Gardell, gudar och namnet

Jag ser fram mot varje avsnitt av Gardells TV-serie. Sen är det förstås både knas och kalas. Till knaset hör bland annat allt modernistiskt prat om ”den primitive guden”. Osar 1800-tal och halvvägs-rasism. Som om vi vore utvecklade och att allt blir bättre. Släpp det där och gå vidare, säger jag. Knas är också en genomgående individualistisk ton, som lätt slarvar bort det politiska i bibeltexterna. Del 3 och 4 har annars hittills varit dom bästa, och jag gillar hur Gardell lyftar fram Exodus och befrielse som det centrala teman, och det ligger också mycket i hans dekonstruktion av kyrkans Jesus-bild. Vart tog tex Jesus liv och undervisning vägen i trosbekännelserna?

En annan skön grej är Gardells vurmande för att det finns olika gudar. ”Tror du på Gud?” är en konstig fråga. Det är ungefär som att fråga ”tror du på ledaren?” Vilken ledare? Vilken gud? Jag håller med Jehovas Vittnen (och judarna?) om att ”gud” inte är ett namn utan en titel. Det finns många gudar, eftersom ”gud” är en titel som i skrifterna appliceras på människor, änglar, kungar och andra folks gudar.

I skriften har vår gud ett (?) egennamn, nämligen Jahve. Pga en krånglig historia så syns detta inte längre i bibeltexterna, men i äldre översättningar ska man tänka gudsnamnet där det står HERREN. (Eller så kollar man i Åkesson.) Men det här egennamnet är samtidigt ett slags icke-namn. NAMNET betyder nämligen ”jag är den jag är”, eller ”jag kommer att vara den jag kommer att vara”. (Det här gillar du väl, Peter C?) Jahve vill inte avtecknas i en bild, eller fångas i en definition. Jahve uppenbarar sig i Befrielsens historia, och i Jesus från Nasaret, men undandrar sig samtidigt att ringas in eller definieras sönder.

Det finns många gudar. Vad är din gud?

(En (lång) tankeväckande text på liknande tema – om Jesus och Hitler som gudar, finns här.)

Det radikala språkets urvattning

När jag gick på karismatisk bibelskola för femton år sedan, sjöng vi ofta och med glädje ”Så vi ger våra liv. Vi ger dom till dig och håller inget tillbaka. (…) På stridsfältets höjder vill vi ge våra liv.” Allra härligast var det när vi fick sjunga det här på en estrad, eller åtminstone på första raden i en fullpackad kyrka. När vi lyfte våra händer och (trodde vi…) blev beundrade och avundade av dom ljumma för vår radikalitet, fylldes vi av en härlig känsla av att vara förmer.

I autonoma vänstersammanhang, inte minst vid demonstrationer, kan man få höra saker som; ”AK4, AK5, borgarjävel hälsa hem” eller ”Kungen är ett jävla svin, leve doktor giljotin”, som ”Revolutionära fronten” skanderade i det frihetliga första maj-tåget i Örebro förra året. Alla anarkister använder ju inte vålds-retorik, men det är rätt vanligt. Häromdagen stötte jag på den här bilden från en demonstration i Göteborg. ”Kapitalist, nu ska du dö.” Citatet kommer från en skojig och sarkastisk (?) Doktor Kosmos-låt om en teatergrupp; ”På premiären kom det släkt förstås. Min faster kom och kollade på oss. Det var ju skämmigt, men jag skrek ändå: Kapitalist, nu ska du dö!”

Numera vet jag ju att när kristna sjunger om att ge sitt liv, så betyder det absolut nada. Man vill inte ens ge bort sitt överflöd, än mindre sitt liv. När anarkisterna slår på dom revolutionära trummorna så vet jag att man inte ens är beredd att på allvar och uthålligt leva ett alternativt liv. (Detta spelar förstås fienden i händerna, och numera kan vi därför ständigt höra om  ”revolutioner”, ”uppror”, ”manifest” och liknande i dom mest opassande sammanhang.) Men man tillhör två traditioner med en radikal historia, och därför känner man sig förpliktigad att applådera en radikal retorik, även om den är på låtsas.

