Kul spam

Under den här bloggens första månader hade jag rätt mycket problem med spam. Och nästan allt var någon slags reklam. Med hjälp av brorsan fick jag dock ett skräppostfilter på plats under en period när jag fick typ 700 (!) skräpposter-kommentarer per dag. Sen dess händer det ändå att en del går igenom filtret, i synnerhet när dom kommer på nya sätt att tränga sig igenom. En av dom roligaste jag fått var nedanstående som kom i torsdags under min post Egendomsgemenskap. Jag var nästan sugen på att ha kvar den. Lite apropå den sataniska julkommersen också (nästa år tycker jag vi ska göra någon rolig aktion mot julshoppingen (eller kanske mot konsumtionshetsen i allmänhet?), någon som är på?).

My partner and I really enjoyed reading this blog post, I was just itching to know do you trade featured posts? I am always trying to find someone to make trades with and merely thought I would ask.

En annan rätt rolig är från ”information-technology-career-guide” på julafton, under posten ”Bereden väg för Herran”:

Superb blog post, I have book marked this internet site so ideally I’ll see much more on this subject in the foreseeable future!

Länkar

Ta lite paus i julfrossandet och ge andra perspektiv en chans;

-Jonathan Wiksten fortsätter skriva ur ett kristet anarkistiskt perspektiv. Här om migration och religiös mångfald.

-Elof från Kristen Underjord har börjat blogga själv också.

-Linda (Kingdom Grace) om bibliskt ledarskap. Se också Kristen Underjord på samma tema. Och Anton på samma sida men annat tema om tre problematiska nyheter.

-Leo från Tankar i natten, vill försvara torgen.

-En dikt från Charlotte. Ta din säng och gå.

-Den svenska anarko-primitivistiska tidsskriften Vargatids fjärde nummer är nu ute.

-Sen vill jag tipsa om tre böcker jag ägnat mig åt den senaste månaden: Ched Meyers Markus-kommentar Binding the Strong Man för dig som är intresserad av befrielse-teologisk exegetik, Tony Olssons Utbrytare för dig som är kriminalvårds-kritiker eller vill ha en lätt-tillgänglig, underhållande och avslöjande inblick i svensk kriminalpolitik och kriminalhistoria, och inte minst Peter Gelderloos Anarchy Works för dig som är intresserad av anarki. Det sistnämnda boken kan jag inte rekommendera nog mycket, den är med alla sina praktiska och konkreta historiska exempel på anarki i praktiken kanske det mest inspirerande jag läst av anarkism.

-Och så lite Advents-skepsis från Dan.

-Peak Everything. Festen är över? Dokumentär på SVT.

-Lite om bakgrunden till syndikalisternas (det anarkistiska facket) blockad mot Behrns.

Tågkaoset och civilisationens fall

Om någon timme ska vi försöka dra söderut från Örebro med destination Vänersborg. Med tåg… Mina känslor för tågkaoset är ambivalenta. Å ena sidan beror kaoset förstås i hög utsträckning på på regeringarnas ointresse för att prioritera alternativen till bilismen. Bristande satsningar, vinstintresse, privatiseringar. Och detta just i en tid när dom flesta är överens om att beroendet av fossila bränslen behöver avvecklas.

Å andra sidan tror jag att situationen endast är en försmak av framtiden. Det tekno-industriella systemet går mot sin kollaps. Vårt sätt att leva är ohållbart och destruktivt, och vi måste sluta tro att det bara är att tuta och köra. Därför är kanske det vi egentligen behöver inte mer satsningar på ”grön teknik” och liknande, utan ett uppvaknande inför den radikala omställning som är ett måste. När infra-strukturen rubbas, med eller utan människors planerade ingripande, så kan vi förstås oja oss lite, men viktigare är att vi tar emot detta som ett tillfälle, en gåva, att fundera över om ett annat sätt att leva faktiskt är möjligt.

Vad driver oss?

