Tvätta hjärnan o stampa ut satan

Låt er förvandlas i era tankar, så att ni kan avgöra vad som är guds vilja./Paulus

Stå emot satan, så ska han fly för er/Jakobs brev

När man väl blivit övertygad om att ett liv i gemenskap, enkelhet, frihet, motstånd och sökande efter ett annat, anarkistiskt, system är Det Goda, Det Sanna och Det Sköna, så betyder det inte att kampen är över. Tvärtom. Systemet, den gamla människan och fienden framträder nu i all sin tydlighet och börjar envetet sin strävan att locka oss tillbaka in i det liv som missar målet. Att lära sig att effektivt avvisa dessa impulser och denna påverkan är därför helt nödvändigt. Men hur?

Dels tror jag det handlar om att ofta låt sin hjärna tvättas och fyllas med goda tankar om Det Nya Livet. Man behöver sänka sina rötter djupt ned i en annan berättelse än den om Utveckling, Framgång och Självförverkligande som systemet prackar på oss. Meditation, motståndsbefrämjande läsning av skrifter och Skrifter, tider i den vilda naturen, möten med likasinnade, gemenskapen i kommuniteten (eller motsvarande), relationer till marginaliserade och förtryckta, bön samt tillfällen när vi talar ut och förklarar våra övertygelser inför andra, behöver bli mer dominerande inslag i våra liv än systemets propaganda.

Dels tror jag det handlar om att lära sig att stampa ut alla tendenser till att systemets eld blossar upp på nytt i vår tankevärld. När vi träffas av impulser som lockar oss att handla mot våra övertygelser så är ett vanligt misstag att börja diskutera med fienden, och att så öppna sig för kompromiss. Det ser ju så smaskigt ut, fast vi egentligen vet bättre. Och så sitter systemets krok där i våra hjärtan, och ju mer vi stretar och drar, desto hårdare sitter den. Nej, stampa är det enda som hjälper. Ryck upp, slå sönder, kasta bort. Satan, denna totala Icke-person som låtsas vara sammansatt och resonabel, samtalar man inte med, det är en kraft man driver ut. Det betyder inte att man är oemottaglig för nya intryck och livsförändringar, det går att öva upp sin förmåga att skilja mellan frestelser och funderingar. Ett annat misstag (jag känner till dom eftersom jag begått dom så många gånger) är att tro att lockelsen aldrig går över. Den enda utvägen tycks vara att ge efter. Men det är fel.  Det går över, och då ser det hela plötsligt väldigt annorlunda ut.

Och när vi ändå faller, så låt oss ärligt erkänna får svagheter och snedsteg för en syster eller bror som vi har förtroende för och peppa varandra att ta nya tag. Förlåtelse, nystart och upprättelse är alltid möjligt.

Hur tänker du om detta? Har du tips och erfarenheter som kan hjälpa?

Kriget mot rasismen

Rasismen är på fram-marsch. Dom senaste dagarna har vi påmints om detta bland annat när vi hör att SD riskerar att komma in i riksdagen, och hur romer förföljs i Europa och Sverige inte bara av fascister (?) utan av själva etablissemanget. För den som vilat i övertygelsen att vi aldrig mer kan få se koncentrations-läger och minoritets-utrotning i Europa så är det dags att vakna upp.

Lyckligtvis finns det många motröster, och rasistisk retorik har ännu inte lyckats överta media-rapporteringen. Det är förstås något positivt, men döljer samtidigt den förföljelse som oskyldiga och behövande flyktingar dagligen utsätts för även i vårt land. Och som om man ska tro Tobias Billström, som intervjuades i Studio 1 igår, inte alls är något problem. Ingen amnesti att hoppas på om man röstar blått, det var det tydliga beskedet, och ska man ha en reglerad invandrings-omelett, då måste man knäcka några ägg (i och för sig sant…).

