23 tautologier

Tautologi=tårta på tårta

Otäcka monster

Trånga gränder

Söta bäbisar

Rolig komedi

Vätskedrivande öl

Tråkiga pärmar

Oseriösa arbetsgivare

Elaka poliser

Dåliga deckare

Stridande förband

Auktoritära lärare

Korrupta politiker

Frikyrkliga kristna

Vilseledande reklam

Troendedop

Motsägelsefull teologi

Plågsamma djurförsök

Blodiga revolutioner

Trafik-buller

Härligt frälst

Dåligt samvete

Inhuman flyktingpolitik

Krigsbrott

————————————————

Tack till Jonas och Tomas också för inspiration och förslag.

Kommentera gärna. Kanske har du egna förslag?

Länk-tips

Idag försöker jag undvika adjektiven.

-Här snackar vi motstånd.

-Vad är stöld? – undrar Jonathan Wiksten, och Boyd Collins skriver något liknande om ägande på Jesus Radcials apropå kyrkofadern Augustinus och kapitalismen.

-Mark Boyle lever utan pengar, och uppmuntrar andra att göra detsamma.

-Sofia skriver satir över Aftonbladets relationsspalt.

-När tidigare ”frihetligt socialistiska” nät-tidningen Yelah ny-introducerades valde man att beskriva sig som anarkistisk. Samtidigt argumenterade man för en anarkism med ett ”vuxet ansikte”, och skrev bland annat: Delvis är det anarkisternas eget fel, vars rörelser allt för ofta bedrivit en navelskådande politik med verklighetsfrånvända perspektiv, där slutna subkulturer, kravallromantik och idéer om eskapism (alltså att exempelvis fly varucirkulationen och kapitalismen genom att isolera sig i kollektiv på landsbygden och odla all sin egen mat) dominerat. Men nu får man mot-eld. Anarkismen kan inte vara ”vuxen” hävdar det anarkistiska kollektivet Ulla Vax Askanöd. Här svarar Yelah på kritiken.

-Emelie är arg. Inspirerande.

-Går det att hindra nazisternas budskaps-spridande? Tydligen.

-Tack till ”alfmarkus” för tipset om The Anarchist Studies Network, med essäer i gränslandet mellan akademi och övertygad anarkism. Här en text om den kristna anarkistiska kritiken av den moderna nationalstaten.

-Civilisations-kritikern Derrick Jensen intervjuas i Democracy Now i två delar (ca 41 min. in i programmet) på temat: ”The Dominant Culture is Killing the Planet…It’s Very Important for Us to Start to Build a Culture of Resistance”

-En berättelse och intervju om kommunitet, enkelhet, samarbete med sk illegala invandrare, rasism, orättfärdiga strukturer och liknande.

-Vardagskrig skriver kort kommentar om (det som media rapporterar om som) polisens senaste döds-misshandel.

-Tillbaka till Djungeln?

Har du fler tips? Kommentarer?

Bakåtsträvarna

Orka ha en frejdig framåt-anda

När framåt bara leder mot ett stup

Luften har till slut gått ur ballongen

Vi vill inte vecklas mera ut

Tar vi mera plats så bränner solen våra vingar

Vår tro på Framstegen har tagit slut

 

Vi kommer aldrig nånsin inta främsta platsen

I successens slimma segertåg

Vi låter någon annan spela hjälte-rollen

I modernitetens muntra fars

Hoppas ej på oss när du vill producera

en räddande mirakel-medicin

Allt vi hoppas att få bli är små, små gruskorn

i industrialismens döds-maskin

Se upp!

Sen någon anonym person sedan några månader valde att använda den cykel som jag tidigare använt (jag försöker lära sonen att ”min” är ett svär-ord…), har jag haft förmånen att promenera mycket. Och det ger faktiskt en del nya infallsvinklar på vissa saker. När jag cyklade till stan tidigare (kanske 6km?) så tänkte jag ofta;

 ”nu cyklar jag till stan!”

