Minns Markus Lindsmyr

Markus Lindsmyr, före detta Johansson, sångare i Tekla Knös, dog härom veckan i cancer. Markus var kristen anarkist och djurvänlig med mera långt innan jag eller någon annan jag känner var det. Jag kände inte honom personligen, men såg honom emellanåt i olika sammanhang, inspirerades av hans musik, läste och påverkades av flera av dom artiklar och föredrag av honom som jag stötte på, samt samtalade med honom som hastigast i samband med det svart-vita första maj-firandet i Stockholm förra året. Markus efterlämnar fru, en nyfödd son samt släkt och vänner.

Nyheten om Markus på tok för tidiga död fick mig återigen att känna sorgen efter Mattias Agnesund. Deras insomnande är inget annat än tragiskt och meningslöst. Låt oss inte försöka dölja detta. Låt oss samtidigt minnas Markus som var en vägröjare i tacksamhet till gud och så här i påsk- och första maj-tider i tro och hopp till Livets och Anarkins slutgiltiga seger, och i bön om fler människor som honom. 

(Läs också Urban Thoms och (Frizon-)Tomas texter om Markus.)

Till läsaren (om hot-löftet)

Ja, nu blev det ändå några som kommenterade på olika inlägg, bland annat dom efterfrågade fem kvinnorna, så jag skriver väl ett tag till ogvovfl. Flera har gett uttryck för att man behöver eftertanke, därför tänker jag testa ett tag att hålla igen lite längre efter att jag postar nya inlägg till dess att flera har kommenterat innan jag lägger upp nästa. Det är förstås extra kul om det är någon eller några som inte sagt så mycket här tidigare. Kom ihåg också att ”diskussioner” inte alltid är det bästa bidraget, det finns många andra sätt att kommentera. Man kan också associera, berätta vilken känsla inlägget väckte, hålla med, fråga osv osv. Nya kommentarer behöver inte heller anknyta till sånt som andra sagt i ämnet.

(Ps. tack för uppmuntrande ord.)

(Ps 2. Kommentarsfunktionen är avstängd på just den här posten. Den ”senaste” är den förra. Vill du säga något som har med kommenterandet att göra så skriv något här.)

Ja, sannerligen! Eller ja, kanske?

”men några tvivlade” (Mt 28:17)

”Och de sade ingenting till någon, för de var rädda” (Mk 16:8)

”de kände inte igen honom”

”trodde de att det var en ande de såg”

”ännu inte kunde tro” (Lk 24:16, 37, 41)

”bakom låsta dörrar av rädsla”

”tvivla inte”

”Ingen av dem vågade fråga honom vem han var” (Jh 20:19, 20:27, 21:12)

”hur kan då några av er säga att det inte finns någon uppståndelse?”

”om Kristus inte har uppstått” (1 Kor 15:12, 17)

Uppdatering 26/4, 14:15: Och så detta apropå temat. Som en liten motvikt till ovanstående.

Ett hot (eller löfte?)

Dom senaste tio inläggen här har kommenterats av i snitt drygt en person per inlägg. Vad det står för vet jag inte, men för mig är samtalen i kommentarsfältet helt centralt för bloggandet. Jag vill inte stödja passiv mediekonsumtion och envägskommunikation. Därför kommer jag att vänta med nästa inlägg till dess att minst 10 personer (varav minst fem kvinnor) har kommenterat på gårdagens inlägg. Känner du inte att du har något att säga där så får du gärna hjälpa mig att tolka det minskade kommenterandet här, eller kommentera på valfri annan post. Men känn inga krav, om det inte är så viktigt för dig att jag skriver så kanske det är bättre att inte säga något. Om intresset är begränsat så vill jag veta om det så att jag kan göra något vettigare med min tid.

Bara när nån bjuder? – ett etiskt dilemma

Det är inte enkelt att försöka leva alternativt under den rådande ordningen. Roligt, ibland, och befriande och meningsfullt, men krångligt. Det ska man inte sticka under stolen med.

Att äga en privat bil, att köpa cigaretter, att tillaga en ägg-baserad måltid. Det är sånt som jag själv av etiska skäl undviker. Samtidigt tar jag  emot när jag varje vecka får skjuts av andra i besöksgruppen till Kumla-anstalten, om någon i något sammanhang vill bjuda på en cigg så säger jag inte nej, och om jag är någonstans där det serveras icke-veganskt så äter jag utan att klaga (om det inte är kött). Och mer än så, jag kan njuta av det hela, och gåvan gör mig glad och tacksam.

Hur ska man tänka när man bjuds på gåvor med en orättfärdig historia? Är det bara en sofistiskerad form av hyckleri eller själv-bedrägeri att tacksamt ta emot? Stöder man orättfärdigheten, eller knyter man relationsband? Är man smidig eller kompromissande? Är man moraliskt fyrkantig, eller dynamisk? Utnyttjar man andra, eller visar man respekt mot andras övertygelser och livsresor? Eller är det både och eller varken eller? Att inte använda någon aspekt av systemet är förstås (?) omöjligt, så vad gör man i dessa fall?

