Tips

-Min bror Tomas skriver i Dagen på temat Död på festivaler och festivalernas död.

-Det har diskuterats en hel del, minst sagt, i den kristna bloggosfären om Benny Hinns Sverigebesök på Livets Ord. Mycket bra har också sagts, jag rekommenderar tex Josefin Arenius post. (Josefin skrev också nyligen ett i mitt tycke mycket intelligent, nyanserat och inkännande inlägg om homosexualitet.) Yada Yada hade också en bra post följt av en god diskussion i ämnet Hinn.

-Apropå att jobba så tar även Lisa upp frågan.

-Ciaron on Christian Anarchism.

-Annika Spalde skriver en bra insändare i Dagen apropå olika strömningar i Svenska Kyrkan.

(Fortsätt gärna skriv svar på Hjälte-frågan.)

Veckans fråga: ha en hjälte eller va´en hjälte

1. Har du längtat efter att vara (eller är du) en hjälte - en räddare/hjälpare/ledare?

2. Har du längtat efter att ha (eller har du) en hjälte (Jesus osv undantagna)?

Varför/varför inte? Om ja, ofta/mycket? Om du har en sådan längtan, tror du att det är något positivt?

Alla ärliga svar välkomna, korta och långa, smarta och dumma! Ser fram emot att ta del av era tankar. (Kollar svaren först torsdag em.) Samtala gärna om svaren. Fortsätt gärna kommentera även om det kommer nya poster.

Tre tips

   -Andy Alexis-Baker fortsätter att framföra berättigad kritiker av dom pacifistiska mennoniter som stöder ”just policing” och gärna sätter så kallade mindre dödlig vapen i händerna på polisen.

   -Via Kristen Underjord upptäckte jag Majas blogg Thou Shalt Be Cool. Maja skriver eftertänksamt och utmanande med ett gudsrikesperspektiv bland annat om sin sommar på Catholic Worker Farm i London. (En liten berättelse om när vi besökte CW hittar du här.)

   -Sofia skriver träffande på temat Jobba mindre, få mera gjort. Det senaste året har jag haft förmånen att lönearbeta extremt lite, och kan därför bara hålla med.

Lewi om arbete och kapital

Just nu befinner jag mig i Iggesund där vi tidigare tillbringade fem-sex år av vårt liv med församlingsplantering och socialt arbete. Vi bor hos en familj som var en bärande stomme i vår husförsamling, och vi kommer förhoppningsvis ha tillfälle att hälsa på ett gäng vänner och bekanta i Iggesund-Hudiksvall. Men vi är egentligen på väg hem från Luleå, som var huvudmålet med resan, där vi tillbringat några dagar tillsammans med min snart nittioåriga farmor Signe. Vi hade även förmånen att få hänga en eftermiddag med min kusin Rickard och hans familj, och Rickard och jag hade ett i mitt tycke mycket bra och givande samtal om efterföljelse och församlingsliv.

Signe är en riktig pingstvän av den gammeldags sorten. Hon pratar gärna om hur hon blev frälst från ”världen”, och med världen menar hon bland annat dansen, sporten, svordomarna och, givetvis, alkoholen. Hennes världsbild är svart-vit, det är ”frälsta” och ”ofrälsta”, med tydliga gränsmarkörer mellan grupperna. Hon pratar mycket och är gästfri, positiv, rolig, varm och har ett stort hjärta för familj, vänner och dom fattiga. Många är dom sockor hon har stickat till hemlösa och gatubarn från östeuropa.

Efter några dagar av samtal och gemenskap visar dock tecken på nyanser sitt ansikte. Vi pratar bland annat om farmor och farfars pacifism, och tangerar deras besvikelse på Lewi Pethrus som stödde Vietnamkriget, och farmor berättar (igen) historien om hur LP tillrättavisade min pappa från talarstolen på Lapplandsveckan när han sprang omkring i gången innan ”mötet” med orden ”har du inga föräldrar, lilla lintott?”, varpå farmor ilsket gick fram och tog pappa i handen och lämnade tältet.

