Kill-kompisar, förälskelse och den nya världen

”Är du inte lite kär i honom ändå?”/mobben

”I Messias är inte [...] man och kvinna”/Paulus

Både min son och min dotter har (till vår glädje) bra kompisar av det andra könet. En slående sak är hur många, inte minst vuxna, som söker tolka alla såna relationer i semi-sexuella termer.  Det är nästan som om man uppfattar det hotfullt med nära relationer över köns-gränserna när dessa inte handlar om sex och förälskelse. Nästan lika hotfullt som samkönade sexuella relationer, eller som människor som väljer att leva ett liv utan sex-relationer, eller som en grupp vuxna av olika kön som bor tillsammans utan att ha sex. På något sätt är det som om detta provocerar och hotar genom att rubba den (hierarkiska) balansen mellan könen.

Men en sund människa kan ha nära relationer med både män och kvinnor, utan att relationen präglas av sex och/eller förälskelse. Men det kan krävas lång och uthållig träning med många snedsteg och nystarter. Genom Jesus, Messias, bryts murarna ned mellan kön, klass och etniska grupper och en ny samhörighet byggs, där gemenskapen och lojaliteten till Visionen om en annan värld har företräde framför dom anspråk som Könet har på våra liv.

Kön, sexualitet och förälskelse är viktiga och positiva aspekter av våra liv, men det finns faktiskt annat också. Låt oss hjälpa varandra att komma ihåg det genom vårt sätt att tänka, tala och förhålla oss till varandra.

Eller? Vad känner du?

Bibel-förbättringar

Jesus och Paulus har sagt en del små-korkade grejer som inte är helt realistiska. Här kommer tio förbättringar. Jag skulle uppskatta mycket om ni ville komplettera i samma anda så kanske vi får en hel liten lista. (Det går också bra att kommentera på annat sätt förstås.)

———————–

   -När ni samlas har var och en pastorn och mötesledaren något att bidra med. (1 Kor 14:26)

   -Ve er som är rika fattiga (Lk 6:24)

   -Var noga med att inte utföra eller fromma gärningar i människornas åsyn, för att de skall lägga märke till er. (Mt 6:1)

   -Ge åt alla som ber dig när du är säker på att din egen levnadsstard kommer förbli opåverkad och att den som ber dig är värdig din gåva, och tar någon det som är ditt, så kräv det inte tillbaka och polisanmäl personen. (Lk 6:30)

  -Furstarna har makten över folken, men så är det inte också hos er. (Mk 10:42)

   -vinnlägg er om gästfrihet säkerheten i era hem.(Rom 12:13)

   -Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka förverkliga sig själv och varje dag ta sitt kors sin karriär på allvar och följa mig lagen. (Lk 9:23)

   -Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och därtill sitt eget liv, hylla kärnfamiljen kan han inte var min lärling.(Lk 14:25)

   -Ty Guds tempel är heligt, och ni kyrkobyggnaden är det templet.(1 Kor 3:17)

      -Om din broder gör orätt så tillrättavisa honom i enrum. Om han lyssnar på dig så har du vunnit tillbaka din broder. Om han inte lyssnar på dig så… är det antagligen bara du som är dömande. Det är i stort sett omöjligt att göra fel. Ignorera det hela eller, om du inte kan hålla tyst, prata om det som hänt bakom ryggen på din broder. (Mt 18:15)

Det är så jävla sorgligt

alltihop.

Så mycket smärta, så mycket död,  så mycket fattigdom, så mycket sjukdom, så mycket våld, så mycket förtryck, så mycket uppgivenhet, så många brustna relationer.

Den ena berättelsen mer hjärtskärande än den andra.

Finns det tillräckligt med mod och ork att leva med öppna ögon utan att låsa ut Den Andre?

Samtidigt – så mycket skönhet, så mycket glädje, så mycket njutning, så mycket kärlek, så mycket som fungerar.

Men alltid fläckat av denna flod av svärta.

(kommentera gärna)

————————————————————————————-

Svik Systemet, Bygg Alternativen, Sprid Budskapet

Behövd.