Det finns mycket vi kan göra. Förutom att söka kärleksfulla och (ömsesidigt) givande relationer med nysvenskar, och i synnerhet dom som förtrycks och marginaliseras, så tror jag det är viktigt att vi i vår vardag gör allt vi kan i ord och handling, kärleksfullt men samtidigt aktivt och ibland även aggressivt, för att bryta ned den rasistiska plattform som finns bland inte så få människor och som SD och nazisterna försöker bygga på. Och vi ska inte ge upp hoppet, statistiska undersökningar pekar faktiskt mot att rasismen har minskat i Sverige dom senaste åren.

På senare tid har jag stött på flera bra artiklar som tar upp rasism-och utestängnings-frågan: (Låt oss för guds skull inte igen acceptera begrepp som ”invandringsfrågan”, ”rom-situationen” eller liknande. Ni minns väl ”jude-frågan”? När en grupp människor har blivit en ”fråga” så kommer förr eller senare något att föreslå den slutgiltiga lösningen…)

Anarkisterna skriver om klimatförändringar, flyktingströmmar och gränskontroll. Tankar i Natten skriver om rom-förföljelsen och jämför med utvecklingen innan andra världskriget. Revolutionära fronten skriver klargörande om Folkpartiets flykting-politik (apropå FP, läs även detta). Rasmus skriver på Kristen Underjord och undrar  hur kampen ska gå till, och flera förslag diskuteras i kommentars-sektionen, och Maja ger ett antal exempel utifrån sina erfarenheter i London.

No borders, no nations. Låt oss i det lilla börja leva ut detta redan nu. Låt oss i motsats till vad min vän Joel Halldorf skriver i Dagen leva mer som om en annan värld är möjlig.

En trosbekännelse

Trots allt.

Väl medveten efter två decenniers vandring om många om, men och frågetecken, och om motståndets pris, så

Väljer jag Jesus

Genom honom fann jag en gång livet, friheten och kärleken, och han har steg för steg lett mig allt djupare in i sanning, mening och gemenskap.

Jag väljer honom därför att han valde mig. Jag vill följa honom, älska honom, tro honom.

Jag erkänner Jesus från Nasaret som Ledare, och tror att gud uppväckt honom från döden.

Jag tillber den frihetens och kärlekens skapar-kraft som är okänd och ogreppbar, men som uppenbarats genom honom.

Jag är också anarkist och civilisationsskeptiker, men jag inser att det är just Jesus som har lett mig till detta.

Jag är kristen, men bekänner en kristen tro som tillhör den tidiga Jesus-rörelsen och heretiska motståndsrörelser genom kyrkans historia, och inte den konstantinska mainstream-kristendomen.

Jag tror att det är möjligt och nödvändigt att i en vardagsnära gemenskap leva ut något som tydligt pekar mot alternativ till den rådande ordningen, och jag tror att genuint Jesus-präglade grupper utgör exempel på sådana gemenskaper.

Jag  bekänner mig till en tro som rymmer tvivlen, frågorna, öppenheten, osäkerheten och omtolkningarna.

Kanske finns det andra vägar till Ett Helt Annat System, till guds rike, men detta är i alla fall min väg, och den väg jag vill kämpa för, propagera för och, med guds hjälp, lida och om nödvändigt dö för.

Och jag vågar i ärlighetens namn inte säga för alltid. Jag säger tills vidare.

AMEN

(Som vanligt går det mycket bra att kommentera, fråga, kritisera, komplettera, korrigera osv.)

”Jag ska döda Bengan!”

Bommen, 53, kraftigt berusad kåkfarare tidigare dömd för våldsbrott hetsar upp sig vid kaffebordet;

   -Jag ska döda Bengan!

Noomi, 70+, har varit med förut, minst sagt, och känner både Bommen och Bengan. Svarar som om samtalet gällde byxinköp.

   -Jaha du. Idag?

Bommen;

   -JA! Jag har en laddad pistol här i fickan. Vi kommer inte att ses mer, jag kommer att åka in!

Noomi;

   -Jo, men då ses vi ju om tolv år då.

Bommen;

   -Jag ska döda den jäveln!

Noomi;

  -Ja, men Bengan han är snabb han…

Noomi och Bommen går undan och börjar samtala. Efter en stund hörs skämt varvat med gråt. Bommen lugnar sig och kommer tillbaka utan fler mordiska utfall.

