Tveksam till revolution

Till och från har jag både flörtat med och omfamnat begreppet revolution. Men på senare tid har jag blivit alltmer tveksam till revolutioner. Jag har nog haft fel. Här kommer några skäl:

-Revolutioner är alltid våldsamma. Hur många verkliga revolutioner kan vi nämna som inte varit väldigt våldsamma? Och om medlet är väpnat våld, så kommer också våldet att följa med in i det ”nya”. Mål och medel hör ihop.

-Revolutioner är inte tillräckligt radikala. När man i en revolution störtar dom nuvarande härskarna så klättrar man själv upp på den korrumperande tronen. Efter revolutionen så står dom fysiska förtryckar-strukturerna kvar, och den gamla typen av människa har fortfarande kvar sina gamla vanor. Därför ruckar revolutioner inte systemets grundvalar.

-Jesusrörelsen var inte en revolution. Trots Jesus-rörelsens uppkomst så fortsatte majoriteten dyrka dom gamla gudarna och ledarna. Det föråldrade judiska system med tempel och etablissemang levde kvar i 40 år, och det romerska imperiet tio gånger så lång tid.

På senare tid har jag också tänkt på hur relevant och intressant Apostlagärningar är för frågan om revolution och förhållande till systemet. Apg tycks visa att när lärlingarna (och Jesus) anklagades för att vara revolutionärer, så var detta en orättfärdig anklagelse. Samtidigt visar Lukas tydligt i sina skrifter hur Jesus-rörelsen underminerar systemet och den socio-religio-ekonomisk-politiska makten, och i förlängningen blir ett hot mot själva systemets grundvalar (tex Apg 14-19). (Med inspiration från denna läsvärda bok (recension här).)

Underminera systemet – fine! Göra motståndfine! Befria dom förtryckta – fine! Bygga alternativen – fine! Men revolution? Nja… Systemet kommer förr eller senare ändå att falla under sin egen tyngd.

Eller hur tänker du?

Jesus restes upp från graven! O viktigt är det också.

Jesus från Nasaret, denna profet, detta exempel, denna man som mer än någon annan gestaltat guds vilja och guds rike, dödades av den romerska överheten och det judiska etablissemanget som en upprorsmakare och brottsling. Otroligt korkat.

Men något hände. Efter tre dagar upptäckte hans perplexa lärlingar att graven var tom. Sedan började rapporterna så sakta strömma in. Flera hävdade att dom hade mött honom igen och att han levde, att han var uppstånden. Och lärlingarna förändras, plötsligt är dessa velpottor beredda att ge sina liv för den mannen och hans undervisning. Ett nytt folk växer fram, med en radikalt alternativ livsstil. Kanske inte ett bevis, men åtminstone ett tecken på att döden inte kunde besegra Jesus. Den gudsvind som utrustade Jesus från Nasaret lever vidare, och kan inte stoppas.

Jesus är uppstånden. Han är inte död, han lever. Jesus, det slaktade lammet, är av skaparen/befriaren insatt som Ledare över alla andra namn och makter. Jag tror att framtiden hänger på den tråd. Den nya tiden har inletts, guds rike är nära. Nu väntar vi bara på att alla namn, krafter och makter ska läggas under hans fötter.

Om imperiet och etablissemanget hade kunnat besegra Jesus med hjälp av döden, då hade Vägen varit fruktlös att vandra. Men nu när vi sett att guds rike är här, så finns det hopp för kärlekens seger och en radikalt förändrad värld. Han har uppstått, låt oss också vi förenas med honom och redan nu uppstå till det nya livet!

Eller?


Till dig, du pastor/präst

Människor som brinner för evangeliernas och bergspredikans Jesus är inte nöjda med en efterföljelse på deltid. Och eftersom det finns så extremt få exempel på ”likmän/kvinnor som är heltidsefterföljare, så hamnar många passionerade efterföljare förr eller senare i en situation där (man tror att) man får tjäna gud på heltid. Man blir pastor/präst.