 Målet var i fokus och resan skulle gå snabbt. Ofta drog jag mig för cyklandet, det kändes som en jobbig och nästan onödig historia, även om det av motionsskäl kändes bra efteråt. Men när man går till stan funkar det inte att tänka så. Istället har jag börjat tänka;

”nu är jag ute och går. Det är det jag gör. Sen kommer jag till stan.”

Och plötsligt träder ett nytt lugn in, och det blir lättare att njuta av själva vägen.

I fredags slog det mig när jag närmade mig centrum och jag mötte alltfler människor, hur vi vant oss att hantera människor vi möter. Dom flesta tittar ned i trottoaren, och sänder möjligen en mycket kort blick mot sin nästas ögon. Men man undviker att mötas, även om man nästan snuddar vid varandra. (Och då har jag ändå inte nämnt något om hur det är på buss och T-bana. Har för mig att Lisa skrev något fint om att se varandra på bussen, som gjort att jag numera tar mig mig boken mer sällan när jag åker buss, men jag lyckades inte hitta posten.)

Jag tror att denna anonymitet och vana att stänga sig för den man möter är rätt destruktiv. Kanske vi hjälpa varandra att se upp när vi är ute och går, och kanske ibland se varandra i ögonen och kanske rentav säga ”hej” eller inleda ett samtal. Inte för att jag är någon expert på det, direkt, men jag vet att det finns andra som är bättre. Vad tror ni? Hur gör ni?

Tre frågor (och ett hot)

Det var länge sen ni fick någon fråga nu. Jag skulle bli jätteglad om ni ville respondera lite på nedanstående tre frågor. Det går bra att svara hyper-kort, men man får också gärna förklara och utveckla sitt svar. Det är också helt ok för mig (i det här fallet) om du protesterar mot frågan (tex om du är ”ateist”).

Som vanligt är jag glad för alla kommentarer, men extra mycket uppskattar jag kommentarer från läsare som tidigare varit tysta här, och från på den här bloggen underrepresenterade kategorier (tex kvinnor, ny-svenskar, icke-kristna). Det går bra att svara anonymt om man vill.

Hotet (eller löftet?) går ut på att jag inte tänker skriva någon mer post innan jag fått tjugo svar.

Ärliga svar rekommenderas varmt.

   1. Tänker du (för det mesta) på den gud som du tjänar som en person eller en kraft?

   2. Tänker du (huvudsakligen) att gud finns ”i himlen” eller på/i jorden?

   3. Om det är sant (som jag tror) att mänskligheten som art under industralism osv går mot sin undergång, tror du att gud kommer att gripa in och rädda oss, oavsett hur vi agerar?

Kritik av Gandhis icke-vålds-teori

(Långt men intressant…)

När man samtalar om våld och icke-våld så tar det inte många minuter innan Gandhi kommer upp. Många har med rätta hyllat Gandhi och hans icke-våldslära, men jag vill istället gnälla lite. Men när jag gör detta så ska det tolkas mot bakgrund av att jag uppfattar det som självklart att Gandhis exempel och undervisning överlag är något oerhört positivt, radikalt, konstruktivt och utmanande. 

Jag är verkligen ingen expert på Gandhi, men efter att ha läst texterna i För pacifister så har jag följande invändningar;

   -Gandhi förutsätter fiendens omvändelse. Och icke-våld leder verkligen ibland till omvändelse och uppvaknande, men jag tror att det finns människor med så hårda eller skadade hjärtan att dom aldrig vänder om i det här livet även om dom möter icke-våld. Dessutom står vår kamp inte minst mot orättfärdiga strukturer och krafter, och dessa kan inte alltid reformeras eller helas, utan behöver ibland förstöras.

