Kill-kompisar, förälskelse och den nya världen

”Är du inte lite kär i honom ändå?”/mobben

”I Messias är inte […] man och kvinna”/Paulus

Både min son och min dotter har (till vår glädje) bra kompisar av det andra könet. En slående sak är hur många, inte minst vuxna, som söker tolka alla såna relationer i semi-sexuella termer.  Det är nästan som om man uppfattar det hotfullt med nära relationer över köns-gränserna när dessa inte handlar om sex och förälskelse. Nästan lika hotfullt som samkönade sexuella relationer, eller som människor som väljer att leva ett liv utan sex-relationer, eller som en grupp vuxna av olika kön som bor tillsammans utan att ha sex. På något sätt är det som om detta provocerar och hotar genom att rubba den (hierarkiska) balansen mellan könen.

Men en sund människa kan ha nära relationer med både män och kvinnor, utan att relationen präglas av sex och/eller förälskelse. Men det kan krävas lång och uthållig träning med många snedsteg och nystarter. Genom Jesus, Messias, bryts murarna ned mellan kön, klass och etniska grupper och en ny samhörighet byggs, där gemenskapen och lojaliteten till Visionen om en annan värld har företräde framför dom anspråk som Könet har på våra liv.

Kön, sexualitet och förälskelse är viktiga och positiva aspekter av våra liv, men det finns faktiskt annat också. Låt oss hjälpa varandra att komma ihåg det genom vårt sätt att tänka, tala och förhålla oss till varandra.

Eller? Vad känner du?

Bibel-förbättringar

Jesus och Paulus har sagt en del små-korkade grejer som inte är helt realistiska. Här kommer tio förbättringar. Jag skulle uppskatta mycket om ni ville komplettera i samma anda så kanske vi får en hel liten lista. (Det går också bra att kommentera på annat sätt förstås.)

———————–

   -När ni samlas har var och en pastorn och mötesledaren något att bidra med. (1 Kor 14:26)

   -Ve er som är rika fattiga (Lk 6:24)

   -Var noga med att inte utföra eller fromma gärningar i människornas åsyn, för att de skall lägga märke till er. (Mt 6:1)

   -Ge åt alla som ber dig när du är säker på att din egen levnadsstard kommer förbli opåverkad och att den som ber dig är värdig din gåva, och tar någon det som är ditt, så kräv det inte tillbaka och polisanmäl personen. (Lk 6:30)

  -Furstarna har makten över folken, men så är det inte också hos er. (Mk 10:42)

   -vinnlägg er om gästfrihet säkerheten i era hem.(Rom 12:13)

   -Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka förverkliga sig själv och varje dag ta sitt kors sin karriär på allvar och följa mig lagen. (Lk 9:23)

   -Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och därtill sitt eget liv, hylla kärnfamiljen kan han inte var min lärling.(Lk 14:25)

   -Ty Guds tempel är heligt, och ni kyrkobyggnaden är det templet.(1 Kor 3:17)

      -Om din broder gör orätt så tillrättavisa honom i enrum. Om han lyssnar på dig så har du vunnit tillbaka din broder. Om han inte lyssnar på dig så… är det antagligen bara du som är dömande. Det är i stort sett omöjligt att göra fel. Ignorera det hela eller, om du inte kan hålla tyst, prata om det som hänt bakom ryggen på din broder. (Mt 18:15)

Det är så jävla sorgligt

alltihop.

Så mycket smärta, så mycket död,  så mycket fattigdom, så mycket sjukdom, så mycket våld, så mycket förtryck, så mycket uppgivenhet, så många brustna relationer.

Den ena berättelsen mer hjärtskärande än den andra.

Finns det tillräckligt med mod och ork att leva med öppna ögon utan att låsa ut Den Andre?

Samtidigt – så mycket skönhet, så mycket glädje, så mycket njutning, så mycket kärlek, så mycket som fungerar.

Men alltid fläckat av denna flod av svärta.

(kommentera gärna)

————————————————————————————-

Svik Systemet, Bygg Alternativen, Sprid Budskapet

Behövd.

