Dödlig inlåsning

Idag tog den styckmordsmisstänkte örebroaren, enligt uppgift, sitt eget liv i häktet i Örebro.

Jag tillhör dom som tror att ”onda” människor inte bör avrättas. Oavsett om dom är styckmördare, förtryckare, migrationsministrar eller tillhör Gadaffis armé. Ont bör med gott fördrivas, anser jag. Och i Sverige har vi ju lyckligtvis inte heller dödsstraff. Sägs det, i alla fall.

Men varför dör då människor i svenska häkten och fängelser? Jo, dom ”begår självmord”. Och när det hela ska granskas så riktas uppmärksamheten i stort sett enbart på hur mycket koll personalen hade eller inte hade på den intagne. Ingen verkar ställa frågan hur det kommer sig att det är så pass vanligt för människor att just i häktet/arresten se döden som den enda utvägen.

Det man inte ser är att häktet och arresten är en plats som är konstruerad för att bryta ned människor.

Här blir man inlåst i ett litet rum, ibland i princip dygnet runt, och fråntagen sina kläder, sin frihet, relationerna till sina närmaste, sin värdighet och hamnar i en situation där andra avgör hur och när och i värsta fall om ens mänskliga basbehov ska tillfredsställas. Samtidigt utsätts man genom förhör och rättegång och på andra sätt för pågående tvång, press, hot, manipulation och förnedring. Och detta kan just i Sverige pågå i mycket lång tid, ibland i över ett års tid.

 Detta är inte ett liv man som människa är skapad för, vilket orsakar en enorm psykisk påfrestning. Man blir mör, helt enkelt, och därmed givetvis mer benägen att erkänna och samarbeta med rättsväsendet. Och samtidigt mer benägen att ta till desperata åtgärder för att ta ur sig ur denna belägenhet.

Rättsäkert? Kärleksfullt? Konstruktivt? Ett positivt bidrag till samhällets utveckling?

Tror inte det.

(Se också Förbannade fängelser.)

Nyanserat icke-våld

Kritiken av icke-våldet är ibland frän i anarkistiska kretsar. Se exempelvis den här texten från Negotiation is Over, eller kommentarerna till den här texten om buddistisk icke-vålds-anarkism. Båda färska texter från bloggar jag följer och gillar.

Själv känner jag att det ligger en hel del i den här kritiken, och jag föreslår därför en icke-vålds-kamp med nyanser. Med detta menar jag att vi bör eftersträva att tänka utanför en låda där dom enda kategorierna vi navigerar verkligheten med är Våld och Icke-våld. Dom nyanser jag funderar över är följande. Hjälp mig gärna att tänka kring detta;

1. En snäv definition av våld. Våld är att påtvinga en kännande varelse fysisk skada, eller att hota med detsamma. Att förolämpa, sabotera, operera, ljuga, vara otrogen och röka på mm är inte (i sig självt) våld.

2. En förståelse av att det finns andra problem än våld. Att förolämpa, sabotera, operera, ljuga, vara otrogen och röka på mm kan vara negativt eftersom det finns andra aspekter av verkligheten än Våld och Icke-våld.

3. Bejakande av skillnaden mellan förtryckarnas/systemets våld och mot-våldet.  De som utövar våld i systemets tjänst är våra fiender, medan vi bör visa solidaritet med dom förtryckta och med motståndet, även om dessa använder våld i sin kamp.

4. En levande diskussion om eventuellt nödvändigt/försvarbart våld. Frågan om våld bör inte fungera som ett test på rätt-trogenhet, utan bör vara levande och pågående. Finns det verkligen i alla tänkbara situationer bättre alternativ än våld? Jag vill tro det, men är osäker.

5. Insikt om vår egen våldsamhet. I vårt inre finns våldsamma impulser, och i dom strukturer vi är beroende av för vår överlevnad (staten, kapitaliet, industrialismen) finns oerhört mycket våld inbyggt. En icke-våldslig anarkism måste våga se och angripa detta. Det är inte frågan om att upprätthålla en distinktion mellan människor som är befläckade och obefläckade av våldet, utan om att hjälpa varandra att alla röra oss i en fredligare riktning.

6. Fokus på statens och kapitalets våld. Icke-vålds-aktivister verkar ofta vara blinda för statens våld. Man talar om icke-vålds-kamp men kan utan att tveka aktivt använda sig av statens våldsamma strukturer, exempelvis polis, politik eller domstolar. Detta gör att många icke-vålds-skeptiker med rätta känner sig förvirrade.