Det vi behöver är människor som vill ge sina liv och krossa systemet även när ingen ser på och applåderar (Mt 6), och som varje dag i praktisk handling sätter sig i den elektriska stolen (Lk 9).

Ni andra kan väl vara snälla och hålla käft, så kan vi åtminstone bevara det radikala språket intakt till den dag då vi behöver det?

Björksav

”Tacka Jahve med sång (…) han som skänker regn åt jorden och låter gräset gro på bergen, han som ger föda åt djuren (…) Han gläder sig inte åt stridshästars kraft och soldaternas snabba steg. (…) Han sänder sitt ord och isen smälter, han andas, och vattnet strömmar. (Ps 147)

I min längtan efter våren och sommarens festligheter i naturen, satt jag härom dagen och bläddrade i en bok om vilda användbara växter. Plötsligt upptäckte jag att björksaven börjar flöda vid tjällossningen! Nu, med andra ord! Tiden är kort! Det var bara att packa skogsväskan, samla ihop barnen och dra ut. På ett dygn lyckades vi med lite ansträngning tappa kanske en halvliter sav, men då misstänker jag att vi ändå var lite tidigt ute. Björksav består mest av vatten och smakar också som lätt sötat vatten, men det lär vara näringsrikt och kan användas både som måltidsdryck och till att göra mjöd.

Så nu börjar det. Vintern är onekligen en kärv tid i Sverige för den som vill leva mer direkt av det naturen ger, och därmed bli mer fri från systemet och mindre inblandad i förtrycket. Men nu är våren här. Införskaffa lite böcker om vilda växter, försvarets överlevnadshandbok (köp den inte för allt i världen!!) och gör dig redo att möta Jahve i naturen.

Fotnot: Det är olagligt att tappa björksav utan ”markägarens” tillstånd (och då menas inte Jahve, Ps 24:1). Var också noga med att inte göra ett för stort hål, och att täppa till hållet noga efteråt så inte björken förblöder. Ett tappat träd bör vila några år för att orka med en ny tappning, vad jag förstår.Var ödmjuk och säg tack när du tar emot Jahves gåvor.

Joina oss på 1 maj!

Vi är några stycken som planerar att tåga med frihetliga, anarkister och syndikalister i årets 1 maj-tåg. Tanken är att gå under svart-vit flagg (svart för anarkism, vitt för icke-våld), eventuellt också med något plakat av typen ”krossa systemet – älska era fiender”. Håll utkik för mer info på Kristen Underjord.

Är du sugen på att haka på? Mejla i så fall gärna Ola Elmqvist på avbild (snabel-a) gmail. com.

Anabaptister får inte föräldrapenning

Framför allt, mina syskon, svär ingen ed, varken vid himlen eller vid jorden eller vid något annat. Ert ja skall vara ett ja och ert nej ett nej, annars drabbas ni av guds dom. (Jak 5:12)

Som bekant så har huvudströmmen i den anabaptistiska traditionen bestämt förkastat eder. Så har även andra radikala kristna grupper gjort, exempelvis kväkarna och svenska fribaptister. Många är genom århundradena de som fängslats eller till och med avrättats på grund av en edsvägran förankrad i Jesus från Nasarets exempel och undervisning.

Mindre bekant är kanske att överheten fortfarande envisas med att upprätthålla traditionen av att misstro samhällets medborgare, och att därför i vissa situationer kräva eder. Visste du exempelvis att man inte kan få studiemedel eller föräldrapenning i Sverige om man inte är beredd att ”försäkra på heder och samvete”? Och att man blir straffad om man blir kallad som vittne och vägrar vittna under ed?

Det här är helt klart bökigt, men jag vill ändå slå ett slag för att vi i praktiken fortsätter föra det anabaptistiska och radikal-kristna arvet vidare på det här området. Åtminstone så kommer dom än så länge inte att bränna oss på bål… Vill vi formas till pålitliga människor, och vill vi ha en värld där vi kan lita på varandra, då bör vi inte acceptera att man uppfattas som trovärdig endast när man står under hot om bestraffning. Ja till pålitlighet i alla lägen och nej till eder.