Du är behövd

Du kan inte ersättas

Du har ett namn

 Vad är det för röster som säger åt oss

 Att vi kan sparkas, ersättas, exkluderas, tryckas ned 

Utan att det märks?

Det är Fienden

Åt helvete med dessa krafter!

Våga tro 

Våga tala ut

Våga ta plats 

Våga möt den andres blick

Utan dig – ett tomrum som aldrig kan fyllas

På detta är jag säker

 

Var inte rädd 

Gud ställde mina fötter på en rymlig plats”/psalmisten

Varför svensk överhet är mild (2)

Denna bild har förstärkts hos mig dels i kontakt med människor som inte fogar sig efter förväntningarna – interner, flyktingar, missbrukare, aktivister och dels i studiet av olika motståndsgrupper och alternativa gemenskaper. Senast har jag ägnat mig åt Jutta Ditfurths oerhört intressanta (och politiskt vinklade) biografi om Ulrike Meinhof (Röda Arméfraktionen). Jag har tidigare sett ett par filmer och läst ett par böcker om Meinhof/RAF, men kände ändå inte till att hon kom in i kampen via en evangeliskt färgad pacifism och upprustningsmotstånd. Hennes livsöde fascinerar mig, men den här gången slogs jag inte minst av hur oerhört repressiv den demokratiska tyska förbundsrepubliken var under den här tidsperioden, med åtgärder såsom demonstrationsförbud, förföljelser av advokater, kartläggning och yrkesförbud för vänster-sympatisörer, gamla nazister på inflytelserika poster, korruption, brutalt och överhetssanktionerat våld mot demonstranter osv.

Boken beskriver också i detalj Meinhofs tre år i isolerings-häkte, och hur denna period bryter ned hennes person. Processen framstår tveklöst som tortyr. Sjukt kan man tycka, men samtidigt är det så att även den svenska kriminalvården dom senaste decennierna gått mot hårdare tag. Allt sterilare celler, hårdare övervakning, mer murar och elstängsel, färre träningsredskap, mer isolering, fler säkerhetsavdelningar, hårdare regler. Som häktad i samband med längre straff får man idag ofta sitta upp emot ett år och ännu mer, ibland med restriktioner som förbjuder media, besök och endast tillåter en timmes promenad på en pytteliten rastgård med gallertak. Jag har talat med interner som kommer till riksavdelningen på Kumla-anstalten och har fysiskt svårt att prata efter den långa tiden i isolering.

Detta går förstås hand i hand med utvecklingen i övrigt. Mer övervakning, fler och hårdare poliser, tjockar lagbok, tuffare tag i rättsväsendet, förföljelse av flyktingar, i kombination med indirekt våld som hårdare villkor på arbetsmarknaden, avpersonifierade, svåråtkomliga och fientliga myndigheter och mer effektiv indoktrinering av barnen.

Det är vidrigt.

Samtidigt – att staten på senare år tar till alltmer öppet våld mot medborgarna, är inte det ett tecken på att missnöjet gror, att motståndet växer och att alltfler närmar sig en punkt där vi bryter med systemets förväntningar?

Varför svensk överhet är ”mild” (1)

I Sverige har vi en överhet som ur ett internationellt perspektiv framstår som förhållandevis mild och återhållsam mot sina medborgare. Det våld som används är för det mest inte öppet, direkt och brutalt, utan förtäckt, indirekt och strukturellt. (Det är förstås annorlunda med icke-medborgare; dom ofödda, djuren, papperslösa flyktingar, dom i tredje världen som producerar det vi köper osv).

Hur kommer detta sig? Min tanke är att det finns en korrespondens mellan det mått av direkt våld som överheten använder mot sina medborgare och det motstånd som medborgarna praktiserar mot maktens förväntningar. Eller mer exakt, kanske, hur hotad staten känner sig. Staten kan ju också känna sig hotad pga paranoia, vansinne, desinformation osv. Men generellt sett tycks mönstret ändå vara:

Lite motstånd = lite våld. En stat som upplever sin maktposition ohotad = lite våld.

Mer motstånd = mer våld. Mycket motstånd = mycket våld.

Eller för att prata kristniska; lite Jesus-imitation = få kors. Mycket Jesus-imitation = många kors.