   -Gandhis teori är alltför andlig. Centralt för Gandhis tänkande verkar distinktionen mellan djur och människa vara. Djuren följer sina (våldsamma) drifter och lidelser, men människan kan och börja höja sig över detta till ett andligt plan där begären utplånas. Praktiserandet av ahimsa, ett tillstånd där man inte tillfogar andra skada, är intimt kopplat till detta synsätt. Jag menar att denna syn på människan är oerhört problematisk. Vi är skapade som kroppsliga varelser med begär och passioner, och vi kan inte leva utan att i vid mening tillfoga andra levande varelser ”skada”. Vi kan exempelvis inte överleva utan att ta av annat som lever, och vi kan inte tala sanning utan att andra människor ibland såras. Tron på att vi kan undkomma det kroppsliga och jordiska är i själva verket en del av orsaken till att vi befinner oss i den problematiska situation där vi är. Ett tänkande som inte ger utrymme för ett sant kroppsligt liv har stora brister.

   -Gandhi förskönar martyrskapet. Jag trodde att jag ibland kan anklagas för detta, men då har man inte läst Gandhi. Gandhi kan skriva lyriskt om hur ”ändlösa rader av män och kvinnor som helt enkelt hellre dör än att de underkastar sig angriparens vilja” påverkar tyrannens vilja. Någonstans saknar jag empatin i dessa texter, den hjärtskärande insikten om det vidriga och vedervärdiga i att människor offras som kanon-mat. Antagligen är detta kopplat till synen på andlighet och passioner. Det finns också här en hyllning av det manliga modet. Mot allt detta skulle jag vilja ställa Jesus och apostlarnas exempel, där det finns en tid att fly sig maktens förföljelse och slå till eller samlas i hemlighet, likaväl som en tid då man öppet välter borden på tempel-platsen, och där korset inte bara är utstrålning och kraft utan också blod, utsatthet, smärta och en intensiv känsla av gudsövergivenhet.

    -Egendomsförstörelse är inte våld. Gandhi skriver radikalt och socialistiskt om egendom, men han talar samtidigt i alla fall i vissa sammanhang emot sabotage och verkar uppfatta detta som himsa (att tillfoga skada), även när det inte innebär att människor kommer till skada. Jag menar att orättfärdigheten sitter även inbäddad i fysiska strukturer och opersonliga krafter, och att egendomsförstörelse och sabotage ibland är en nödvändig del av kampen. Jag menar också att Jesus har exemplifierat den här typen av ”våld” (om man vill kalla det så, vilket jag helst inte vill). I detta rekommenderar jag varmt Dans text i ämnet från förra veckan (del 1 i en serie).

Jag tror att världen behöver fler människor som följer Gandhis exempel i en aktiv och icke-våldslig kamp mot förtrycket. Det är också viktigt att betona att icke-vålds-tänkande ofta misstolkas som passivitet, något som inte har något som helst med Gandhis liv och undervisning att göra. Gandhi menade inte bara att man behöver göra aktivt icke-vålds-motstånd, han hävdade till och med att våldsamt motstånd är överlägset passiv underkastelse. Men när detta är sagt så tror jag det är på sin plats att vi gör upp med avarterna i Gandhis icke-vålds-teori.

Vad tänker du?

Aktion mot Irak-deportationer inatt (Sthlm)

http://www.aktionmotdeportation.se/post/18

Skriv inte bara på upprop. Lita inte på politikerna. Vi behöver agera själva genom att stötta flyktingar som gömmer sig och genom att med våra kroppar gå emellan och försöka hindra och krångla till förtrycket. Varken situationen med avvisningar av kristna (och andra) till Irak eller nationsgränserna är något vi acceptera.

