En fantastisk helg

Kan det månne vara en dröm?

Helg för kristna kommuniteter och Gemenskaper i Örebro med 120-130 personer. (Flera av samlingarna och seminarierna finns att se här.)

Ett stort antal kommuniteter, kollektiv och närbogemenskaper representerade.

Arbete, gemenskap, Jesus-middag, glädje, utmaningar, tidebön. Och mängder av samtal och möten.

Medverkan av Mariadöttrar, Catholic Worker och Church Communities (AKA Bruderhof).

Scott från Catholic Worker Farm på hembesök och två par från Bruderhof som gäster, varav ett par som nattgäster tre dygn.

Samtal och seminarier om bland annat anarkism, dumpsterdiving, motstånd, aktioner, egendomsgemenskap, livstidslöften, arbete och bön.

Demonstration (utan tillstånd förstås) mot tvångsavvisningarna med 70 personer från Stortorget till polishuset med slagord, ljuständning, bön, stilla stund och apeller.

Och alla dessa människor, med gudsriket, efterföljelsen av Jesus från Nasaret, och längtan efter gemenskap och ett alternativt liv i fokus.

Helt otroligt. För fem år sen hade jag knappast kunna tänka mig den här utvecklingen. Kanske är allt möjligt ändå. Allt stort har från början varit litet.

En fis i rymden?

Kanske kan man få intrycket av den här bloggen att jag tror att vår insats verkligen spelar stor roll. Att om vi bara engagerar oss så är det inga problem att uppnå en befriad värld där staten, kapitalet och industrialismen är ett minne blott, och där vi istället lever i fred och gemenskap. Och ibland, är jag rädd, framstår det nog också som om jag betraktar mig själv som en potentiell hjälte eller kanske en radikal-reformator, nytänkare eller revolutionär.

Det man bör betänka när man hör mina appeller för engagemang och tal om anarki och rättvisa och guds visions slutgiltiga seger, är nog att detta också är jag som försöker övertala mig själv. För inte sällan både känner och tror jag att våra och mina insatser, med skriftens ord, är meningslösa. Att det går åt helvete med eller utan vårt engagemang. Jag har nära till melankoli och deppighet, något som under min gymnasietid tog sig uttryck i suicidala tendenser. Och när det gäller min självbild så undrar jag om det inte ligger en del i det jag läste i någon berättelse av John Ajvide Lindqvist härom dagen, att mobboffer ofta pendlar mellan megalomani (storhetsvansinne) och självförakt.

Vid en skogspromenad igår stannade jag och iakttog en hackspetts idoga arbete. ”Se på fåglarna”, var det ju någon som sa en gång. Och jag drabbades av en känsla av att ungefär exakt så där stor är jag, och ni andra, i förhållande till världen. Varken mer eller mindre.

I stort sett ingenting annat än en fis i rymden. Spröd och nästan omärkbar. Men dock en ganska vacker fis.

Så låt oss därför fortsätta hacka våra hål i civilisationens träd, så länge det går. För detta är vi skapade. Och låt oss sedan vila ut i guds famn.

Vad jag tror om det ena och det andra

Varning: långt igen.

I samband med mina två senaste poster så är det ett antal personer som velat att jag ska gå igenom ett tros-test. Andra har inte ens tyckt att det är nödvändigt utan har dragit sina slutsatser direkt. Att jag värjt mig för tros-testet har att göra med att jag inte velat att diskussionen ska handla om min teologi, utan om Fyrke och EFK. Men jag förstår faktiskt tros-test-impulsen och har själv utsatt många människor för sådana genom åren, både hemligt och öppet. Inte minst när jag själv omfattade Fyrke. Och inte så få gånger har jag blivit irriterad när det känns som om folk inte vill stå för sina åsikter, eftersom man är rädd för konsekvenserna. Jag kan heller inte se annat än frågorna är ärligt menade, och ingår i en slags försök att (utifrån sina ramar) förstå.  Dessutom vet jag att jag själv blir tacksam när människor svarar ärligt på dom frågor man ställer. Så därför kommer här några svar på dom frågor som ställts. Det går bra att lägga till fler frågor. Jag vill också säga att jag är ledsen att jag inte alltid kan svara kortfattat ”ja” eller ”nej”. En fråga kan också vara fel ställd (typ ”har du slutat slå din fru?”) och längre svar är inte alltid ett försök att krångla, slingra sig eller spela politiker… Flera av svaren nedan är jag också mer eller mindre osäker på. I det nedanstående utgår jag från Sefasts formuleringar.

-Är du/ gillar du homosexualitet?

Jag är inte homosexualitet, och jag kan inte säga att jag gillar homosexualitet i allmänhet, lika lite som jag gillar heterosexualitet i allmänhet. Däremot har jag i stort sett inte mer problem med samkönade äktenskap än jag har med heterosexuella dito (jag tycker celibat, om detta är möjligt, är att föredra för alla kristna). Dom fem-sex bibeltexter som brukar anföras i debatten tycker jag inte kan användas på samkönade äktenskap, eftersom detta av allt att döma är en ny företeelse. Det finns också andra bibeltexter som är relevant för ämnet men alltför sällan används, exempelvis Gal 3 som utmanar könsdistinktionerna. När det gäller min egen sexualitet så tycker jag det ligger en del i Kinseys gamla uppfattning om att människor inte är entydigt det ena eller det andra. Jag har för mig att han har en sexgradig skala där 6 är enbart homosexuell (känner bara dragning till mskr av samma kön) och 1 heterosexuell. I så fall skulle jag kategorisera mig själv någonstans i trakterna 1-2.