Men om man är trogen Jesus och börjar arbeta som ”pastor”/”präst” (eg. är ju som vi vet alla Jesus-trogna präster-pastorer-ledare), så känner man instinktivt att det är något som är allvarligt snedvridet med kyrkorna. Därför är man fylld av förändringsambitioner. Så småningom upptäcker man emellertid att många kristna är helt ointresserade av att lyda Jesus, och att församlingens strukturer och praktiker snarare bedövar mot efterföljelse istället för att fostra. Många ”pastorer/präster” har också med sig, eller utvecklar, teologiska övertygelser som strider mot det förväntade. Allt detta skapar spänningar som leder till utbrändhet, avhopp, eller till att lågan slocknar och ersätts av verksamhets-slentrian.

Jag vet att det finns ett gäng pastorer/präster som tittar till den här bloggen emellanåt. En del av er är mina nära vänner. Idag skulle jag vilja komma med två uppmaningar till dig som känner igen dig i ovanstående. Respondera gärna!:

-Var ärlig med dina teologiska övertygelser! Jag har exempelvis talat med ett flertal pastorer-präster dom senaste åren, inte minst i evangelikala sammanhang, som egentligen lutar åt universalism (=alla ska med, inget evigt helvete), som är öppna för homoäktenskap, som tror att våld och rikedom är oförenligt med en kristen livsstil, eller som inte tror på dom etablerade församlingarnas baspraktiker, men som inte vågar komma ut med detta. Istället intalar man sig själv att detta hyckleri pågår, inte för att man värnar om sin makt-position, sitt anseende eller sin försörjning, utan för församlingsmedlemmarnas bästa (dessa svaga stackare, hur skulle inte deras tro kunna skadas om deras pastor var ärlig?).

-Bered dig på att hoppa av pastors-tjänsten när du väl insett att delar av församlingen inte kommer att vandra korsets väg. Detta tycker jag är överlägset mycket bättre än att tex

a) betona ”ledarskap” starkare, och försöka driva igenom en vision som inte alla är med på (förtryck)

b) tillåta dig själv att bli en cynisk upprätthållare av den rådande ordningen

eller

c) kämpa på mot bättre vetande tills du går in i väggen, och intala dig själv att du gör detta av ”tro” eller ”trofasthet”

Och sen när ni sagt upp er, joina gärna (eller fortsätt vara med i) en alternativ kommunitet/närbogemenskap/husförsamling. Rörelsen behöver er, att kyrkorna uppslukar alla riktiga lärlingar i ”heltidstjänst” är nog ett av rörelsens största hinder.

Var så god att kommentera om du vill. Eller begrunda. Har jag fel? Det går bra att vara anonym. Ange gärna om du är pastor/präst.

Yttrandefrihet finns inte. Och inte är det nåt problem heller.

”Ni är ju kallade till frihet, syskon. Låt bara inte den friheten ge den gamla människan något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek. ”

”När ni samlas har var och en något att bidra med. (…) Men allt ska syfta till att bygga upp. ”

När vi talar så påverkar vi andra människor. Detta gäller även när vi ”framför åsikter”. Vi skiljer ofta på ord och handling, men handlingar är inte bara handlingar utan också budskap, och ord är inte bara ord utan också handlingar.

I relationer finns inte något sådant som en frihet-rättighet att göra vad man känner för, och inte heller finns det något mänskligt samhälle där människor haft frihet att yttra sig precis som man vill. Det som finns däremot, är en modern, västerländsk, liberal, demokratisk ideologi, där yttrandefrihet ingår som en central byggsten.

Det finurliga med betoningen på yttrandefrihet är att så kan allt motstånd mot orättfärdiga strukturer och förtryck göras till en fråga om åsikter och tyckande. Samhället ”respekterar” avvikande uppfattningar, men förtrycket fortgår. Samtidigt kan man i yttrandefrihetens namn säga saker som gör att människor känner sig hotade till liv och lem.