På Ria igår kom det en kille från ett gymnasium och ville intervju någon av volontärerna för ett skolarbete. Jag hade blivit tillfrågad för ändamålet, och ställde upp med viss nyfikenhet. Intervjuarens fundering var egentligen bara vad som driver mig som volontär. Väldigt intressant fråga, och ganska klurig, i varje fall för mig.

När jag försökte svara så upptäckte jag att jag kom att prata ganska mycket om visionen om en annan värld. Att systemet suger, men att det går att åtminstone i någon liten utsträckning leva ut ett alternativ. Och kanske är det just det som framför allt driver mig, tron på att en annan värld är möjlig, och att den redan här och nu kan bli synlig. Visionen om att vi faktiskt kan leva tillsammans, bry oss om varandra, leva hållbart och utgivande. På ett sätt hade det varit softare om jag hade kunnat svara att det är kärleken som driver mig. Det hade varit finare på något sätt. Men jag tror inte det skulle vara sant. Kärleken kommer nog åtminstone för mig som en konsekvens av tron.

Vad är det som driver dig? Är visionen om en annan värld en viktig drivkraft för dig?

Vad händer när man dör?

Så här tänker jag, ungefär;

Man hamnar i jorden. Man upplöses och fortsätter i naturens kretslopp. Man lever kvar i andras minnen och berättelser.

Men själen då? Själen är en aspekt av människa (och djur) som inte kan skiljas från kroppen. När kroppen dör, så dör själen.

Men uppståndelsen då? Uppståndelsen i biblisk mening är framför allt gudsfolkets återskapande och omskapande i och genom Jesus, Messias.

Är det allt? Jag vet inte riktigt. Det känns jävligt sorgligt att inte tänka sig en framtida individuell-kollektiv uppståndelse. Att aldrig få sina nära och kära tillbaka när dom dör. Jag skulle gärna se att det fanns en framtida uppståndelse. Inte sällan längtar och hoppas jag på det. Själar som överlever kroppen och kommer till himlen har jag däremot inget till övers för.

Kommentera gärna!

Anarkism och gud i Karlstad (22/1)

Hans Kvarnström, som är studentpräst i Karlstad inbjuder till;

Samtalsdag: Anarkism och Gud

Jonas Axelsson (Karlstad), Hans Kvarnström (Karlstad) och Jonas Lundström (Örebro) kommer ge inputs till samtalet.

Vi träffas den 22 januari kl 11-16, i Norrtrands församlingshem, Karlstad. Gratis veganmat. Möjlighet till frivilligt bidrag

Information kan fås av Hans Kvarnström hans.kvarnstrom (a) kau.se

Anmälan till: hans.kvarnstrom (a) kau.se

Klockans tyranni

Hej, jag heter Jonas, och jag är en tids-fascist.

Alltid punktlig, alltid koll på klockan. Och hur ofta har jag inte haft en grinig blick eller en vass kommentar över till tids-optimisterna…

En annan sak jag gillar är kontroll. Jag älskar att stycka upp min dag i tydliga, välfyllda och lätt överblickbara delar, och hur ofta jag inte störts och blivit irriterad när oförutsägbara faktorer rubbat mitt schema?

Och att jag är både ett kontroll-freak och en tids-fascist är förstås ingen tillfällighet. Dom två hör ihop som hand i handske. Ju mer exakt tiden mäts, desto mer kontroll i och över våra liv. Klockan är ett maktens vapen.

9:51. Krönikegatan 13. Hämta Alva Svensson.

9:56 Folkungagatan 12. Hämta Elof Johansson.

10:03 Studievägen 8. Lämna Alva Svensson.

och så vidare… En dag på jobbet som färdtjänstchaufför. Har man en dålig dag så får man vara glad om man får en handfull sekunder av ostyrd tid under sin arbetsdag.