Jag vill gärna hålla fast vid fiende-kärlek och icke-våld som något att kämpa för och sträva mot. Våld- och vapenmakt tillhör systemets hjärta, och en annan värld behöver göra upp med detta i grunden. Kampen mot förtryck bör enligt min mening helst vara icke-våldslig, eftersom alternativet till den rådande ordningen annars riskerar att fördunklas. Att separera kärleken och kampen (som man gör när man använder våld mot sina fiender) är, tror jag, destruktivt. Eller åtminstone med tanke på civilisationens historia, alltför oförutsägbart. Osså känns det galet också.

Vad känner du?

Fotnot: jag ser redan en del inbyggda problem här. Hur förhåller sig exempelvis punkt 3 till punkt 6. Den mobbade som kräver skolan på skadestånd, flyktingen som vänder sig till EU-domstolen osv.

Dagens fråga: icke-vålds-aktioner

Det senaste året har jag deltagit i ett antal aktioner riktade mot tvångsavvisningarna, och nästa vecka är det dags igen. Ibland har det hela avlöpt väldigt lugnt, och ibland har det varit mer tumultartat, med mer envist motstånd och en hel del våld från polisens sida. Dessa erfarenheter har känts väldigt viktiga, men har också väckt en rad nya frågor. Nu undrar jag litegrann hur ni som läsare tänker kring detta. Det vore mycket intressant att få höra era perspektiv på detta. Det går bra att svara kortfattat (tex utan att motivera/svara på varför-frågan) eller mer utförligt. Alltså;

1. Gillar du att man ibland använder (olagliga) icke-vålds-aktioner av den här typen när det gäller den här frågan? Varför/varför inte?

2. Skulle du själv kunna tänka dig att delta? Varför/varför inte?

3. Vilket av nedanstående tycker du är/kan vara förenligt med icke-våld/fiende-kärlek? Vilket är du mest tveksam till? Varför? Den tänkta situationen är en blockad eller sit-in/ockupation eller liknande.

a) Hålla armkrok

b) Streta emot

c) Lufta däcken på inblandade fordon

d) Kedja fast sig

e) Fösa-putta

f) Hälla/kasta färg

g) Panga rutor/sabotera

h) Skrika

i) Använda person-kritik

j) Inte svara på tilltal

k) Använda skällsord

l) Vägra uppge identitet

Jag blir glad över alla ärliga kommentarer. Det går bra att fortsätta kommentera på den här posten även om det kommer nya poster.

(Kolla in det här klippet (och här) från en blockad mot avvisningen av en romsk familj i veckan, och iaktta noga polisens (och aktivisternas) agerande. Här finns polisens kommentar till det inträffade. Om det är otydligt av bilderna vad som pågår, så är det alltså utan Migrationsverkets ”förvar” (=fängelse för oskyldiga asylsökande) i Göteborg, där ett antal aktivister med sina kroppar försöker att stå i vägen, gå emellan och stoppa polisens/MV:s fordon när flyktingarna ska forslas bort för att avvisas.)

Två aspekter av bön

Håll i hatten, här kommer en riktig relle-post.

Allt är inte bön, trots att det ibland sägs så, och det finns helt klart dålig bön. ”Ni ber illa”, säger Jakob. Men det finns olika aspekter av bön, och här tänkte jag nämna två. Så sakteliga försöker jag nämligen beta av en del önskningar som kom in här.

Avskiljdhet. Civilisationen bombarderar oss ständigt med sin propaganda, och uppgifter och umgänge med andra människor pressar och stressar. Detta gör oss distraherade och hindrar oss att se oss själva som vi verkligen är och försvårar därför befrielsen. Därför är det nödvändigt att emellanåt kapa inflödet av intryck, att dra sig undan andra människor och uppsöka platser där systemets inflytande är mindre påtagligt. Detta gjorde dom gamla hebreiska profeterna, Johannes döparen, ökenmödrar och ökenfäder, och givetvis inte minst Jesus från Nasaret. Vi kan också, på olika sätt, göra detta.

Jag tror att vi både behöver dra oss undan gemensamt med våra Gemenskaper och enskilt, och jag tror inte att det ena kan ersätta det andra. Avskiljdheten kan vara olika långtgående, det kan handla om att ta en stund i tystnad på morgonen i sitt hem, att gå en promenad själv, att uppsöka skogen eller åka ut på sjön under längre eller kortare tider, att på grund av sitt motstånd bli inspärrad i arresten eller fängelsecellen. (Retreater är inget jag rekommenderar så länge dom kostar tusentals kronor!) Det kan också handla om att tillfälligt skära av vissa onödiga eller nödvändiga distraktionsmoment, exempelvis genom att fasta.

