Münster var också anabaptism

Mötet med anabaptismen är kanske det som påverkat mig mest i min vandring på stigen. Men få känner till anabaptismen närmare, och direkt missvisande beskrivningar av rörelsen är fortfarande inte ovanliga. Detta gäller ibland även anabaptist-kramare. Greg Boyd säger exempelvis i The Myth of a Christian Nation; ”Indeed, with the exception of the anabaptists, every splinter group in the reformation (…) spilled blood.” Det är förstås inte sant. En av dom tyngsta tidiga anabaptisterna var Balthasar Hübmaier, som stödde det väpnade bondeupproret och förespråkade kristet svärdsbärande i myndighetspositioner. Det fanns anabaptistiska ”terrorist”-celler, och den anabaptistiska revolutionen i Münster med sitt Davids-rike och sitt blodbad var allt annat än fredligt.

Det är sant att den anabaptism som bestod efter några decennier var icke-vålds-anabaptismen, och det finns definitivt läror, praktiker och värderingar (tex Jesus-fokus, gemenskap, fred, enkelhet) som återkommer oftare här än i andra traditioner, och som därför kan sägas vara vara ”anabaptistiska”. Men varför idealisera och förvränga? Anabaptismen var en mångfacetterad rörelse som inkluderade revolutionärer och spiritualister, apokalyptiker och universalister, karismatiker och bokstavstroende, profeter och bibelkritiker, sabbatsfirare och Tora-kritiker, treenighetskritiker och ortodoxa, polygamer och monogamer, samfundshyllare och friförsamlingsnissor, stavbärare och svärdsbärare, idioter och helgon. Det dom hade gemensamt var att dom tog avstånd från barndopet och praktiserade ett omvändelsedop som innebar en ofrånkomlig kritik av kyrka och samhällssystemt och ett sökande efter en bättre ordning.

Låt oss inte försköna, utan låt oss våga möta och lära av den anabaptistiska traditionen och andra radikala strömningar igår och idag i all deras brokighet och ambivalens.

Fotnot: Intro till historisk anabaptism finns på  gamla bloggen, börja nedifrån under Anabaptism. (Jag mejlar gärna hela tiopoängsuppsatsen på förfrågan.) Annars rekommenderas tex George Williams (krångliga och aslånga) mästerverk, eller Denny Weaver som båda betonar rörelsens mångfald. På svenska gillar jag Karl Kilsmos Den tredje reformationen eller Jonas Melins introduktioner.

Ringa polisen?

Efter posten ”Polisen är vår fiende” har åtminstone en bloggläsare önskat en uppföljning. Finns det situationer då det är på sin plats att vända sig till polisen? Stöder man vapenmakten om man samarbetar med eller drar nytta av deras tjänster?

Min grundinställning är att vi bör sträva efter att kombinera kärleksfull omsorg om fienden med aktivt motstånd. Poser or Prophet publicerade i helgen en post (”Fuck the police?”) som uttrycker detta väl. Men hur tillämpar man detta i situationer där man exempelvis blir medveten om ett allvarligt brott, bevittnar en pågående misshandel, tappar bort en nära släkting, eller blir stoppad i en poliskontroll?

För mig är svaren inte alls självklara, och jag vill gärna höra era tankar. Men min övertygelse är åtminstone att vi på förhand bör träna och förbereda oss på att själva eller tillsammans med andra direkt gripa in i destruktiva situationer vi stöter på. Benägenheten att ständigt delegera bort vårt etiska ansvar till myndigheterna, och att lita på fienden för att få hjälp, stöd och trygghet behöver bearbetas och (åtminstone) tonas ned. Detta är nog den stora utmaningen.

Sen tycker jag också vårt förhållande till polisen bör variera beroende på vilken av deras arbetsuppgifter det gäller. Allt polisen gör är inte lika direkt ett uttryck för vapenmakten. Det är trots allt skillnad mellan att leta efter en bortsprungen gamling eller skriva ut ett pass och att straffa ”brottslingar” eller spöa upp hemlösa och demonstranter.

Hur tänker du? Bör vi som pacifister, icke-våldsförespråkare och/eller motståndsrörelse verkligen stödja eller samarbeta med vapenmakten?

(Igår råkade såg jag Ken Loachs ”Looking for Eric”, som visade sig vara en underbar film och en perfekt illustration till den här bloggposten.)

Optimism eller medlidande?

Igår åkte jag med barnen till farmor och farfar i Vänersborg för några dagars sportlovsvistelse där. Efter helgens turer kring tågtrafik, ett besök som inte blev av och inställda tåg hela måndagen fanns det skäl att vara skeptisk till rese-utsikterna. Normalt är jag väldigt bra på att vara melankolisk, och har nära till nedstämdhet och till att ta ut besvikelser i förhand, men den här gången höll jag modet uppe, och det hela gick faktiskt igenom med bara en knapp timmes försening.