Eller?

Att ge är att få

Häromdagen påmindes jag på flera olika sätt om en gammal sanning som vi alltför ofta tappar bort, nämligen att den som ger, den får, och bara den som mister sitt liv ska finna det. Ofta är vi så skraja för att tappa den lilla bekvämlighet och tillfredsställelse vi uppnått i livet. Vi månar så om våra trygghetszoner och våra gränser. Krampaktigt håller vi fast vid vår tid och våra ägodelar, och till slut har våra fingrar krökts och stelnat runt allt vårt eget så att vi inte längre kan skilja oss själva från denna fastklamrandets hysteri.

Men så kommer något till oss, en person, en möjlighet, en situation som behöver vår öppenhet och vår omsorg. Och först känner vi oss hotade och tror att vi inte kan älska utan att offra oss själva. Men när vi i tro tar emot den guds gåva som ges till oss så upptäcker vi att kärleken till nästan är vår egen befrielse. Vi måste i någon mening ”dö” från vårt eget liv, det är sant, men denna död är en död till liv, ett givande som även om det kan vara smärtsamt fyller oss med mening och frid.

Att älska sin nästa visar sig inte vara att altruistiskt ”offra sig själv”. Det är istället den djupaste tillfredsställelsen och den största nåden. Att leva för andra är också att leva för sig själv.

Ta emot den möjlighet att älska som ges dig idag.

Fornkyrkan om pengar o rikedom

Jag har roat mig ett tag med att för andra gången lästa Justo Gonzalez fantastiska bok Faith and Wealth – A History of Early Chrisitan Ideas on the Origin, Significance and Use of Money. Efter en gedigen genomgång om synen på rikedom och pengar bland romare, grekiska filosofer och hebréerna, så avhandlas steg för steg hur man skriver om detta ämne i urkyrkan och bland apostoliska fäder, apologeter och kyrkofäder fram till Augustinus på 400-talet. Till sist sammanfattar Gonzalez sina slutsatser (kapitlet Retrospect, s225) på några sidor, och hävdar då att det enda fram till Augustinus i princip rådde samsyn bland dom kristna (eller åtminstone ledande kristna) om bland annat följande;

-Frågor om tro och pengar/rikedom hänger ihop.

-Ränta är felaktigt och förtryckande.

-Att ge till dom fattiga är att låna till gud.

-”Koinonia” (gemenskap) är en term som inkluderar ekonomisk delaktighet.

-Egendomsgemenskap/”sharing”(delande) såsom det beskrivs i Apg 2-4 praktiserades allmän åtminstone en bra bit in på 100-talet och troligen i mindre tydlig form genom större delen av 200-talet. Tanken på att rikedom och tillgångar inte får vara strikt privata, utan tillhör alla, förankrades teologiskt bland annat i skapelseläran och tron på en förgången guldålder.

-Den kristne är skyldig att ge allmosor till dom fattiga. Att vägra ge när man kan hjälpa innebär att man blir skyldig till det som kan komma att hända den utsatte. Att vägra ge kan därför vara både stöld och mord. Med allmosor menas allmänt att man ger bort allting utöver det man verkligen behöver själv (typ mat, kläder, husrum).

Gonzalez menar att den tydligaste förändringen kommer med Augustinus som (efter Konstantin förstås) lär att det avgörande är själens attityd, och inte vad man gör med pengarna, och att det är statens uppgift att bestämma över äganderätten.

Idag är som bekant huvudfåran av uppfattningar bland kristna motsatsen till ovanstående. Hur kommer det sig? Vad hände här med allt tal om ”traditionen” och ”klassisk kristen tro”?

Längtan efter Anden (+tips)

I tisdags läste vi och samtalade om Apostlagärningarna 8 i kommuniteten. Detta är minst sagt dramatiska berättelser, med en hel del spektakulära inslag. Ett och annat är rejält svårt att ta till sig (Apg 5:9, 8:39-40 mfl). Ändå känner jag att Lukas berättelser om urförsamlingen väcker en längtan efter Anden till liv hos mig.