Kanske skulle man kunna tro att avskiljdheten alltid upplevs som en slags oas. Så är inte fallet. Istället är det ofta just när vi tystnar, fastar och drar oss undan som vi på allvar ser den hoper av dämoner som vi släpar omkring på. I larmet och systemets centrum så ser och hör vi dom inte, deras röst drunknar i kakafonin, men i ”öknen” där systemets oväsen är lägre, så visar dom sina fula ansikten och skränar plötsligt mycket tydligare. Kanske är till och med avskiljdhetens primära syfte att brottas med och konfrontera fienden. Ändå är det nödvändigt. Vi är alla skadade av systemet, och att se sina brokiga tankar, begär, destruktiva handlingsmönster och livshistoria i vitögat, och påbörja arbetet för helande, är, tror jag, helt nödvändigt om vi någon gång ska nå en friare och rättvisare värld. Givetvis är avskiljdheten också ibland platsen för galet härlig gemenskap, mäktiga andliga upplevelser och befriande insikter, men det är inget man bör ta för givet.

Kraft-mottagande. I frikyrkan lärde jag mig att be gud om dittan och datten. Allt mellan himmel och jord, gud skulle göra än det ena, än det andra. Och inte sällan fick man känslan att gud skulle göra det istället för oss. Rädda människor, bota dom sjuka, skaffa oss jobb och materiella fördelar, ge oss en framskjuten position, beskydda oss från allt obehagligt. Men dessa böner har mycket litet med Nya Testamentets böner att göra. Här handlar det som jag ser det istället primärt om att öppna sig för guds kraft, så att vi kan förmedla guds kärlek och befrielse. I NT ber man om kraft, mod, vishet, kärlek, om att guds vilja ska ske och guds rike ska komma i och genom oss. Och det softa är att bönens framgång, om man får säga så, inte beror av hur länge man ber, hur snygga formuleringar man använder, eller att man kan dom rätta religiösa åthävorna (se Jesus kritik av detta i Matteus 6). Nej, bönen om kraft har framgång när vi enkelt öppnar oss i tillit (tro) till att modet, styrkan och kärleken som vi så väl behöver faktiskt är inom räckhåll.

Ungefär så om två aspekter av bön. (Det finns förstås flera.) Kommentarer?

Förbannade fängelser

Fängelser skapar fler problem än dom löser.

Poängen med fängelser är inte vård, utan att skapa en illusion av kontroll. Där borta är dom kriminella. Här är dom normala.

Detta är, apropå verkligheten, en falsk bild av densamma.

Tänker jag.

Vad tänker du?

Ps. Om du har möjlighet att gå med i eller starta en besöksgrupp vid någon av anstalterna, eller på andra sätt höra berättelser inifrån fängelserna, så rekommenderas detta. Här en liten berättelse från Tony Olssons blogg från en av julfesterna med den ekumeniska besöksgruppen som besöker Kumlaanstalten.

Sluta bomba libyerna!

Det är korkat att ge människor makten att orsaka massförstörelse med en knapptryckning.

Det enda man vet med säkerhet när man fäller bomber är att oskyldigas blod kommer att flyta.

Militarism är inte en del av lösningen, utan av problemet.

Detta är verkligheten.

Men om man nu ändå absolut inte kan låta bli att bomba, varför inte hellre börja på hemmaplan? Bomba i så fall typ Migrationsverket, polisen, bankerna, Scans huvudkontor, eller Shell istället!

Kulturen och främlingsskapet

Tidsskriften NOD:s nya (dubbel-)nummer har temat Kulturspaning – Gud som föreställning och närvaro. Ett fantastiskt nummer måste jag säga, en riktig fröjd att läsa och iaktta. Och visst finns gud i kulturen, och absolut finns det skäl att göra upp med en ofta inkrökt och kulturdöv frikyrkokristendom (även om man kan fråga sig om detta slag inte vanns för ganska länge sen…).

NOD-numret var så intressant och välskrivet att civilisationskritikern i mig kvävdes under vågor av snygga tankar och träffsäkra iakttagelser, men hon återuppstod snabbt när jag väl la tidsskriften ifrån mig, och en del obekväma frågor trängde sig på.

Människan har ju sjungit, trummat, dansat, berättat ritat i tiotusentals år, även i för-civiliserade samhällen. Men är det inte en skillnad mellan en kultur som är en integrerad del av en nära gemenskap förankrad i sin land-bas och i Livsanden, och en kultur som gör oss till främlingar för varandra och land-basen?

Den förkrossande massan av det vi kallar kultur idag (inklusive bloggande, förstås!), är ju beroende av redskap och instrument som endast kan framställas genom girighets-drivet dödande, förtryck, slaveri och skövling (gruvindustri, elproduktion, fossila bränslen osv).

Och dessutom skapar den en (ibland förkrossande vacker!) pseudo-värld som vi flyr in i och som döljer och fördunklar vårt ohållbara och distanserade sätt att leva.