Du är behövd

Du kan inte ersättas

Du har ett namn

 Vad är det för röster som säger åt oss

 Att vi kan sparkas, ersättas, exkluderas, tryckas ned 

Utan att det märks?

Det är Fienden

Åt helvete med dessa krafter!

Våga tro 

Våga tala ut

Våga ta plats 

Våga möt den andres blick

Utan dig – ett tomrum som aldrig kan fyllas

På detta är jag säker

 

Var inte rädd 

Gud ställde mina fötter på en rymlig plats”/psalmisten

Varför svensk överhet är mild (2)

Denna bild har förstärkts hos mig dels i kontakt med människor som inte fogar sig efter förväntningarna – interner, flyktingar, missbrukare, aktivister och dels i studiet av olika motståndsgrupper och alternativa gemenskaper. Senast har jag ägnat mig åt Jutta Ditfurths oerhört intressanta (och politiskt vinklade) biografi om Ulrike Meinhof (Röda Arméfraktionen). Jag har tidigare sett ett par filmer och läst ett par böcker om Meinhof/RAF, men kände ändå inte till att hon kom in i kampen via en evangeliskt färgad pacifism och upprustningsmotstånd. Hennes livsöde fascinerar mig, men den här gången slogs jag inte minst av hur oerhört repressiv den demokratiska tyska förbundsrepubliken var under den här tidsperioden, med åtgärder såsom demonstrationsförbud, förföljelser av advokater, kartläggning och yrkesförbud för vänster-sympatisörer, gamla nazister på inflytelserika poster, korruption, brutalt och överhetssanktionerat våld mot demonstranter osv.

Boken beskriver också i detalj Meinhofs tre år i isolerings-häkte, och hur denna period bryter ned hennes person. Processen framstår tveklöst som tortyr. Sjukt kan man tycka, men samtidigt är det så att även den svenska kriminalvården dom senaste decennierna gått mot hårdare tag. Allt sterilare celler, hårdare övervakning, mer murar och elstängsel, färre träningsredskap, mer isolering, fler säkerhetsavdelningar, hårdare regler. Som häktad i samband med längre straff får man idag ofta sitta upp emot ett år och ännu mer, ibland med restriktioner som förbjuder media, besök och endast tillåter en timmes promenad på en pytteliten rastgård med gallertak. Jag har talat med interner som kommer till riksavdelningen på Kumla-anstalten och har fysiskt svårt att prata efter den långa tiden i isolering.

Detta går förstås hand i hand med utvecklingen i övrigt. Mer övervakning, fler och hårdare poliser, tjockar lagbok, tuffare tag i rättsväsendet, förföljelse av flyktingar, i kombination med indirekt våld som hårdare villkor på arbetsmarknaden, avpersonifierade, svåråtkomliga och fientliga myndigheter och mer effektiv indoktrinering av barnen.

Det är vidrigt.

Samtidigt – att staten på senare år tar till alltmer öppet våld mot medborgarna, är inte det ett tecken på att missnöjet gror, att motståndet växer och att alltfler närmar sig en punkt där vi bryter med systemets förväntningar?

Varför svensk överhet är ”mild” (1)

I Sverige har vi en överhet som ur ett internationellt perspektiv framstår som förhållandevis mild och återhållsam mot sina medborgare. Det våld som används är för det mest inte öppet, direkt och brutalt, utan förtäckt, indirekt och strukturellt. (Det är förstås annorlunda med icke-medborgare; dom ofödda, djuren, papperslösa flyktingar, dom i tredje världen som producerar det vi köper osv).

Hur kommer detta sig? Min tanke är att det finns en korrespondens mellan det mått av direkt våld som överheten använder mot sina medborgare och det motstånd som medborgarna praktiserar mot maktens förväntningar. Eller mer exakt, kanske, hur hotad staten känner sig. Staten kan ju också känna sig hotad pga paranoia, vansinne, desinformation osv. Men generellt sett tycks mönstret ändå vara:

Lite motstånd = lite våld. En stat som upplever sin maktposition ohotad = lite våld.

Mer motstånd = mer våld. Mycket motstånd = mycket våld.

Eller för att prata kristniska; lite Jesus-imitation = få kors. Mycket Jesus-imitation = många kors.

You get the picture.