Jag har som långsiktigt projekt att med Andens hjälp bli en gladare och mer positiv människa. Detta har fått mig att fundera över varför jag ofta tar ut besvikelser i förhand. En förklaring tror jag är att jag vill skydda mig själv, skapa en känsla av kontroll och göra mig osårbar. Förväntar man sig inget så behöver man inte överraskas av en oväntad motgång. Men jag blir alltmer övertygad om att detta är en dålig filosofi. Varför inte istället odla (realistiska) förväntningar på goda saker? Då har man åtminstone roligt medan man väntar. Och är inte viljan att vara osårbar och ha kontroll egentligen något osunt och omänskligt som går stick i stäv med Jesus från Nasaret och hans vilja att gå korsets väg?

På liknande sätt tror jag man kan tänka kring medlidande. Varför drar vi oss undan från andras lidande och skapar distans och skyddsbarriärer? Är det inte av samma skäl, vår vilja att vara osårbara, ha kontroll och vara höjda över lidandet?

Vad tror du?

”Var alltid glada.”

”Gråt med dom som gråter.” /Paulus från Tarsos

Egendomsgemenskap

Det är väl nu en fyra-fem år sen jag definitivt tappade tron på det privata ägandet. Det som knäckte dom sista resterna av denna tro var nog, om jag minns rätt, en kombination av studier av Lukas gudsrikesberättelse och av den historiska anabaptismen, och då i synnerhet den gren som praktiserat full egendomsgemenskap i snart 500 år, nämligen hutteriterna. Ungefär lika länge har jag haft förmånen att att få tillhöra en grupp som lever med mild egendomsgemenskap, samtidigt som vi också lärt känna och tagit intryck av kommuniteter med full egendomsgemenskap, primärt Church Communities (a.k.a. Bruderhof). Den senaste veckan har jag fått anledning att grunna lite extra på denna fråga igen, vi läser nämligen just nu Apostlagärningarna 2-3 i församlingen, och i mina egna studier har jag på nytt gått igenom hutteriten Peter Walpots 148 bibel-teser mot privat ägande från 1577.

Egendomsgemenskap är ju tyvärr ingen självklarhet, så här kommer tre argument:

1. I ett kapitalistiskt system som bygger på uppdelningen mellan rika och fattiga, behövs grupper som utmanar systemet genom ett alternativt sätt att leva. Ekonomisk utjämning är eftersträvansvärt, och måste bli praktik och inte bara vision.

2. Det är bra att alltmer lära sig att ”älska sin nästa som sig själv”, och en sådan kärlek utesluter att man tar sig rätten att äga mer än sina syskon. Messianska kärleksdygder såsom fred, ödmjukhet, rättvisa, enkelhet, självbehärskning och gemenskap kan bara praktiseras fullt ut genom egendomsgemenskap.

3. Egendomsgemenskap är en direkt följd av utgjutandet av den guds-ande som uppfyllde Jesus från Nasaret (Apg 2-4).

”Ingen kan vara min lärling om han inte avstår från allt han äger.” (Jesus, Lk 14:33)

Instämmer du eller håller du inte med? Hur ser detta ut i ditt liv? Vad tycker du är bäst, mild eller full egendomsgemenskap.

Tretton snabba frågor

Det här var väldigt roligt, och påminde mig om en period i livet då jag och några vänner tillbringade x antal krogkvällar med den här roliga och potentiellt väldigt allvarliga leken.

Så nu kommer tretton snabba frågor till dig, käre bloggläsare. Jag är mycket intresserad av dina svar. Du får också om du vill ge en kort kommentar till dina val, och/eller ange om det var lätt eller svårt att välja. För tydlighetens skull; jag vet att valen kan vara svåra, absurda eller omöjliga, det ingår i konceptet. Så svara helst inte ”varken eller”/”både och” eller liknande. I värsta fall kan man istället passa.

Ni får gärna svara efterhand, det behöver inte ske dom närmaste dagarna eller så.

Vad föredrar du? (Det första alternativet kan du förslagsvis kalla A, det andra B.)

1. Tjuv eller polis?

2. Handla eller dumpstra?

3. Anabaptism eller kloster?

4. Veganer eller köttätare?

5. Kyrkorna eller systemet?

6. Buddism eller islam?

7. Universalism eller preterism?

8. Fred eller rättvisa?

9. Ortodoxi (rätt tanke/lära) eller ortopraxi (rätt handling)?

10. Kommunitet eller församling?

11. Miljöpartiet eller Evangeliska Frikyrkan?

12. Egendomsgemenskap eller vuxendop?

13. Uppror eller plattform?

Kristendomen till katakomberna!