Därför, samtidigt som vi lyssnar och söker guds sju andar i kulturen, låt oss praktiskt förbereda oss på att den del av dagens kultur-produktion som vi är som stoltast över, måste förpassas till dödsriket om människan och andra arter ska kunna leva på denna jord även i framtiden.

Credo för De Sista Dagars Veliga

Vi tror på en gud

som finns i allt

som andas genom skapelsen

men flämtande, och ofullständigt

som är Befriande kraft och Närvaro

men som också behöver  väckas

Personlig och Inbjudande

men mer än en person

Inom oss

men också utanför och bortom

en gud som är Fråga mer än svar

.

.

Vi tror på en gud

som blivit kropp

i berättelsen om Israel och Jesus

i relationen till dom fattiga och förtryckta

i kampen för det rike som inte är ett rike

i erfarenheten av en gemenskap som lever och äter tillsammans i Namnet

men samtidigt,

en sargad kropp

en ambivalent historia

en ofta missriktad kamp

en fläckad erfarenhet

.

.

Vi tror att kanske så blir allting väl, till sist

eller också inte

ändå vill vi följa, vandra, söka, famla

den gud som vi funnit

och ständigt förlorar

tillsammans ska vi åter ge Dig kropp

genom Anden

med Dig, i Dig, under korsets skugga

Förlåt oss, locka oss och ge oss kraft på nytt

Vi älskar dig,

trots allt och än så länge

Åt helvete – av fri vilja?

Dom som kämpar för att vi ska tro på en gud som har en evig tortyrkammare i bakfickan åt alla som som inte tror på Jesus, börjar förvånansvärt ofta att prata om den fria viljan när dom ska försvara den traditionella helvetes-läran. Även jag har gjort så en gång i tiden. Folk kommer till helvetet för att dom har valt det själva, typ.

Men vem skulle egentligen välja att tillbringa en evighet utan slut i ett slags intensifierat Guantanamo extended?

Och kan verkligen den kristne gudens kärlek och vilja till försoning ta slut?

Älskar inte Jesus gud även sina fiender?

Och är inte kärleken i slutändan starkare än allt vårt motstånd och vår ondska?

Frågorna hopar sig. Vem vågar ta dom på allvar?

Att dom gamla fribaptisterna betonade Jesus bergspredikan och efterföljelsen, och därför var radikal-pacifister, samtidigt som dom tog avstånd från tron på oåterkalleliga straff och undervisningen om att gud straffade Jesus på korset, är ingen tillfällighet. Det är helt enkelt inget annat än ett tydligt anslag till en konsekvent icke-vålds-teologi-praktik.

Finns det ett liv efter döden (eller ett liv efter ett liv efter döden…), då tror jag guds kärlek till sist kommer att segra, och gud bli allt i alla. Jag tror i alla fall inte på en gud som är en tyrann.

Vad tror du?

Dom hemlösa

Nej, detta är den fasta jag vill se, att du […] befriar dom förtryckta […] ge hemlösa husrum […] då ska ljusa bryta fram för dig (Jes 58:6-7)

Kom ihåg att visa gästfrihet, för det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det (Heb 13:2)

Nej, du är dom förtrycktas gud, dom svagas hjälpare (Judit 9:11)

Den senaste veckan har vi haft ett par hemlösa personer på besök, något som var rätt länge sen. Att ha marginaliserade människor på besök, ger alltid förnyade perspektiv på tillvaron och samhället. Det är stor skillnad på att läsa om fattiga, eller att möta hemlösa människor på stan eller i kyrkornas hjälpverksamhet (vilket jag gör regelbundet), och att öppna sitt hem. I vårt samhälle finns ett överflöd av enorma uppvärmda byggnader som inte sällan står helt tomma på nätterna, och dom allra flesta av oss har ett boende som har utrymmen över. Den enkla sanningen är att detta är orättfärdigt. Att dom hemlösa är onda och ansvarslösa och får skylla sig själva, medan vi som lever i överflöd är dom goda och skötsamma, känns åtminstone för mig som en usel och ganska lögnaktig bortförklaring.

Att praktisera radikal gästfrihet (dvs inte bara bjuda hem vänner eller medelsvensson) kan helt klart vara jobbigt ibland, men det är också väldigt givande. Hemlösa, fattiga och marginaliserade människor har erfarenheter, historier och perspektiv som vi helt enkelt behöver höra. Gästen och främligen kan mycket väl, som Hebréerbrevets författare säger, vara ett sändebud från gud. Och det kan vi väl alla behöva?

Disclaimer:  Man behöver enligt min mening tänka på säkerheten om man praktiserar radikal gästfrihet, i synnerhet om man har familj. Jag tycker inte man ska bjuda in gäster som är beväpnade, potentiellt hotfulla eller oförutsägbart våldsamma, och man bör se till att man är flera stabila och närvarande vuxna om man är det minsta osäker på sin gäst. Det är också viktigt att man har mod och kraft att bestämt säga ifrån om det behövs.