Gud, ge mig den här empatin, urskiljningsförmågan och uthålligheten! Och hjälp Bommen och Bengan till frihet och försoning. Och tack för sådana kämpar som Noomi som ger hopp om att en annan värld är möjlig!

Namnen och vissa för storyn oväsentliga detaljer fingerade

”Jesus For President” = rösta inte

Problemen med att rösta är, antar jag, väl kända. Men många röstar ändå, för ”bättre att påverka inifrån än att ställa sig utanför”, och för att man är orolig för vad folk ska tycka om man inte behandlar ”demokratin” som en gudomlighet som alla måste tillbe.

Men det finns många andra sätt att påverka än att delegera bort sin makt till en grupp härskare som ska styra upp saker med vålds- och tvångsmedel. 10.000 röster på MP kan förslagsvis jämföras med en imaginär skara av 10.000 människor som;

   -Drastiskt ändrar sina konsumtionsvanor i riktning mot hållbarhet och rättfärdighet.

   -Genomför direkta aktioner mot exempelvis vapenindustrin, Migrationsverket och utförsäljningsvågen.

   -Bygger alternativa gemenskaper som kan utgöra postiva exempel för andra människor.

   -Eftersträvar kärleksfulla relationer med marginaliserade och utsatta människor.

   -Står för sina övertygelser även när det är obekvämt.

Om du med din mun erkänner […] att Jesus är Ledare (grek. kyrios, ”herre”), då ska du bli befriad, sa Paulus från Tarsos, och hävdade gång på gång tillsammans med många andra tidiga kristna att gud redan gjort Jesus till Ledare. Det handlade för dom inte om att ”göra Jesus till herre i sitt liv”. Det handlade om att erkänna att Jesus redan blivit insatt som politisk ledare, som världshärskare om du så vill. Därför vägrade dom tidiga kristna också, ibland till priset av sina liv, att erkänna Kejsaren som Ledare.

Om Jesus verkligen är President, då är är dom andra regeringarna och wanna-be-regeringarna illegitima. Därför borde kristna inte rösta. Kärlek och anarki!

(Ps. Sporrades till posten av den förvirrade svenska Jesus For President-kampanjen, som huvudsakligen tycks vara en frikyrklig jesus-i-hjärtat-kampanj, klädd i Claibornesk Jesus For President-retorik. Först sörjde jag över att dom förstör Haws/Claibornes fantastiska bok genom att göra den till något annat, men det språk vi använder påverkar oss också bortom våra avsikter, och möjligen kan kampanjen trots allt radikalisera någon bort från frikyrkligt ”jag o gud”-tänkande. Och det finns också ett och annat anslag i kampanjen som pekar i rätt riktning. Jag mejlade också den här posten på förhand till kampanjledningen, som har skrivit den första kommentaren nedan.)

Gör vad du vill!

Snälla. Håll inte på och försök att ändra ditt liv i en riktning som du inte själv vill gå i. Slappna av. Andra människor och Makterna har inte så mycket inflytande över dig som du tror att dom har. Och Gud kommer inte att skicka dig till ett evigt brinnande helvete för att du inte lever ”rätt”. Och om gud skulle tortera olydiga människor utan ände, så är det väl ändå en gud i vars himmel man inte vill befinna sig?

Nej, undvik om möjligt att leva ett liv präglat av borden och måsten som du finner tråkiga, hämmande och obegripliga. Det ligger något i ”lyssna till ditt hjärta” och all den där bullshiten. Tro bara inte att ditt hjärta alltid kommer att leda dig rätt, eller att handlingar inte har några konsekvenser för dig själv och andra. Men hellre gå fel och ta konsekvenserna, och så småningom förhoppningsvis upptäcka sina misstag, än att leva sitt liv som slav under borden och måsten som man själv innerst inne hatar. Hellre bejaka sin övertygelse och straffas för det, än att bli en räddhågsen, hopkrymd och halvhjärtad människa, ständigt oförmögen att sätta ner foten och därför evigt fjättrad och sammanväxt med sin ångestskapande och otillfredsställande bekvämlighetszon.