Dom sista åren har jag tagit tre mediciner mot min tids-fascism. Att leva tillsammans i en vardagsnära gemenskap ger en unik möjlighet att erfara andra människor som gåvor, och tillåta relationerna att bli viktigare än klockan. Att trappa ned rejält på lönearbetet förstärker den fria tid där flexibiliteten kan få större utrymme. Dessa två mediciner har faktiskt hjälpt en hel del, tycker i alla fall jag.

Det senaste medicinen vet jag dock inte riktigt hur den fungerar. Jag trodde att andra saker skulle vara jobbigare med att inte ha mobil, men just nu känns det som det värsta är att inte ha en klocka tryckt mot sin kropp. Plötsligt avslöjas min upptagenhet med tiden i all sin fulhet.

Som en halvt bortglömd underström under den härskarlystna klock-tiden har jag dock börjat ana andra rytmer tydligare. Inspirationens flöden, kroppens signaler, himlakropparnas rörelser, årstidernas växlingar, pulsen i relationer. Att bada mer i dessa strömmar är min längtan.

När friheten är här så stannar klockorna, tror jag.

Vad känner du?

Alla är kriminella

Vissa människor måste man straffa och låsa in. Kriminella. Illegala flyktingar. Psykiskt sjuka. Dementa. Dom onormala.

Men är vi inte alla kriminella, sjuka och avvikande?

Har vi inte alla brutit mot guds lag – den radikala kärlekens dubbla påbud?

Har vi inte alla irrat bort från det friska och det sunda?

Är vi inte alla en fara för oss själva och andra?

Och finns det inte andra sätt att hantera snedsteg än genom våld och lås?

 

Och samtidigt, har vi inte också alla någonting av det gudomliga inom oss?

Kan vi inte alla få del av den gudsvind som sveper genom alla staket och över alla murar och söker skapa en ny, gränsöverskridande gemenskap?

Kanske är det mest kriminella att döma, straffa, låsa in och döda sin nästa.

Och kanske är det just bland dom inlåsta som befrielsens Ande ropar allra starkast.

Vad tror du?

(Tack till Paulus och Foucault)

Kampen lr familjen, gud lr nästan?

Du skall älska gud av hela ditt hjärta … och din nästa som dig själv

Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor, sin hustru och sina barn, så kan hen inte vara min lärling

/Jesus från Nasaret

Ibland framställs det som om Kampen (eller visionen/gudsriket/anarkin/gud/församlingen) och Familjen (eller andra relationer/sig själv) är två olika enheter mellan vilka man bör fördela sin kraft, kärlek och prioritering. Ger man mer till familjen så blir det mindre över till kampen, och tvärtom. Och så kan det låta både från dom som förespråkar en system-kramande hållning, och från revolutionärerna. Vissa ”offrar allt” för kampen (hjälten-fanatikern), andra blir ”Svenssons” och skiter i världsförändrarambitionerna (desertören-realisten).

Även jag har ibland tänkt och känt i dom banorna. Men det sättet att tänka tycks bara öppna upp för dåliga alternativ. Antingen satsar man på kampen och försummar familjen. Eller så satsar man på familjen och släpper kampen. Eller så lever man i ständig frustrationsskapande kompromiss. Och inget av det känns speciellt produktivt. Och detta pseudo-val förutsätter också en grundläggande uppdelning mellan abstrakta idéer och ”verkligheten”. Detta sätt att framställa Valet tror jag också bidrar till att så många i praktiken inte tar till sig kampen-visionen-budskapet, eftersom dom tror att detta skulle vara att välja en idé framför sin make, sina kompisar, eller sina barn. Och vilken idiot gör det valet?

Istället försöker jag tänka ungefär så här. Kampen, eller Tron, är dom ögon genom vilka jag vill betrakta tillvaron. Den kämpande kraften finns också närvarande överallt och i allt. Kampen kan vi därför inte prioritera ”i sig själv”. Om vi satsar hela vår kraft på kampen/gud, så innebär det inte att vi försummar vår nästa eller vår familj, utan att vi älskar dom mera och på ett annat sätt. Jag älskar då inte gud istället för familjen, jag älskar familjen i och genom gud. Guds-kärleken kommer först, men den konkurrerar inte med andra kärlekar, den förstärker och förändrar denna kärleks karaktär. (Har för mig att Bonhoeffer är inne på något liknande i Efterföljelse. Någon?)