Ibland framstår Jahve i skrifterna som väldigt långt borta. Gud som bor i himlen, typ. Samtidigt återkommer bilder och berättelser som betonar vår guds närhet. Gud vandrar omkring i paradiset, gud finns i molnet som leder Israels folk, gud knyts till en låda i ett tält som dom bär omkring på, gud pratar genom profeter och sändebud, gud närmar sig genom prästerna, gud finns i naturen och ger liv och ande till allt. Men genom Jesus från Nasaret får guds närhet nya dimensioner. Guds ande kommer över Jesus på ett unikt sätt, Jesus blir ”den smorde”, Messias. Anden är guds egen andedräkt, guds vind, guds kraft, guds närhet. Och plötsligt är guds regerande mitt ibland oss. Människor befrias, botas, försonas. Det är Anden, guds rike på jorden.

I Apostlagärningarna hör vi hur samme ande som var över Jesus drabbar dom Jesus-troende. Man fylls med mod, sprider Budskapet, konfronterar makterna, säljer vad man äger och ger åt dom fattiga, lever i nära gemenskap, äter tillsammans, botar sjuka, befriar från onda krafter, uppfylls av kärlek, vägleds till oväntade situationer, lär sig nya sanningar. Budskapet går ut från judéen via Samarien ända till äckliga hedningar, exkluderade eunucker (5 Mos 23:1-Apg 8:27), fientliga generaler och till sist till imperiets mörka huvudstad, Rom.

Visst blir man sugen på mer av Anden?

Jahve, hör vår bön och ge oss av din ande. Gör oss lika Jesus. Vi behöver din kraft!

—————————————————————

En helt annan sak; jag vill tipsa om den diskussion om förra veckans post Argument för egendoms-attacker som kommit igång. Haka gärna på. Jonatan M lyfter fram många bra invändningar. Påminner också om denna aktuella text som också berör detta.

En hyllning till diakonala kyrko-damer

Har du läst en del av det jag skrivit ett tag så har du säkert märkt att jag inte är speciellt positiv till kyrkorna. Samtidigt har Kyrkan en sida som ofta hamnar i skuggan av kyrkobyggnader, hierarkier, ”sakrament”, knepiga dogmer och horeri med makterna. Det jag syftar på är bland annat kyrkornas sociala engagemang. Tittar man på dom insatser som görs bland utsatta och marginaliserade, så är kyrkorna överrepresenterade. Även om även den här verksamheten hemsöks av problem som professionalisering, vi-och-dom-tänkande, självgodhet och hierarkier, så är det ändå mycket bra som utförs.

Det som också slagit mig är i hur hög utsträckning dessa verksamhetsgrenar befolkas av medelålders och äldre damer. Många av dom har ett fantastiskt hjärta och är riktiga hjältar och föredömen i tron. Och sällan får dom den cred dom borde få, istället tjänar dom villigt, uthålligt och glatt i det tysta. Idag vill jag hylla dessa människor. Tack för att ni finns! Stå på er!

Samtidigt kan man förstås undra – var är vi i den yngre medelåldern med småbarn och karriärer? Kan vi verkligen delegera bort efterföljelsen?

Uppfostran= våld mot barn?

Nils Brynteson önskade i en kommentar här förra veckan en bloggpost om hur man ska se på våld mot barn och barnuppfostran i relation till detta med pacifism och icke-våld.

Enligt min mening är det olyckligt om vi breddar begreppet ”våld” (och andra begrepp) för mycket. I debatten finns ibland en sådan tendens; ”allt är våld”, ”allt är mission” osv. Risken med detta språk-bruk är dels att orden urvattnas och dels att det används för att försvara den rådande ordningen. Om allt är våld och allt är mission så behöver (eller kan) ingen ändra på någonting. Jag föredrar därför att tala om våld i en relativt snäv mening. Våld är att tillfoga andra kroppslig skada, typ. Det gör inte att det är ok att behandla exempelvis barn hur som helst, bara man inte använder våld. Det finns många andra destruktiva beteendemönster.