Men verklig frihet är frihet som uttrycks i ett kärleksfullt bemötande av andra människor, i synnerhet dom marginaliserade och fattiga.

Det är därför det är bra att utföra sabotage mot Bofors/Saabs/BAE Systems/Sveriges vapenexport eller slå sönder Sverigedemokraternas valaffischer (och argument/inflytande (o här)), men dåligt att kritisera HBT-folket eller muslimerna på ett sätt som stödjer dom krafter som helst skulle vilja straffa och döda dessa människor.

Så tycker jag i alla fall. Men jag kan ju ha fel. Vad tycker du? Inga åsikter kommer att censureras…

Fåglarna, skolan och kontrollen

I torsdags tillbringade jag förmiddagen på barnens skola, och hade bland annat förmånen att få besöka min 6-årige sons klassråd. Lite överraskande gick ungefär halva tiden åt till att processa saker som hade med skogen och djuren att göra.

”Det ligger döda sniglar i skogen. Vi måste ta bort dom”, inledde Muhammed.

”Det fixar fåglarna”, tyckte fröken.

”Vi hittade fågelungar på rasten”, associerade någon annan.

”Vad ska man göra då?”, undrade fröken.

”Ha lite koll på dom”, föreslog någon.

Hur kommer det sig att den första impulsen i kontakt med det vilda är kontroll? Ja, är det egentligen så konstigt när barnen tillbringar hela dagarna i en institution som bygger på kontroll, tämjning och träning inför ett liv i Systemets tjänst?

I skolan tvingas man (under hot om statligt våld och straff!) att lämna den gemenskap man fötts in i, och böja sig under en auktoritet som bygger på institutionella makt-positioner istället för relations- och förtroende-baserat inflytande. Knappast något sätt kunde vara effektivare att lära sig lydnad under hierarkier, maskerat under en demokratisk slöja. Andra saker som slog mig i torsdags är hur tydligt skolan fostrar till stereotyp könsuppdelning och hur det ständiga underskottet på vuxna tar sig uttryck i barnens agerande. Vissa forskare har också övertygande argumenterat för att skolans framväxt i Sverige framför allt grundades i en ansträngning att från unga år träna medborgarna till ett liv i lönearbete (dvs i kapitalets tjänst). (Tex Lars Pettersson; ”Frihet, jämlikhet, egendom och Bentham”)

Jo, du hör rätt. Jag gillar inte skolan. Det är en del av samma system av kontroll som vi kallar civilisation och som omfattar jordbruk, djurslaveri och utarmandet och uttömmandet av allt det vilda i skapelsen.

Men göra motstånd? Orka! Eller? Hur kan vi återerövra vildheten och utmana systemet av kontroll och tämjning?

Bekvämlighets-zonen

Han framträdde för dem (…) och sa: (…) när den heliga anden kommer över er, skall ni vittna om mig i Jerusalem och i hela Judéen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns. (Apg 1:4-8)

Den dagen började en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem, och alla utom sändebuden skingrades över hela Judéen och Samarien. (Apg 8:1)

När jag för åtta år sedan gick med i den ekumeniska besöksgrupp som ordnar cafékvällar på Kumlaanstalten, så gjorde jag det inte för att det kändes kul, utan för att det kändes rätt. Dom första åren kände jag i princip varje tisdag en intensiv längtan efter att stanna hemma, och en påtaglig rädsla för att kliva igenom murarna. Detta både på grund av att jag är relativt tillbakadragen, och på grund av den speciella institutionen. Jag tänkte ofta under den perioden att ”satan bor i murarna”. Samtidigt, i princip varje tisdag, kände jag glädje och tillfredsställelse över kvällen när jag kom hem.