-Anser du ”sex före äktenskapet” förenligt med bibelns lära?

Nej, eftersom jag tycker skrifterna oftast framställer det som om samlaget är det som konstituerar ett äktenskap. Den man ligger med blir man ett kött med. Men annars har jag nog en ganska konservativ syn på detta (med vissa tvivel), jag tycker det är bra att ligga med så få människor som möjligt, och därför att vänta med sexet tills man kan investera i en relation for life. Mitt motiv till denna hållning är möjligt annorlunda än den klassiska, det handlar för mig framför allt om att begränsa antalet lojaliteter och att rikta sina begär åt rätt håll (guds rike).

-Tror du inte på helvetet?

Nej, det gör jag inte. Uttrycket Gehenna betyder ”Hinnoms dal” och är en plats utanför Jerusalem förknippad med brinnande soptippar och avgudaoffer. Det är alltså en metafor för perversion och/eller förstörelse som Jesus använder. En evig tortyrkammare tycker jag är totalt oförenlig med guds kärlek såsom den uppenbarats i Jesus.

-Tror du inte att ”Jesus är enda vägen till Gud”?

Det beror på ganska mycket vad man menar. Men jag lutar nog åt ett ”jo”. Den väg som Jesus vandrade är den enda som leder till den nya världen, till guds rike. Sen tror jag att människor kan gå Jesus-vägen utan att känna till Jesus från Nasaret.

-Tror du att ”Bibeln är Guds Ord”?

Nej. Jag tror att Jesus från Nasaret är guds ord. Bibeln är viktig eftersom den skriver fram Jesus och den berättelse som Jesus är en del av. Men Bibeln är skriven av människor och innehåller spänningar och motsägelser och alla (även fundamentalister) tolkar och väljer var man lägger betoningarna.

-Tror du inte att ”tron” är det som ”räddar”?

Nej. Inte ”tro” som vi använder ordet. Grekiskans ord kan däremot översättas både med trohet och trofasthet, och inkluderar därför livet och inte bara hur man tänker. Jag tror att efterföljelsen, vandringen på Jesus väg, är det som befriar människor.

-Tror du inte att Jesus dog istället för oss och tog Guds straff på sig på korset?

Absolut inte. Jesus dog inte istället för oss. Alla dör ju, och tolkningarna om att det handlar om någon annan död tycker jag är krystad. Jag tror inte heller att Jesus tog Guds straff på sig, gud är inte en tyrann a la Gadaffi som behöver straffa människor för att upprätthålla sin egen ära eller nåt. Denna punkt är också extra intressant eftersom straff-borttagarläran enligt många teologer är ett relativt nytt påfund (protestantismen).

-Tror du på jungfrufödelsen?

Nej. Men det är inget jag utesluter. I NT finns bara två texter som, möjligen, talar om junfrufödelsen, nämligen Matteus och Lukas. Och läser man dom berättelserna noggrannt och öppen för att det kan finnas andra sätt att tolka berättelserna än jungfru-konception, så är inte heller dom entydiga. I övrigt verkar inte Paulus känna till jungfrufödseln, eller åtminstone inte tycka det är viktigt (”född av en kvinna”, Gal 4), och flera andra texter tycks tala emot denna lära, tex Johannes (”Josefs son”) och Hebreerbrevet (han blev människa på samma sätt som vi). Ignatius (ca 110) driver dogmen tydligt, men något som kanske också tyder på att den inte omfattades av alla.

-Tror du på livet efter döden?

Om det finns ett liv efter döden så är det framför allt ett liv efter ett liv efter döden (som NT Wright uttryckt det). När man dör då hamnar man i graven. Jag tror inte på något medvetet mellantillstånd eller att människan har en själ som kan frikopplas från kroppen. Hoppet om uppståndelsen däremot, omfattar jag ibland, och då med bävan, och ibland inte.

-Tror du inte på ”Jesus fysiska uppståndelse”?

Jag tror på uppståndelsen, och ser ingen anledning att i detta fall bättra på skriftens utsagor med ordet ”fysisk”. Uppståndelsen kärna är för mig att det liv Jesus levde och den ande som uppfyllde honom inte kunde besegras genom döden, utan fortsätter i och genom församlingen, hans kropp.
-Tror du inte att Jesus gick på vattnet?

Nej. Men det är inget jag utesluter. Berättelsens poäng är Jesus över kaosmakterna, inte att Jesus var en troll-karl.

-Tror du inte på treenighetsläran och Jesus gudom.

Nej. För mig är det centralt att Jesus var en människa som vi, eftersom själva anledningen till att jag är attraherad av Jesus är att han visar på ett alternativt sätt att leva som också vi kan ta del av. Inte heller kan jag se att treenighetsläran stöds av skrifterna, även om jag kan se hur vissa texter innehåller ansatser som gick att leda vidare i den riktningen.

Kommentarer? Fler frågor? Hur tror du? Och ni som ville utsätta mig för tros-testet, vilka är era slutsatser?