Jag skulle bli tacksam för er input. Alla uppriktiga känslor, tankar och kommentarer mycket välkomna. Kort eller långt. Gärna egna exempel eller tips också – hur gör du?

Djurens befrielse

Det finns för lite lamm till påskens festligheter i Sverige, och kinesiska djurrättsaktivister räddade 430 hundar från grytan, rapporterar media. Den första nyheten, ska vi förstå, är en dålig, men lite små-komisk nyhet, som passar bra att illustrera med några söta, bräkande lamm som bakgrundsljud. Den andra framställs som en positiv nyhet. Käka hundar, inga andra än kineserna kan vara så korkade, eller? Förvirringen är total. Jonathan Safran Foers nya bok Äta djur recenseras här och där, samtidigt som människor förfasar sig över att det fortfarande finns okontrollerade och potentiellt farliga djur.

Människans förhållande till dom icke-mänskliga djuren (ja, människan är ett djur!) har kommit att utvecklas till inget annat än en horribel mardröm. Att vi började domesticera (tämja/stänga in) djuren var illa nog, och la en god grund till vårt eget slaveri, men med den industriella djurhållningen och djurfabrikerna har vi nåt tidigare okända nivåer av mänsklig galenskap. Miljarder och åter miljarder kännande djur varje år föds upp i fångenskap, torteras, berövas systematiskt möjligheten att följa sina instinkter och dödas i vinstintressets namn. Djuren har blivit egendom och produktionsenheter.

Att ursprungsbefolkningar har jagat vilda djur för sina behov är kanske eller kanske inte problematiskt, men det vi har nu är hur som helst något helt annat. Förtryck och slaveri är dom rätta orden för dagens situation, som Pelle Strindlund visar i sin bok Jordens herrar. Därför är också djurens befrielse något vi som frihetliga bör verka för, både genom våra konsumtionsvanor och direkta ingripanden. Jag påmindes om detta då jag häromdagen såg filmen Bold Native som handlar om Animal Liberation Front (svenska Djurens Befrielsefront).

 Av flera skäl är det värt att påminna om detta inför påsken. Detta är högtiden då vi konsumerar enorma mängder kött och ägg, och därigenom bygger festligheterna på andras blod. (Om du är vegetarian men inte vegan, visste du att tuppkycklingarna som föds inom äggindustrin mals ned i en kvarn?) Detta är samtidigt högtiden då åtminstone en del vill fira den judiske snickaren från Nasaret som istället för att ta till våld och härskande blev en betjänt och tog offer-lammets plats och därmed satte punkt, för alla som som vill se och höra, för alla dom religio-politiska system som gjort offrandet och förslavandet av dom svaga till en institution.

Djurens befrielse genom Jesus kors. Kanske ett lämpligt tema för den kommande veckan?

(PS. Läste om det nya nätverket Anti-speciesistisk aktion (namnet…) i Fria tidningen. Dom ska ha en konferens i Norrtälje i slutet av maj, och det hela verkar väldigt lovande.)

Lite av varje

-Insändare i NA idag (se nedan).

-Igår var vi på Vegofesten i Örebro. Lite sent att rekommendera, men jag ville bara applådera det hela i efterhand. Roligt, intressant, välarrangerat och mycket folk.

-Och så en fin aktion i Örebro härom natten. Bra jobbat!

———————————————————————————————————————————

RÄDDA MATEN!

I en situation då människor svälter, djuren lider och miljön utarmas på grund av människans rovdrift, så envisas affärerna med att slänga oöverblickbara mängder fullt ätlig mat. Vissa, som Ekershallen, gör åtminstone vissa ansträngningar för att se till att denna mat kommer till konstruktiv användning. Men dom flesta affärer gömmer maten, mal ned den i kvarnar, låser i den i containrar eller hotar och polisanmäler dumpstrare (mat-räddare). Så här kan vi inte ha det. Låt oss för rättvisans och barmhärtighetens skull kämpa för att den mat som produceras tas till vara istället för att offras på vinstmaximeringens altare.

/Jonas, aktiv i nätverket Mat Som Gåva, matsomgava.wordpress.com

Några tips

Rekommenderas varmt…

-Det här (Sophia Franzén) var kanske det bästa jag läst i anslutning till diskussionen om kristen universalism och Rob Bell.

-Gratismanualen.

-Den kristne anarkisten Jonathan Wikstens blogg.

-Påminner om gudstjänst vid Bofors den 29/4 samt svart-vit första maj.

-John Zerzan (anarko-primitivisten). Här ett exemplar av hans radioprogram där han bland annat spelar ett kristet (a-p:) band och kommenterar en konferens där han och den kristne aktivisten Ched Myers medverkade, och här hans nya essä Happiness.

Kommentera gärna.

Door Bell

The door bell woke me up last night

Sleepless again, perhaps another fight?

This time, did the demons get to fill you?