Eller?

Argument för veganism (halv)

När man snackar med folk om mat och etik, och pläderar för vissa förändringar, så är huvudargumenten för att bibehålla den rådande ordningen att ”det är gott” och ”det är jobbigt att ändra sig”. Behöver man ens kommentera dom argumenten? Att något är gott eller skönt betyder inte i sig att det är rätt – den enes njutning kan som bekant vara den andres våldtäkt. Jag har pratat med människor som har njutit av att sticka kniven i en annan människa. Och dessutom är vad som är gott/skönt inte statiskt, man kan lära om. Ibland handlar det också bara om att man inte på allvar prövat alternativen. Och när vi ser tillbaka på våra liv så vet vi väl alla att det som vi idag betraktar som perioder av mognad och positiv förändring och nya källor till glädje i livet inte sällan var förknippat med ett visst mått av uppoffring och lidande när det föddes fram.

Till saken: Varför förändra sina matvanor i semi-vegansk riktning?

   1. Klimatet. Enligt FN:s klimatpanel står djurindustrin för närmare en femtedel av utsläppen av klimatfarliga gaser. Mer än transportsektorn.

   2. Resursslöseriet. Vi behöver hushålla med maten och fördela mer rättvist. Men djurhållningen kräver väldigt mycket mer resurser än att äta veganskt.

   3. Djurhållningen. Avslöjandena av tortyr-liknande förhållanden inom djurindustrin är legio (mycket tack vare djurrättsrörelsen), och djuren tvingas ofta leva ett mer eller mindre plågsamt bur-liv som dom inte är skapade för.

   4. Djurdödandet. Vi bör inte döda dom (icke-mänskliga) djuren lättvindigt. Djur-industrin drivs av ett totalt empati-befriat slaktande, något som filmer som Food Inc. och Vårt dagliga bröd illustrerat med önskvärd tydlighet.

Men varför bara halv vegan? Jo, dels kan man ju ibland komma över animalisk föda utan att stödja matindustrin och djur-hållningen, tex genom att dumpstra eller fördumpstra, eller genom eget fiske/jakt på vilt (som jag inte självklart gillar, men åtminstone har en viss öppenhet för). Dels tycker jag vi bör värna om måltidsgemenskapen, och en alltför rigid kosthållning riskerar att bygga murar mellan människor. Ett visst mått av flexibilitet är kanske inte så dumt trots allt, och man behöver inte alltid känna ansvar för andra människors beslut.

Typ så. Är du halv vegan. Eller hel? Varför/varför inte?

Uppdatering: Dagens ledare idag påminner mig om ett femte argument, nämligen dom allvarliga hot mot vår hälsa som den storskaliga djurhållningen bidrar till (tex svininfluensan, antibiotika-resistens). Uppdatering 2, 18/8, Pelle Strindlund har en mycket bra debattartikel i Dagen idag på det aktuella temat.

En handfull tips

-John Zerzan samtalar med en grupp kristna anarko-primitivister med anledning av förra veckans Roots of Resistance-konferens i Portland. Ett väldigt fint samtal, jag rekommenderar alla som kan att lyssna igenom det! (En relativt mild men i mitt tycke också relativt vettig (anarkistisk) kritik av anarko-primitivismen kom nyligen på Anarchist News här.)

-Visst blir man glad av Djurrättsalliansen!? Nu är det fullt ös med deras nya kampanj om minkarnas situation.

-Maja skriver från Catholic Worker i London på temat ”Brödunder”.

-Greg Boyd fortsätter sitt intressanta utforskande av Jahve och våldet.

-Jag fick inte så mycket medhåll på Avskaffa-skolan-inlägget. Istället ledde diskussionen bland annat till en fråga om anarkism och biblisk människosyn. Jag skrev en längre kommentar på det (krångliga) temat, hoppa gärna in i samtalet.