You get the picture.

Detta tror jag gäller även ”demokratier”. Jag tror faktiskt inte att det finns någon bortre gräns för hur mycket våld staten är beredd att ta till mot sina medborgare, eller någon (med ett skojigt ord som jag får använda så sällan) ontologisk barriär mellan en demokrati och en diktatur när det gäller våldsanvändning. Men i norden behövs inga vålds-excesser mot medborgarna, eftersom vi inte gör något motstånd. Vi är så oerhört bra på att övervaka oss själva och anpassa oss till systemets förväntningar. Det räcker med (relativt sett) mycket lite våld och vapen för att hålla oss på plats. Men ponera att vi får ett poänglöst klimatmöte med topp-politiker där 100.000 människor demonstrerar på gatorna. Trots att det är en fredlig tillställning så visar staten tänderna direkt och sätter med våld 1.000 oskyldiga personer i handbojor och små stålburar.  Demokratin visar upp sitt diktatoriska ansikte.

(forts…)

Rias valprognos (o lite till om röstning)

I veckan har jag roat och oroat mig själv och andra på Ria Dorkas, café/verksamhet för socialt utsatta, missbrukare och hemlösa, med en liten hemmasnickrad valundersökning. Resultatet är som följer. (Statistiskt säkerställt enligt konstens alla regler, givetvis.) Frågan som har ställts är Vilket parti tror du att du kommer att rösta på i riksdagsvalet?

Antal röstande: 20 personer

Blanka röster/icke-röster: 40%

F! – 8%

SD - 8%

M - 8%

V - 8%

S - 67%

Vilket innebär att blocken får:

Alliansen: 8%

Dom rödgröna: 75%

Kommentarer?

—————————————–

Ett långt PS. Igår deltog jag i ett forum på Örebro Missionsskola där Lennart Bondesson, kommunalpolitiker för KD och jag diskuterade kristnas förhållande till röstning och partipolitik. Det var givande, och ett trettiotal studenter slöt upp kring samtalet.

Jag har också sista veckan funderat på om röstningen i själva verket är en akt av tillbedjan. För att testa tesen sökte jag upp valstugorna på Stortorget i Örebro. När jag bad vänsterpartisterna hjälpa mig att välja mellan Moderaterna eller att inte rösta alls, så valde dom Moderaterna. Och folkpartisterna tyckte att jag hellre skulle rösta på V än att inte rösta alls. Det är med andra ord inte den konkreta politiken som är det avgörande skälet för att rösta. Det handlar om att demonstrera sin lojalitet med systemet. Det handlar om tillbedjan.

Två viktiga texter i sista stund för er som trots allt väljer att rösta, här och här (här).

Fastan

Nu när Ramadan är slut, så kanske man vågar säga några ord om fasta, utan att behöva bli anklagad för att vara islam-kramare…

Fasta är en skön pryl. Ganska jobbig ibland, förstås, men jobbigt kan ändå vara bra. Att avstå från mat och dryck under en begränsad period kan för den som är frisk både vara välbehövlig träning i återhållsamhet och disciplin, ett sätt att praktisera solidaritet med dom fattiga och en möjlighet att prioritera och fokusera på annat (både tidsmässigt, mentalt och ekonomiskt). Erfarenheten och traditionen antyder också att fastan, om den utförs utan åthävor (Mt 6), kan öppna upp oss för skapar-kraftens aktivitet. Och det är också, faktiskt, en övning i förmågan att uppskatta och njuta av maten. 

Ska man tro Didaché och några andra kristna skrifter från någon eller några generationer efter Jesus, så var det allmänt i många kristna församlingar att man fastade två dagar i veckan, ofta onsdag och fredag. Detta tycks åtminstone i flera fall ha kombinerats med att man firade sabbat (lördag) och söndagen till minne av Jesus uppståndelse. En skön vecko-rytm som ger stadga, puls och omväxling åt veckan. Fest, återhållsamhet, gemenskap och förankring i den judeo-kristna storyn.

Varför inte plocka upp detta igen?