Himlagudens död

Otaliga kristna (och andra) väntar och längtar efter att en mer eller mindre allsmäktig gud i himlen ska gripa in von oben och ställa allt tillrätta. Förgäves, misstänker jag allt oftare.

Varför sover du?, utbrister psalmisten i klagan inför gud. Varför har du svikit oss?

Min gud, min gud, varför har du övergivit mig?, reciterar Jesus från Nasaret på korset.

Tänk om Jesus hade rätt? Tänk om himlaguden, han (för det är ju alltid en han) som har kontroll och som när som helst kan bryta in med sina 40.000 miljarder änglar är borta. Sovande. Död.

Tänk om den gud vi egentligen borde sätta vår tilltro till är den livsande och Kärlek som finns här och nu, inom oss och i allt omkring oss?

Tänk om tronen i himlen är tom?

EFK och fyrkantsevangelikalismen

Varning; långt och ganska internt.

Evangeliska frikyrkan är det baptistiska frikyrkosamfund där jag har dom flesta av mina kristna vänner och som vi också tillhört i fem-sex år och samarbetat med betydligt längre. EFK, från början kallat Nybygget – Kristen samverkan, är även huvudman för Örebro Teologiska Högskola där jag studerat fyra år. Här finns  människor jag respekterar djupt, och en intressant historia, spännande initiativ och dynamiska sammanhang.

Under den tid jag levt inom eller nära EFK så är det mycket som har pyrt under ytan. Det finns spänningar och oroshärdar som emellanåt blommar ut i öppna konflikter. Inte sällan har Stefan Swärd varit inblandad, och ofta har antagonisterna på andra sidan varit ledande personer inom antingen Saron-församlingen i Göteborg, Örebro Missionskola/tidskriften NOD eller festivalen Frizon. Den gångna veckans konflikt mellan Joachim ”Kolportören” Elsander och Stefan handlar därför om så mycket mer än helvetet, och återspeglar en spänning som kommer att finnas kvar, trots dom inblandade personernas ödmjuka böner om förlåtelse.

Min subjektiva beskrivning av en av EFK:s viktigaste spänningar ser ut som följer. Samfundet domineras av fyrkantsevangelikalismen (hädanefter kallad Fyrke) a la Stefan (”Jobbar med bok om helvetet, välkomna till Elim”) Swärd (fd ordförande och ivrig bloggare och mediaman) och Anders Blåberg (Missionsdirektor). Fyrke innebär i korthet att det finns en ”klassisk kristen tro” som sett likadan ut i ”2.000 år”. Denna klassiska kristna tro innebär bland annat, och inte minst, att man tycker rätt om ett antal frågor. Man ogillar homosexualitet och ”sex före äktenskapet”. Man tror på ett evigt helvete och på att ”Jesus är enda vägen till Gud”. Man tror att ”Bibeln är Guds Ord”. Man tror att ”tron” är det som ”räddar”, och att hur man lever sitt liv är sekundärt. Så länge man inte super för mycket, bögar och knullar runt, förstås. Man tror att Jesus dog istället för oss och tog Guds straff på sig på korset. Man tror på jungfrufödelsen, livet efter döden, ”Jesus fysiska uppståndelse” och att Jesus gick på vattnet. Man tror på treenighetsläran och Jesus gudom. Man tror på kyrkogång, pastorer, nattvard, gudstjänster och ledare. Och man tror att alla som inte omfattar allt det ovanstående avviker från ”den klassiska kristna tron” och därför står för hot och splittring. Fyrke handlar alltså inte primärt om tex vilken bibelsyn man har, utan om att man förutsätter att alla i samfundet, eller åtminstone ledande personer, ska skriva under på hela detta åsiktspaket.

Samtidigt finns inom EFK numera många, inte minst (men inte enbart) i den yngre generationen som ifrågasätter Fyrke. Detta gör man på olika sätt, men sällan eller aldrig offentligt, utan i sammanhang och med personer som man känner sig trygg med. En del, men säkert ganska få, ifrågasätter hela det ovanstående paketet. Andra är skeptiska eller direkt avvisande till vissa aspekter av Fyrke. Ett dilemma är att Fyrke ofta är helt oförstående och ointresserad av andra tolkningar av den kristna tron. Inte sällan tycks man helt omedveten om att det ens finns något annat än Fyrke, trots att Fyrke i själva verket är en oerhört snäv nisch av den historiska kristenheten. Och när det ändå framkommer tecken på att det skulle finnas något annat än Fyrke inom EFK, då är man väldigt benägen att ta till maktspråk och hot för att tysta avvikande röster.