En lovsång (1)

 

Vi stänger våra ögon för allt som vi har sett

Vi stänger våra öron för allt som vi har hört

Vi tystar våra ord och allt som vi har sagt

Du stillar våra liv från allt som rusar på

 

Ditt kors är kraft

Guds kraft till frälsning för oss

Bara Jesus

Bara Jesu kors

Bara Jesu blod

Bara Jesus

Olycksfall i arbetet eller obehagligt avslöjande? (Lyssna på låten här.)

Ses vi på Frizon på lördag?

Jo jag vet, Frizon är en festival primärt riktad mot ungdomar. Som 35-åring är jag inte i målgruppen. Men ändå, Frizon gör mig glad, och dom senaste åren har jag känt mer hopp på Frizon än i något annat kristet sammanhang (kommunitetshelgerna undantagna), och därför hoppas jag kunna hänga där tillsammans med min familj på lördag. I år ska jag inte planka in utan avser att lydigt (men under protest) hosta upp dom pengar som erfordras för att få tränga genom stängslet…

 Det vore kul att få växla några ord med eventuella bloggläsare som planerar att åka dit, speciellt om vi inte träffats irl tidigare. Planen är att hänga en hel del i Virustältet, bland annat i samband med kommunitetsträffen som Kristen Underjord ordnar på lördag kl 15. Kom gärna och hälsa om du ser något som kan tänkas vara jag (jag har skägg, är (relativt) rakad på skallen och ser ofta sur ut)!

När det gäller seminarium (musiken har jag noll koll på), så känner jag och har förtroende för följande personer och förväntningar på att dom har vettiga saker att säga vid sina talartillfällen: Eleonore Gustafsson, Mikael Hallenius, Jenny Petersson, Joachim Elsander, Jonas Eveborn, Max Wetterlund, Lisa Fredlund, Tobias Herrström, Micael Grenholm, Markus Sand, Pekka Mellergårdh, Bengt Rasmusson, Greger Andersson, Annika Spalde, Anton Lundqvist (reservation bla för att jag missat någon).

Ska du till Frizon?

Avskaffa skolan

 

DET VAR INSTÄNGT, DET VAR FÖRTRYCKANDE, DET VAR POÄNGLÖST, DET VAR SMÄRTSAMT,DET VAR ÄCKLIGT

 

OCH JUST NÄR DU TRODDE DET VAR ÖVER…

 

dadadada

 

SKOLPLIKT FÖR VUXNA!!!

 

muahahahaha! *skratt m otäck röst*

I din vardag hösten 2010?

/Rösta på Folkpartiet ”Liberalerna”

Skolans viktigaste uppgift är inte att förmedla kunskap. Det är mycket snack om det förstås, men det är ideologi, en diskurs avsedd att dölja dom verkliga förhållandena. Skolan är ju egentligen till framför allt för att forma barn till lönearbetare, det vill säga undersåtar som troget och lydigt tjänar Staten och Kapitalet resten av sina liv. Betraktad i det ljuset framstår också skolan som en synnerligen effektiv institution, en institution som mycket riktigt också växte fram parallellt med industrialismens och kapitalismens våldsamma och järnhårda segertåg, och utan vilken det är svårt att tänka sig att dessa krafter skulle kunna fortsätta sin skövling. Samtidigt har ju den allmäna skolplikten, dvs att staten med hot om våld tvingar alla föräldrar att placera sina barn i en opersonlig instituion en stor del av deras uppväxttid, bara typ 150 år på nacken, vilket innebär att det går att leva annorlunda.

Svaret på ett allt stökigare klimat i skolan är inte hårdare tag. Nej, avskaffa istället skiten, och låt oss drömma igen om alternativ. Så tänker i alla fall jag allt oftare.

Hur tänker du?

Systemkramande eller våldsamt motstånd?

Förra veckan träffade jag en man på fängelset som hade en nära vän som var anarkist. Denne person hade varit med i en anarkist-grupp i sitt hemland och tvingats fly på grund av repressionen. Han var dock efterlyst och polisen hade lyckats nosat upp honom där han befann sig, något som slutade i att han sköt en polis till döds och åkte in på livstid.