Uppdatering 23:07: Planet stoppas. Rättschef Ribbenvik på Likvidationsverket ger besked i SVT ikväll. Den bild som Ribbenvik målar upp av en hjälpsam myndighet strider dock mot dom uppgifter jag fått, där MV trots att dom pga Europadomstolens beslut haft möjlighet att stoppa avvisningen och hjälpa dom asylsökande, valt att så länge som möjligt låta bli att ställa in avvisningarna, och istället undanhålla möjligheten att ansöka om och bli beviljade inhibition pga läget i Irak (genom att endast i tysthet presentera den på sin hemsida, istället för att ge den direkt till de berörda). Endast på grund av aktivt och direkt arbete mot dom fängslade flyktingarna på förvaren från tex Ingen Illegal har så många lyckats ansöka att man nu verkar finna det omöjligt att genomföra det hela.

(DN om beslutet här.)

Länkar mm

-Blebb väcker frågan den viktiga frågan om civil olydnad och direkt aktion med en hänvisning till Martin Smedjeback, som jag och Tomas hade förmånen att hänga med härom helgen tillsammans med Annika Spalde och Pelle Strindlund. Dessa människor är för mig både föredömen och goda vänner, och jag är väldigt glad för vårt utbyte. Och för att andra uppmärksammar dom frågor som deras liv väcker. Emelie från Blebb utvecklar och fördjupar också resonemanget från bloggen om detta på Kristen Underjord. Jag tycker frågan är extra aktuell med anledning av situationen med dom kristna irakierna. När ska vi sluta lita på att överheten ska ordna upp det, och istället själva ta vårt ansvar och gripa in till människors försvar och söka gå emellan och krångla till det för ondskan?

-Josef som ibland kommenterat här har öppnat bloggen Se Människan som bådar gott. Redan har en rad intressanta inlägg producerats. Detta är möjligen en slags introduktion till bloggen. Remember, remember the 5th of November…

-Djurrättsalliansen avslöjar inte bara grisarnas vanvård, utan också rättssystemets korruption. Här.

-Sofia skriver alltid mycket läsvärt, underhållande, intressant och spetsigt, även om jag inte alltid (men ofta!) håller med. Två sköna texter här (Om det aldrig ordnade sig för Job) och här apropå arbete och arbetarrörelsen (Symfoniorkestrar i fabrikerna).

-Och angående arbete så har diskussionen gått vidare efter fredagens inlägg, bland annat med en kommentar från Lars Johansson från NOD-redaktionen.

-Den nyligen frisläppte anarko-primitivisten Jonatan skriver vackert och gripande (om vargarna) på temat Skåne-massakern och den fyrfotade häxan.

-Kalle Karlstein utforskar frågan om varför inte premoderna forskare sökte efter den historiske Jesus.

-Roger Mitchell om representation, demokrati och kyrkan.

-Från Yelah; Anarko-nykterism, någon?

-Så från Revolutionära Fronten en text om student-demonstrationen som ”ballade ur” (?) i England med tillhörande bilder och film. Jag måste erkänna att bilderna gör mig glad och inspirerad. Vad känner du?

Glad att se dig

Jag har i mina korta dagar haft erfarenhet av sammanhang och grupper där människor uttrycker glädje när jag dyker upp, men också av sammanhang där jag blivit ignorerad och/eller utsatt för mobbing. Detta har jag varit med om både som barn och som vuxen. Lyckligtvis befinner jag mig just nu i stort sett uteslutande i den förstnämnda typen av sammanhang.

Ni som vet vad jag talar om vet också att skillnaden mellan en plats där man blir sedd, och en där man blir ignorerad eller utfryst är som natt och dag. Givetvis är det så för den enskilde, men skillnaden sitter också i gruppens anda/ande. Jag har svårt att tänka mig något mer nedbrytande för en människa än att inte bli sedd, och samtidigt lika svårt att se något mer positivt och livsbejakande än en gemenskap där någon ser en i ögonen, uttrycker uppskattning för att man är där och kanske till och med uppvisar ett genuint intresse av ens tankar och känslor. Som tur (?) är finns det ofta enskilda personer som ser även i dom demoniserade grupperna, och att där möta en sådan är ingenting annan än en oas och ett själens andningshål.