Fyrkes dominans är extra intressant med tanke på EFK:s historia. EFK är ju samfundet som är en sammanslagning av ett större (Örebromissionen) och två mindre samfund (Helgelseförbundet och Fribaptistsamfundet). Fribaptisterna är enligt min mening kanske den intressantaste rörelsen i svensk kyrkohistoria. Som radikal-baptister fokuserade man på Jesus från Nasaret och hans undervisning, och ifrågasatte mycket av den gängse kristendomen. Dom eviga straffen, Jesus gudom, treenighetsläran, Jesus ställföreträdande offerdöd, acceptansen för krig och vapen, biskopar, avlönade pastorer, teologiska skolor och kyrkans vurm för makt och rikedom är bara några av dom aspekter av kristendomen som huvudlinjen i den fribaptistiska rörelsen avvisade eller förhöll sig skeptisk till i runt ett sekel. Inte så Fyrke, direkt. När fyra av oss i Björken lämnade EFK för några år sedan, så var en bidragande faktor att missionsdirektor Anders Blåberg i lokalpressen använde beteckningen biskop om sig själv. Detta menade vi gick på tvärsen med EFK:s arv och historia. Vi skrev därför ett brev till missionsstyrelsen, men möttes av oförståelse. När jag senare själv hade en epost-diskussion med Blåberg och där försökte föra upp arvet från fribaptisterna så förstärktes oförståelsen. Universalism (tron att alla blir räddade i slutändand) exempelvis ”hör inte hemma i EFK”, fick jag veta.

Jag tycker att det är dags för EFK:are, inte minst folk i ledande positioner, att öppet gå emot Fyrke. Att tyst acceptera att fyrkantsevangelikalismen sätter agendan, eller att ständigt vika sig för hot och maktspråk håller inte. En ”enhet” som förutsätter strutsmentalitet och likriktning är ingen verklig enhet. Fyrke-skeptikerna har också ett ansvar gentemot alla dom som i tysthet ifrågasätter men tror att dom är ensamma eller små-tokiga. Inte så få personer i dom sammanhang jag nämnt har flera gånger påbörjat ett sådant ifrågasättande av Fyrke. Det är bra, men ofta eller alltid så viker man förr eller senare ned sig eftersom man är rädd om ”enheten” eller (må jag ha fel) sin plattform.

Jag längtar efter att någon person i ledande position öppet ska våga säga: Jag tror inte på Fyrke. Här står jag och kan intet annat. Hur länge ska vi behöva vänta?

Kommentera gärna! (Uppdatering fredag. Dagen skriver om debatten idag (och här).

Polisens uppgift

Polisens uppgift är att med hot och våld försvara den rådande ordningen. Omfattningen av det våld som systemet kan tänka sig att använda är obegränsat. Behövs det så skulle dom mycket väl kunna utplåna hela planeten i sitt försvar av makten och rikedomen.

Och det spelar ingen roll om det är i Egypten, Libyen, Bahrain eller Sverige. Dom som på allvar ifrågasätter systemet och i handling sträcker sig efter en annan och bättre värld kommer förr eller senare att upptäcka polisens verkliga uppgift och få smaka på maktens piska.

Ändå är det rätt att göra motstånd. I kampen finns verklig frihet och värdighet, och på Befrielse-torgen överallt under civilisationens förtryckande välde föds den nya värld som till sist ska segra.

Och samtidigt är det rätt att älska. Bakom polisens och militärens rustningar finns det en människa med en berättelse som du och jag inte har någon rätt att avsluta. Och till syvende och sist, om en verklig förvandling ska bli möjlig, så krävs inget mindre än att dessa våra fiender vänder om och själv hjälper till att bränna sina vapen.

Visionen?

Det händer att jag får frågor om vad jag egentligen har för vision. Vad är det vi ska kämpa för?

Frihetliga, fredliga och hållbart självförsörjande Gemenskaper som ersätter systemet.

Ungefär så kanske det kan formuleras. Och hur ska vi nå dit? Ja, jag tror ju att mål och medel hör ihop, därför måste det handla om att redan nu så långt som möjligt leva ut den här visionen.

Väldigt fluffigt, och bara ord, jag vet. Men ändå. Vill någon att jag ska utveckla någon del av ovanstående så gör jag gärna det. Och hur känner du? Är detta en vision du delar, eller inte?

Manifestation mot deportationer nästa fredag i Örebro

Man vill inte tro att det är sant, men myndigheterna envisas med tvångsavvisningar av irakier och andra till platser där deras liv är hotade, och är dessutom beredda att lägga enorma resurser på massiva polisinsatser och våldsamma ingripande mot demonstranter. I veckan har hundratals personer varit delaktiga i blockader i Göteborg och Märsta utanför förvaren (se också min rapport från förra blockaden i Märsta). (Mer om morgonens insats här, och måndagen här.)Vi behöver hålla ut och fortsätta göra det vi kan för att stoppa detta jävulskap. Ska vi lyckas så behöver vi också bli fler som är involverade i detta. Nästa fredag kommer en manifestation att hållas i Örebro i samband med (strax innan) sammankomsten för kommuniteter. Vi tänker då speciellt på dom kristna irakierna. Kom gärna och var med, och sprid informationen! Nedan bifogas det mail som gått ut med information om det hela.

——

Precis innan Sammankomst 2011 börjar (på fredagen den 25e februari) kommer en enkel manifestation mot tvångsavvisningar hållas. Den startar 16:00 vid Engelbrektstatyn (utanför Rådhuset, precis vid Nikolaikyrkan –
http://kartor.eniro.se/m/Ix4rq ) på Stortorget. Därefter vandrar vi gemensamt till polishuset (ca tio minuter promenad) där vår enkla manifestation kommer hållas.

Denna manifestation mot tvångsavvisningar håller vi med särskild tanke på våra kristna syskon från Irak som just un der denna period med tvång och hot om våld skickas tillbaka till en mycket farlig situation. Polismyndigheten är en viktig del i just tvångsavvisningarna och därförväljer vi att ha manifestationen utanför polishuset.