Nåväl, inspirerad av dagarna med farmor kommer här ännu ett LP-citat från den tidige LP (innan ”världen” tog honom?):

Vad det gäller striden mellan kapital och arbete, så är det ett faktum, att präster och predikanter icke våga säga sina förmögna medlemmar sanningen på denna punkt, och de stora arbetarskarorna lyssna icke till dem.

Önsketema: kultur

Jag fick följande mail från en läsare (Jonas Axelsson):

Är du öppen för önsketeman på bloggen även nu för tiden? Jag har ett dylikt i sådana fall. Det gäller synen på ”kultur”, och kulturella uttryck. Hur ser du på detta från din anabaptistiska horisont? Är kultur ett negativt laddat begrepp? Man skulle ju lätt kunna tro det eftersom själva begreppet betyder ”odling”, och det har ju tydliga kopplingar till det tämjande och härskande som finns i den ursprungliga kulturen, agrikulturen – som ju du har problematiserat.
 
Sedan har ju mycket kulturellt skapande med arbetsdelning att göra. Och det gissar jag att du är kritisk till.
 
Men, hur som helst, jag är intresserad av detta tema. Det vore kul med ett inlägg.
 
Svar:
Jag har inga svar på frågorna, men dom är relevanta och intressanta. Några tankar dock följer, bidra gärna med känslor, tankar och synpunkter;
 
   -Om det finns en anabaptistisk kultursyn, så tycker jag den liknar den som mennoniten John Yoder gett uttryck för. Yoder kritiserade teologen Niebuhr som skrev en bok om olika kristna förhållningssätt till ”kulturen”, och kategoriserade det anabaptistiska alternavitet som ”Christ against culture”. Yoder avvisade Niebuhrs typologi, och visade att det inte finns något sådant som en enhetlig ”kultur”, anabaptister har exempelvis varit progressiva och starkt bejakande inom vissa områden som skulle kunna klassas som ”kultur”, men samtidigt avståndstagande från vissa aspekter av den dominerande kulturen. Denna hållning att utifrån en (delvis) alternativ gemenskap kritiskt utvärdera den dominerande kulturen, och vara beredd på att ta tydligt avstånd från dom praktiker och företeelser som man menar hotar den alternativa gemenskapen, men bejaka andra, tycker jag är det typiskt anabaptistiska. Det blir i så fall rätt ointressant att prata om ”kultur” som om det vore en enhetlig företeelse, istället får man prata om konkreta fenomen (krig, odling, könsroller osv).
 
   -Mitt anarkistiska öga är dock (ännu) mer ambivalent i förhållande till ”kultur”, eftersom jag tycker det ligger mycket i primitivismens kritik av civilisationen (odling, städer, stater osv). John Zerzan, om jag uppfattar honom rätt, ser början till fallet in i civilisationen dels i en alltmer utvecklad arbetsdelning, symboliserad inte minst genom schamanens ökande makt i för-civiliserade grupper, i kombination med ett sofistiskerat teckensystem och målningar som så småningom mynnar ut exempelvis i skrift-språk. Det sistnämnda, menar Zerzan, skapar en slags raster mellan människan och hennes omgivning och bidrar till att ta udden av den direkta upplevelsen, och är ju även förknippat med arbetsdelning/schamanism så långt jag förstår. Ett förfrämligande kryper in, som möjliggör en hierarkisk/förtryckande relation till djuren, växterna och jorden.
 
   -Samtidigt, även om man skulle följa Zerzan (vilket jag är tveksam till), så blir ändå frågan vad som är ”kultur”. En del antropologer skulle nog använda ordet om signalsystem, grupp-dynamik, redskapstillverkning, båtar, eldande och annat som av allt att döma pågått någon miljon år eller så bland homo, dvs långt innan civilisationens uppkomst. En del skulle nog rentav tala om kultur bland vissa arter av djur.
 
   -Själv lutar jag åt att människans vilja till skapande (även av skönhet), mening och berättande är något positivt som dock lätt kan leda till alienation. På liknande sätt kanske måttlig arbetsdelning (inte som idag, förstås!) kan bidra till gruppens stabilitet och gemenskap och kan fungera i en betjänt-roll i förhållande till omgivningen, men samtidigt kan det lätt leda till hierarkier.
 