Tack till alla er som under mitt liv har sett mig i detta anonymitetens och splittringens Babylon. Tack till alla er som har undervisat mig i konsten att se och bejaka sin nästa. Välsignelse och mod att öppna sig ber om jag till oss alla när vi frestas att stänga dörren till vår nästa. Och ”bort satan” till alla dom kylans andemakter som ockuperat våra liv och sammanhang.

Sluta jobba? (apropå NOD och arbetet)

Min gamla skola ÖMS ger ut tidningen NOD, som i det nummer som kom härom veckan behandlar temat Det heliga jobbet! – Arbetets myt och mening. Som vanligt bjuder NOD på en blandad kompott, mycket välskriven, alltid intressant, snygg och dessutom radikal för sitt sammanhang och med flera spännande och utmanande inslag. Men samtidigt överslätande så ingen vars samvete väckts behöver lämna läsningen utan att ha fått en slurk av Egyptens köttgrytor så man kan återgå till sin skönhetssömn. Med ”å ena sidan, å andra sidan” och en tendens till svepande uddlöshet slipper NOD sätta ned foten på osäker mark.

Min fundering är om det inte är arbetet som mer än något annat är det som driver oss mot undergången? Vårt idoga jobbande, är inte just detta drivmotorn i den förstörelse av klimat, djurarter, ursprungliga miljöer, av mänsklig helhet, frid och fri ansikte-mot-ansikte-gemenskap som blir allmer utbredd och återkallelig. Det nödvändiga förbättrandet av naturen som det mänskliga arbetet enligt vissa av NOD-texterna skulle bidra med har visat sig vara förbättring endast från Maskinens perspektiv.

Därför behöver vi jobba mindre, tror jag. Mycket mindre. Själv lönearbetar jag just nu kanske 5-6%, men det är nog ändå i överkant. Har inte riktigt mod och övertygelse att ta steget fullt ut. Det finns oerhört mycket annat viktigare vi kan ägna oss åt – voluntäruppdrag, (ostyrda) studier, gemenskap, födosamlande, naturupplevelser, motståndskamp.
 
Genom att trappa ned på arbetet så ger vi också Maskinen mindre mat, och ger därmed mindre stöd till förtrycket. Jag tror vi behöver lära oss att vårt liv här på jorden är en gåva, vi behöver lära oss av djuren och upptäcka att det vi behöver – föda, värme, gemenskap finns oss givet som en gåva att ta för sig av redan utan och innan vårt arbete. Vi är inte så viktiga som vi tror. Eller rättare sagt, vi är nog viktigare än vad vi tror, men på ett helt annat sätt. Av djuren kan vi också lära att det är krystat och hämmande att dela upp vårt liv i ”arbete eller [exempelvis] fritid”.
 
Sluta jobba. Ut med barnet, ut med badvattnet! Eller?

En liten provokation, detta är ändå en ganska skör övertygelse hos mig med mycket bävan. Så kom gärna med alla era invändingar, frågor, kommentarer och bidrag.

Judarnas snedsteg

I 1 Kungaboken, kapitel 21, kan vi läsa berättelsen om när kungarna i det tudelade riket (=kung Joshafat i Juda med Jerusalem som huvudstad i söder, och kungen i Israel med Samaria som huvudstad i norr) vill börja krig mot araméerkungen. Man kallar in 400 profeter för att få den kommande krigslyckan bekräftad, och alla profeterna hejar på planerna. Men kung Joshafat anar ugglor i mossen och undrar om det inte finns någon annan profet.

Jo, sade Israels kung, det finns en till som kan fråga Jahve åt oss. Men jag kan inte fördra den mannen, han profeterar aldrig något gott för min räkning, bara ont.

Ändå bestämmer dom sig för att kalla in Mika. Och han stämmer in i dom andra profeternas hyllningskör. Det kommer gå hur bra som helst. Men efter lite press kryper sanningen fram. Det är en lögnens ande som talat genom profet-skocken. Det som står för dörren är inte seger, utan nederlag:

Jag såg israeliterna skingrade över bergen, som får utan herde. Och Jahve sa: de har ingen ledare. De skall återvända hem i fred, var och en till sitt.