Vid polishuset har vi typ ljuständning, ber Vår Fader och kanske tar upp någon lämplig sång. Kom gärna med idéer, banderoller och plakat. Vi gör detta tillsammans. Manifestationen avslutas vid 17-tiden.
 
Följande text använder vi som ram för själva manifestationen:
 STOPPA TVÅNGSAVVISNINGARNA!

Vi längtar efter en värld fri från förtryck och nationsgränser, där jorden tillhör oss alla och där ingen människa blir instängd eller ivägskickad med tvång och våld. Vi vägrar tro att en sådan värld är omöjlig eller avlägsen.

Inspirerade av denna vision kräver vi ett stopp för alla tvångsavvisningar av asylsökande!

Vi uppmanar också var och en – Migrationsverkets personal, beslutsfattare, polis, journalister och oss ”vanliga medborgare” att tänka om, och att i ord och handling ansluta sig till denna vision och detta krav.

Kom gärna till Stortorget klockan 16.00 på fredagen den 25e! Vi behöver synas och visa vad vi tycker.

Gud, låt ditt rike komma!

Jordens herrar (bokrecension)

Jag vet inte om det finns något etiskt spörsmål som så kan få mina livsövertygelser att vackla som frågan om djurförtrycket. Å ena sidan kan jag inte se några goda moraliska skäl för att spärra in, döda och plåga djur. Å andra sidan kan jag inte se hur det skulle vara möjligt att överleva utan att bidra till detta. Visserligen är jag semi-vegan, men som sådan också väl medveten om att vår överlevnad idag är beroende av ett industrialistiskt system som förutsätter död och skövling för att vi ska få våra soja-bönor från affären, metallen till vår gryta, elen till vår spis och oljan till vaxduken där vi ställer våra tallrikar med sojabönssås. På våra tallrikar finns ingen fisk, men i mina bästa stunder går mina tankar till alla laxar som fått sätta livet till på grund av dammbyggen i älvarna så att jag ska kunna äta i en varm lägenhet. Och så blir våldet något nödvändigt, och allt jag håller kärt med anarki, fiende-kärlek och icke-våld utmanas.

Pelle Strindlund, socialisten, icke-vålds- och djurrättsaktivisten, som jag numera också fått förmånen att börja lära känna som en vän, har skrivit boken Jordens herrar, som kommer ut i dagarna. Boken är en studie i argumentationen för mänskligt slaveri respektive djurförtryck, och Strindlund visar på alla dom slående likheter som finns mellan hur man resonerat till stöd för dessa former av ofrihet och utnyttjande, och på vilket sätt man avfärdat dom som kämpat för frihet.

Strindlund har i mitt tycke skrivit en mycket intressant och initierad bok i ett angeläget ämne. Det är lätt-läst, tillgängligt och välskrivet, och det finns en påtaglig pedagogisk kraft i greppet om frågan som är svår att värja sig mot. Texten är saklig och noggrann, samtidigt som det finns en humoristisk underton som blottar maktens absurditeter och avslöjar kejsarens nakna ända. Det finns i och för sig också ett rationalistiskt drag i Strindlunds sätt att resonera som nog avskräcker en och annan läsare. En mängd citat från nutida kändisar och makthavare som ibland är häpnadsväckande i sin ytlighet varvas med exempel från slaveriförespråkarnas resonemang. En av mina favoriter är när författaren visar på den djurskyddsnationalism som kan få ett antal olika europeiska länders makthavare att avfärda kraven på lindring för djurens lidande med påståendet att just deras land har ”världens bästa djurhållning” eller liknande. På bokens 250 sidor lär vi känna flera aspekter av herraväldets ideologi och många av dom specifika argument som används för förtryckets försvar och mot dess kritiker. Vissa saker kunde ha utvecklats eller saknas helt, exempelvis en diskussion om gränsen mellan djur och växter, och en förklaring av hur vi kan veta vem/vad som känner smärta och om det är just detta som är enda skälet till att inte döda och plåga.

Allra starkast tycker jag Strindlunds bok blir när han betonar att förtrycket av djur och människor är en sammanflätad historia, och att vi därför ytterst sett talar om en enda kamp för befrielse. I mainstream-debatten spelas ju som bekant djurens väl och ve ofta ut mot människans (förment viktigare) livsvillkor. Men i själva verket var det historiskt sett domesticeringen av djur som föregick och antagligen möjliggjorde människans slaveri, något som också visar sig i det faktum att slaveriet inte sällan har förespråkats just genom att beskriva slavarna som djur, och just därför som varelser man kan behandla illa. Slaveri, djurförtryck och civilisation hör alltså ihop.

Strindlunds huvudsakliga problem tycker jag är att han inte följer upp insikten om denna koppling. Tvärtom finns ett slags modernistiskt stråk i texten, både i formen (med fokus på rationella argument), men också i ordval som ”progressiva” och ”bakåt-strävande” som för tankarna till utvecklingsoptimism. Slaveriet har, enligt författaren, avskaffats, och så kan även djurförtrycket avskaffas. Men har slaveriet verkligen avskaffats? Tog det inte bara nya former? Eller vad ska vi säga om att industrialismen också ledde till lönearbete, människohandel och djurhållning av hittills okända proportioner, inklusive klassiskt slaveri i systemets geografiska periferier? Finns det verkligen en rörelse ”framåt” i historien, eller är det snarare industrialismen och kanske civilisationens nedmontering som är vårt hopp?

