Önskade och oönskade bloggteman

Min älskade hustru tycker jag skriver för mycket om aktioner, motstånd, anarki och uppror. Tröttnar inte dom stackars blogg-läsarna på detta? (Och snart kommer det en till sådan post.) Håller du med henne? Har du egna önske-teman eller förslag på saker jag bör undvika att skriva om?

Uppror (där och här)!

Det är rätt att göra uppror. I upproret bryter man med den rådande ordningen och sträcker sig mot en värld av frihet, rättvisa och gemenskap trots att det riskerar den egna säkerheten. Även det uppror som tycks ”ineffektivt” och brutalt slås ned, är en glimt, om än fläckad, ofullbordad och trasig, av Något Annat, och en viktig inspiration och förebild för andra.

Även i Sverige behöver vi uppror. Även här förvisas kännande varelser med regimens goda minne till död och meningslöst lidande. Flyktingar, ofödda barn, djuren. Även här dominerar samma system som skapar klyftor mellan rika och fattiga. Även här döms människor till ensamhet och otrygghet. Även här är det makterna som bestämmer hur vi ska leva våra liv. Givetvis ser förtrycket annorlunda ut i Egypten och Tunisien, men i grund och botten är det samma system, även om det kallas demokrati. Man ska heller inte glömma hur mycket av lidandet som i vårt fall exporteras till dom fattiga långt härifrån. Vår rikedom bygger på utsugningen av andra. Och den som tror att polisen här, till skillnad från i diktaturer, är fredlig och står på rättvisans sida har definitivt mer att lära sig. Redan nu är polisen våldsam, och när makten känner sig hotad på allvar så kommer samma scener att utspela sig här som på gatorna i Egypten.

När jag längtar efter uppror så finns det samtidigt saker jag fasar för. Jag har ingen önskan att se människor skadas och dödas, inte ens våra fiender. (Att härskarnas palats plundras har jag däremot inget emot.) Och jag vill inte ha någon revolution där en ny regim insätts på tronen. Men tyvärr följer allt detta ofta med Upproret. Därför är samtidigt mina känslor för Upproret kluvna. Jag vill ha motstånd, gemenskap, kärlek och anarki. Och gärna uppror. Men inte blodsutgjutelse och skapande av ny-gamla hierarkier. I vilken utsträckning man kan få det ena utan det andra är jag osäker på. Men att uppror skulle vara möjligt helt utan smärta och kaos kan jag åtminstone inte se.

Så hur ska man förhålla sig till sådana här uppror när dom kommer hit? Vad bör vi göra för att stötta dom pågåenden upproren?

Vad känner du?

Läs mer om Egypten: direktuppdatering här, om censuren här, om gatustriderna här, och här, här, här, här. Läs också Det stundande upproret (på engelska här), och glöm inte att läsa kommentarer från autonom media (Yelah mfl). Uppdatering: utvecklingen fortsätter, regimen tycks tappa kontrollen (här, här, här).

Saker jag/vi dumpat

Bil, TV, stereo, mobiltelefon, bank-konto/kort, lönearbete, cykel, kyrkomedlemskap plus ett okänt antal grejer av diverse storlekar och former. (Samtidigt är tyvärr listan på saker jag/vi inte dumpat fortfarande rätt lång.)

Har detta gjort mig(/oss) olyckligare? Knappast. Saknar jag dessa saker? Nej, faktiskt inte.

Ett enklare liv, för din egen och andras skull! Låt oss fortsätta vandringen mot gemenskap, ursprunglighet, närvaro, frihet och kamp.

Vad blir nästa grej som du gör dig av med? Vad är vinsterna med ett enklare liv? Vilka är svårigheterna?

Varför går Gemenskaperna sönder?

Snart är det dags för det fjärde upplagan av den årliga, bredare samlingen för kommuniteter och närbogemenskaper och intresserade. (Anmäl dig här.) Lite extra spännande känns det i år när det är i Örebro, och när vi får gäster från bland annat våra vänner i Church Communities (aka Bruderhof) och Catholic Worker.  För egen del är det samtidigt med viss melankoli jag ser fram emot denna helg. Efter sex år är det nämligen, så långt jag kan se, så att vår kommunitet/närbogemenskap/(hus)församling går mot sitt slut.