Det största hindret mot uppvaknande, förändring och guds rikes framväxt kanske är just bekvämlighetszonerna. Vi har vissa vanor, sammanhang, människor och platser där vi känner oss trygga. En bekvämlighetszon. När vi går utanför denna så känner vi rädsla, obehag, osäkerhet.

Guds ande tror jag är en ande som sänder oss ut. Över murarna, gränserna och våra inre barriärer, till nya människor och nya sammanhang. Bara om vi spräcker bekvämlighetszonen kan vi på allvar mogna som människor, och bara så kan gudsrikesdoften spridas.

Sitt inte inne i din bekvämlighetszonen. Gud bor inte i hus byggda av människohand (Jesaja). Följ Anden på nya äventyr! Murarna ska falla. Skynda, skynda! ;)

Vad väljer du (8 snabba nyhets-inspirerade frågor)?

Med anledning av den senaste tidens nyheter, vilket av följande föredrar du spontant?

Kommentera och förklara gärna, och kommentera gärna om den känslomässiga preferensen var stark eller svag (om valet var svårt eller lätt). Det går också bra att diskutera varandras svar. Och att vara anonym. Även om det kommer nya inlägg så får eventuell diskussion och nya svar gärna droppa in.

(Om du undrar över poängen med det hela så är det dels så att jag är nyfiken på mina bloggläsares svar och tankar, och dels så att jag tycker att nyheterna borde få oss att mer ta ställning, reflektera över våra reaktioner och/eller engagera oss, istället för att bara fungera som underhållning, passivisering och distansering.)

1. Olja eller aska?

2. Livetsordarna eller Queeranarkisterna?

3. Regeringstrupperna eller rödskjortorna?

4. Holger Nilsson eller Jonas Gardell (som förkunnare)?

5. Gruvindustri eller stenålder?

6. Katolik eller protestant?

7. Quick; skyldig eller oskyldig?

8. Vilks; martyr eller påhoppare?

Hade Paulus fel om imperiet?

”Vill du slippa känna fruktan för överheten, gör då det goda, och den skall berömma dig.”

/Rom 13:3b

Som anarko-pacifist och anabaptist (mycket ord, jag vet), så har jag funderat mycket på Romarbrevet 13. Man får ju alltid det i sitt ansikte när man är kritisk mot statens våldsamhet. Mycket i Romarbrevet 13 (och 12) gillar jag, inte minst den betoning på fiendekärlek som visar att Jesus och Paulus faktiskt står ganska nära varandra i sin undervisning. Inte heller tycker jag det finns något i Romarbrevet 13 som stöder att Jesus efterföljare bär svärdet, snarare tvärtom (se slutet på Rom 12, och Rom 12:1-2). Inte ens ”underordnandet” har jag något problem med, jag tror orden pekar på Jesus exempel på korset, och handlar om att vi i hans efterföljd ska vara allas betjänter, inte makthavare, och att vi därför ska visa ödmjukhet och komma ”underifrån” och inte ta makten över andra.

Det jag däremot har problem med är dels att Paulus tycks vara positiv till att betala skatt till imperiets myndigheter. Är det inte konstigt att genom sina pengar stödja Pax Romana? Jag tror inte heller att Jesus är positiv till detta i evangelierna, trots gängse tolkningar.

Men framför allt har jag problem med att Paulus tycks säga att om man lever rätt så kommer överheten att berömma oss. Detta tycker jag motsägs;

1) av Jesus undervisning (Mt 5, Lk 6, och ett antal ställen som handlar om ”korset”, dvs makternas förföljelse)

2) av Jesus exempel. Korset är kulmen på Jesus verk, och där får han inte så mycket beröm av Rom.

3) av Uppenbarelseboken. Rom som Odjuret/Babylon o så.

4) av stora delar av Paulus undervisning. ”Makterna” är i Paulus teologi fallna och uppträder mot Messias och hans efterföljare (Kol 1, Ef 6, Rom 8, 1 Kor 1-2).

och inte minst

5) av Paulus exempel. Paulus blev trots allt (enligt traditionen) dödad av imperiet.