Patriarkal teologi

Gud är, för den förkrossande majoriteten, en han. Det personliga pronomenet avslöjar oss. Vi har nämligen formats av en kyrka som är genomsyrad av en patriarkal teologi. Det är pappa gud och hans representanter som styr.

Den patriarkala teologin har flera viktiga aspekter, övertygelser och praktiker som samverkar;

   -Gud beskrivs som en världslig härskare

   -Gud uppfattas som man

   -Långtgående arbets- (och annan in och upp-) delning baserad på kön

   -Organisationer med huvudsakligen män på maktpositionerna och en miljö som privilegierar män

   -Barn uppfattas som korrupta och behöver föräldrar som regerar

    -Det feminina, barnsliga, djuriska och otämjda sammanknippas och förknippas med något hotfullt som behöver kontrolleras

   -Den som i ord och handling ifrågasätter något av ovanstående skapar rädsla och osäkerhet (tex homosexuella).

Med mera. (Komplettera gärna.)

Tyvärr är vi alla präglade av den patriarkala teologin. Män och kvinnor, teister och ateister, radikala och konservativa. Jag tror att den enda vägen ut ur detta är långvarig praktisk träning.

Vi behöver träna oss i att se olikheterna mellan gud och världsliga härskare.

Vi behöver öva oss i att kalla gud för ”hon”, ”hen” eller byta ut det personliga pronomenet mot ”gud”.

Vi behöver arbeta med att motverka könsindelningar och ta på oss arbetsuppgifter som uppfattas tillhöra det andra könet. Skriva politiska blogginlägg, städa toaletter osv.

Vi behöver klättra ned från och dekonstruera makt-positioner (hellre än att behålla strukturerna och kvotera in kvinnor) och solidarisera oss med dom utsatta istället för att gotta oss våra privilegier.

Vi behöver träna oss i att lita på och lyssna på barnens kontakt med sina egna behov.

Vi behöver motverka den rädsla för den andre som bor i vårt bröst.

Eller vad tror du?

Märta

heter min underbara brorsdotter. I lördags hade vi välkomstfest för henne i Vårberg i Stockholm. 35 personer var samlade, och bland annat skickade vi runt henne och alla som ville fick möjlighet att säga några ord till Märta. Flera personer, kanske med inspiration hos Jesus från Nasaret, lyfte fram Märta som ett föredöme. Även jag var inne på detta spår. Märta är nämligen, som ganska många av hennes gelikar i liknande situation, skamlöst beroende av människor runtomkring för sitt välmående och sin överlevnad. Att ta emot är för henne inte något man behöver blygas. Samtidigt saknar hon helt egna ekonomiska resurser, makt-positioner, vapen och akademiska poäng. Hon har inte ens en blogg. Men ändå har hon så enormt mycket att ge, och är i full färd med att för alltid förändra våra liv.

Tack, Märta. Må vi alla bli mer som du.

Ps. Apropå vapen så ser det ut som om Försvarsmakten har en riksomfattande mega-pr-kampanj. Låt oss hjälpas åt att plocka ned så mycket som möjligt av propagandan. Se danska dokumentärfilmen Amardillo om du tvekar.

Fribaptistteologismakprov

I Fyrke-debatten så har jag emellanåt försökt lyfta fram arvet från dom gamla fribaptisterna. Nedan kommer en repris från min gamla blogg, där det också finns fler texter om fribaptisterna och Helge Åkesson. Om någon är intresserad kan jag också skicka över ett paper som jag skrev på ÖTH om fribaptisternas arv i förhållande till det moderna EFK.

Kommentera gärna!

————————————————————————————————

Fribaptisterna, som blev en distinkt rörelse på 1870-talet, är enligt min mening en av dom intressantaste kristna rörelserna i Sverige. Drygt hundra år efter upprinnelsen började samfundet att samarbeta med Helgelseförbundet. Tillsammans med ÖM bildade dessa så småningom EFK, Evangeliska Frikyrkan. Idag tycks FB:s historia och teologi var i stort sett bortglömd, en bortträngning som jag faktiskt tror åtminstone delvis är medveten. Det är därför på sin plats att lyfta fram FB-arvet igen. Törs du? (Mer om Fb:s historia, verksamhet och teologi, Helge Åkeson mm kan du läsa under rubriken Fribaptism till höger.)