När Alternativen byggs så finns det en skörhet som jag tror inte kan eller bör undvikas. Oväntade händelser och katastrofer som krossar en Gemenskap kan inte alltid undvikas, och systemets förföljelse hotar ständigt Gemenskapens framtid och långsiktighet. Samtidigt finns det svagheter som jag tror skulle kunna undvikas.

Idag har vi inte många Gemenskaper på den landyta som dom kallar Sverige. Och dom vi har är i regel behäftade med den sjukdom som innebär att Gemenskapen kommer långt ned på medlemmarnas prioriteringslista. Inte sällan kommer Gemenskapens liv, kamp och strävan kanske först i fjärde eller femte hand för dom flesta. Först kommer familjen (förälskelsen, partners, barnen, föräldrar), sedan karriären och yrkeslivet, därefter kyrkan och så vidare. Ibland i en annan ordning, och ibland givetvis mer ihopflätat och inte så tydligt uppdelat, och allting påverkat av statens och kapitalets andar. Detta menar jag är fallet även i dom flesta ”radikala” grupper. Detta skapar en lojalitetsordning som gör att gemenskaperna aldrig riktigt lyfter och tar fart. Andra saker hämmar och håller helt enkelt tillbaka gruppens utveckling, och det ligger nära till hands att lämna gemenskapen när annat pockar på uppmärksamheten.

Vad ska man göra åt detta? Att moralisera, bli bitter eller försöka frammana mer entusiasm hjälper knappast. Det är inte alltid någons, eller ens gruppens, ”fel”, och ibland kanske en skör grupp är det enda alternativet och något att föredra framför en icke-gemenskap. Men på något sätt tror jag ändå att denna skörhet behöver brytas genom Gemenskapernas praktiker. Historiskt har uthålliga och radikala grupper inte sällan hanterat detta genom att ha en tydlig initiationsrit där man inte bara i ord utan också i praktisk handling vänder sig bort från sitt gamla liv, exempelvis genom att man underställer sig en regel, låter döpa sig, ingår i en egendomsgemenskap eller kommunitet osv. Denna brytning med systemet och vändning i en annan riktning behöver i så fall vara tillräckligt drastisk och på riktigt för att på ett konkret sätt utmana dom andra lojaliteternas plats i våra hjärtan. Men kanske finns det andra sätt.

Jag måste också erkänna att jag ibland betvivlar att vi idag där vi lever kommer att få se några Gemenskaper som bryter igenom till något verkligt radikalt och alternativt. Kanske behövs först ett bredare uppvaknande. Vad vet jag.

Vad tänker och känner du?

Ps. Efter att ha skrivit detta igår såg jag filmen Gudar och människor. Helt otroligt. Det är svårt att tänka sig en bättre film om Gemenskaper, motstånd, icke-våld och efterföljelse. Tack gud.

En idé

Ockupera kyrkan.

Man är en grupp, däribland åtminstone några kristna, som går på gudstjänst en vanlig söndag. Gärna i en större frikyrka där man känner folk sen tidigare. Efter gudstjänsten vägrar man lämna lokalen. Istället ockuperar man kyrkan, hyfsat långsiktigt, och öppnar upp den för hemlösa och marginaliserade. Dom som ockuperar kyrkan eller väljer att ansluta sig efterhand, bestämmer själva tillsammans vilka regler som ska gälla och hur det hela ska organiseras, men man accepterar att ”församlingen” också använder byggnaden. Efter hand uppmuntrar man människor att på olika sätt bidra med mat, kläder och arbetsinsatser. Från början inleder man en dialog med aktuella personer i beslutsfattande position i församlingen, och försöker förklara det från ett kristet perspektiv orättfärdiga i att skydda sitt eget överflöd (i det här fallet en stor kyrkobyggnad som ofta står oanvänd), samtidigt som andra människor går omkring hemlösa och utsatta. Man vädjar också i det längsta till församlingens representanter att inte använda statens våldsapparat för att kasta ut och rättsligt förfölja syskon och utsatta människor.