Så är det inte så att Paulus i Romarbrevet 13 uttrycker en alltför positiv förväntan på imperiet/vad gud ska göra genom imperiet? Vad tror du? Och hur kommer det sig att kristen teologi om överheten ofta kretsar kring just Rom 13 och inte kring Jesus undervisning eller kring ”korsets” exempel/teologi?

Istället för staten

Av alla människor som dödats av andra människor, hur stor andel skulle du gissa har dödats av stater, det vill säga på order av kungar, presidenter och regeringar? Hur många människor tror du att det kan röra sig om totalt? Tänk efter en stund.

Och detta har hänt i alla typer av statsskick (republik-monarki, demokrati-diktatur osv), i stater styrda av alla typer av partier (tex från höger-vänster), och med bekännelser från alla stora världsreligioner på läpparna.

Med detta som facit förstår jag inte hur man kan fortsätta att sätta sin tilltro till staten och tro att det är genom denna struktur som sanning, rättvisa, frihet och godhet ska utbredas. Jag skulle istället vilja säga att om inte staten är ond, då finns ingen ondska.

Men vad ska i så fall ersätta stats-systemet när det faller, och vilket är det främsta forumet för kampen?

Är det radikala fackförbund? (anarko-syndikalism)

Är det nya och gamla stam-samhällen? (anarko-primitivism)

Är det kristna församlingar/gemenskaper/kommuniteter? (kristen anarkism)

Är det fria ”kommuner” (anarko-kommunism)

Är det företagen? (”anarko”-kapitalism)

Är det en samman slutning av fria egoister? (individualistisk anarkism)

Eller kanske någon kombination?

Vad tror du?

(Kolla gärna in den här posten för ett aktuellt exempel på  bibelförankrad ”anarkism”. Uppdatering; här en mycket bra (anarko-primitivistisk) text på temat En annan gemenskap är möjlig.)

Sop-ekumenik mm

På högstadiet hade jag en majje om vilket ryktet kunde förtälja att han tillhörde KPML(r), och att han brukade fynda i containrar. Han var (är?) en skön prick och en bra lärare, men vi förundrades över dessa märkliga rykten och inför examen skrev jag och en kompis en slags hyllnings-sång med tretton versar på Ekorrn satt i granen-melodi som hette Ulf satt i kånntäjjnärn (han var svensklärare).

Nu är jag själv där. Ja, alltså inte i KMPL(r), men i containrarna. Dom sista åren har vi ur soporna räddat saker som skor, väskor, tavlor, möbler och leksaker från förtappelse. Dessutom har vi under våren dumpstrat mycket mat, inte minst bröd. Faktum är att en liten dumpstrings-väckelse uppstått i Örebro – varannan vecka så har vi ekumenisk dumpstring med några personer från olika kollektiv och sammanhang. Roligt, spännande, småbusigt. Och lite lagom förnedrande o äckligt. (Kommer ni ihåg Shutricks pop-pärla Blå Container?)

Det finns förstås även andra sätt att fixa mat för att trappa ned på kapitalism-stödet, men jag är rätt ny på dessa. Ätliga vilda växter kan utgöra ett komplement; förutom bär och svamp har jag/vi i vår gjort björksavsglass, grönssallad på kirskål och maskrosblad, småätit björklöv (äckligt)  och i söndags fixat nässelsoppa (väldigt gott). Maskrosornas gröna blomknoppar kan man bryna i lite olivolja och citronsaft.

Det går ju också att odla, ”äger” man inget land kan man busodla på lämplig plats, eller odla i fönster, i krukor på balkong eller motsvarande. Än så länge är det mest kryddor vi lyckats med, potatisen verkar vi ha satt för tidigt. Sen finns det ju problem med odling, sätt dig gärna in i John Zerzan och primitivisternas kritik av odling/tämjning. Eller läs Jesus undervisning i Matteus 6/Lukas 12.