Efter en del uppståndelse grips Mika och spärras in, och kungarna drar i krig. Hur det går kanske man kan ana.

Insprängt i berättelsen finns orden

Mika sade: `Hör alla folk…`

Orden utgör inledningen till Mika-bokens profetior. Mika-boken, som är en saftig uppgörelse med orättfärdigheten i den rådande ordningen;

Ni spände för era stridsvagnar […] detta var […] synd (1:13)

De får lust till åkrar och stjäl dem, och till hus och tar dem (2:2)

Ni driver bort mitt folks kvinnor från hemmen som var deras glädje (2:9)

Lyssna, styresmän för Israel, ni hatar det goda och älskar det onda (3:1)

Stadens ledare tar mutor när de dömer, prästerna säljer sina råd mot pengar, profeterna spår mot betalning. De stöder sig på Jahve och säger: `Jahve finns ju ibland oss`… (3:11)

Skall jag närma mig Jahve med brännoffer […] vill Jahve ha baggar i tusental? […]Det enda Jahve begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek, och troget håller dig till din gud. (6:8)
Men det som slog mig när jag i veckan följde det här spåret, var mer än något annat dom ord som finns i skriftens inledning:
Allt detta för Jakobs brott, för Israels folks synd! Vad är Jakobs brott, om inte ——-? Vad är Israels folks synd, om inte———?
Här hävdar skriften alltså att Jahve genom profeten ger en slags sammanfattning eller kärna i Israels felsteg.
Vad är det dom har gjort som är så fruktansvärt?
Svaret överraskade mig, men jag är benägen att hålla med.
Och säger inte Jesus och evangelierna något liknande?
Och vad skulle det i så fall kunna betyda för dagens konflikt i Israel-Palestina, och har vi i så fall inte alla (mer eller mindre) gjort liknande snedsteg?
Och är inte vårt hopp om en bestående fred förknippat med omvändelsen från och utplånandet av just detta onda?
Du förbarmar dig över oss på nytt, och utplånar våra brott, du kastar våra synder i havets djup. (7:19)
———————————————————————————————————-
Kommentera gärna!

Gemenskapernas makt

All makt åt Gemenskaperna! /Det stundande upproret, Den osynliga kommittén

Jag ska ge dig nycklarna till himmelriket […] allt vad ni löser på jorden ska vara löst i himlen./Mt 16:19/18:18

Det är inte så att man är rädd för makt och inflytande för att man är anarkist. Vi tror bara att makten inte bör koncentreras hos några få härskare, system eller institutioner. Istället bör makten spridas så mycket som möjligt mellan och inom Gemenskaperna.

Hos Gemenskaperna, i all sin ofullkomlighet, finns den nya världen närvarande redan nu. Detta är i alla fall min personliga erfarenhet och tro. Har du inte fått smak på det så är det något jag önskar dig av hela mitt hjärta.

Gemenskaperna är i krig. Dom strider både mot vårt inre fastklamrande vid pyramider, imperier, oförsonlighet och förtryck, men dom strider också mot Systemet och Tronen och dom strukturer som dessa innehåller.

En sann Gemenskap behöver beväpna sig. Vissa beväpnar sig med vapen av metall, andra beväpnar sig med en berättelse om en död och uppstånden Messias, eller med en specifik teo-politisk vision. Vissa är beredda att söka döda eller spöa skiten ur sina fiender, andra tar avstånd från systemets vapen och engagerar istället sig för fiendernas död och återuppståndelse i och genom en sann omvändelse.

Ibland tänker jag att dessa olika typer av Gemenskap har mer gemensamt än vad någon av dom vill erkänna.

Låt oss kämpa för en värld där makten återförs dit där den hör hemma. Till Gemenskaperna. 

Om du inte redan är med, så joina kampen och närma dig en Gemenskap.