Nu låter detta möjligen bra, men hur ser det ut i praktiken?

Ja, det kan exempelvis betyda att kritiken mot stat, kapital och hierarkier gör att man nedvärderar lönearbetet, och istället ger större utrymme till umgänget med familj, vänner och andra människor. Men det kan också ta sig uttryck i att man tror att det är bättre för barnen att ha föräldrar som ibland gör saker som riskerar att dom hamnar i fängelse, än att dom har föräldrar som upprätthåller den rådande ordning som leder oss alla, inklusive barnen, mot undergången. Att älska gud först och familjen sen kan också visa sig i övertygelsen att vi älskar våra familjer mer genom att i ord och handling förespråka en enklare och mer utgivande livsstil, än att vi fortsätter samla skatter på jorden, även om en enklare livsstil ibland leder till uppslitande interna och externa konflikter i en värld styrd av Mammon. Det kan också innebära att man tror att det är mer givande att tillbringa tid med marginaliserade människor än med underhållning, och att det är mer helande att leva tillsammans med andra än att leva instängd i sitt kärnfamiljsghetto, även om det inte alltid är det enklaste och bekvämaste valet.

Att sätta kampen/gud först innebär helt enkelt, som jag ser det, att leva ett liv som är mer livsbejakande för oss själva och för människor runtomkring, samtidigt som det är ”korsets väg”.

Att älska gud mer än sin familj, är att älska sin familj mer.

Typ så. Jag skulle uppskatta kommentarer på detta mycket.

Utsatt för gatuvåldet

Dom säger ju att det ska vara farligare i dom större städerna och så, men vad jag kan minnas så har jag aldrig känt mig direkt hotad i storstan. För något år sen blev jag utsatt för ett rånförsök, men det var i Örebro, och då upplevde jag inte situationen som speciellt skrämmande. Men nu i helgen, som jag tillbringade tillsammans med mina bröder i Stockholm, blev jag ofredad två gånger på öppen gata, mitt på dagen.

Det första tillfället var när vi stod och samtalade på en tunnelbanevagn. Plötsligt kommer två okända män med hotfull attityd fram och vill ha min väska. När jag inte ger med mig så griper en av dom tag i jackan och försöker lite halvhjärtat dra mig ut ur vagnen. Men så efter bara ett par minuter så dunstar dom lika snabbt som dom dök upp. Situationen överraskade mig mycket och skrämde mig så att jag blev rejält svag i benen.

Men det var inte slut med detta! Bara någon timme senare händer det igen. Vi står på en perrong i Älvsjö och funderar på vad vi ska hitta på. Plötsligt omringas både vi och en rad andra där vi står av en större grupp aggressiva personer av båda könen som utan förvarning börjar angripa oss med hårda knuffar och slag i syfte att jaga bort oss från stationen. Många av dom är till och med öppet beväpnade med skjutvapen! Tumult och förvirring tar vid. En del av dom som attackeras skriker upprört, men ingen verkar göra några försök att slå tillbaka. Vid rulltrappans nedre del får jag en hård knuff i ryggen som gör att jag ramlar omkull på marken. Någon tar tag i mina händer och släpar mig in i  rulltrappan. En av angriparna nära mig drar fram vad som ser ut som ett svart järnrör, och börjar slå hårt mot kroppen på en man som halvligger brevid mig. På väg uppför rulltrappan står jag ansikte mot ansikte med angriparen, och ser hur aggressionen lyser okontrollerat i hans ögon. Han lugnar dock ned sig något när jag tittar honom i ögonen och försöker tala lugnt och vänligt till honom för att få honom att tagga ned.