Vet inte om du blir nöjd med detta? Kommentera gärna vidare, Jonas och andra! (I händelse av frågor o så så kommer jag att kommentera, god willing, men när det kan ske är oklart pga resa.)

Några tips

Från och med idag är jag på resande fot, och det är oklart när jag kommer över en dator. Därför skickar jag med några tips att smaska på. Kommentera gärna, även om det är oklart när och om jag kan delta i samtalet:

-Sofia Lilly Jönsson skriver en avslöjande analys av den alltmer invecklade Littorin-historien.

-Skogsskafferiet.se (med bla Stigen-läsaren ”alfmarkus”) på Webradio i tisdags (16:30)

-Poser or Prophet-Dan skriver på en mycket intressant serie om taktiken med svart block under demonstrationer med anledning av G20. Här del 2. En anarkistisk kritik av Svarta blocket (med efterföljande diskussion), finns här.

-Jesus Manifesto har en spännande serie intervjuer med människor ”exploring the way of Jesus in the shadow of the empire”. Den här intervjun var en riktig höjdare med någon som var obekant för mig.

-Martin Smedjeback som deltagit i Ofogs avrustningskampanj mot svensk vapenexport bloggar om sin tid i fängelset.

-Anarchist News hade en post om kristna anarkister som skapade ett samtal med flera intressanta (och som vanligt en del riktigt meningslösa) kommentarer.

-Har du inte lyssnat på anarko-primitivisten John Zerzans radioprogram så rekommenderas det varmt. (6/7 var dock tyvärr av väldigt dålig kvalitet (tekniskt..).)

Och sen rekommenderar jag In Treatment, Annika Spaldes böcker I vänliga rebellers sällskap och Ett annorlunda rike, badvatten (men med urskiljning, så ni inte blir förgiftade och får tillbringa ett dygn på sjukhuset som min son i måndags…) och blåbären i skogen. Kanske också några bärs och ett uppriktigt samtal om livets väsentligheter i solen. Ring en vän, eller en potentiell vän, och sitt inte inne. Sen vill jag också mycket gärna höra era kommentarer till Följer vi verkligen Jesus-posten.

För övrigt anser jag att systemet bör förstöras.

Veckans (århundradets?) fråga: Följer vi verkligen Jesus?

Tillåt mig tvivla.
Någon slags minimum borde väl vara att det är Jesus från Nasaret som är den tydligaste influensen i våra liv, och inte exempelvis familjen, staten, karriären eller vår ekonomiska trygghet (mammon)? Självklart är inte lärlingen en perfekt människa  utan fel och brister – snarare något motsatt – en person med behov av vägledning och förändring – men en efterföljare borde väl ändå vara en människa som är på väg i rätt riktning?
Men är vi verkligen det – har vi verkligen gjort någon slags tydligt uppbrott från systemet, från världen och istället satsat på Jesus och korsets väg (kommer ni ihåg ”Jag har beslutat att följa Jesus […] jag följer korset och lämnar världen”)? Söker vi verkligen Guds rike och rättvisa först?
Kanske borde också efterföljelsen innebära att vi åtminstone på sikt ”lär oss att hålla alla dom bud han har gett oss” (Mt 28)?
Möjligen kan man också tänka sig att det förutsätter någon slags konkret tillhörighet till en gemenskap av människor som är sant överlåtna till Jesus, en messiansk kropp?
Men vilka kristna i vår tid är intresserade av sånt här? Inte speciellt många skulle jag säga efter att ha lagt några decennier på möten med en rad olika kristna sammanhang och många enskilda kristna. Kanske finns det inga? Däremot är vi väldigt intresserade av att snacka och bekänna vår ”tro”. Den långa och intensiva diskussionen om barnmötena på Torp har förnyat dessa frågor för mig på nytt.
Så vad tror du? Följer vi Jesus? Om inte, varför inte sluta låtsas, och istället försöka bli medvetna om vad vi följer och varför? Eller är vi så rädda för gud att vi inte kan vara ärliga, eller vad?
Svik systemet, Bygg alternativen, Sprid budskapet

Och så lite feminism…

Det är så lustigt det här med att ”kvinnofrågan” ofta lite pliktskyldigt slängs in som en slags appendix till dom viktiga frågorna. (Och nu gör jag själv det?) Hur många böcker har man exempelvis inte läst som kommit ut i en ny upplaga där man samvetsömt har lagt till ett kapitel med fokus på kvinnor.