Vilse

Vi gick vilse

       i civilisationen

Vi snärjdes

      i buskage av kablar och teknik

Vi trasslade in oss

      i labyrinter av asfalt och betong

 

Vi vandrade för djupt

        in i mörka staden

Vi darrade av rädsla

       vid maskinernas ylande

Vår litenhet blottades

       under elektronikens bleka sken

 

Men vi bröt upp

        då vi anade Räddarens rop

 

Och vi staplade framåt

        över berg utav skräp och av plast

Vi lät oss ofta luras

       av utbildningarnas hägring

Vårt sinne förvreds

       av gränsernas och murarnas snör-räta linjer

 

Vi vilade vårt huvud

       i gläntor av gemenskap

Vi hoppades och trodde

       på myterna om stigar

Vi stärktes och vi fylldes

       av ljudet av det vilda

 

Vi strövade i cirklar

        bland täta torn och master

Vi snubblade och föll

        på det blanka och det hårda

Våra kläder dröp av svett

        i TV-soffans ansträngande krav

 

Vi bröt några grenar

        av ångest och expertis

Vi byggde en hydda

        ett tillfälligt skydd

Vi åt våra bär

        av religion, medicin och komfort

Vi värmde oss vid eldar

        av uppror och vapen

 

Sen korsade vi utmattat

        monokulturens savanner

Och gick alla ned oss

        i träsken av metall

Vi skrämdes och vi skränade

        när underhållning blixtrade och small

 

Men aldrig gav vi upp

 

Och till sist vi skymtade

Ljusen

      från den gröne gudens stad

 

Exodus

Lite läckra länkar

Här har du ett riktigt tjockt smörgåsbord att festa på. Femton fina förslag för förstärkt frimodighet, fortsatt förändring, fördjupad fundering.

(Disclaimer: det här var texter som jag tyckte var givande. Det betyder inte att jag gillar allt rakt av.)

1. Abolish work, abolish leftism på YouTube i två delar a 10 minuter. Riktigt nice civilisationskritik.

2. Lisa har en läsvärd text om svårmod.

3. Djurrättsalliansen kämpar på.

4. Björn Olav Hansen skriver flitigare antagligen flitigare än någon annan. Här en del i en spännande berättelse om en radikal kommunitet.

5. Min gode vän Mattias Agnesund har en intressant intervju-artikel i Dagen.

6. Här om ”mitt och dit”t i fornkyrkan med fokus på kyrkofadern Chrysostomos. Och här från samma sida (Jesus Radicals) om Thanksgiving, gästfrihet och relationen till ursprungsbefolkningar.

7. Välskrivet och viktigt frustrationsspridande från Blebb.

8. Kommer man från frikyrklig karismatisk bakgrund så har man en ganska speciell ingång i Israel/Palestina-konflikten. Något som Stefan Swärds inlägg illustrerar. Jag är dock glad för min bror Tomas framlyftande av berättelser från Palestina och Joachims inlägg och perspektiv på detta.

9. Om man tro på en värld utan (ordinära…) härskare, så är det inte säkert att man förespråkar en framtid a la det för-civiliserade och nomadiserande band/stam-samhället. Här en annan anarkistisk ekonomisk vision. (Själv är jag dock tveksam till det övergripande, även om det ligger en del i teserna.)

10. En liten alltför träffande serie om responsen på feministiska ambitioner på nätet (bara?).

11. Yosofine skriver intressant om normalitet och diagnoser. Detta är något jag funderar och funderat en del på nyligen.

12. En artikel i Dagen om några goa syskon och deras församling i Malmö.

13. Är det intressant att försöka förstå Den Andre? Vissa tycker det. Andra inte. Fick detta you-tube tips från Jonathan Mellergårdh. Väldigt talande.