Vid spärrarna får jag och flera andra omkring mig återigen hårda knuffar, och vi törnar in i glasrutorna och spärrarna och jag träffar en kvinna i ryggen som kastas framåt, men lyckas stå på benen. Vissa blir upptryckta med ansiktet mot väggen. När mobben väl lyckats jaga ut oss ur stationen så lugnar dom ned sig och verkar nöjda med att ha markerat sitt revir, och våldsamheterna upphör.  Så småningom tar vi oss omtumlade och trötta hem. Senare på kvällen och på söndagen surfar jag runt och försöker hitta information på nätet om det inträffade. Vi (som anarkister) gillar ju inte att polisanmäla, men kanske har någon annan gjort det, och kanske pågår en polisjakt efter förövarna? Åtminstone borde väl media känna till och beskriva händelsen? Nej, total tystnad. Kanske har stockholmarna blivit så vana vid gatuvåldet så dom inte längre reagerar, inte ens när något av den  här omfattning inträffar?

Nu blev ju lyckligtvis vad jag vet ingen av oss allvarligt skadad, men jag måste erkänna att jag nu känner mig betydligt mer osäker inför att knalla omkring i storstan.

Kommentarer? Hur skulle du ha reagerat? Hur gör man i en sån situation?

Uppdatering torsdag: Trots återkommande kravutredningar osv så fortsätter den här typen av våldsamheter, och många gånger givetvis mycket värre än detta tillbud. Just den här gruppen har, bara i Sverige, dödat åtminstone 20 personer dom senaste två decennierna. Tänk om det hade varit en seriemördare eller en terrorist istället, hur hade då insatserna sett ut?

Några tips

-Annika Spalde skriver om den alltför okände David Petander.

-Två texter som har mycket med varandra att göra från Jesus Radicals. Dels om det gröna hos Catholic Worker, dels en anarko-primitivistisk kritik av den kristna vänstern (inklusive Catholic Worker) eller ”peace and justice”-christians.

-Radioprogrammet Kaliber om ”det humana återvändandet”.

-”Radical simplicity”.

-Det samiska upproret på SVT.

-Mattias Agnesunds adventskalender, här om försök att stänga in Aslan.

-En annan adventskalender är ”här och nu”:s (Elisabeth Svahn), med texter (enbart) av hennes väninnor. Flera av dom känner jag och har förtroende för, bland annat Linnea som skriver en liten på-stan-anekdot här.

Kommentera och diskutera gärna.

Bereden väg (forts…)

Ej kommer han med härar

Och ej med ståt och prakt;

Dock ondskan han förfärar

I all dess stolta makt

Med Andens svärd han strider

Och segrar när han lider

Välsignad vare han

Som kom i Herrens namn

O folk från Herren viket

I syndig lust och flärd

Giv akt, det helga riket

Ej är av denna värld

Ej av dess vise funnet

Ej av dess hjältar vunnet

Välsignad vare han

Som kom i Herrens namn

Den tron som han bestiger

Är i hans Faders hus

Det välde han inviger

Är kärlek blott och ljus

Hans lov av späda munnar

Blott nåd och frid förkunnar

Välsignad vare han

Som kom i Herrens namn

Jerusalem är öde

Dess tempel fallit ner

Dess präster äro döde

Dess spira är ej mer

Men Kristi rike varar

Och sig alltmer förklarar

Välsignad vare han

Som kom i Herrens namn

Skriva bok?

Jag har skrivit på ungefär det här sättet i knappt fem år nu. Först var det ”Jesusbreven” via epost, sen var det den radikal-reformatoriska bloggen, och det senaste året Stigen. Under den tiden är det rätt många människor som har tyckt att jag borde skriva en bok, inklusive ett antal personer som jag har förtroende för. Hittills har det inte blivit av, mycket på grund av en handfull etiska dilemman involverade i detta, framför allt följande:

   1. Ta betalt för Budskapet. Att ta betalt för det befriande budskapet tycker jag är absurt, och det strider på djupet mot mina fribaptistiska och socialistiska värderingar.