Men får man tro Bibelns skapelseberättelser (och i det här fallet gör jag det…) så är patriarkatet, männens maktposition över kvinnorna, en destruktiv maktstruktur som fanns på plats redan innan andra hierarkiska institutioner såsom kungar, städer, krig osv. Det är i så fall inte en perifer detalj som man kan avverka på en extra lektion i slutet på kursen, det tillhör ett centralt stråk i själva grundkursen.

Sen måste det ju handla om liv och praktik också, och inte om intentioner, ambitioner och dokument. Därför: på vilket sätt har upptäckten av en patriarkal struktur påverkat ditt liv praktiskt? Eller hur tror du att det borde påverka dig?

Svik systemet, Bygg alternativen, Sprid budskapet

Att avväpna Familjen

Något av det potentiellt absolut vackraste och härligaste som bjuds oss som människor utgör, tror jag, samtidigt ett av dom viktigaste hindren för en friare värld.

Jag tänker på Familjen. Familjen, med äktenskapet som dess hjärta, har utvecklats till en patriarkal institution som är ansvarig för destruktiv överbefolkning och förblindelse för utomståendes behov. Familjen uppträder också som en gud och vi som dess betjänter på ett sätt som skapar lojaliteter som i regel blir viktigare än lojaliteten till Befrielsens och Kärlekens Kraft.

Familjen behöver därför avväpnas och smidas om från svärd till plogbill, men på ett sätt som inte ger begären och individualismen fritt spelrum. Jag tror att detta kan göras effektivast genom alternativa gemenskaper som tillåts vara viktigare än familjebanden och som får relativisera och tämja äktenskapets betydelse.

Men hur? Nedan kommer ett försök till en slags skala/typologi på olika varianater jag känner till från alternativa gemenskaper i historien. Det gemensamma i dessa grupper är att lojaliteten till gemenskapen står över familjebanden. Men vad tycker du är styrkor respektive svagheter med dom olika modellerna? Vilket alternativ föredrar du? Är det något eller några du förkastar? Varför?

1. Äktenskap förbjudet

Detta är den väg som klostren gått, och som då i regel praktiserar enkönade gemenskaper. Men det har också funnits andra celibatära alternativa gemenskaper/sekter, exempelvis Shakers.

2. Äktenskap accepterat

Det intryck jag har av texter från den tidiga Jesus-rörelsen och fornkyrkan är att huvudlinjen var att äktenskap accepterades, men att celibatet allmänt betraktades som en högre väg. Vissa grupper verkar också ha befunnit sig mellan 1) och 2), exempelvis Montanisterna som verkar ha förbjudit omgifte och accepterat upplösning av vissa äktenskap.

3. Äktenskap rekommenderat

Detta tycks vara huvudhållningen inom anabaptistiska grupper såsom Amish, Hutteriterna och neo-anabaptisterna Bruderhof. Att bilda familj (ofta en rejält fet sådan) ses som det normala, Familjen tillhör centrum i gemenskapen, och det är svårt eller omöjligt att bli äldste om man inte är en gift man.

4. Komplexa äktenskap

Vissa grupper har praktiserat öppna eller komplexa äktenskap, inte bara i kölvattnet av den sexuella revolutionen, men även i Jesus-inspirerade grupper såsom exempelvis Oneida Community där varje kvinna i gemenskapen var gift med alla män, och tvärtom.

Så vad tycker du? (Om du skulle tycka att det är fyra dåliga alternativ, så berätta gärna om någon radikal grupp du känner till som har praktiserat något som inte är en variant av dessa fyra.)

Svik systemet, Bygg alternativen, Sprid budskapet

Svaghetens styrka

Förra helgen hade jag feber, ont i knoppen och trötthet några dagar. Ingen stor grej förstås, men sjukdomar i familjen kan ju ändå ändra rutinerna, vardagen och relationerna på ett ganska påtagligt sätt.