Min grundhållning har varit (och är) att det är fel på frågan när någon vill att man ska välja mellan våldsamt uppror och passiv undergivenhet. Jag tror det finns en tredje väg, nämligen ett tydligt motstånd som uttrycks med omsorg även om fienden (vilket torde utesluta dödande, tortyr och liknande). Men få har upptäckt eller har någon tilltro till kärleks-motståndets väg. Och med det som bakgrund måste jag säga att jag i regel känner mer samhörighet med dom som gör våldsamt motstånd än dom som hejar på systemet eller bara passivt lägger sig. Det är ju inte så att man är fri från våldet bara för att man inte själv utövar det direkt. När vi ger vårt stöd till systemet genom vår skatt, genom vårt yrkesliv, genom dom varor vi köper, genom att stillatigande se på förtrycket osv, så får vi blod över vårt liv, även om det inte är vi som utför övergreppen med egna händer. Att då vakna upp över situationen och gå till våldsam attack är begripligt utifrån det systemet lärt oss (att våld och makt ska med våld och makt bekämpas), och kan nog ändå ses som ett steg i rätt riktning.

Typ så tänker och känner jag. Du?

(Uppdatering: KDU:s ordförande vill förbjuda organisationer med våld på programmet. Av artikeln att döma verkar han mena AFA, för att KD blivit angripna av dom? För inte menar han väl staten?)

Tre tips

-Nu har ljudfilerna kommit från den anarkistiska bokmässan som hölls i Stockholm i juni. Ett smörgåsbord av utdrag här, men i synnerhet rekommenderas panelsamtalet/frågestunden Is Anarchism Relevant Today.

-Anton slår an ton skriver träffsäkert på temat Något om andlighet.

-”Emerging Church” lär ju ha avlidit; Brian McLaren känns långtråkig och reformistisk, Rob Bell hipp och mainstream, Frank Viola alltför insidesfokuserad och Shane Claiborne hotas av att uppslukas av det religiösa maskineriet. Men still going strong är åtminstone Linda bakom Kingdom Grace som inte känns så färdig och som besitter en god förmåga att ställa viktiga frågor och skapa intressanta samtal på sin blogg.

(Kommentera gärna.)

Jag hatar Lek & Buslandet

I måndags fyllde min son 7 år. Eftersom vädret inte tillät blev det inget bad som planerat. Istället blev det Lek & Buslandet. Barnen diggar det, men själv höll jag på dryga tre timmar på att bli både oxdeprimerad och skogstokig. 

Jag hatar Lek & Buslandet. Plasten. Luften. Dom kreativitetshämmande burarna. Aporna, djunglerna, haven. Dom hala backarna i laserhallen. Att dom rationaliserat bort sur personal. Brännmärkena på barnens kroppar. Dom olika formerna av socker till hutlösa priser i caféet. Dom griniga föräldrarna. Dom glada föräldrarna. Långtråkigheten. Instängdheten. Kapitalismen. Dinosaurierna. Listan med regler. Att dom trots 120 spänn i entré ändå måste ta tjugo spänn till för Laser Game och tio kronor för klädskåp. Trängseln. Skramlet. Förbudet mot matsäck. Sjörövarskeppets trasiga eller svårstyrda skummigummibollskanoner. Påståendet på hemsidan att både Lek o Bus i Örebro (”7.000 kvadrat”) och Lek o Bus i Göteborg (”5.000 kvadrat”) är ”Europas största lekland inomhus”. Dom halvtaffliga Laser Game-pistolerna, och att mitt lag förlorade.

Jag hatar Lek & Buslandet. Nästan lika mycket som Media Markt. Må detta ha varit sista gången jag satte min fot i detta konstgjordhetens hell hole. Kyrie eleison.