Kommentarer mycket välkomna, som alltid. (Jag sörjer över att män och akademiker är så överrepresenterade. Och infödda svenskar. Var är ni andra? Vad gör jag för fel?)

Lucifer i låsen

På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärlingarna bakom låsta dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sa till dem: Fred åt er alla!

Den senaste veckan har det verkligen gått troll i det här med låsen.

Först vimsar min älskade son bort sitt cykellås. Då får man gå till skolan istället.

Sen är det någon som låser min dotters cykel med det fastmonterade lås som vi inte har någon nyckel till. Två timmars filande och bankande utan framgång. Men med tips från en kompis; ”Gå till pizzerian” (läs: macken vid pizzerian) lyckas vi få hjälp av en vänlig mekaniker som med framgång går lös på låset med ett kraftfullt specialverktyg med för mig okänt namn.

Och den cykel som jag brukar använda försvinner också ur sikte på grund av lås-skäl. Men kanske får man skylla sig själv när man hänger nyckeln på pakethållaren och skriver en lapp som inbjuder till lån av cykeln så länge man messar och berättar var man ställer den… Men faktum är att ingen rörde den ändå på nästan ett halvår.

Och så är det Kumla-anstalten. Mycket lås för pengarna, och inte alltid fungerar det så smidigt heller, milt sagt.

Och som grädde på moset så nasse-smilar (här) Jimmie Åkeson (SD, på opionionsmässig uppgång) mot mig från lyckligtvis väldigt kortlivade valaffischer på stan (och från skönt motarbetade torgmöten), och ropar på inlåsning och utlåsning som lösning på alla problem.

När guds ande födde fram den första anabaptist-församlingen år 1525 i Zollikon, Schweiz, så var bland det första dom gjorde att avlägsna låsen från sina dörrar.

Fram för en lås-fri värld, med början här och nu.

Eller?

Hellre röd-grönt än blå-brunt! Eller?

Trots att jag av principiella skäl (anarkistiska/pacifistiska/kristna) inte röstar, brukar jag säga att jag hejar på MP, och jag, trots prognoserna, hoppas på regeringsskifte. Dom valtest jag gjort hittills ger V högst poäng, tätt följt av FI och MP (drygt 80% typ). Men frågan är om det självklart blir bättre med en röd-grön än en blå regering (med eventuellt brun support). Det finns flera potentiella problem med ett regeringsskifte, exempelvis:

-MP fortsätter att utslätas och anpassas när dom får del av regeringsmakten.

-Förtrycket blir lite mjukare i kanterna och får ett vänligare ansikte, vilket trappar ned motståndslusten och fördröjer dom nödvändiga alternativens framväxt.

-Socialdemokraternas högervridning befästs med Sahling som partiledare, och för att behålla makten fortsätter S att driva en politik förvirrande lik högerblockets.

-Blockpolitiken stärks med en rödgrön regering och vi närmar oss alltmer ett amerikanskt tvåpartisystem, med den försämring av demokratin som det innebär.

Ändå fortsätter jag nog hoppas på regeringsskifte. Men borde jag?

Vad tror du om dessa risker? Hoppas du på regeringsskifte? Varför/varför inte?

Länk-tips

-Videorna från Jesus Radicals-konferensen finns nu tillgängliga (gratis, tack!, men ge gärna en gåva). Se exempelvis Nekeisha Alexis-Bakers föredrag om det historiska sambandet mellan nationalstaten och rasism, och om kyrkan som motstånd.

-En kristen kan inte vara politiker, tycker Micael, och rekommenderar kristna att istället rösta på De Tomma Stolarnas Parti. (Röstningsdiskussionen har också fortsatt här, med flera på sitt sätt ganska talande inlägg från KD-politikern Per Landgren.)

-En blogg jag börjat följa nyligen är Yo So Fine, som skriver viktigt om Ett helt vanligt liv i kloster och peppande på temat Hela skogen är ett skafferi.

-En inspirerande intervju med en grekisk anarkist som genomfört ett skojigt och produktivt angrepp på bankerna.

-Frihetliga/anarkistiska Yelah som legat nere några år är på g att omstarta. En försmak kan man få i deras valblogg. Två sköna citat:

”Lönearbete är prostitution utan sexuella inslag.”