Jag lämnade Jordens herrar med en ny iver för att fortsätta försöka ändra mitt och andras handlande på ett sätt som utmanar förtrycket för dom icke-mänskliga djuren. Samtidigt måste jag erkänna att frågan fortfarande gör mig förvirrad och väldigt osäker. Ibland på allt.

Se också Jonathans recension.

Radikalare än du

Kan man förespråka möjligheten av ett radikalt liv och en radikal gemenskap, peppa varandra och glädja sig över sina egna och andras små framsteg, utan att fastna i intolerans, jämförelse och radikalitetstävlan? Jag vill tro det. Ett sätt tror jag är att bejaka tanken att människor har olika förutsättningar, berättelser och sociala sammanhang, vilket gör jämförelser väldigt knepiga. Dessutom är vi ju komplexa varelser som kan vara både starka och svaga, friska och sjuka, radikala och anpassade på samma gång. Alla har vi, så klart, mer att lära, och alla har vi våra blinda fläckar.

Vi behöver därför, tror jag, både frimodighet och tålamod i vår strävan efter att bli bättre människor i en skönare värld.

Eller hur tänker du? Kan man kombinera både tolerans och tålamodssträvan?

Kom och hälsa på!

Läser du den här bloggen och råkar vara i Örebro ibland? Kom i så fall gärna och hälsa på! Du är mycket välkommen oavsett om du är en tyst läsare, en sporadisk läsare eller en flitig kommentator och oavsett om du är sympatisör, vän, främling, fiende, man, kvinna eller något annat.

 Just nu är jag hemma rätt mycket, i synnerhet måndagar, onsdagar och torsdagar. Besök gör mig glad, i synnerhet om man får till ett meningsfullt samtal om livet.

Du får också gärna hälsa på i vår kommunitet. Jesus-middag torsdagar vid 17, bibelsamtal tisdagar 20:45.

Maila epost(a)jlundstrom.se så får du en vägbeskrivning!

Utan lönearbete. Ett tanke-experiment

Sen ett och ett halvt år har jag frivilligt levt mer eller mindre utan lönearbete (och utan a-kassa). Samtidigt jobbar min hustru 75%, vilket gör att vi ändå lever ett ekonomiskt bekvämt liv. Men egentligen vill jag ju att fler och så småningom alla ska sluta löne-arbeta och istället ägna sig åt vettigare saker, däribland min hustru. Men vad skulle egentligen hända då? Följ med mig i ett litet tanke-experiment, och hjälp mig gärna med att tänka utanför lådan. Vår situation är ju specifik, men mycket tror jag stämmer in även på andra. Fokus i just denna text blir på hur man ska överleva (det jobbiga), inte på vad man ska ägna sig åt istället (det intressanta).

   1. Inkomsterna skulle tryta rejält. I vårt fall skulle vi fortfarande få barnbidrag (ett par tusen kronor), men det är ju bara typ 15% av det vi har idag. En del utgifter skulle vi kunna skära bort förhållandevis enkelt, men dom stora posterna, mat och hyra, skulle bli klurigare. Mat är kanske den enklaste av dessa, min bedömning är att man skulle kunna komma över tillräckligt med mat på annat sätt än att handla (initialt primärt genom att dumpstra mer). Men vad gör man med hyran?

a) Bidrag? Skulle man kunna överleva på bidrag (försörjningsstöd (”socialbidrag”)/bostadsbidrag)? I vårt fall skulle det bli klurigt, dels eftersom jag som anabaptist inte vill svära eder, och dels eftersom man måste ha varit inskriven på arbetsförmedlingen för att få försörjningsstöd.

b) Tigga? Att tigga kan vara ett alternativ. Jag vet inte hur mycket man kan tigga ihop på gatan, men däremot har man ju vänner och liknande som man skulle kunna be om hjälp. Ganska förnedrande och så, men definitivt en möjlig utväg.

c) Strunta i att betala? Det troliga om man väljer den vägen är väl att man med posten får en uppsägning av kontraktet efter ett tag, kanske redan efter några veckor? Slänger man detta i papperskorgen så kallar säkert hyresvärden så småningom in polisen. (Visst är det intressant att man måste betala för att överleva, annars kommer det personer med vapen och gör hemska saker?) Det ska ju finnas någon slags uttalad politisk vilja att barnfamiljer inte ska bli vräkta, men i praktiken hjälper det säkert inte. Så då blir man utsläpad på gatan (med sitt bohag?), och eventuellt arresterad. Vad är nästa steg?