Detta tror jag gäller även ”demokratier”. Jag tror faktiskt inte att det finns någon bortre gräns för hur mycket våld staten är beredd att ta till mot sina medborgare, eller någon (med ett skojigt ord som jag får använda så sällan) ontologisk barriär mellan en demokrati och en diktatur när det gäller våldsanvändning. Men i norden behövs inga vålds-excesser mot medborgarna, eftersom vi inte gör något motstånd. Vi är så oerhört bra på att övervaka oss själva och anpassa oss till systemets förväntningar. Det räcker med (relativt sett) mycket lite våld och vapen för att hålla oss på plats. Men ponera att vi får ett poänglöst klimatmöte med topp-politiker där 100.000 människor demonstrerar på gatorna. Trots att det är en fredlig tillställning så visar staten tänderna direkt och sätter med våld 1.000 oskyldiga personer i handbojor och små stålburar.  Demokratin visar upp sitt diktatoriska ansikte.

(forts…)

Rias valprognos (o lite till om röstning)

I veckan har jag roat och oroat mig själv och andra på Ria Dorkas, café/verksamhet för socialt utsatta, missbrukare och hemlösa, med en liten hemmasnickrad valundersökning. Resultatet är som följer. (Statistiskt säkerställt enligt konstens alla regler, givetvis.) Frågan som har ställts är Vilket parti tror du att du kommer att rösta på i riksdagsvalet?

Antal röstande: 20 personer

Blanka röster/icke-röster: 40%

F! – 8%

SD - 8%

M - 8%

V - 8%

S - 67%

Vilket innebär att blocken får:

Alliansen: 8%

Dom rödgröna: 75%

Kommentarer?

—————————————–

Ett långt PS. Igår deltog jag i ett forum på Örebro Missionsskola där Lennart Bondesson, kommunalpolitiker för KD och jag diskuterade kristnas förhållande till röstning och partipolitik. Det var givande, och ett trettiotal studenter slöt upp kring samtalet.

Jag har också sista veckan funderat på om röstningen i själva verket är en akt av tillbedjan. För att testa tesen sökte jag upp valstugorna på Stortorget i Örebro. När jag bad vänsterpartisterna hjälpa mig att välja mellan Moderaterna eller att inte rösta alls, så valde dom Moderaterna. Och folkpartisterna tyckte att jag hellre skulle rösta på V än att inte rösta alls. Det är med andra ord inte den konkreta politiken som är det avgörande skälet för att rösta. Det handlar om att demonstrera sin lojalitet med systemet. Det handlar om tillbedjan.

Två viktiga texter i sista stund för er som trots allt väljer att rösta, här och här (här).

Fastan

Nu när Ramadan är slut, så kanske man vågar säga några ord om fasta, utan att behöva bli anklagad för att vara islam-kramare…

Fasta är en skön pryl. Ganska jobbig ibland, förstås, men jobbigt kan ändå vara bra. Att avstå från mat och dryck under en begränsad period kan för den som är frisk både vara välbehövlig träning i återhållsamhet och disciplin, ett sätt att praktisera solidaritet med dom fattiga och en möjlighet att prioritera och fokusera på annat (både tidsmässigt, mentalt och ekonomiskt). Erfarenheten och traditionen antyder också att fastan, om den utförs utan åthävor (Mt 6), kan öppna upp oss för skapar-kraftens aktivitet. Och det är också, faktiskt, en övning i förmågan att uppskatta och njuta av maten. 

Ska man tro Didaché och några andra kristna skrifter från någon eller några generationer efter Jesus, så var det allmänt i många kristna församlingar att man fastade två dagar i veckan, ofta onsdag och fredag. Detta tycks åtminstone i flera fall ha kombinerats med att man firade sabbat (lördag) och söndagen till minne av Jesus uppståndelse. En skön vecko-rytm som ger stadga, puls och omväxling åt veckan. Fest, återhållsamhet, gemenskap och förankring i den judeo-kristna storyn.

Varför inte plocka upp detta igen?

Kommentarer mycket välkomna, som alltid. (Jag sörjer över att män och akademiker är så överrepresenterade. Och infödda svenskar. Var är ni andra? Vad gör jag för fel?)