Detta skulle, möjligen,

a) väcka åtminstone vissa i en etablerad frikyrka

b) ge utsatta människor en fristad, åtmionstone en period

c) träna människor i att organisera sig själva, istället för att lita på staten och olika hjälp-instituationer

d) samla och locka fler att söka guds rike

e) vara en rolig, gemenskapsbefrämjande och utmanande erfarenhet i aktivism och engagemang

f) sprida sig till andra platser och sammanhang

g) gå åt skogen samma dag som det inleds

Vad tror ni?

Några påståenden

Den som inte är förbannad, har inte förstått

Den som inte förlåter, äts upp inifrån

Den som inte riskerar sin egen bekvämlighet och känsla av trygghet, är en del av problemet och inte av lösningen

Den som bara vill satsa på ”resultat” och det som är ”effektivt”, blir en slav under opinionen

Den som bara vill ägna sig åt det som ”verkligen hjälper”, överskattar sin egen förmåga till vattentäta kalkyler

Låt oss leva i trohet till Kärlek och Motstånd, oavsett följderna.

Eller?

Dödens väg

I församlingen har vi i veckan börjat att läsa Didache´, en tidig kristen skrift som påminner en hel del om bergspredikan och innehåller instruktioner för Jesus-lärlingars sammankomster och livsstil. Didaché börjar med orden;

Det finns två vägar: den ena är livets väg, den andra är dödens, och det är stor skillnad mellan de båda vägarna

Senare kan man läsa om vilka som vandrar på dödens väg:

Där går dom som förföljer de goda, hatar sanningen, älskar lögnen, de som inte håller fast vid det goda och rättvisa, de som vakar, inte för att göra gott utan ont. De är långt från ödmjukhet och tålamod, de älskar tomhet och söker hämnd, de har inget förbarmande med den fattige, de bryr sig inte om dem som är tyngda av bördor, de känner inte den som har skapat dem. De är barnamördare, de förgör guds skapelse, de vänder sig ifrån den behövande, lägger bördor på den förtryckte, är talesmän för de rika, dömer laglöst de fattiga, syndar i allt. Mina barn, skydda er för alla dessa.

För några år sedan hade jag nog känt att sådana där människor finns inte. Nu vet jag bättre, för jag har själv mött dom. Alldeles nyligen också.

Min bild från aktionen i Märsta

22:30 igår kväll närmade vi oss förvaret i Märsta i avsikt att stoppa dom tvångsavvisningar till Irak som skulle genomföras under tidig morgon. Från början var vi kanske 50-60 personer, och ytterligare några anslöt senare. Många verkade ha kommit på grund av uppmaningar från bland annat Aktion mot deportation och Ingen människa är illegal.

När vi närmade kunde vi konstatera att uppskattningsvis ett 50-tal poliser hade spärrat av dom båda utfarterna från förvaret. Migrationsverkets ”förvar”, för den som inte vet, är inget annat än fängelser för flyktingar som inte är misstänkta för något brott, men som man bedömer riskerar att avvika om dom får gå lösa. När vi (fredligt) bröt polisens avspärrningar så använde dom omedelbart batonger, och lyckades på så sätt stoppa klungan. Några av oss tog oss runt till den andra infarten, och så småningom var dom blockerande grupperna på båda sidor om förvaret ungefär lika stora.

Därefter följde en lång väntan, med samtal, talkörer och idoga försök att hålla kylan stången. Också några små försök att trotsa avspärrningarna, bland annat då undertecknad förgäves försökte bjuda grönvästarna på finfina dumpstrade mazariner. Efter ett tag anslöt också ett par bilar på respektive sidor som bidrog till att förstärka vår barrikad. En stor del av tiden kunde vi se människor inne på förvaret vinka uppmuntrande i fönstren. Framåt fyra-tiden uppstod en del rörelse bland poliserna, som plockade fram hjälmar och annat och började ladda för insats.