  2. Monologen. Dialog är centralt, tycker jag, och detta kan tyckas svårt i bokformatet.

   3. Skogsskövlingen. Vill man ju inte bidra till, i varje fall inte för att sprida ordet.

   4. PR. Vill jag inte lägga pengar på.

   5.  Bokformatet känns ”slutet” och cementerat. Vart är det öppna – resan och utvecklingen i bokformatet?

Men nu har jag en idé som möjligen skulle kunna kringgå dessa dilemman. Kanske skulle jag samla ihop ett antal texter från denna skriv-period i mitt liv och trycka upp boken själv via något print-on-demand-ställe. Om det handlar om bloggtexter så kan i så fall boken både visa på processen, och samtidigt blir det möjligt att hänvisa till bloggen för dom samtal och diskussioner som förts. En tanke är också att låta boken ”kosta” (endast) ett löfte om att ge bort två böcker ur sin bokhylla till någon som har användning för dom, på så sätt kanske boken i det stora hela inte skulle bidra till att fler träd fälls. PR-frågan kanske är ett mindre problem, jag har inga problem med en mycket ringa spridning (a la 50-100 ex), så länge texterna når åtminstone några nya människor.

Nu undrar jag;

-vad tror ni om denna idé?

-skulle du vilja bidra ekonomiskt till det här lilla projektet? Att jag får löfte om åtminstone några tusen kronor är nog en förutsättning för att det ska bli av. Vill du vara med på det sättet så får du gärna dra iväg ett mail och tala om hur mycket du skulle vilja bidra med. (epost(a)jlundstrom.se)

Små steg och stora steg

”Tove” kommenterade min post i fredags och menade att vi inte bara behöver ”små steg” utan också drömmare, spurter och små försök att faktiskt störta systemet. Kommentaren gjorde mig glad, och fick mig att känna ett behov av att nyansera mitt kanske alltför nyanserade inlägg i fredags.

Systemet måste bort, innan allt går åt helvete. Det kommer inte att försvinna i tid utan människans medverkan. Och att börja sopsortera eller vara lite vänligare mot sin granne kommer inte att vara tillräckligt.

Frank Fenner, världsledande forskare som bland annat anses ha innehaft en nyckelroll i utrotandet av smittkoppor, dog härom veckan, 95 år gammal. I somras gav han en av sina sällsynta intervjuer i The Australian. Människan, menade han, går mot sin undergång i och med dom effekter på världen som industrialismen inneburit. Det är, enligt honom, redan för sent. Inom 100 år kan mänskligheten vara utrotad.

Jag kan inte bedöma om han har rätt, men alla tecken tyder på att varningen inte kan eller bör viftas bort. ”Katastrofen, den kommer” som Noa sa på Curt och Rolands frikyrkoklassiker ”Tidsmaskinen” en gång i tiden. Regnbågen till trots behöver det byggas en ny ark av alternativ livsstil som kan bli räddningen för människan och den biologiska mångfalden. Och kanske är det redan för sent.

Därför behöver vi inte bara små steg. Vi behöver människor som bokstavligt och bildligt lämnar hela sitt gamla liv i sökandet efter det nya. Vi behöver gemenskaper som lever tillsammans och som lovar hela livet för kampen. Vi behöver göra oss av med lönearbeten, bankkort, mobiltelefoner, droger, internet, bilar, TV-apparater och lyxkonsumtion. Vi behöver människor som bygger kojor i skogen och lär sig leva utan el, internet, pengar och andra ohållbara uppfinningar. Vi behöver människor som ställer sig framför ondskan, och som fysiskt attackerar dom destruktiva strukturer och krafter som håller oss fångna, med risk för långvariga fängelsestraff. behöver människor som återerövrar färdigheter i att på hållbara sätt finna och producera föda,boende, kläder och redskap med sina egna händer.Vi behöver människor som provocerar och skakar om med ett verkligt radikalt budskap, och som inte tröttnar. Vi behöver människor som envetet sätter Kampen före lojaliteten till familj och anhöriga. Vi behöver människor som älskar till döds. Vi behöver sjumilakliv.