En icketrosbekännelse

 

 

Jag vet

ingenting

Men hjältar finns nog inte

 

Jag söker

en stig att vandra

Men kanske har vägen redan blivit väglös

 

Jag vänder om 

från självcentrering och bekvämlighet

Men ändå finns jag här

 

Jag tror

att systemet är destruktivt och otillförlitligt

Men det är oklart vad systemet är

 

Jag längtar

efter en radikal vardagsgemenskap

Men var finns den att finna

 

Jag inspireras av

Jesus från Nasaret

Men kanske är efterföljelse en omöjlighet

 

Jag hoppas

att döden går att övervinna

Men tecknen tycks tyda på motsatsen

 

Jag hatar

det blinda försvaret av den rådande ordningen

Men hur ska motståndet se ut

 

Jag älskar

min familj

Men antagligen för mycket och på fel sätt

 

Jag fruktar

uppgivenhet och anpassning

Kom, ta min hand!

 

Jag våndas och är trött

Men kan inte sova

Slut mina ögon och öppna mina sinnen!

 

Jag har tröttnat

på vackra ord utan mening

Ge mig ett språk som bär eller kommunikation utan ord!

 

Jag lyssnar

på mångahanda röster

Led mig till vatten där jag finner ro!

 

Jag längtar

efter ett rike som inte är ett rike

Men kanske förgäves

 

Kommentarer, frågor, kritik mm uppskattas. Eller kom med en egen icketrosbekännelse. Eller nåt.

Civilisations-skeptikerns skogserfarenheter

Kanske var hela grejen med civilisation, städer, odling och stora hierarkiska organisationer en dålig idé. Vissa hävdar detta, och att dom senaste åren lyssna på och ta del av civilisations-kritikernas (eller ”anarko-primitivisternas”) argumentation har för mig känts som en frisk fläkt. Det är gött med människor som vågar gå på djupet. Kanske har dom fel, men om dom har rätt så ställs allt på ända.

Ett misstag tror jag dock är om man försöker utforska detta enbart genom böcker och internet, det säger liksom sig själv egentligen. Om det är sant att vi har blivit främlingar inför den värld vi blivit placerade i, så behöver vi återerövra den direkta kontakten med det vilda och otämjda. Detta är ett av flera skäl till att jag dom senaste åren tillbringat mer tid i skogen än jag gjort i mitt vuxna liv tidigare. Vilket inte vill säga speciellt mycket, i och för sig…

I veckan var jag tillsammans med mina tre bröder i skogen i Kilsbergen utanför Örebro. Vi promenerade, byggde bivack, plockade bär, badade, lagade mat och samtalade. Som skogs-novis måste jag säga att upplevelsen är blandad. Å ena sidan är det annorlunda tempot, det direkta arbetet, åsynen av vilda djur, den intensivare gemenskapen, känslan av när-kontakt med vatten, vind, eld, regn och växter uppfriskande och välgörande. Å andra sidan saknar jag ganska snabbt bekvämligheten, sängen, vatten ur kranen osv, och blir lätt uppretad på knölig mark, irriterande massor med högt ljung-ris, och bökiga insekter (först skrev jag ”bökiga insikter”, freudiansk felsägning?). Och då hade vi ändå med oss en rad produkter från civilisationen till vår hjälp. Som tur var har vi en bror i skaran som älskar skogen och kommer att ha tillbringat typ en månad i vildmarken när sommaren än slut. Utan Samuel hade det nog inte blivit något. (Tack!)

Oavsett vad vi tror om civilisationens framtid så tror jag vi gör väl i att åtminstone i någon utsträckning komma ut ur våra hus och det löneslaveri som håller oss fångna. Människan har i årmiljoner levt ett liv totalt annorlunda än det vi nu lever, och civilisationen är inte något vi bör ta för givet. Jag har starka misstankar om att Babylon kommer att falla, och vad vi i så fall kan ta med oss in i det som kommer sen är i varje fall för mig inte helt klart. Någon liten förberedelsen kan knappast skada.

Vad tror du? ´Hur har kontakten med det (mer eller mindre) otämjda påverkat dig?

(För den som vill utforska gränslandet mellan anarko-primitivism och kristen tro så rekommenderas, förutom skogen, tidsskriften In the Land of the Living, som nyligen kommit ut med sitt femte nummer. När det gäller svensk (icke-kristen) anarkoprimitivism finns annars bland annat bloggen FimbulvinterDet vildväxande kollektivet som också arrangerar Urvision och ger ut tidningen Vargatid.)