I övrigt är det förstås soft att försöka äta tillsammans med andra, att rädda mat från att slängas, att undvika halvfabrikat och istället baka och laga själv så mycket som möjligt från grunden (tex köpa torra bönor o så). Att äta mycket veganskt bidrar också till mindre klimatgas-utsläpp, skogsskövling, energiförbrukning och djurförtryck. Jag brukar också försöka ”för-dumpstra” i kort-datum-diskarna på affären, och på vissa affärer kan man ofta hitta mejeri-produkter som håller på att gå ut i hyllorna, och med framgång be om att få köpa för halva priset. När man ändå handlar kan man koncentrera sig på närproducerat, Krav- och Rättvisemärkta produkter.

Har du erfarenheter, idéer, tips eller frågor kring alternativ mat-fixning så tas dom tacksamt emot! Låt oss göra vårt Exodus från affärerna till en rolig och gemensam spännande upptäcksfärd, och inte ett dystert och moralistiskt krav!

En apell

Ironi, cynismer, obeslutsamhet, problematiseringar och nyanseringar i all ära. Förr eller senare måste man välja sida.

Civilisationen som vi känner den, Systemet, Maskinen, eller, med NT-författarnas ord, ”världen” (grek. kosmos), hotar att göra slut på oss alla.

Människor förtrycks, dödas och plågas. Djuren förslavas och torteras. Jorden utsugs och skövlas. Den biologiska mångfalden reduceras. Klimatet förändras. Stressen, splittringen, ångesten, kärlekslösheten och ensamheten breder ut sig. Världen förblöder.

Och vi vet alla om det. Och ändå så pumpar vi genom våra handlingar och icke-handlingar ständigt nytt bränsle till helvetes-maskinens motor.

Men det finns och har alltid funnits en skapande kraft som lockar människor ut ur systemet och in i ett liv av kärlek. Vi har sett denna Den Annorlundes närvaro i Exodus, vi har skymtat den bland profeter och poeter, vi har känt dess doft hos anabaptister och anarkister, och framför allt har den drabbat oss och världen genom Jesus från Nasaret.

Så låt oss därför nu även vi plocka upp vårt kors, bryta med makternas förväntningar, och ge oss helhjärtat till ett seriöst icke-våldsligt motstånd i sökandet efter en radikalt förändrad värld där systemet slutligen har raserats och kärleken segrar. Låt oss ge hän till att underminera systemet och bygga upp alternativen.

Bygg sammansvetsade, alternativa och motståndskraftiga gemenskaper – kommuniteter, närbogemenskaper, husförsamlingar, nomadiserande grupper. Framtidens värld redan nu.

Sprid budskapet.

Dra tillbaka stödet till systemet på punkt efter punkt.

Attackera och sabotera dom fientliga makternas redskap för förstörelse.

Bounda med dom marginaliserade och fattiga.

Avslöja ondskan.

Och i och genom allt detta, låt oss be om kraft att älska frihetens gud med hela vår varelse, vår nästa lika mycket som oss själva, och våra fiender med en Jesus-lik omsorg.

Kom, guds rike!

Eller vad tycker du?

Välkommen fattigdom, fängelse och hemlöshet?

Under hela mitt vuxna liv så har jag som frikyrklig och post-frikyrklig ofta läst och hört att kristna ibland kan förföljas för sin tro. Ibland har jag även fått höra att det är viktigt att (principiellt) vara beredd på detta. Men det sköna har alltid varit att detta med tros-baserat fattigdom, fängslande och liknande varit blott en teori. Man har ju hela tiden vetat att vi lever i ett vänligt sinnat, kanske till och med kristet, land, som aldrig skulle utsätta oss för såna djävulskheter. Nej sånt tillhör dom oupplysta, lägre stående kulturerna. Dom enda små tendenserna till tros-lidande har varit ett och annat hånfullt ord, eller kanske lite stryk i skolan.