”Vi måste börja inse att taktikröstning är onödigt och spiller tid, vi måste börja våga stå för våra värderingar även när alla i ens omgivning vill övertyga en om motsatsen.”

Några anarkister som inte verkar hålla med är dessa.

Guds fred alla! Tack också för ert läsande och era kommentarer, det betyder mycket för mig./Jonas

——————————————————————————-

Svik systemet, Bygg alternativen, Sprid budskapet

Gustav Landauer-citat

Tysken Gustav Landauer, som också var bekant med Bruderhof-pionjären Eberhard Arnold, tillhör kanske inte dom mest omskrivna anarkisterna idag. Ändå var han på sin tid en aktiv, uthållig och välkänd anarkist och socialist som också kände Peter Kropotkin, Max Nettlau och andra ledande anarkister runt sekelskiftet 1800-1900. Idémässigt utgör han en slags brygga mellan Kropotkin och Tolstoi med sin betoning av en anarko-socialism som hämtar styrka ur mystik och inre förvandling, som börjar i nuet i form av alternativa kommuniteter och gemenskaper rotade i landsbygden, och som inte väntar på eller sätter sin tilltro till en framtida revolution eller avrättningar av fiender.

Dom senaste veckorna har jag med stort intresse ägnat en del av min tid åt den relativt nyutkomna Landauer-Readern ”`Revolution` and other writings”. Den går (som det mesta!) att fjärrlåna på bibblan, och rekommenderas varmt. Här kommer några smakprov:

Socialism is the creation of a new society. Socialist society is a bund of economically independent communities that exchange their goods fairly. The individuals of these communties are free in their personal matters, and voluntarily united in all that concerns the common good. The Socialist Bund is destined to eventually replace the state and capitalism. It can only become a reality when active socialists organize their lives communally and exist the capitalist economy as far as their circumstances allow.

The masses to not yet understand that they must flee the state and replace it, that they must build an alternative. […] The state is a social relationship; a certain way of people relating to one another. It can be destroyed by creating new relationships, i.e. by people relating to one another differently. /s 214

We want to care about others, we want them to care about us. In the midst of our country, in the midst of our people, we want to plant a pole and tell everyone who can hear us: Look, here is a signpost – follow it!/s 196

Since the world has disintegrated into pieces and has become alienated from itself, we have to flee into mystic seclusion in order to become one with it again./s 105

I only object to the passiveness of those who cannot find a task to pursue right now at any given moment. As long as the anarchists – no matter what school they adhere to – put an eternity between themselves and what they want to create, they will never create anything. I will evoke Hic Rhodus, Hic Salta, as long as we have a chance to do something, no matter how limited.

Some of your definitions I consider too strict in fact, particularly in the last part of your book. I see more commonality among the different schools of anarchism. You, like all men of science, overestimate the word and fail to see what is essential, namely the unspeakable, the mood, that which is not easily measured, identified and categorized. I do not care much for scientific classification. After everything has been diligently divided, it will inevitably mingle and blend again anyway./s 303

Physical violence directed against the state will, in the end, never create anything but another state. Violence, conducted by individuals or masses, is always an unmistakeable sign of powerlessness. There is only one true, one real power: the power of the spirit – as demonstrated by Jesus. (s 293)

———————————————————————————————————————–

Svik systemet, Bygg alternativen, Sprid budskapet

En pryl för allt

Har du någon gång tänkt på hur många gånger per dag du trycker på en knapp? Och hur många såna tryckningar människor gjorde för 150 år sedan?

På 10.000 år eller så har människan gått från några få handredskap med många användningsområden, till ett oändligt antal verktyg och maskiner för allt smalare nischer. Arbetsdelning, specialisering, teknik. Och i processen har vi blivit alltmer beroende av tekniken och specialisterna, allt mindre självständiga och kompetenta, och alltmer främlingar för jorden, arbetet, varandra och våra egna kroppar.