En risk när vi möter svaghet tror jag är att vi (i det här fallet jag) lätt tänker att en part är ”behövande” och den andre är ”hjälparen”. Systemet hjälper ju oss inte direkt med detta heller;  den som inte effektivt kan fylla sin roll i systemet beskrivs ju ständigt av makten som en person som är i utanförskap, som är en belastning. Dom som lönearbetar heltid blir då hjältarna, dom som bär upp systemet, medan flyktingar, arbetslösa, fattiga, funktionshindrade, pensionärer, barn, sjuka, deltidsarbetar och andra (dom flesta??!) blir dom svaga som behöver ”hjälp”.

Detta tror jag vi behöver konfrontera, både när det gäller vårt agerande och vår sätt att tänka. Dels är vi alla ”behovets barn” som dom gamla frikyrkliga sa. Det finns ingen av oss som klarar oss själva, vi är hela tiden fullständigt beroende av andra människor, av skapelsen, av livsanden. Den starke och självgående individen som ”hjälper andra” är en myt. Allt vi har och är är en gåva. Men detta osynliggörs på olika sätt och behöver därför ständigt lyftas fram.

 Sen tror jag också att dom marginaliserade har en särskild kallelse att ge oss en mer ogrumlad blick på världen. Min egen erfarenhet är att det är just i mötet med fängslande, fattiga, sjuka och funktionshindrade människor som jag upplevt den djupaste kontakten med guds-anden, och fått dom viktigaste insikterna om livet. Världen kan se väldigt annorlunda ut från den marginaliserades perspektiv.

Därför tror jag också det är viktigt att peppa varandra att om och när vi själva befinner oss i en situation där vi är extra utsatta, att vi då fortfarande och kanske ännu mer har och är en gåva till andra.

Eller vad tror du?

Svik systemet, Bygg alternativen, Sprid budskapet

Den gudomliga splittringen

Dom stora organisationernas historia är en historia präglad av splittring. Utbrytningarna, maktkamperna, delningarna är otaliga, och det tycks som om ingen större grupp, rörelse eller organisation är undantagen.

Av detta drar Dom Styrande slutsatsen att det behövs mer ”enhet” (läs: likriktning med ledarnas agenda), mer rättning i leden, tydligare hierarkiska strukturer, mer lojalitet, starkare ”sammanhållning”. Organisationen blir fastare med följd att missnöjet pyr allt starkare under ytan. Och som ett mejl i mejlboxen kommer Konflikten inseglande och snart är Splittringen eller Utbrytningen ett faktum.

Tragiskt.

Eller?

Tänk om det istället är så att människan i själva verket är skapad för att leva i mindre grupper där man känner varandra vid namn och ”där alla kommer på begravningen”, som min andliga vägledare på ÖTH (Josef Bergdahl) brukar säga apropå frågan hur stor en församling bör vara. Tänk om det är bygemenskapen, nomad-samhället, husförsamlingen, kommuniteten, dvs face-to-face-grupper som är vårt hem snarare än nationer, städer och representativa jätteorganisationer? Tänk om friförsamlingspionjärerna och anarkisterna som hävdat detta med emfas gentemot hierarkier och representation haft rätt.

I så fall kanske den evigt återkommande splittringen inte är av ondo, utan snarare en följd av livs-andens rörelser i vår mitt, och ett sökande efter verklig, decentraliserad på riktigt-gemenskap. Kanske är det mer splittring vi behöver och inte mindre?

Vad tror du?

Svik systemet, Bygg alternativen, Sprid budskapet

Drog-systemet

Förra veckan föll jag både för kaffe, choklad, frosseri och snus mittt i veckan. Så nu behövs en tråkig vit vecka.

Vi lever i ett system där vardagsdrogandet hjälper oss att härda ut, och dövar vår kraft till motstånd. Att vi drogar så mycket smörjer och understöder också systemet som Lasse Wierup visar i den nya boken Kokain (som jag ännu inte läst). På ett sätt kan man säga att systemet självt är en drog, som i Chellis Glendinnings läsvärda bok med den minnesvärda titeln ”My Name is Chellis, and I´m Recovering from Western Civilization”.