Nu är det annorlunda. Dom senaste åren har det stått alltmer klart för mig att trohet mot Jesus och hans ord även i vårt sammanhang förr eller senare kommer att leda till att man straffas av makterna. Det räcker att man slutar att stödja bankernas och/eller försäkringsbolagens orättfärdiga ränte- och rikedomssamlande system, eller att man slutar att svära eder, eller att man börjar sätta kärleken till nästan före chefens förväntningar på jobbet, eller att man slutar försvara sina ägodelar mot angrepp och börjar hänga med fattiga och utslagna, för att ett konkret hot ska uppstå att man förr eller senare kommer finna sig själv utan tillgång till bostad, regelbunden inkomst och enkel tillgång till mat.

Aderar man dessutom den framväxande polisstaten med hårdare straff, godtyckliga ingripanden och terrorist-skräck, så kommer också fängelset in som en reell hotbild. Jag påmindes om detta i veckan då vi var med om en informationskväll som fängelset hade med den ekumeniska fängelse-besöksgruppen om barn till intagna. Ungefär samtidigt fick jag höra att riksdagen har stiftat en lag som innebär att man kan dömas till upp till sex års fängelse om man ”uppmanar till terroristbrott”. Till terrorist-brott kan om jag förstår rätt, räknas att man använder ”särskilt allvarlig brottslighet” , inklusive sabotage, som används för att sätta press på en regering eller en internationell organisation. Med andra ord tex uppmana till sabotage av JAS-plan…?

Nu ska man ju bli glad när man straffas av makterna för sin efterföljelse, det är ju trots allt den korsets väg som Jesus undervisat och exemplifierat. Men jag tvekar och bävar istället. Och det allra värsta kanske är det här med barnen. Hur blir det med barnen?

Getsemane.

När Petrus förnekade Jesus, då tror jag han tänkte på frun och barnen. Och Jesus, när han grät blod, tänkte han då inte på mamma Maria och sina syskon?

Om du inte riktigt bestämt dig än om du ska följa Jesus så kommer därför ett tips. Sätt dig ned igen och gör en kostnadskalkyl. Vill du verkligen gå korsets väg? Älskar du Jesus mer än dina närmaste? Är du beredd att gå i fängelse eller stå utan tillgång till pengar och bostad? Om det känns rätt givet för dig att svara ”nej” på dessa frågor, då tycker jag att du ska satsa på något annat. Bättre att hoppa av tåget nu än att hålla på och ödsla massa energi på detta, och sen ändå hoppa av när det verkligen gäller.

Några tankar om framtiden

1. En annan värld är nödvändig. Vårt sätt att leva är ohållbart. Förr eller senare kommer en system-kollaps. Vi behöver leva radikalt annorlunda.

2. Guds rike är redan här. Det finns många andra krafter än den gudomliga som påverkar världen, men icke desto mindre så finns guds rike genom Jesus från Nasaret redan mitt ibland oss som ett frö eller en planta som kan tyckas klen men har en enorm växtkraft. Därför är det bara att tuta och köra.

3. Jesus kommer nog inte tillbaka. Dom texter i NT som berör  ”Jesus ankomst”, handlar troligen om händelser i den (då) nära förestående framtiden som Jesus/hans sändebud menade skulle out:a Jesus som Messias, inte minst Jerusalems förstörelse år 70. Tron på Jesus återkomst har dessutom genom historien haft negativa konsekvenser, bland annat passivisering (”det är inte speciellt mycket som kommer förändras innan Jesus kommer och ställer allt till rätta”) och besvikelser (”vi hade fel, han kom inte så snart som vi trodde”).