Jag har själv två barn, Alma 9 och Hannes 6, och något jag/vi funderat över en hel del är vad det innebär att tvinga ett barn, och om detta är försvarbart eller ej. Hur uppfostrar man ett barn som anarkist och pacifist? Mitt försök att teoretiskt förena detta med föräldraskap har hittills varit att se det som att barnet inte ännu är en fullt ut ansvarig individ med en myndig vilja. Ett barns vilja och karaktär växer fram successivt i och genom den gemenskap barnet är en del av. Att barnet ropar efter något eller protesterar måste ses i ljuset av barnets begränsade förmåga att veta vad det egentligen vill. Det är skillnad mellan att önska och att vilja, och därför är det förälderns ansvar att så att säga ”täcka upp” för det som saknas i barnets outvecklade vilja, och att samtidigt kontinuerligt backa bort från denna position steg för steg så snart barnet är redo.

Men på senare tid, inte minst genom mötet med primitivistiska tankegångar, har jag blivit mer osäker. Tänk om barnet vet mycket mer vad det vill än vi tror, och att ovanstående resonemang bara är ett sätt att försvara ett förtryckande system där barnet från födseln (och innan) tvingas in en rad onaturliga beteenden och institutioner?

Jag vet inte.

Vad tror du?

Argument för egendoms-attacker

Som en uppföljning till veckans fråga och era svar, (1) så kommer här några argument för att egendoms-attacker ibland bör stödjas;

-Kärlek. Att förstöra vapen och andra dödsredskap är en viktig kärlekshandling, både mot dom som skadas och mot dom som använder vapnen (och därmed skadar sin själ). Att förstöra sånt är i själva verket inte att förstöra utan att förbättra egendom.

-Profetia. Egendoms-”förstörelse” kan utgöra en slags gudsrikes-glimt, även om det skulle vara kortsiktigt ineffektivt. Svärd till plobillar, typ.

Mot detta finns flera invändningar;

-Äganderätten. Men ägande kan vara orättfärdigt. Människor har rätt inför Jahve till mat, kläder, värme och liknande, men inte att äga dödsredskap.

-Våldet. Bör man inte skilja tydligt mellan död materia och levande varelser? Då går det utmärkt att vara pacifist/icke-vålds-förespråkare och ändå försvara egendomsangrepp. Men många beskriver även egendomsförstörelse som ”våld” . I så fall förespråkar jag ibland våld!

-Jesus respekterade alltid andras egendom. Det stämmer inte. Förutom tempel-aktionen medverkar evangeliernas Jesus till att en svinhjord (=icke-judiskt kapital) går under, lärlingarna ”lånar” en åsna som inte är ”deras”, Jesus försvarar den hungriges rätt att ta mat, och diggar dom takförstörande vännerna som bär fram sin sjuke kompis inför mästaren. Liknande händelser finns i Apostlagärningarna (bokbål i Apg 19, fängelser som skadas osv).

-Egendomsförstörelse är en machogrej. Det ligger mycket i det, därför bör aktioner underordnas konsensusbeslutsfattande i en gemenskap med både kvinnor och män.

-Det skulle vara fel att ge sig på en moské. Visst. Jag har även svårt för tex AFA som ger sig på enskilda politikers bilar eller hem. Egendomsförstörelse bör inte användas så att det uppfattas som hatiskhet eller hot om våld mot personer.

(En kalas-text om den kristna kommunitetsrörelsens framtid, som också berör detta i andra halvan här. Borde läsas av alla engelskakunniga som är involverade i rörelsen.)

Vad säger du?

Några ord om bön

”Ni ber dåligt”/Jakobsbrevet

Religiösa människor älskar att använda bön som ersättning för lydnad. Istället för att sluta samla på hög, så ber man gud att ta sig an dom fattiga. Istället för att sprida budskapet om befrielsen och gudsriket, så ber man gud att ”frälsa människor”. Istället för att själv angripa ondskan så skickar man gud att styra upp det hela. Ungefär som systemets människor delegerar bort sitt moraliska ansvar till myndigheter och politiker.

På så sätt blir bön ett fromt lager av spackel över äckligt mögel och ruttenhet. Det är också därför det är så viktigt för många att andra lägger märke till ens dynamiska böner. Hur länge man ber, hör högt, hur smart, hur genomtänkt, hur teologiskt korrekt, hur coolt, hur avslappnat blir det viktiga.