 1943 utgav Fribaptistsamfundets förlagskommitté på uppdrag av årskonferensen det 32-sidiga häftet ”Något om vår tro” som ”i någon mån [vill] ge svar på en fråga som ibland framställts: Fribaptister – Vad är det för ett folk? Hur är deras trosuppfattning, och hur arbetar dom?”. Nedan följer ett antal utdrag ur ”Något om vår tro”. Ämnes-rubrikerna, kursiveringarna och ordningen för citaten är mina. Texten är varsamt språkligt reviderad.

Krigstjänst

”En sak, i vilken fribaptisterna haft att under en lång följd av år kämpa en hård kamp, är ifråga om sin ställning till krig och krigstjänst. I likhet med dom första århundradenas kristna och dom många, som sedan tiderna igenom intagit samma ståndpunkt, har dom i enlighet med Jesus ord ansett sig vara tvungna att vägra såväl krigstjänst som eds-svärande. I motsats till den allmäna värnpliktens idé, med vars hjälp miljonhärarna framskapas och det totala krigets allt omfattande förstörelse möjliggörs, anser fribaptisterna, att en kristen inte bör delta i krig och krigstjänst eller vad som hör till detta. Sin uppfattning stödjer dom inte enbart på vissa skriftställen såsom Matt 5:38-45, Lk 6:27-35, Rom 13:10, Mattt 26:53 mfl ställen, utan på det att Jesus hela framträdande (vi skulle ju såsom kristna vara hans efterföljare) och anden i hela hans undervisning (det är ju av den vi som hans lärlingar skulle vara ledda) – är raka motsatsen till kriget med allt vad därtill hör. Kristus undervisning förbjuder oss inte bara att döda, den förbjuder oss också att odla hat och använda våld. Och inte nog med detta: den påbjuder oss att älska – till och med våra fiender – be för alla människor samt övervinna det onda med det goda.

Under cirka 50 års tid har över ett hundratal av fribaptistsamfundets värnpliktiga unga män på grund av denna sin övertygelse haft att för krigstjänstvägran utstå fängelsestraff.” (s20)

 Dom ”eviga” straffen

”Dom har nämligen inte kunnat ta upp eller förkunna den från gångna mörka tider härstammande läran om ändlösa och ändamålslösa straff. […] Då Gud är kärlek och uttryckligen förbjuder oss att hata och hämnas, kan han inte själv, när han straffar, göra detta i hatets eller hämndens tecken. Det straff eller den fostran, som dom ogudaktiga av Herren kommer att bli bortvisade till, kan omöjligt vara enbart en hämndehandling, utan måste ha till mål förbättring eller återställelse, vilket också framgår därav, att för Jesus namn varje knä ska böjas och varje tunga erkänna, att han är Herre, Fil 2:9-11. Ja, så stor var Jesus seger, och så mycket betyder hans utgivande för oss ända in i blodig korsdöd. Detta är också på ett mäktigt sätt beskrivet i Upp 5:8-14. Skulle väl Gud misslyckas och fienden hemföra segern till sist? Nej, Kristus ska regera, tills alla fiender blivit lagda under hans fötters pall och Gud blivit allt i alla, 1 Kor 15:25-28.”

 Försoningen

”Man lärde då allmänt, att Kristus genom sitt utgivande försonat Gud – fastän det i Nya testamentet inte finns ett enda skriftställe, där Gud framställs som föremål för försoningen. Man lärde att Kristus genom sin död släckt Guds vrede – fastän Skriften säger: `Gud framställer sin kärlek till oss därigenom, att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare´, Rom 5:8. […] Alltså är det människan, som genom Kristus död blir försonad med Gud – inte tvärtom. Kristus utgivande är uttrycket för Guds kärlek till människan och avser inte alls att släcka Guds vrede, som riktar sig mot synden. Kristus lidande är en följd av, att han tog sig an vår sak och i kamp mot synden gjorde Guds vilja […] men det var inte något straff-lidande, avsett att blidka eller tillfredsställa Gud. […] Då grunden till sånt prat är en vanföreställning om Gud, enligt vilken han var så arg, att han inte kunde bli till freds, förrän han fått se den oskyldiges blod rinna, kan det utan vidare betecknas som hedendom – kristendom är det i varje fall inte.” (s13-16)

 Predikantutbildning/pastorslöner

”Dom anser nämligen att evangeliets förkunnare bör och kan utbildas och tränas på samma sätt nu som i den första kristna tiden. Hur värdefulla och nödvändiga kunskaper än kan vara, kan man dock inte i Jesus eller apostlarnas undervisning eller exempel finna stöd för upprättandet av teologiska skolor i och för utbildandet av evangeliets förkunnare. Där detta praktiseras, har det också visat sig leda till upprättandet av något slags prästerskap, en klass, som tack vare sin utbildning kan anses stå högre än folk i allmänhet. Härifrån är inte steget långt till att saken dras ned till ett yrke, som man väljer för att genom detta få sin inkomst. Dess innehavare anställs då ungefär som andra tjänstemän, åtnjuter viss garanterad lön, tituleras `pastor` etc. Istället för det bibliska `Jag tror, därför talar jag`, kan det då bli: Jag har lön, därför talar jag. […] Fribaptisternas utbildning begränsar sig i regel till, att dom yngre bröder, som känner sig av Herren kallade till ordets tjänst, få göra äldre predikande bröder sällskap ut på verksamhetsfältet.” (s18-19)