2. Bostadslös.

Att vara bostadslös är nog i regel krångligare med barn än om man är själv. Vilka alternativ står till buds?

a) Ockupera? Det finns ju många ställen som står tomma och oanvända (inte bara kyrkorna). Problemet är att dom flesta husockupationer i Sverige har varit ganska kortsiktiga. Men möjligen är det enklare om man kommer över något ställe lite utanför stan, helst då där det finns rinnande vatten och öppen spis. Hur troligt det är vet jag inte.

b) Bo hos andra? Det är ju inte så att det är fullt överallt, direkt. Att bo hos andra skulle kunna vara en möjlighet. Möjligen kan man turnera runt lite och bo några veckor på olika ställen. Samtidigt känns det inte jättekul, i synnerhet inte för barnen.

c) Tigga? Kanske kan man få någon vänlig människa att donera eller låna ut en bostad?

d) Bygga? Skulle det vara ett alternativ att på sikt försöka bygga något med hjälp av andra? Det förutsätter i så fall att man hittar en plats där den s.k. mark-ägaren antingen accepterar att man bor, eller inte känner till det. Det förutsätter också, förstås, att man får mycket hjälp av andra. Själv har jag tummen mitt i handen.

e) Joina kommunitet? En annan variant vore att joina en befinligt kommunitet/kollektiv som praktiserar gästfrihet. Jag känner till åtminstone en del sådana där jag inte tror att det skulle vara uteslutet att få bo. Tyvärr är ingen av dom i Sverige, och att flytta så långt är inte så poppis hos mina nära och kära.

Något sådant. Bökigt helt klart, men inte omöjligt. Man skulle nog få anledning att läsa bergspredikan lite oftare i alla fall…

Vad tror du?

Sånt som ska förstöras

Oket som tyngde dem, stången på deras axlar, förtryckarens piska bryter du sönder, som den dag då Midjan besegrades. Stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod, allt detta skall brännas, förtäras av eld. (Jesaja 9:4-5)

Jag ska förinta alla stridsvagnar […] och krigets vapen (Sak 9:9-10)

I Egypten förstörs polisstationer och partihögkvarter. I Frankrike brändes nyligen en administrativ byggnad för ett djurförsökscenter. I Karlskoga och Eskilstuna har Ofogare hamrat på raketgevär och vapendelar. I Holland brände anarkister ned ett fängelse för asylsökande under uppbyggnad.I Örebro sprayar veganer kebab-hak, och anti-deportations-aktivister krossar fönster hos Migrationsverket.

Vad är detta? Meningslöst och ineffektivt våld som skrämmer bort vanligt folk och gör att politikerna slutar lyssna? Med reservation för att jag inte känner till alla omständigheter kring dessa händelser så skulle jag vilja säga nej. Eller åtminstone ett rungande nja.

Det är inte meningslöst. Dödens verktyg behöver förstöras! Kan man göra om dom till något produktivt så är det förstås bättre, men detta alternativ står inte alltid till buds.

Det inte är inte våld. Att fysiskt skada eller indirekt orsaka levande varelsers död, eller hota med sådana angrepp, det är våld. Och sådana angrepp utförs ständigt i oräkneliga antal för att vårt samhällssystem ska rulla vidare. Att skada eller förstöra ett redskap som brukas för förtryck och tortyr däremot är inte våld, utan anti-våld, förutsatt att inga individer skadas.

Skrämmer det bort vanligt folk och stänger det politikernas öron? Ibland gör det det. Inte i Egypten och Tunisien uppenbarligen. Men anpassar vi vårt agerande till vad dags-opinionen, media och politiker vill se och höra så har vi förlorat på förhand. Genomgripande förändringar kommer inte utan att några går mot strömmen, och motstånd är, per definition, impopulärt.

Är det ineffektivt? På kort sikt är det ibland ineffektivt, åtminstone om målet är omedelbar revolution eller liknande. Men jag är övertygad om att det kommer en tid på jorden då det inte längre finns polisstationer, vapenfabriker, industriell djurhållning, flyktingförvar eller Migrationsverk. Må den tiden komma snart, och må vi redan nu på olika sätt vara ett tecken på denna nya värld. Ty ett barn är oss fött och en ödmjuk kung rider fram, en betjänt som kommit för att utplåna ondskans verk.

Fotnötter:

1. Kommentera gärna och säg gärna emot! Jag är mycket intresserad av era tankar och känslor kring detta.

2. Se också diskussionen om detta från veckan på Jonathans blogg.

3. Vill du tampas med välsvarvad och i mina ögon övertygande civilisationskritisk agitation, som också förespråkar väpnat motstånd mot systemet och omfattande sabotage mot infrastrukturen (vilket jag av flera olika skäl inte förespråkar) så rekommenderar jag den här nya och mycket sevärda dokumentären. End: civ. Kommentera/diskutera gärna.

4. Jag är förstås inte ensam om att förespråka ett visst mått av ”property destruction” (PD). PD brukar förknippas med exempelvis anarko-primitivisten John Zerzan som i sitt radioprogram ofta ger exempel på detta under rubriken ”action news”. Från ett kristet perspektiv har bland annat Dan hävdat att PD är en form av ”våld” som kan vara lämpligt för Jesus efterföljare.

Ett slag för monogamin

Tänkte göra åtminstone en av mina bloggläsare ”glad och upprymd” med ett litet inlägg om sex. Om du inte vill se bloggen domineras hädanefter av denne läsares önske-lista så gå gärna in här och önska något själv. :)

I första hand celibat, i andra hand monogami, i tredje hand så få sex-partners som möjligt. Inte så att jag aldrig tvivlar, men detta är vad jag rekommenderar. Varför?