Jesus linje tycks vara en annan. Be kort, be utan krusiduller, be gudsinriktat, och be om att guds vilja ska ske och guds rike ska bli synligt i och genom oss, Jahves folk. På så sätt blir inte bön en ersättning för lydnad, utan lydnadens smörjmedel.

Har du lagt märke till hur mycket man har bett om väckelse – och hur litet väckelse som kommit därav? […] Om vi önskar äga guds välsignelse över våra liv, måste vi börja lyda. Bönen blir effektiv när vi slutar använda den som ersättning för lydnaden. Gud kommer inte att acceptera bön istället för lydnad. Vi bedrar bara oss själva när vi försöker oss på en sådan ersättning.

/A W Tozer, Guds profet i församlingen

Dagens frågor

Jag gillar verkligen att höra vad den här bloggens läsare tänker. Här kommer tre frågor som jag är väldigt nyfiken på att höra er besvara. Tanken med alternativen är att man kryssar det som ligger närmast. Man får gärna kommentera sitt val av alternativ, men det är inte nödvändigt. Vill man gärna vara anonym så går det bra också. Det är förstås helt ok också att diskutera svaren också, men ingen behöver känna sig pressa att svara på krångliga frågor.

1. Vad du tycker du om direkt aktion/civil olydnad?

a) Det är i princip alltid dåligt.

b) Öppna civil-olydnads-aktioner kan vara bra i vissa situationer.

c) Både civil olydnad och anonyma direkta aktioner är viktiga motståndsformer, så länge dom är icke-våldsliga.

d) Ibland krävs även väpnade och våldsamma aktioner.

2. Hur tänker du kring valet?

Rösta eller inte, och om rösta, i så fall på vad?

3. Hur bör man förhålla sig till kyrkorna?

a) Det är mycket viktigt att vara kyrkligt aktiv.

b) Det är bra för vissa att vara med i en kyrka.

c) Det viktiga är att tillhöra en vardagsnära kristen gemenskap/kommunitet, kyrkomedlemskap är mindre viktigt.

d) Man bör vara med i en kommunitet (typ) och ha relationer till kristna, men undvika att vara medlem eller liknande i kyrkorna.

e) Det är dåligt med kristna grupper, oavsett om det är kyrkor eller fristående grupper.

Dom säljer våra hem! Gör motstånd!

Idag fick vi beskedet att ÖBO avser att sälja våra hem under våren (här, här).

Vinstmaximering, det är den här tidsepokens gud. Kapitalet, med Marx ord, eller Mammon, med Jesus från Nasaret, ska ges allt större utrymme till dess Profiten blir allt i alla och alla knän har böjts och alla tungor erkänner att Kapitalet regerar, den onde till ära.

Men vi som tror på ett annat system och följer en annan ledare, vi får inte böja våra knän för några andra gudar. När Mammon tar jobb, bostäder, skolor och skogar i vår närhet så måste vi göra motstånd. Seriöst motstånd. Låt oss älska våra fiender av kött och blod, men samtidigt kraftfullt och bestämt göra uppror mot ondskans krafter. Att bara snällt vädja till politikerna kommer troligen inte att räcka. Dom är helt enkelt inte tillräckligt intresserade av ditt och mitt välbefinnande.

Genom rörelsen mot marknadshyror och gentrifiering kommer bostadskostnaderna att öka kraftigt, troligen i kombination med att service och liknande försämras. Dämred kommer också den livsstil av enkelhet, frid, gemenskap och frihet som vi förespråkar att utsättas för allt hårdare press. Vi går mot en situation som alltmer liknar den i USA.

Men en annan värld är möjlig. En annan värld är redan här. Upp till kamp!

Det går åt helvete!

Tecknen på att våren står för dörren är vi snabba på att läsa. Men det tekno-industriella systemets kollaps, det förväntar vi oss inte. Nej, varför bry sig om såna krångligheter när vi har vårt kärleksliv, vår uppkoppling, våra droger och våra hämtningstider på dagis att tänka på?