Efter någon eller ett par timmars ytterligare väntan så blir det tydligt att man avser att bryta blockaden på den ena sidan. När vi så småningom förstår att fienderna gripit våra allierade på andra sidan och placerat dom sittande på marken, bestämmer vi oss för att försöka ta oss dit. Jag och en god vän går utmed avspärrningarna (på ”rätt” sida), men blir hejdade av två maskerade poliser med hetsiga hundar som svär frenetiskt åt och över oss (ja, inte hundarna alltså) puttar oss och hotar att ta bort munkorgen på hundarna och bussa dom på oss. Efter att ha försökt att förgäves samtala med dessa skrajsna idioter så återvänder vi, och tar oss istället tillsammans med ett 15-tal andra personer till andra sidan med hjälp av bilar.

Väl på andra sidan händer saker ganska snabbt. Nästan omedelbart när vi kommit fram och knappt hunnit börja bilda kedja, kommer två personbilar i hög fart och åker slalom mellan oss för att komma förbi. Sidan av den ena bilen touchar mig, men jag undgår i alla fall att bli överkörd. Därefter försöker flera bilar bryta sig igenom blockaden, och lyckas också med detta eftersom polisen pucklar på oss där vi sitter och släpar bort oss med hjälp av slag, knuffar, batonger och pepparsprej. Ganska snart därefter, runt klockan 06:00, inser vi att slaget är förlorat och folk börjar droppa av. Polisen hinner dock med att ge sig på en tjej med batonger och trycker ned henne hårt med ansiktet mot asfalten.

Den här gången lyckades systemet med sitt förtryck. Uppenbarligen är man beredd att på det här sättet med våld och tvång skicka människor till lidande och potentiell död, även om det innebär att man behöver skada andra människor på vägen. Det är extremt nedslående, och jag blev väldigt missmodig av våldsamheten och hatet  i polisens ögon. Så små människor, och så rädda. Stackare. Samtidigt var vi, tror jag, fler än någonsin som slöt upp i Göteborg och Stockholm för att gå emellan och försöka stoppa statens våldsamheter, och motståndet var helt klart på allvar. Må vi bli ännu fler och ännu mer bestämda i denna kamp i alla dess former!

Kamp mot stat och kapital, ingen människa är illegal!

(Läs mer: Dagen, och här, och om Kristen Underjord-Elof från aktionen i Göteborg här, SvD, DN, Aftonbladet, Rapport, SVT debatt. Här fastnade visst jag och bror på bild.)

Vad ser du fram emot?

Min helvita månad har lett mig till att reflektera en del över vad vi ser fram emot och längtar efter. Dom kvällar jag är hemma och vi inte har något speciellt inplanerat, så brukar jag fram emot åtta-snåret börja planera för att gå ned i varv efter att hushållsbestyren är klara och barnen nattade. Inte sällan har jag då förmånen att få sitta ned och samtala lite med min hustru och/eller min bror i lugn och ro, eller kanske kolla på någon dokumentär på SVT Play eller liknande. Men härom kvällen slog det mig hur viktig jag upplever kaffe-muggen och dom två pepparkakorna för denna njutning. Det blir liksom inte samma grej utan, känns det som.

Jag undrar om det inte är så att många av oss längtar efter saker som bryter av mot vardagslunken. Vi sätter upp små mål som vi sen mentalt tar vår tillflykt till. Inte bara drogerna då, utan också andra saker som egentligen inte är självklara rättigheter – semester, media, resor osv. På så sätt är vi ofta på flykt från den verklighet vi befinner oss i, och slipper på så sätt också ta tag i dom förändringar vi vet skulle behöva ske i våra liv.

Min fundering är också om inte dessa saker som vi så mycket ser fram emot och längtar efter egentligen säger mer om oss än vi vill tro. Tänk om det är så att det är det jag längtar efter som avslöjar vad som egentligen är viktigt mig? Skrämmande tanke.

Men är livet verkligen meningslöst  och grått utan dessa flyktmedel, som det ibland känns? Min tro, och också erfarenhet, är att det inte är så. Vi är lurade, och vi lurar oss själva. Avstår vi åtminstone ibland från flyktmedlen så tror jag att vi också kan upptäcka glädje och tillfredsställelse mitt i det gråa och vanliga.