Tro det eller ej, men även i p-medlens tid finns det en koppling mellan sex och barnalstrande. Och vill man bidra till att begränsa den destruktiva befolknings-explosionen med icke-vålds-medel, så underlättar det om man håller igen lite. Och har man barn så tror jag att dom mår bra av att växa upp i en miljö präglad av trogna, kärleksfulla och stabila relationer. Att knulla runt underlättar knappast skapandet av en sån miljö. (En gripande, underhållande och mycket välspelad dramakomedi på temat (med alltför explicita sex-scener).

Vidare är sex en intim kroppslig praktik som knyter starka band mellan människor. Sådana band skapar lojaliteter och upptagenheter som riskerar att ta fokus från kampen och begränsa öppenheten för andra behov i omgivningen. Att begränsa antalet sexpartners tror jag ger bättre förutsättningar för helhjärtat tjänande av det gudomliga.

Med andra ord – ett litet slag för konservatism här. Men säg gärna emot! Eller håll med. Eller spinn vidare.

Still got the blues, Sara! (Till minne av Gary Moores klassiska gitarrsolo (han dog igår)).

Spridda tankar om helande

Berättelser om helande gör mig alltid skeptisk. Jag erkänner. Och det gäller även bibel-berättelserna. Samtidigt är jag rätt övertygad om att det finns läkande krafter som vi i det moderna samhället tappat bort, och som borde gå att återupptäcka. Jag ser heller inga skäl att betvivla att guds helande ande verkade i och genom Jesus från Nasaret på ett väldigt påtagligt sätt. Säkert finns det överdrifter och liknande även i bibeltexterna, men vittnesmålen om Jesus och hans efterföljare som healers är tidiga och väldigt utbredda, och fortsätter åtminstone några hundra år efter Jesus.

Även vissa egna helande-erfarenheter tar jag fortfarande på allvar. Däremot ber jag ytterligt ogärna att människor ska bli botade. Det finns ju faktiskt inte heller så många exempel på sådana böner i NT. Det mesta av mina böner idag är av typen ”låt din vilja ske, låt ditt rike komma”. Jag har svårt för den gudsbild som böner om helande leder till. En gud som ibland väljer att hela och ibland väljer att avstå.

Jag tror också att vi har förlorat viktiga dimensioner av evangeliernas berättelser och reducerat detta till att enbart utgöra övernaturligt fyrverkeri (”vad häftigt!”) eller till endast en fråga om hur man mår. Men i många, om inte alla, bibel-berättelser om helande så handlar det mycket om hur marginaliseringen av sjuka och fattiga människor konfronteras.  I evangelierna uppfattar jag ofta detta som mer centralt än ”undret”. Läs gärna om evangelierna och tänk på detta och det historiska sammanhanget, och fundera över om jag har rätt. Kanske är det i linje med detta en mer trogen tillämpning av helande-texterna att underlätta för funktionshindrades eller ”missbrukares” inkluderande i gemenskapen, än att dra runt på stan och ”be för sjuka”. Och inte heller bör man missa den medvetet bildliga innebörden av många av undren (tex när blinda ser, stumma talar och nedböjda upprättas).

En annan sak som vi i regel glömmer när vi läser evangelierna är det samband som verkar finnas mellan frivillig enkelhet/fattigdom och guds helande kraft. Detta gäller inte bara utsändningstalen (Mt 10 med paralleller), utan även andra sammanhang. ”Silver och guld har jag inte, men vad jag har det ger jag dig. I Jesus Messias namn, stå upp och gå” säger Petrus till den lame tiggaren (Apg 3). För oss är det tvärtom. Är det verkligen en tillfällighet?

Spridda tankar, kanske även motsägelsefulla. Vad tänker du?

Visst gör det ont

Som många socialister verkar Karin Boye ha haft stora förhoppningar på den sovjetiska kommunismen. Men ett besök i Sovjetunionen tillsammans med kamrater ur Clarté ledde till desillusionering. Bevittnandet av dom förtryckande aspekterna av stats-socialismen blev Boye övermäktigt. 1940 skrev Boye Kallokain, den dystopiska boken om sanningsdrogen och den totalitära världsstaten som för övrigt har tydliga likheter med Orwells 1984 (1948). Orwell som ju också hade liknande erfarenheter av socialismen.

I Kallocain uppfattar jag en stark, spirande frihetlig undertext, och en längtan efter att, trots allt, bygga en ny värld. Jag läste ut Kallocain för första gången i helgen, och kom då att tänka på att jag dom senaste månaderna mött en hel liten rad vänster/post-vänster människor i olika sammanhang som börjat tröttna på parti-politik och statssocialism, och istället närmat sig anarkismen och/eller frihetliga perspektiv. Detta inger visst hopp. Kan det vara så att när socialismen mognar, så blir den till anarkism? En smärtsam process, månne, men livsviktig. Födslovärkar, talade Jesus från Nasaret om. Och fanns inte också en kristen andlighet i Boyes diktning, och kanske detta bidragit till Boyes insikt att blott ur smärtan kan en ny värld växa fram?

(Min subjektiva Boye-tolkning kan förstås diskuteras. Gör gärna det. Själv är jag novis på både Boye och poesi och tar gärna del av andras infallsvinklar.)

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.
(Boye läser dikten här.)