Vad jag förstår av medierapporteringen, så har Skolverket nu ambitionen att i en reviderad kursplan tona ned kristendomens särställning inom religionsämnet. Ur ett historiskt perspektiv så har givetvis kristendomen regerat i Sverige och Europa, men om detta är fallet så borde det väl framgå med all önskvärd tydlighet endast genom en grundlig undervisning i historia? Men tydligen inte, än en gång går kristna människor i bräschen (o här, här) (och andra hakar på) för att med lagens och myndigheternas hjälp försvara kristendomens makt-position i det svenska samhället. Nu blir man ju inte direkt förvånad över det här agerandet längre, men det är värt mödan att gång på gång påpeka det absurda i det här beteendet.

Vi vet ju att Jesus-rörelsen har varit, och är, som mest dynamisk när den är en katakombkyrka, en underjordisk rörelse av gemenskaper som lever ut ett alternativ till den rådande ordningen. När den i linje med undervisningen hos den mästare hon bekänner, undviker positioner av makt, rikedom och privilegier, och istället frodas bland och verkar för befrielse av dom fängslade, fattiga, mariginaliserade och sjuka. När den gör motstånd mot makten, söker det kommande gudsriket och ser sina syskon och föredömen i tron utsättas för imperiets tortyr- och avrättningsredskap. Kort sagt, när den som Jesus vandrar korsets väg och undviker Svärdet, Tronen och Mammon.

Att kristendomen håller på att tappa sin position i det svenska samhället är inte ett hot för Jesus-trogna, utan en möjlighet. Låt oss fira detta och se fram med hopp och förväntan mot ett post-kristet samhälle där Jesus-rörelsen äntligen kan upptäcka ett mer ursprungligt sätt att fungera.

Svordomar

Igår  önskade en bloggläsare en post om svordomar. Glädje! Önskningar är till för att uppfyllas.

Det finns onekligen en retorisk kraft i svordomar. Att svära är ett brott mot den sociala konventionen, och kan vara en välbehövlig ögonöppnare och omskakare. Vissa saker är för jävliga, och kan med fördel nämnas vid sitt rätta namn.

Samtidigt kan det förstås bli fel. Tror du följande riktlinjer vara vettiga? Svär;

-Måttligt. Svär man för mycket och för ofta så tappar svordomarna i retorisk kraft och devalveras och detta framstår snarast som tecken på ohanterade aggressioner och/eller dåligt språkbruk.

-Konstruktivt. Svordomar kan uttrycka starka känslor eller märkliga förhållanden, men kan också bli nedbrytande.

-Inte mot syskon. Jag håller med Jesus från Nasaret om att man inte ska svära över eller förolämpa syskon. Det är ett slags våld (Mt 5:21-22).

På anarkistiska internetforum kan man tyvärr hitta bra exempel på dåligt svärande. Se tex kommentarssektionen här. Motsvarande finns förstås också i den kristna bloggosfären (om än med andra typer av svordomar och förbannelser). Se valfri debatt om samkönade äktenskap, tex på Svärds blogg.

Lyssnar man på Jesus från Nasaret och hans utsände Paulus, får man inte vara för svordomskänslig. Jesus språkbruk om fariséerna är minst sagt magstarkt (Mt 23 m par.), och Herodes kallas för ”den räven”. Paulus förolämpar flera mäktiga personer, vill kasta sitt gamla liv på ”skithögen” och tycker att vilseledarna borde skära av sig ballen. Han kallar också sina syskon galaterna för ”ni dårar”, tvärtemot Jesus undervisning i bergspredikan.

Själv svär jag emellanåt, och sist Dom Beväpnade tog mig så kallade jag dom för ”grisarna” i ett SMS till min hustru. Som inte applåderade språkbruket, direkt. Hur tänker du? När är det konstruktivt att svära? Behöver man bekymra sig om huruvida man svär fel eller för mycket? Eller är svordomar bara ett förbannat oskick?

Kråkorna, arbetslinjen o fastan

”Arbetslinjen” – så har den kallats, fejk-regeringens politik. Det är inte utan att man undrar om Reinfeldt o co [sic!] är dom som iscensatt stölden av Arbeit Macht Frei-skylten från Auschwitz.

”Konsumera” – det var den fejk-pånyttfödde George W. Bush´s budskap i den kris som uppstod i det amerikanska samhället efter 11 september-katastrofen.