 Kyrkohistoria

”En sorglig syn möter oss däremot i den efter-apostoliska tiden när dom vargar som Paulus profeterat om framträder. Apg 20:29, 30. Genom dessas inflytande, dessa som inte församlade till Kristus utan istället lockade lärlingarna att följa sig själva i det som var perverterat, avföll så småningom den stora massan av kristna bekännare, och en världskyrka uppstod. Av den jungfruliga församlingen blev – en hora. 2 Kor 11:2, 3. Upp 17:1-. Man bekände Kristus såsom Herre men var honom inte trogen utan gav sig för en futtig vinsts skull till denna världens mäktiga, med vilkas hjälp man snart stoltserade som ”drottning”. Det väckte profetens förvåning att se horan på odjurets rygg, berusad av dom heligas blod. Fruktansvärda var förföljelserna från den hedniska världsmaktens sida under dom första århundradena, men ännu fruktansvärdare var dom förföljelser, genom vilka den katolska kyrkan under inkvisitionens tidevarv med alla upptänkliga medel sökte utrota Herrens trogna. Hur stort martyrernas antal än blev, fanns det dock alltjämnt själar, som var trogna och höll fast vid honom och hans sanning” (s4)

 Ekumenik

”Ifråga om allians med andra samfund eller grupper anser fribaptisterna, att man givetvis bör erkänna det goda och rätt, varhelst det finns, men att den gemenskap som ska behaga Gud, måste grunda sig på ett rätt förhållande till Gud och hans i Kristus uppenbarade sanning […] Att däremot alliera sig med sådana, som framhärdar i uppenbar avvikelse från Herren och hans ord på sådana villkor att det orätta inte får påpekas – alltså något slags hycklad enhet – anser dom inte förenligt med troheten mot honom som sa, att hans uppgift i världen var att vittna om sanningen” (s19)

 Treenighetsläran

”Enligt denna skulle det finnas tre personer i gudomen, alla lika eviga, allsmäktiga etc. Det skulle dock samtidigt inte vara tre utan en och likväl inte en utan tre etc. I motsats till detta lär Skriften, att det finns en enda Gud, Fadern, av vilken allt är, Mark 12:29, 32, 1 Kor 8:6. Kristus är enfödde Sonen, förstfödd före allt skapat, Joh 1:18, Kol 1:15. `Det finns en enda Gud och en enda medlare mellan Gud och människor`, 1 Tim 2:5. […] Ifråga om Anden säger Jesus, att den utgår från Fadern, Joh 15:26, och det viktigaste för oss är att uppfyllas av Anden och vandra i densamma. Att diskutera om huruvida Anden är en person eller en kraft gagnar föga. […] När dessa och andra Skriftens ord framhållits, har detta dock på många håll väckt opposition, och man har sagt, att fribaptisterna förneka Kristi gudom. Även härvidlag borde ju dock vad Skriften säger vara det avgörande.” (s16-17)

 Rättfärdiggörelse/helgelse

”Den allmänna uppfattningen vid den här tiden var ”att Kristus rättfärdighet skall tillräknas oss” – ett påstående som man dock förgäves fick leta efter stöd för i Skriften […] I enlighet härmed innebär rättfärdiggörelsen även omskapande av hjärtat, och lika sant som det är att människan inte blir rättfärdig genom egna gärningar, Gal 2:16, lika sant är det också, att en människa som rättfärdiggjorts genom Guds nåd, GÖR vad som är rättfärdigt, 1 Joh 3:7.” (s11-12)

”Den allmänna tanken var, att människan aldrig här i tiden kan bli kvitt `det medfödda syndafördärvet`. […] I motsats härtill framhölls nu […] att Jesus blod renar från all synd, 1 Joh 1:7, att helgelsen bör omfatta hela vår varelse, 1 Thess 5:23.” (s12-13)

”Varje uppmärksam iakttagare torde ha gett akt på hur det bland kyrkor och samfund av olika slag finns ganska mycket, som är främmande för Skriften, ja rent av stridande däremot. Att här döma tillkommer givetvis alltid Herren, men för oss gäller det, att där vi ser något orätt, ta avstånd därifrån. […] Att ropa `Herre, Herre`, men inte göra Guds vilja tjänar inget till.”