14. Och så min postkristdemokratiske pappa, med en KD-kritisk insändare i Dagen.

15. Men framför allt: stäng av apparaterna och gör något annat. Varför inte gå ut i skogen och leta tratt-kantareller. I varje fall här finns det mängder kvar, det är inget problem att plocka liter-vis på en timme. Roligt, enkelt, gott och välgörande.

/Jonas, intagen nr 741105xxxx

Kommentera och diskutera gärna! Alla typer av kommentarer, frågor, associationer osv välkomna. Uppriktighet speciellt uppskattat.

Jesus kors och guds rike

Nya Testamentets fyra evangelier berättar utförligt om hur systemet i samband med korsfästelsen utgjuter all sin ondska över Jesus från Nasaret. Jesus responderar med smärta och vånda, men också med resolut samarbetsvägran, kreativitet och en oväntad omsorg om sina fiender och vänner.

Min känsla just nu är att guds rike, så länge systemet består, aldrig blir tydligare än det blir på Jesus kors. Här framträder den nya världen i all sin härlighet, just mot bakgrund mot systemet och makternas perverterade och blottade beteende. Straff eller fiendekärlek? Avrättning eller kärlekens lidande? Lögn eller sanning? Erbjudande om gemenskap och försoning eller förkastande och dom?

Jag skulle vilja påstå att korset inte bara är ett medel för gudsrikets mål, och inte ens bara ett tecken på guds rike. Guds andes verksamhet i Jesus på korset är guds rike. Den nya världen har kommit. Ett frö till det träd som till sist ska uppfylla världen.

Om det är sant så är konsekvenserna för oss enorma. Det innebär i så fall att ju mer vi bejakar och lever ut guds rike och guds vilja, desto mer av korset kommer att drabba våra liv. Det betyder också i så fall att vi måste tänka om när det gäller mål och medel, när det gäller framgång och effektivitet. Det handlar inte om att hitta effektivare medel för att förverkliga en avlägsen utopi, det handlar om att leva ut guds rike här och nu. Därför får vi heller inte känna oss misslyckade när systemets bestraffningar drabbar oss, eller ta till oss skeptikernas dogmer och råd om effektivitet, misslyckande och framgång.

Korset väcker också funderingar kring gemenskapsbyggandet. Alternativa gemenskaper är förstås helt centralt, men när korsets skugga inte längre vilar över gemenskapens liv, har man då inte anpassat sig till systemet, oavsett hur alternativ och helig man tror sig vara? Kanske är till och med en långlivad gemenskap alltid en system-kramande gemenskap? (Uppdatering: den sista meningen diskuteras och förklaras något i kommentardelen.)

En annan värld är möjlig. En annan värld är redan här. Se på Jesus kors.

Kommentera gärna.

Språket som Maktmedel och Försoning

I begynnelsen fanns ordet, och ordet fanns hos gud, och ordet var gud.

Språket är, måhända, ett tveeggat svärd.

John Zerzan menar, om jag förstår saken rätt, att det mänskliga språket, och i synnerhet skriftspråket, är ett avgörande steg mot människans främlingskap inför naturen. Språket blir ett raster mellan människan och den direkta erfarenheten som möjliggör teknologi, imperier och dominans.

Samtidigt, är inte Kommunikationen något ursprungligt, som föregår det mänskliga språket, och som genomsyrar allt levande? Och är inte det mänskliga språket något som ger människan som art en unik möjlighet att komma överens, utan att ta till våld och hierarkier?

Å ena sidan känner vi att språket stänger in, kategoriserar, tämjer, distanserar och förtrycker. Vi känner ett behov av motstånd. Mystik, poesi, dekonstruktion. Tystnad.

Å andra sidan hjälper oss språket att närma oss varandra, att undvika strider, att försonas. Vi talar ut, istället för att ta till vapen.

Men språket är heller knappast ett neutralt verktyg, som vi kan använda till gott eller ont, beroende på vår intention eller karaktär. Språket är vår verklighet, det vatten vi simmar i, det Vara som vi föds ur.

Vad är vägen framåt?