Jesus från Nasaret hade lite andra tankar kring detta; Se på kråkorna. Dom sår inte och skördar inte, dom har inte förrådsrum eller loge, och ändå föder gud dom. Se på liljorna, hur dom växer. Dom arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er att inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dom. Er  pappa vet vad ni behöver. Samla inte skatter på jorden, nej sök hans rike, så skall ni få mat och kläder också. Sälj vad ni äger och ge åt dom fattiga. (fritt från Lk 12:13-34)

Imorgon börjar fastan. Egentligen förespråkar jag den urkristna (och judiska) praktiken med två fastedagar i veckan. Av Didaché så låter det som att många i den tidiga Jesusrörelsen fastade på onsdagar och fredagar, och dessutom firade sabbat (lördag) och möjligen också uppståndelsen (söndag). Men om man tycker det är övermaga så är det positivt att åtminstone uppmärksamma fasta en gång om året.

Så följ Kristen Underjords uppmaning; sabotera maskinen genom att fasta. Ta några dagar eller några veckor och avstå från något. Förenkla, skala av, ge bort, fokusera om. Och inte minst – kämpa för dom förtrycktas frihet och lär känna dom utsatta.

Att lära sig fasta, förenkla, utöva askes och vara måttlig är inte en motsats till att njuta, den duktigaste livsnjutaren är också den som lärt sig att avstå. Så njut av semlor o snus idag, och avstå imorgon.

Bileam och åsnan

Idag har jag läst den märkliga berättelsen om Bileam och ”hans” åsna. Bileam är schamanen som den moabitiske kungen Balak hyr in för att kasta en förbannelse över Israels folk. Men Jahve, israeliternas gud, uppenbarar för Bileam att förbannelse inte passar detta folk, och Bileam vägrar därför gå kung Balaks vägar.

Storyns knepighet består bland annat i att både Jahve och Bileam i berättelsen framstår som ganska ambivalenta karaktärer. Gud verkar inte kunna bestämma sig för hur Bileam bör respondera på kungens uppmaning, och det är också oklart om och i vilken utsträckning Bileam är guds sändebud eller en vilseförare (4 Mos 31:16, berättelsen finns annars från kap 22).

Det som jag däremot inte tycker är speciellt märkligt, är att Jahve visar sig för och talar till en hednisk schaman/siare. Detta händer ju även i andra sammanhang i skriftera, vi känner ju exempelvis till dom hedniska astrologerna som i Matteus berättelse är pionjärer i att böja sig för den nya kungen, Jesus. Mer konstigt tycker jag då det är att människor som gillar Bibeln ibland tycks ha så svårt att se att Gud kan tala genom icke-troende hedningar.

Inte heller tycker jag det är särskilt skumt att Jahve talar genom en åsna som blir orättfärdigt slagen. Jahve är ju också djurens gud, och i andra sammanhang i dom hebreiska skrifterna kan vi läsa om hur djuren ger Jahve sin hyllning, och hur gud stiger ned till dom förtrycktas försvar och hjälper både människor och djur.

Hur är det med dig – är du öppen för att höra guds tilltal även genom Dom Andra? Och kan du höra dom förtryckta djurens rop efter rättvisa och deras bön och längtan efter skapelsens befrielse?

Mer om OS-(motståndet)

Igår invigdes OS, om någon missat det. Sen länkarna i posten Ser du fram mot OS, har jag läst ytterligare några riktigt bra artiklar om OS(-motståndet) som jag förgäves (?) vill låta sippra över OS-elden. Och apropå elden, jag antar att du känner till den bakgrund som den olympiska eldens resa till OS-platsen har i grekisk mytologi och nazism? Man kanske kunde stå ut med denna historia om elden numera användes till något positivt (”svärd till plogbillar”, typ), men åtminstone från min horisont blir det alltmer tydligt att spelen fortfarande används till förtryck.

-Dan på Poser or Prophet, en av mina kristna favoritbloggar, skriver som vanligt vältaligt från Canada om vad spelen gör med närområdet, och om sin vilja till motstånd. Fokus ligger på kontrasten mellan spelens fredsideologi och det våldsutövande som ideologin avser att dölja. Dan har vad jag förstår levt nära dom hemlösa, en av flera grupper som drabbas hårt av spelen.

-En mycket välskriven och relativt detaljerad rapport om vansinnigheterna inifrån Vancouver finns på Anarchist News. Fokus ligger på förberedelserna för spelens ”säkerhet” (läs: militarisering) till en kostnad av enligt uppgift närmare en miljard dollar!