Blod i datorn

I Kongo har miljoner människor dödats och oräkneliga kvinnor utsatts för övergrepp och våldtäkter. (Se tex denna SVT-dokumentär, och försök hålla tårarna tillbaka.) Orsakerna är komplexa, men en viktig aspekt är vad jag förstår dom beväpnade grupper som kontrollerar och strider om tillgången till gruvindustrin, där special-metaller till våra mobiler och datorer utvinns. Gruvindustri är ju alltid smutsig och förknippad med förtryck, skövling, slaveri och naturförstörelse, men situationen i Kongo sticker ut i all sin eländighet.

Nu är jag lite sent ute, men i veckan tänkte jag på detta i anslutning till internationella kvinnodagen. För den som tror på dessa ”dagar” så finns det flera vettiga sätt att fira. ”Ta natten tillbaka”, är ett sätt (om du känner dig som kvinna), men kanske ett annat är ge upp sin mobil eller sin dator, och därmed minska sin delaktighet till våldtäkter och dödande. Här en utmanande text i ämnet. Kanske är det inte bara för vår egen frihet och helhet vi bör trappa ned på teknologi-orgien, utan även för vår att verka för frihet för vår nästa på distans?

Vad tror du?

Regler är regler

Regler är regler, och lagen är lagen

Jag gör bara mitt jobb, ska du veta

Glöm Kärleken, den hör inte till saken

Blott vinstmaximering, samt ordning och reda

Var god vänta, du har placerats i kö

För oss är du bara ett oviktigt nummer

Du kan lika gärna lägga dig ned och dö

Välkommen till systemet,

jävla dummer

(Med inspiration från den svenska filmen För kärleken (2010))

Inbjudningar: MV-aktion samt bön vid Bofors

Situationen med tvångsavvisningar, den ena orimligare än den andra, fortsätter trots många människors protester. Vi får inte ge upp motståndet. I Örebro har vi nyligen kunnat läsa hur punkten nu verkar sättas för den omskrivna Rims familjs uppehåll i Sverige, och många känner också till situationen med irakier, inte minst kristna och andra minoritetsgrupper, som deporteras till Bagdad och andra ställen i Irak trots att bland annat FN och människorättsorganisationer starkt avråder från detta.

 ”Dom fria baptisterna” har det senaste ett och ett halvt året genomfört tre aktioner (+en demonstration) i/vid Migrationsverkets lokaler i Örebro. Vid den senaste aktionen i oktober var vi ett drygt tiotal personer, varav tre deltog i aktionsdelen och dom andra stod utanför lokalerna med banderoller och fika. Nu är vi några personer som planerar en ny aktion, torsdagen den 31:a mars ca kl 14, men vi skulle gärna se en bredare uppslutning. Den som vill vara med väljer själv om man vill delta i fika/plakat-gruppen eller i civil olydnads-gruppen, men flera av oss känner att det är angeläget att vi blir fler, helst uppemot tio personer, som deltar i civil olydnads-delen. Denna går ut på att vi kvarstannar i lokalerna vid stängning (kl 15) och (fredligt, förstås) vägrar att lämna på uppmaning.

 Inför aktionen kommer vi att ha en planeringskväll onsdagen den 23:e mars kl 19 på Björkrisvägen 1E där vi diskuterar detaljerna kring aktionen. På det stora hela taget vill vi ligga nära dom tidigare aktionerna i upplägget, men vi är beredda att omförhandla vissa saker (tex namnet Dom fria baptisterna, att vi inte uppgett identitet mm) om det gör att vi kan bli fler som deltar.

 Finns det frågor kring civil olydnad i allmänhet eller annat så svarar vi gärna på det efter förmåga.

 Sprid gärna detta vidare. Här finns den text som vi använt vid tidigare aktioner och avser att använda igen.

 (Se också rapporten från den senaste blockaden i Märsta i onsdags morse.)

———————————————————————————————

Fira gudstjänst med oss vid Bofors
Fredagen den 29 april kl 14:30-17:00 i Karlskoga

Vi är några kristna från olika sammanhang som planerar en gudstjänst vid vapentillverkaren Bofors område i Karlskoga.

Vi vill be för dem som arbetar på Bofors, för dem som tar beslut om svensk vapenexport, och för människor som har drabbats av eller riskerar att drabbas av svenskproducerade vapen. Vi vill be om hjälp att lämna militarismens världsbild, och be om kraft att gå Jesu ickevåldsväg.

Preliminärt upplägg:
14:30 Fika på kafé i centrala Karlskoga. Presentationsrunda.
15:30 Samling på Stora torget, vandring till Bofors område
16:00 Gudstjänst vid Rosendalsporten
(17-18 Utvärdering och planering framåt, för dem som kan och vill)

Anmälan: annika.spalde at gmail.com