Dags nu att kasta ut en del espresso-maskiner, äggskalare och skosnöres-knytare och återupptäcka vad det innebär att lukta, känna, lyfta, smaka och arbeta med sina egna händer. Så känns det för mig i alla fall. Kan man göra något som behöver göras utan att använda ett specialverktyg eller en maskin, varför inte hellre göra det, även om (eller kanske just därför att) det kan vara mer fysiskt ansträngande, kräva en del träning och ta längre tid. Någonstans tror jag att en rörelse bort från special-verktyg, maskiner, knappar och apparater är en rörelse mot helande och helhet. Någonstans vill jag tro att ett enklare liv är ett rikare liv. Det är i alla fall min erfarenhet hittills. Även om jag hittills föredragit en långsam process där man gör upp med någon eller några saker i taget.

Vad känner du för alla prylar?

Nedåt

Vi trodde du fanns i det höga

I allt som var mäktigt och stort

Vi trodde du skulle förundras

Av konstverk och byggen vi gjort

Vi trodde vi hade nått toppen

Med kunskap och demokrati

Vi trodde att allt skulle lösas

När hedningen blivit som vi

Vi längtade bortom och uppåt

Till ande och osårbarhet

Vi tävlade om att besegra

Vår jordiska identitet

Vi härskade över Dom Andra

Tills ingenting Annat fanns kvar

Vi ordnade allting i boxar

Så Kontroll blivit allt som vi har

Vi trodde du fanns i det höga

I allt som var mäktigt och stort

Men allt som vi fann det var tomhet

Då vi öppnade himmelens port

För du hade gömt dig där nere

Bland knarkare, horor och pack

Du föddes och levde i burar och stall

I urskog som lidit av mänskors attack

Vi hörde ditt rop från dom böjda

Från folk som fördrivts och förtryckts

Vi anade Anden som blåste

I dom som krossats av ego och lyx

Vi trodde du fanns i det höga

Till dess att vi vände oss om

Och långsamt vi började klättra

Nedåt, då du sa ditt ”Kom!”

Vi trodde du fanns i det höga

I allt som var mäktigt och stort

Nu vet vi att upphöjdhet tillhör

Den som sig liten har gjort

Inbjudan till samtalsdag om fred och icke-våld

 ATT AVSTÅ VÅLD OCH ATT STIFTA FRED

En samtalsdag inspirerad av anabaptistisk tradition om fred och icke-våld. 
Alla intresserade välkomna!
 
När: 2 oktober, klockan 10:00-16:00 (följt av efterfest/häng) 
 
Var: Granrisvägen 11 (Hyresgästföreningens lokal), Brickebacken, Örebro
 
”Fred tillhör evangeliets hjärta. Som Jesus efterföljare i en splittrad och våldsam värld förbinder vi oss att hitta icke-vålds alternativ, och att lära oss stifta fred mellan individer, inom och mellan kyrkor, i samhället och mellan nationer.” (Anabaptist Network Core Convictions, punkt 7)
 
Vad är våld?
Pacifism som medlemskrav?
Hur blir den kristna församlingen en förebild inom icke-våld, medling och konfliktlösning?
Är korset verkligen en fredssymbol
Är icke-våld tillräckligt effektivt?
Fängelser eller Matt 18 – förlåtelse eller straff?
Frid eller fred?
Civil olydnad, avrustning och direkta aktioner som fredsstiftande?
Att avstå svärdet – vilka jobb bör en anabaptistkramare avstå?
Får man ringa polisen när det blir inbrott i kyrkan?
 
”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd.”
 
Samtalsdagens upplägg:
10:00-10:30 Välkommen och fika.
10:30-12:30 Icke-våld och fredsstiftande som övertygelse. (Introduktion med efterföljande samtal i storforum.)
12:30-13:30 Lunch, medhavd eller de lokala pizzeriorna.
13:30-15:30 Icke-våld och fredsstiftande i vardagen. (Introduktion med efterföljande samtal i smågrupper och  återkoppling i storforum.)
15:30 Fika med eventuella pålysningar.
16:00 Tack för idag och häng/efterfest för de som vill (vi tar det som det kommer).
 
Anmäl Dig så snart som möjligt och helst före 15/9 till samtalsdag@gmail.com (Vill du övernatta så nämn detta i mailet så ska vi ordna efter bästa förmåga.)
 