-Leo Holtter från Tankar i natten lobbade via sin blogg för en bojkott redan vid OS i Kina, och sådde då in ett frö hos mig. Nu tar han upp kampen igen. Be för dom bortmotade, inte för snö, tycker han.

-Så långt jag har hört har media varit väldigt tysta om OS-motståndet. Har det att göra med försöken att begränsa yttrandefriheten i samband med spelen? Här är i varje ett kort klipp från gårdagens demonstration.

-Annars tycker jag den här korta filmen på ett lodjur i skidbacken är väldigt talande.

Till attack!

Förhoppningsvis griper vi inte till vapen, men vi som vill se en drastiskt förändrad värld har ändå ett krig att utkämpa. Det finns verkligen mörker i världen, och mörkret kan inte reformeras. Det måste drivas ut. Destruktiva krafter har intagit människors och institutioners liv, och ingenting kommer undan Systemets påverkan.

Vi är involverade i ett gerillakrig. Kvinnor och män, yngre och äldre, blyga och självsäkra, analfabeter och akademiker. Vi strider inte mot människor eller djur, men det är ändå en strid. Ockupationsmakten måste attackeras, ihärdigt, finurligt och målmedvetet. Här kommer några förslag. Komplettera eller korrigera gärna!

-Bikt. Att rannsaka mörkrets ingångar i våra egna hjärtan är helt nödvändigt. Att erkänna sina felsteg och frestelser för ett syskon i kampen kan vara smärtsamt, men är också oerhört befriande, i synnerhet då man får ta emot förlåtelse.

-Direkta aktioner. Som Mästarens kors och undervisning visar så genomsyrar ondskan också mäktiga institutioner. Även detta mörker måste avslöjas och angripas. Ett sätt är att medvetet bryta mot myndigheternas destruktiva lagar eller ge sig på deras egendom. Här tycker jag det finns utrymme både för civil olydnad och anonyma aktioner. Det måste förstås ske med urskiljning och kärlek, men tänk på att kärlek också kan se ut som när Jesus rensade templet. Det finns många vettiga mål, själv tänker jag mycket på Migrationsverkets förtryck. Jag tror vi behöver avexpertifiera dom direkta aktionerna. Lyft frågan i din gemenskap, eller börja åtminstone fantisera lite!

-Säga ifrån. Ofta är vi för tysta och undfallande i vår vardag. Våga säga ifrån när det behövs. Kom ut och stå för dina övertygelser! Bli dig själv!

-Snickra på gemenskapen. Vi behöver skapa fungerande alternativ till systemet. Det är livet i församlingen (du har väl läst Liv i församlingen?) som ska gestalta redan nu hur den nya världen ska se ut och som mer än något annat underminerar makternas inflytande.

Till attack! Börja redan idag.

Ester vs. Jesus

Så besegrade judarna alla sina fiender med svärd och nedgjorde och dräpte dem. De gjorde vad de ville med sina motståndare […] dödade 75.000/Esters bok

Älska era fiender/Jesus från Nasaret

I förrgår avslutade vi läsningen av Esters bok i baptistkommuniteten Björken. Berättelsen slutar, kan jag avslöja, i blodbad, fest och befrielse för judarna.

Till Esters försvar så beskrivs här en förtryckt minoritets befrielsekamp mot imperiet. Och kanske är minoritetens väpnade motstånd bättre än passiv underkastelse?

Men ändå, finns inte en motsättning mellan Ester-berättelsens glädje över motståndarnas utplåning, och den fiendekärlek som Jesus demonstrerat på korset och i sin undervisning?

Man älskar inte med vapen

Man älskar inte med vapen

Man älskar inte med vapen

Har Jahve ändrat sig mellan Ester och Jesus? Eller är det helt enkelt så att Ester-berättelsen suger? Vad tror du?

Upplyst av samtalet igår vill jag slå ett slag för en tredje lösning, och det är att läsa Ester, och med Jesus och korset som facit leta efter frön till sanningen mitt i blodbadet. I den judiska tolkningstraditionen har det funnits stor frihet i förhållande till texten, och Jesus var just en rabbi som tolkade lagen. Och ibland kan en sådan tolkning gå utöver eller till och med tvärtemot bibel-författarens avsikt.

När presidenten efter att ha manipulerats av pangbruden Ester till sist ger judarna mandatet att försvara sig mot det folkmord som fienden, agagiten Haman (jfr 1 Sam 15, 2 Mos 17), med lagens hjälp försökt iscensätta, så ger han inte bara judarna rätt att döda dom väpnade styrkorna. Dom får också rätten att plundra och att döda kvinnor och barn.

Och vad gör dom? Dom dödar sina fiender,

”men dom avstod från att plundra”

Detta upprepas tre gånger i kapitel 9 och vers 10-16.