Men också små steg och det jag skrev om i fredags.

Tror jag, vad tror du?

Länkarna

-Här om dagen dumpstrade jag en fullt fungerande dammsugare. Här har jag dock min överman. Hela hus av skräp. (Tack till Josef för tipset.)

-Arne Rasmusson om svensk vapenexport och Jas-till-Sydafrika-affären.

-Döda jul-kalkonen (eller kanske julegrisen) själv, istället för att lita på djur-fabriken? Inte om Nekeisha får bestämma i varje fall. Viktig diskussion i kommentars-sektionen också.

-En (ganska lång och lite snäv) men informativ berättelse om anarko-syndikalismen, som mynnar ut i explicita uppmaningar till ömsesidigt lärande mellan anarko-pacifism och anarko-syndikalism.

-Från tuben/BBC via Bondjäntan. Framtidens jordbruk och systemets ohållbarhet. Snyggt, lätt-tillgängligt, tydligt, personligt. Missa inte denna dokumentär! (Svärd till plogbillar, men vad gör vi med plogbillarna…)

-”Evangelium” enligt Sojourners?

-Del 2 i Dans serie om NT och våldet. En del överraskande vändningar för vissa, möjligen. Eller vad sägs om att Paulus skulle ha varit mer konsekvent icke-våldslig än Jesus?

-FBI lägger ned utredningen om den här djurbefrielsen. Gött. (Från Negotiation is Over.)

Kommentera gärna! Tips på liknande mottages tacksamt.

Vad bör göras?

Så, när man då sett och känt systemets destruktiva hjärtslag, och sin egen insnärjdhet däri, vad bör man då göra?

En frestelse, tror jag, är att tänka quick fix. Istället bör man nog bereda sig på att systemet kommer att bestå tills vidare. Och detta innebär i sin tur att man kan glömma det harmoniska livet, hoppet om Det Perfekta och s.k. snabba nycklar. Bättre då att acceptera situationen och ta upp kampen med en fast vilja till uthållighet och en nykter beredskap på inre och yttre konflikter. Med denna inställning, så är det lättare att samtidigt kunna njuta helhjärtat av det nya liv som börjat spira.

Våra livssituationer, relationer, möjligheter och övertygelser är också på många sätt varierande. Därför tror jag vi systemfrånvända tjänar på att acceptera och respektera varandra och undvika rigida jämförelser mellan varandras livsresor. Istället kan vi koncentrera oss på att med utgångspunkt från vars och ens ”här och nu” ta tydliga steg mot Alternativen. Och hellre då ett litet steg i taget, och ibland ett tillbaka, än att rusa in i ohållbara och alltför drastiska tilltag.

Typ så tänker jag. Och jag talar kanske huvudsakligen till mig själv.

Vad tror du? Vilket kan vara ditt nästa steg?

Två-tre evenemang att boka in!

-För fjärde året samlas om gud vill o vi får leva människor intresserade av kristna kommuniteter och närbogemenskaper, den här gången i Örebro den 25-26:e februari. Spana in hemsidan här.

-Den 22/1  kl 11-16 siktar vi på en samtalsdag på temat ”gud och anarkism” i Karlstad. Kontakta universitetsprästen Hans Kvarnström (hans.kvarnstrom (a) kau.se) för anmälan. Ingen avgift, men eventuellt möjlighet att ge ett frivilligt bidrag.

-Vi planerar för en svart-vit närvaro i samband med (en eventuell?) mot-demonstration mot nazisternas årliga Salem-marsch nästa lördag (den 11/12). Om och hur och så är oklart, men man siktar i alla fall på att dra ut med några svart-vita (icke-vålds-anarkism) fanor. Haka på?