 
Arrangör: Baptistkommuniteten Björken, Örebro

Om KD:s destruktiva humanism (lr Ett märkligare Sverige?)

KD:s valkampanj ”Ett mänskligare Sverige” har emellanåt hyllats som smart och framgångsrik. Men den väcker också en del frågor. När partiledare Göran Hägglund för några år sedan fick göra ”moral-testet” i P3:s Christer så fick han som alla frågan om människans förhållande till djuren. Görans svar var att människan har rätt att använda djuren till mat och kläder. Motivationen? ”Människan är moraliskt mer högtstående.” Så om man är ”moraliskt mer högtstående”, då har man rätt att utnyttja dom som befinner sig längre ned i hierarkin? För mig låter inte detta som en särskilt högtstående moral…

Nu vandrar man vidare på samma högtstående väg med hjälp av en kampanj som tar sitt avstamp i övertygelsen om människans överhöghet och djurens bestialitet (sic). Detta är knappast förvånande om man läser vidare på KD:s hemsida om Ideologi och värderingar. Inte bara beskrivs människovärdet som ”övergripande princip på hela politikens fält”, ordet människa återkommer i var och varannan mening. Behöver jag ens påpeka att dom icke-mänskliga djuren inte omnämns? Det är klart att man då inte blir förvånad av Naturskyddsföreningens rapport som avslöjar det ointresse för djuren och miljön som KD:s och Alliansens politik demonstrerat.

Vad skönt då att KD åtminstone går i bräschen för att åtminstone värna om människan. JA till fortsatta satsningar på vapenexport. NEJ till flyktingamnesti. JA till arbetslinjen. JA till mer sparande/mer makt åt bankerna. JA till effektivare polis. Vilken hög moral! Det är annat än djurens skit-etik, det.

Nu är detta knappast att förvåna sig över. KD har ju rötterna i den gängse kristna uppfattningen om människans överhöghet, makt och rättigheter. Ändå häpnar man ibland över hur man kan fortsätta upprepa ett tänkande som har varit så uppenbart destruktivt. När jag härom veckan besökte en mässa i närområdet så började prästen inte bara med att hylla kungahuset och Sverige, utan fortsatte sedan med en predikan vars huvudtema var att människans uppgift var att ”råda över skapelsen”, och att hennes fall var och är när hon blir en del av skapelsen.

I ett stycke ger jag dock KD rätt. Människan har tilldelats en unik roll i skapelsen. I dom hebreiska skapelsemyterna så skapas människan ”av jord”, och Den Högste söker först efter en hjälp och en jämlike åt den första människan bland (dom icke-mänskliga) djuren, men utan framgång. Den mellan-mänskliga gemenskapen framhävs, och människan sägs vara skapad ”till guds avbild”, vilket inte sägs om djuren. Vårt uppdrag är att genom vår gemenskap återspegla den osynliga skapar-kraftens godhet. Misslyckas vi med detta så kommer visserligen jorden att bestå, men vi riskerar att utplåna oss själva och dra många andra djur- och växtarter med oss.

Om vi lyckas så tror jag att det kommer att likna exemplet från den judiske snickaren från Nasaret som jag älskar så högt. Han som ”regerade” genom att klättra nedåt, bli en betjänt, tvätta sina ”lärlingars” fötter och frivilligt sluta sitt liv på systemets nedersta plats, där som terroristers och offerdjurens blod utgjuts för att försvara ”our way of life”.

Och så ett PS: Sverige kan aldrig bli mänskligt! Sverige är en nation, och en nation bygger på gränser och lagar som försvaras med våld, vapen, avvisningar, fängelser och liknande, saker som förstör det mänskliga i oss, eftersom mänsklighet handlar om gemenskap. Ett parti är en organisatorisk enhet som söker att ta makten över detta vålds-system. Men ”grupper som vill förändra samhället med våld” kan man ju bli befriad från, som Håkan Arenius glädjande nog påpekar i Dagen idag. Rösta därför inte på KD, eller något annat parti. (Röstningsdiskussion har för övrigt fortsatt bland annat här, här och här.)