Fiendekärlek? Nja, knappast. Men åtminstone ett mått av respekt och återhållsamhet som överträffade imperiets värderingar.

Baptister döper inte barn

Kolportören och andra forum har det pågått en intensiv diskussion om dopet mellan spädbarnsdöpare och troendedöpare. Och i Dagen idag kan vi läsa om den spirande kyrkobildningen mellan baptister, metodister och missionare (uppdatering: Dagens ledarkommentar här). Här ska tydligen ”både det baptistiska dopet och barndopet praktiseras”. Detta sker redan i ett flertal ekumeniska församlingar, men kommer det nu att bli norm i alla församlingar eller vad? Kommer det att förbli möjligt för en församling i den nya kyrkan att vägra döpa spädbarn?

Det är lite trist, men ibland måste man säga det uppenbara.

Baptister döper inte barn. I alla fall inte spädbarn.

Om ordet baptist över huvud taget ska ha någon som helst historisk förankring, så förutsätter det väl åtminstone att man tillhör en gemenskap som inte döper spädbarn?

För 150 år sedan försökte man utrota baptismen i Sverige med fångstkärror, tvångsdop och inspärrning på vatten och bröd. Kanske visar det sig att ett effektivare sätt är att använda ekumenikens vapen?

Själv är jag anabaptist.  Inom historisk anabaptism så döper man varken spädbarn eller barn. Dom enda som kan bli aktuella för dop är dom som undervisats om efterföljelsens innebörd, och kan anses vara beredda att ta upp sitt kors (dvs systemets förföljelse) och följa Mästaren. Dom tidiga anabaptisterna talade ofta om tre aspekter av dopet – dop i vatten, dop i ande, och dop i blod (dvs martyrskapet). Är man inte redo för detta så bör man inte döpas. Dopet kopplades även direkt till medlemskapet i en gemenskap som levde ett alternativt gemensamt liv, där alla var delaktiga i praktiker som egendomsgemenskap, delgivning, utsändning och församlingsfostran. Allt detta utesluter, som jag ser det, både dop av spädbarn och av barn.

Själv var jag åtta när jag döptes, vilket i så fall möjligen gör mig till en odöpt anabaptist. Vilket torde vara paradoxernas paradox.

Heretikerns vädjan till dom rätt-trogna

Dom senaste åren har jag lärt känna alltfler människor som följer Jesus.  Människor som arbetar för befrielse, kärlek och gemenskap och som motverkar våld, makt och rikedom. Människor som lämnar systemet och söker Guds rike. För mig är det som tydliggör vem som är ett syskon inte hur långt man har kommit, utan huruvida man är på resa in i Jesus-livet och mot guds-riket. Riktningen är det avgörande.

Många av dessa människor som jag haft förmånen att lära känna skulle kalla sig kristna, många är också rätt så kyrkliga (ibland med vånda) och inte så få är evangelikala (ibland med tvekan). En del av er läser den här bloggen.

För mig är det oerhört viktigt med syskon även utanför kommuniteten. Men en återkommande frustration är att vissa har svårt eller omöjligt att bemöta oss kyrkokritiker och heretiker (villolärare) som syskon. Senast igår hände detta mig. Jag respekterar detta och blir inte förvånad, och hade säkert själv gjort likadan för fem-tio år sen. Inte heller är jag emot att räkna vissa som icke-troende. Från mitt perspektiv så är vägen fortfarande väldigt smal. En stig, typ. Men just därför är enhet och relationer mellan Jesus efterföljare viktigt och eftersträvansvärt.

Så här kommer en vädjan och en fråga till er som är kyrkliga och/eller evangelikala. Jag förstår att Kyrkan och Läran är viktig för er, men;

-Kan det inte finnas Jesus-lärjungar som är på riktigt, samtidigt som vi tänker fel även om det viktiga och/eller distanserar oss från kyrkorna. Jesus första lärjungar började ju sin efterföljelse innan dom visste att Jesus var Messias, och dom var länge, även som efterföljare våldsamma, maktlystna och förnekelsebenägna!

-Kan det inte vara så att rätt tänkesätt och rätt förhållande till kyrkan kommer som en följd av efterföljelsen, snarare än som en förutsättning för densamma?

Rösta rätt

Igår satt jag en stund och samtalade med bland annat Elof från en av mina favoritbloggar – Kristen Underjord. Elof är också ”präst” och tillhör kommuniteten Oikos. Vi samtalade om olika saker, och bland annat vred och vände vi lite på frågan om röstning. På den monitor jag har framför mig sitter ett klistermärke från Kristen Underjord med texten ”Jag röstar på ett annat system”.  Och så har det varit för mig sen 4-5 år tillbaka. Jag röstar inte i dom svenska valen, och jag uppmanar andra att göra likadant.