4. Framtiden är inte skriven i sten. Det finns orsak till uppgivenhet. Det finns orsak till hopp. Framtiden är oviss. Vad du egentligen tror om framtiden visar sig endast när man tittar på i vilken riktning ditt liv, din gemenskap och dina handlingar pekar.

Så börjar upproret

Ett möte, en upptäckt, en utbredd strejkvåg, en jordbävning: varje händelse skapar sanningar genom att förändra vårt sätt att vara i världen. Och omvänt, varje observation som lämnar oss oberörda, som inte påverkar oss, som inte får oss att bli hängivna något förtjänar inte längre att kallas för sant. Det finns en sanning bakom varje gest, varje praktik, varje relation, varje situation. Vi undviker vanligen den, hanterar den, vilket gör så många galna i vår tid.

Känslan av att man lever en lögn är en sanning. Det handlar om att inte släppa taget, att istället starta därifrån. En sanning är inte en syn på världen som låser oss på ett oreducerbart sätt. En sanning är inte någonting vi håller fast vid utan något som bär oss. Den skapar och fördärvar mig, konstituerar mig och tillintetgör mig som individ: den distanserar mig från många och för mig närmare dem som också upplever den. En isolerad varelse som håller fast vid en sanning kommer oundvikligen att möta andra som henne. Varje uppror startar faktiskt just ur en sanning som vi vägrar släppa.

/Den osynliga kommittén ur The Coming Insurrection, översatt av Mathias Wåg och publicerad i det purfärska och mycket läsvärda numret av den anarkistiska tidningen Brand.

Lyckad svart-vit första maj!

Ett 20-tal personer, inklusive sex barn, slöt upp på Sergels torg på lördagen för att under svart-vita (anarko-pacifistiska) fanor tåga tillsammans med syndikalister, anarkister och diverse grupper och löst folk. Vi höll oss i närheten av Ingen människa är illegal som arbetar för pappers-lösa flyktingar och mot tvångsavvisningar, och som skanderade sköna slagord som ”Sverige ska falla, yalla yalla, allting åt alla”. Totalt gick ett par tusen personer i tåget, som kändes fredligt och festligt. (AFA tycks ha åkt till Helsingborg för att spöa nazister istället för att gå med oss, vilket var rätt skönt.) Efter diverse tal på Sergel (som vi inte hörde något av), och en timmes marsch så landade vi på Stortorget, där ytterligare några personer talade. Därefter åkte vi till en park där Svart verkstad och Syndikalisterna ordnade familjefest med ballonger, tipspromenad, bokbordning och grillning. Det var väldigt trevligt, även om uppslutningen var lite klen, men vi käkade, pratade, lekte och hängde lite med en grupp från Planka.nu. Polisen stirrade runt platsen med några fordon och stoppade också oss och undrade vad vi demonstrerade för och vart vi skulle, men dom lyckades inte hitta något att ingripa mot. Efter några timmar bröt vi upp, men senare på kvällen åkte några av oss in för att joina en blockad mot Berns salonger. Det visade sig dock när vi kom in att Berns hade fått stänga för kvällen (succé med andra ord) och att dom flesta hade droppat av.

Det hela kändes väldigt lyckat – stämningen var god, vi var betydligt fler än väntat, och det var kanske ett hundratal personer som frågade oss vad våra flaggor stod för. Vi hade flera bra samtal, både inom gruppen och med andra. Personligen kände jag att den svart-vita demonstrationen gav mersmak. Svart för anarki (för frihet och mot staten och kapitalet), vitt för pacifism/icke-våld/fred/kärlek. ”Jag är här för en utopi”, var det en av oss som sa. Och så är det. En fredlig värld utan härskare är en utopi, men det är en möjlig utopi, en utopi som redan nu finns här som ett litet frö. Och vågar vi inte ens drömma om att en annan värld är möjlig så kan vi lika gärna kasta in handduken.

För fred och anarki!

(Uppdatering 10/5; se också Olas rapport på Kristen Underjord.)