Hur blir vi bättre på att njuta av sådant som inte utgör en flykt från vardagslunken? Hur kan man träna sig på att njuta av och se fram emot saker som gemenskap, vardagliga naturupplevelser och engagemang för djuren, miljön och andra människor utan att droger, media och eskapism står i centrum?

Vad tänker/känner du om detta?

Fostran o försoning i Gemenskaperna

Stefan Swärds inlägg om det han kallar församlingstukt, med anledning av intervjun med pingst-ledaren Pelle Hörnmark i Dagen, har fått en del följdverkningar i bloggosfären. Hundratals kommentarer hos Swärd (även om dom flesta verkar vara av samma gäng), men också egna poster hos Kolportören, Götabrobloggen, Tankar i Natten, Fjärde väggen, Hela pingsten mfl.

Jag vill med anledning av det som sagts och inte sagts slänga in följande påståenden i diskussionen;

   -Alla församlingar är inte Gemenskaper. I klassisk baptistisk/anabaptistisk teologi så hör församlingsfostran ihop med dopet, och dopet är en tydlig överlåtelse till en alternativ gemenskap och dess praktiker och anda. Motsvarande är fallet även inom kloster, även om initiationsriten är en annan. Det är i dessa och liknande sammanhang (tex kollektiv, kommuniteter, anarkist- och motståndsgrupper) som fostran hör hemma anser jag, och inte i institutioner med sin opersonlighet, brist på gemenskap och hierarkiska ledarskap. Därför föredrar jag nog att etablerade församlingar rör sig mer åt folkyrkohållet, snarare än att börja tillämpa godtycklig ”församlingstukt” som då ofta eller alltid får karaktären av destruktiv maktutövning.

   -Matteus 18 handlar om försoning. Det är trist (och avslöjande) att så många fortfarande envisas med att avsluta citatet från Matt 18:15 i vers 17 eller 18, eller på sin höjd vers 20. (Ja, du måste ta fram Bibeln och kolla själv.) Om vi bryter innan vers 19 så missar vi att detta är en process som handlar om överenskommelse i församlingen, det är inte ett redskap för en grupp maktlystna, ofta manlige, ledare. Och missar vi Petrus fråga och berättelsen från vers 20 så missar vi också att själva poängen i sammanhanget är hur mycket vi ska förlåta. Fostran är inte centrum i sammanhanget, och ännu mindre ”tukt”, utan försoning.

   -Gemenskaperna ersätter staten. Om fostran i Gemenskaper alls ska vara riktigt intressant, så tycker jag dom måste utgöra ett tydligt alternativ till den rådande ordningen. Det innebär i sin tur att det bör finnas en överenskommelse om att man inte tar till våld mot varandra i gruppen, dvs inte ringer efter människor med vapen om någon gör fel. Jag håller med Fjärde väggen och Tankar i natten i kritiken av Swärds exempel med hustrumisshandlaren, i detta fall borde församlings ingripande vara betydligt mer distinkt och direkt än det Swärd beskriver. Men jag tycker, och detta säger jag med bävan, ändå inte att man ska ta till (statligt) våld mot den felande. När jag kritiserar fängelser så frågar folk ofta ”men vad är alternativet”? Alternativet till våld och bestraffning heter församlingsfostran.

   -Fostran och öppenhet utesluter inte varandra utan förutsätter varandra. Bara en nära, fungerande gemenskap kan vara sant och uthålligt öppen och gästfri mot andra människor, i synnerhet dom fattiga och marginaliserade. Jag tror på en disciplinerad, överlåten Gemenskap där merparten av gruppens praktiker är öppna, inklusive måltidsgemenskapen (”Herrens måltid”). Det bör dock finnas tillfällen för avskiljdhet och intern diskussion.

Typ så.

Kommentarer och tankar? Diskussionen får för min del gärna vara långsam och pågå en vecka eller något, i synnerhet som jag är borta fredag morgon – lördag mitt på dagen.