En sak jag grunnat på är varför många blir så arga när man vägrar rösta i valen. Kanske har det att göra med att detta blottar vår tro. Litar vi på att det är det våldsbaserade och splittrande politiska systemet som ska förändra verkligheten, eller litar vi på alternativen? Om vi litar på Jahves alternativa kraft, varför är det då så viktigt att ändå rösta? Det går ju trots allt att engagera sig på många andra sätt än genom att rösta i riksdags- eller EU-valet. Varför då bli så upprörd?

Eller är det kanske så att röstningen egentligen är en akt av tillbedjan? Ve den som inte böjer knä vid demokratins altare.

Rösta rätt. Rösta med ditt liv. Rösta på den obeväpnande rabbin från Nasaret.

Svik systemet.

Fotnot: Vill du läsa något i den här riktningen så kan jag rekommendera (om du läser engelska) Greg Boyd´s The Myth of a Christian Nation (Anton slår Anton skrev om den här), eller, ännu hellre, Haw´s och Claibornes Jesus for President eller den Hauerwas-rekommenderade Electing Not to Vote.

Trosbekännelse

I helgen deltog vi i Sammankomst 2010, en helg för kristna kommuniteter och vardagsgemenskaper i Hammarkullen, Göteborg. Det hela arrangerades av kommuniteten Oikos som gjorde ett riktigt (fredligt) kanonjobb, och som understöddes i detta av Örebro Missionsskola och Korsvei.

Inspirerad och uppfylld av helgens fantastiska sammankomst, kommer här en liten trosbekännelse.

Jag tror på den Kärlek, den Närvaro, den kraft

som befriar från systemets makt

och leder människor ut i ett liv i gemenskap, fred och kärlek.


Jag tror på denna mäktiga närvaro i världen,

i Israels folks historia,

och i synnerhet i Jesus från Nasarets liv.


Jag tror på det nya, gränsöverskridande rike som planterats i världen genom honom,

och som tar form i Jesus efterföljares gemensamma liv.


Jag tror att detta nya liv till sist kommer att segra.


Jag tror, jag tvekar, jag hoppas.

Vad tror du?

(Läs Dagens rapport från helgen, och se också fredagens inlägg – ”Träffa rörelsen”.)

Tankar om kommentarerna

Min ambition är att inte radera några kommentarer på den här bloggen (förutom spam). Men jag vill ändå dela med mig lite av vad som gör mig glad och mindre glad. Sen får man välja själv om och på vilket sätt man tar hänsyn till detta. (Jag tänker inte på någon speciell när jag redogör för detta.)

:) Alla kommentarer som är ärligt menade, och i synnerhet sådana som bidrar konstruktivt till samtalet. Detta oavsett hur man förhåller sig till vad jag säger. För mig är det helt nödvändigt för Stigens existens att det kommer in en del kommentarer som också har en viss bredd.

:) Kommentarer från tidigare underrepresenterade grupper. På min gamla blogg var, av olika skäl, nio av tio som kommenterade en vit, heterosexuell man i 25-40-årsåldern med en eller annan kyrklig tillhörighet, akademisk utbildning, teologiskt intresse och med vana att uttrycka sig i skrift. Jag vill gärna att ni fortsätter att kommentera, men jag blir extra glad för alla som kommenterar och som avviker från ovanstående beskrivning. Om inte just ni tar till orda så blir det snedvridet. Fördelningen har blivit bättre på den här bloggen, och det är väldigt roligt! Ni behövs, även om det kan kännas läskigt! Bryt janteförbannelsen.

:( Kommentarer som inte söker behandla den man talar till med kärlek, exempelvis när man tar till förolämpningar eller ogrundade personangrepp.

:( Sjukt långa kommentarer, eller kommentarer som är obegripliga för dom flesta.

Till sist vill jag också säga att jag läser alla kommentarer med stort intresse, samtidigt som jag i mina bästa stunder undviker att själv kommentera allt som sägs.

Väl mött.

Vilka typer av kommentarer gillar du? Ogillar du?

Träffa rörelsen

En av dom absolut bästa sakerna som hänt dom senaste åren, är att rörelsen av Jesus-baserade kommuniteter och vardagsgemenskaper har blivit tydligare. I helgen möts människor från en del av dom grupper som finns i Sverige (plus andra intresserade) i Hammarkullen, Göteborg för samtal, gemenskap, delgivning och fest. Detta är tredje året som något liknande kommer till stånd. 120 personer är anmälda, men jag vet att det finns fler som skulle velat vara med.