Jag har under en period grunnat extra mycket på detta med drogandet. Funderingarna har trappats ut under det senaste året då jag tillbringar två förmiddagar i veckan som volontär på Ria, ett café för hemlösa och ”missbrukare”, och också lärt känna några av dom och deras vardag lite närmare. Även om en del Ria-besökare går på droger som är mer påtagligt destruktiva, så finns det ändå tydliga paralleller till Svenssons vardagsdrogande.

Kanske borde vi bara droga vid speciella tillfällen, och då måttligt? Eller borde vi försöka undvika det helt?  Tänk om friförsamlingspionjärerna och straight-edgarna hade rätt i sin absolutism? Eller är drogerna en välbehövlig verklighetsflykt för att hjälpa oss att orka med? Vad tror du?

Fotnot: Att droga – ett försök till definition: att använda sig av en produkt som man inte behöver och som lätt skapar ett starkt beroende och kroppslig nedbrytning.

Life´s a bitch, and then you die

That´s why we get high

´Cause you never know

When you gonna go

(Nas, också ledmotiv i Andrea Arnolds sevärda Fish Tank)

Svik systemet, Bygg alternativen, Sprid budskapet

En mild människa

Dom senaste veckorna har jag varit extra mycket och extra ofta irriterad på mina nära och kära. Sara har påpekat för mig att jag blänger aggressivt på henne, och inte sällan blir jag grinig på barnen när jag upplever det som att dom ”stör”. Det är jobbigt när någon påpekar ens brister, men ack så nödvändigt.

Min längtan är att på lång sikt bli en mild människa. En människa som är lyhörd och ödmjuk och som har långt till ilska och irritation. En människa som kan välta bord och kalla saker vid dess rätt namn, men bara när det verkligen behövs. När man har lätt för att släppa fram ilska och irritation så devalverar man ständigt kraften i sina ord och uttryck.

Gud, hjälp mig.

Svik systemet, Bygg alternativen, Sprid budskapet

Länk-listan uppdaterad!

Jag har joxat lite med min länk-lista, det var rätt länge sen.

-Varje länk innehåller nu en kort beskrivning (om man drar musen över länken så syns den).

-Avsikten (just nu) är att bara länka till bloggar som är relativt aktiva.

-Grovt sett faller länkarna i två kategorier – anarkism (”sekulär”) eller kristet med alternativ lutning. Möjligen skulle man kunna säga att hierarkimotstånd är ett förenande drag i länklistan.

Har du frågor, förslag, kritik eller tips så kommentera gärna. Ett stort problem med länklistan (och med mitt skrivande och läsande överlag) är att kvinnor är kraftigt underrepresenterade. Därför är jag extra intresserad av tips på kvinnor som hyfsat passar in i listan.

Vad dom aldrig säger om grön teknologi

Vind, vatten och sol kommer att rädda den tekno-industriella civilisationen. Man kan ha ”grön” och ”hållbar” teknologi och lämna dom fossila bränslena och klimatuppvärmning bakom sig. Inga problem. Eller?

Men…

-Den gröna teknologins infrastruktur kommer att kräva enorma mängder material och energi som ska byggas och utvinnas hur utan ökad användning av fossila bränslen?

-Icke förnyelsebara energikällor och material är inte förnyelsebara och det finns ingen teknologi att återvinna exempelvis metaller till 100%. Den ”gröna” teknologin är beroende av en rad olika icke förnyelsebara material, däribland flera mycket ovanliga metaller, men även olja (plast tex).

-Utvinnandet av metaller till ”grön” teknologi kräver en utbyggnad av gruvindustrin, som är notoriskt ökänd för sin nedsmutsning, förstörandet av eko-system, stöld av natur-områden från ursprungsbefolkning och icke-mänskliga djurarter, och omänskliga arbetsförhållanden.

Så är ”grön teknologi” och ”hållbar utveckling” ett verkligt alternativ, eller är det bara en desperat och naiv strutshuvudet-i-sanden-dröm? Vad tror du?

(Tack för inspirationen till Mikko Virtanen, som jag också mötte på anarkistiska bokmässan.)

Svik systemet, Bygg alternativen, Sprid budskapet