Men här kommer det ändå, elva tecken på Babylons fall. Eller vart kommer det sluta?:

1. Peak oil. Det tekno-industriella systemet är idag helt beroende av billiga årmiljon-gamla fossila bränslen. Men snart är den lätt-tillgängliga oljan slut.

2. Klimatförändringen.

3. Avskogningen.

4. Ångesten. Hur många känner du som inte plågas av kronisk värk, ångest, stress eller depression?

5. Metall-beroendet. Gruvindustrin betyder förtryck och natur-förstörelse och även metaller tar slut.

6. Utfiskningen.

7. Befolkningstillväxten.

8. Repressionen. Tjockare murare, hårdare straff, fräckare vapen, tuffare övervakning, större kontroll. Var slutar det?

9. Kina. Om alla kineser och indier vill ha vår livsstil?

10. Mångfaldens kväsning. Dom civiliserade har utrotat ursprungsbefolkningar och biologisk mångfald i en rasande fart.

11. Imperiernas fall. Historiens läxa: imperier faller alltid.

Jesus från Nasaret säger att det är saligare att ge än att få, att den störste är den som är dom andras betjänt, att vi inte ska samla skatter på jorden, att den som söker vinna världen förlorar sin själ. Men vårt system bygger på utsugning. Vi dränerar jorden, förtrycker dom som gör motstånd och lämnar efter oss en flod av bajs. Men ssslurp och surprise, en dag tar det slut! Vatten från kranen, el ur kontakten, mat i affären – inget är självklart.

Det går åt helvete. Systemet kommer förr eller senare att krascha. Och allt tyder på att det kommer att bli extremt jobbigt, blodigt och kaotiskt. Kanske borde vi jubla (Upp 18:20) – ju förr Babylon faller, desto mindre hinner ödeläggas. Men ärligt talat, jag är för rädd, och dessutom älskar jag systemet för mycket!)

(Mer liknande (kristet) här.)

Tvivel, gemenskap o liberal-teologi

Önsketema

När jag dom senaste åren på ett nytt sätt drabbats av Jesus från Nasaret, så har samtidigt mina tvivel ökat. Trosmätaren har inte sällan visat under 50%, och aldrig 100%.

I vår gemenskap har vi valt att bearbeta sådana här känslor relativt öppet. Vi har alla en biktpartner som vi förväntas vara öppna inför. Men även i våra bibelsamtal är det vanligt att vi vädrar skepsis och prövar alternativa tolkningar. Om detta är bra eller dåligt är jag inte helt säker på.

Ibland blir jag avundsjuk på dom hebreiska trosfäderna. För dom verkar inte brottningen alls, som ofta i vårt sammanhang, ha handlat om huruvida gud ”existerar” (en grekisk-platonsk frågeställning?) eller om ”gudsbild”, utan om guds (eventuella) handlande. Skrifter som Predikaren, Job, Klagovisorna och Psaltaren präglas (bland annat) av tvivel på guds trofasthet och direkta guds-anklagelser. ”Varför sover du gud? Du är en svikare!”

Dom som följt mitt skrivande några år och är teologiskt på hugget kan säkert se vissa förändringar i min teologi. En del tycker att jag är ”liberal-teolog” eller heretiker/villolärare för att jag mixtrat med gudsbilden och teologin. För vissa verkar hur man tänker om gud vara det avgörande, inte hur man lever. Jag har svårt för det, även om tankarna förstås påverkar våra liv. Just därför har det för mig som grubblare känts nödvändigt att förespråka en tro och gudsbild som jag ärligt kan leva med, som fungerar. Kanske luktar det ”liberal-teologi” ibland, men den hotbild jag sett är inte felaktiga teologiska tankar, utan hyckleri och/eller Jesus-bekännande sammanhang som anpassats till systemet och i praktiken dissar Jesus undervisning.

Om min och andras tankeprocesser och undervisning stimulerar efterföljelse av Jesus, så tänker i alla fall inte jag tuta i heretiker-hornet, oavsett om det skulle lukta liberal-teologi (eller för den delen, konservatism).

Vad har du för tankar om detta? Hur gör ni i er gemenskap?