Utvecklingen dom sista åren har gått förvånansvärt snabbt, själv känner jag människor från ett tjugotal kommuniteter och närbogemenskaper, och jag vet att det finns fler där ute. Dom flesta har vuxit fram dom senaste åren. Det ska också bli roligt att träffa Mariasystrarna från klostret i Limhamn, jag tror det är väldigt nyttigt att lyssna till gemenskaper med mer erfarenhet.

Det finns hopp! Tack till Jahve!

Är du med i en kommunitet/närbogemenskap? Vilken och var? Om inte, skulle du vilja? Kommer du i helgen?

(Här finns anteckningar från ett storforum från förra årets sammankomst, och här finns en artikel i Dagen från samma helg.)

Ser du fram mot OS?

Idag tänker jag vara en party-crasher. Jo jag vet, det kanske inte är första gången. Men ändå.

Sporten är på något sätt bortom kritiken. Någonstans känns det väl som att det ändå är på låtsas och på lek. Och vem kan kritisera en låtsasvärld?

Nu för tiden sitter jag sällan bänkad för att följa sportens olika serier och tabeller, även om det fanns en sådan tid i mitt liv. Däremot tycker jag det är väldigt underhållande med dom stora mästerskapen. Men i år har samvetet kommit ikapp mig, och när jag igår läste denna artikel om OS hos Anarkisterna, så bestämde jag mig till sist. Om gud vill och vi får leva tänker jag undvika OS-tittandet.

Att ursprungsbefolkning trängs undan, att mängder av vild natur skövlas, att polis och militär belägrar Vancouver, att sjuka storföretag får en sponsors-boost utan like, att Styrkan och nationalstaten dyrkas och att demoniskt mycket pengar spenderas på lek och underhållning (”bröd och skådespel”, någon?), samtidigt som OS-staden töms på fattiga och hemlösa, är inget som kan skiljas från glädjen och kämparglöden i evenemanget. Och därför kan jag inte längre njuta och applådera detta.

Bojkotta OS och gör motstånd. Våga vara tråkig, eller bygg en snökoja istället.

”Ta inte del i mörkrets ofruktbara gärningar. Mer än så, avslöja dom.”/Paulus

(Mer info bland annat här.)

Månadens sekt

Jag har en hang-up på sekter. Den så utbredda sektofobin är jag inte alls hemsökt av; grupper som utmanar systemet genom ett gemensamt alternativt liv triggar mig.

I dom Jesus-diggande sekternas historia så återkommer vissa teman. Ofta kan du (testa gärna själv!) här hitta gemenskapsliv, kyrkokritik, pacifism, enkel livsstil, övertygelse om gudsrikets närhet, budskapsspridande, maktkritik, rättvisepatos, allas delaktighet.

Samtidigt får man inte vara petig om ska få ut något av sekt-studiet. Ofta(st) finner vi här också maktkamp, splittringar, förföljelser, tokerier, utslätning och borttynande. Dessutom är inte sekthistorien något för den som ständigt går omkring med ortodoxi-testet i bakfickan. Utgå istället från att dom inte skulle klara din (eventuella) kyrkas sanna-tro-test. Se samtidigt upp för dom förvanskningar som är vanliga i sekthistorieskrivningen.

Månadens sekt är Doukhoborerna. Dom är rätt nya för mig, så ta följande med en näve salt. Den kände anarkisten Peter Kropotkin samt författaren och Jesus-anarkisten Leo Tolstoj gillade denna ryska grupp, vars ursprung är otydligt, men tycks sträcka sig till 1700- eller 1600-talet. I slutet av 1800-talet hjälptes dom av kväkare och tolstojaner att fly från det ryska förtrycket till Canada.

Från slutet av 1800-talet är gruppen mer känd och beskrivs då som kommunitetsgrupper som levde enkelt och som var eller blev statsförkastare, pacifister och vegetarianer, motiverat av Jesus undervisning. I rörelsen fanns också, i ord och handling, kritik av industrialism, gruvindustri, skolsystemet och djur-användning, och vissa förespråkade (bla Peter Verigin) en återgång till en primitiv livsstil. I Canada uppstod också en militant falang av rörelsen, Sons of Freedom, som angrep staten med brandattacker och nakna protestmarscher (!).

Rörelsen förföljdes (surprise) hårt. Idag lär några tiotusental Doukhoborer finnas kvar, även om dom verkar ha lämnat mycket av sin traditionella livsstil. (Se Doukhobor-sammanslutningens hemsida.)

Gillar du Doukhoborerna? Vilken är din favoritsekt? Eller är du rädd för sekter?