Till Dig, icke-kristna läsare

Finns Du där? (Och då menar jag inte post-kristna…) Det är något jag undrar rätt så ofta. Några av er finns, det vet jag. Men är ni verkligen bara, ungefär, en?

 Jag skulle behöva din hjälp med någon av följande saker:

   1. Ge dig till känna. Kan du inte bara skriva en kommentar och ange ditt förnamn eller nåt, om det är så att du emellanåt läser den här bloggen? Jag skulle gärna vilja veta om det finns ett gäng icke-kristna/ickekyrkliga läsare, eller om det är som kommentarerna tycks visa, att minst 95% av läsarna är kyrkliga/post-kristna.

   2. Ge ett råd   om hur du tror att jag skulle kunna locka fler icke-kristna till kommentarsfältet, kanske i synnerhet anarkister. Vad göra? Alla typer idéer och tankar, även ofärdiga, extremt välkomna.

Det går bra att kommentera posten hur länge som helst. Jag blir mycket tacksam för alla kommentarer.

Till Dig, kvinnliga läsare

Finns Du där? Det är något jag undrar rätt så ofta. Några av er finns, det vet jag. Men är ni verkligen bara, ungefär, fem?

 Jag skulle behöva din hjälp med någon av följande saker:

   1. Ge dig till känna. Kan du inte bara skriva en kommentar och ange ditt förnamn eller nåt, om det är så att du emellanåt läser den här bloggen? Jag skulle gärna vilja veta om det finns ett gäng kvinnliga läsare, eller om det är som kommentarerna tycks visa, att minst 80% av läsarna är män.

   2. Ge ett råd   om hur du tror att jag skulle kunna bryta ned ”mansväggen” i kommentarsfältet. Vad göra? Alla typer idéer och tankar, även ofärdiga, extremt välkomna.

Det går bra att kommentera posten hur länge som helst. Jag blir mycket tacksam för alla kommentarer.

Förklara gärna

På väg att återhämta oss från en hyper-intensiv magsjuka, tillbringade vi ett par timmar igår med SVT:s Världens konflikter. Jag kan tyvärr, för alla som önskar jag någon gång skulle komma på bättre tankar, inte säga att det gjorde mig mindre anarkistisk i min världsuppfattning.

Men ni får gärna argumentera för varför eller hur följande saker kan vara något positivt, eller något möjligt att reformera och göra något företrädelsevis gott och livsbejakande av;

-Patriarkat.

-Oljeutvinning.

-Nationalstater.

-Imperier.

-Arméer.

Jag säger. Bort med sånt, och låt oss börja idag. Vad säger du?

Måttlighet eller straight edge/absolutism?

Från och med nästa vecka har jag för ambition att ha en vit månad. Hel-vit. Ingen tobak, ingen alkohol, inget kaffe, inga sötsaker. Drogandet binder oss vid den rådande ordningen, tror jag. Genom drogkonsumtionen så stöder vi kapitalistiska strukturer som skadar och dödar mängder av människor, samtidigt som drogerna hjälper oss att härda ut i en acceptans för systemet. Varför göra motstånd när man kan få sitt kaffe, lösgodis och några glas vin? Och inte sällan leder drogerna till dom välbekanta ständiga upptrappningarna, hälso-problem och en känsla av ofrihet.

Men det finns ju också argument åt andra hållet. Att droga måttligt förgyller livet litegrann, och kan rätt använt förstärka gemenskapen. Och att köra straight edge-linjen leder lätt till fyrkantig moralism och onödiga barriärer mellan människor.

Så vad tycker du? Jag är mycket intresserad. Absolutism eller måttlighet? Varför? Eller ska man skilja på drogerna och i så fall på vilka grunder? Eller har du andra infallsvinklar eller känslor kring detta?

(Uppdatering. Efter att ha skrivit texten så lyssnade jag idag på Zerzans (anarko-primitivisten) radioprogram, där personerna i programmet efter drygt 32 minuter kommer in på frågan om alkhololens starka inflytande och begränsning på anarkist-rörelsen.)