigt ibland.

X. Extrem-åtgärd (på sin höjd).

2. Livsnödvändigt.

Gudstjänstplats:

1. Avskiljd kyrkolokal.

X. Där det är smidigast.

2. Primärt i hem.