Or could you stop their coming through?

Trying to ignore the sound, I turned

.               .              .in my bed


Later, again I heard you calling

Had to answer since the rain kept falling

Went to the door, fearing hell

And found that it had only been the door bell

.               .              .in my fucking head

 

Kirskål

Visst är det fantastiskt med blommorna och grönskan. En riktig fest. Igår gjorde jag en nice kirskål-soppa. Kirskål är ogräset som växer frodigt, och som exempelvis kan användas i sallader eller som spenat. Den bör skördas när plantorna är späda.

Det finns gratis mat där ute, bara att gå ut och hämta. Se till att du vet vad du gör bara, jag tar inte ansvar för om du tar fel…

Fyra aspekter av radikaliteten

Den radikala traditionen och historien har en hel del att lära för den som har öron att höra. Följande tycker jag traditionen framhåller som fyra helt nödvändiga aspekter av kampen. (Det blir KAMB. Hade varit softare med KAMP, förstås, men det gick inte igenom…)

Kontemplation

Studier av skrifterna, ideologiska samtal, bön, meditation, kontemplation, askes osv.

Alternativbyggande

Strävan efter självförsörjande, autonoma och alternativa Gemenskaper. Måltider, beslutsfattande, fester, arbete (skaffa mat, bostad osv), diskussioner, organisering, strävan efter ökad frihet från systemet.

Motstånd

Konfrontera och attackera systemet. Budskapsspridande, agitation, aktioner, uppvigling osv.

Barmhärtighetsgärningar

Sträva efter att förmedla (och ta emot) helhet, gemenskap och befrielse till människor, djur och miljö. Bygga utgivande relationer till marginaliserade – dom sjuka, fattiga, fängslade, bundna och isolerade.

Givetvis skulle man kunna dela in och etikettera det hela annorlunda. Finns det något du tycker saknas? Är det något du skulle vilja stryka? Är det någon av dessa fyra aspekter som borde beskrivas annorlunda?

Om yttrandefrihetens gränser

Vi lever i en demokrati, i en demokrati har man yttrandefrihet, och yttrandefrihet är fina grejer. Därför var det dumt att störa SD ungs demonstration i Göteborg i söndags, även om den var främlingsfientlig. Ungefär detta är den reflexmässiga reaktionen från många håll. Även motdemonstranter verkar känna sig obekväma när dom försöker förklara sig. Själv tycker jag händelserna visar på behovet av en djupare, kritisk analys av den demokratiska diskursen.

Så har vi verkligen yttrandefrihet i Sverige? Givetvis har vi rättigheter här som saknas på en del andra håll, men får man verkligen säga vad man vill? Låt mig med hjälp av tre exempel få problematisera det hela något;

För det första – hur är det egentligen med yttrandefriheten i relation till arbetet? Kan vi säga vad vi vill? Knappast. Vi förväntas representera eller åtminstone uppträda med tillbörlig respekt för vår arbetsgivare när vi pratar på eller om jobbet, och repressalier kan mycket väl drabba den som talar ur skägget. Och yrkeslivet upptar en väldigt stor del av mångas liv.

För det andra – hur är det med demonstrationsfriheten? Om två personer delar ut pamfletter på torget så är det i princip en demonstration. För en sådan måste man söka tillstånd. Hos polisen. Och polisen beviljar ofta tillstånd sent, och har rättigheten att anvisa en annan plats för demonstrationen än den man önskar, och även att på vissa andra sätt kontrollera den. Den som anordnar en demonstration utan tillstånd kan i princip åtalas, även om detta lär vara ovanligt, och den som inte flyttar sig efter polisens order kan få spö eller låsas in i ett litet rum med bara en gummimadrass på golvet. Det vi har är alltså en rätt att tillsammans offentligt uttrycka våra åsikter, men bara om vi samarbetar med den beväpnade ordningsmakten och rättar oss efter deras påbud. Om man då (som jag) råkar vara pacifist eller anarkist, och av övertygelse-skäl inte vill demonstrera med stöd av den beväpnade staten, vad gör man då?

För det tredje – vilka röster är det egentligen som dominerar det offentliga rummet? Hur ser det ut på stan, på bussarna, i media? Vilka krafter, bilder och påståenden är det som sprids? Vilka ligger bakom och vad vill dom? Vad är det egentligen för propagandamaskin vi har hamnat i? Hur kan man tala om yttrandefrihet när resurserna och möjligheterna att uttrycka sig så totalt domineras av kapitalet och dom rika?

Det är alltså väldigt tveksamt hur ”fri” yttrandefriheten egentligen är.

Jag skulle vilja hävda att alla samhällen (även frihetliga sådana) har uttalade och outtalade gränser för vad som kan sägas och hur det kan sägas. Det som skiljer är inte att yttrandefriheten alltid har gränser, utan av vem, hur och  i vilkas intressen dessa gränser upprättas och upprätthålls.

Yttrandefrihetens gränser kan exempelvis upprättas av en rik och mäktig lagstiftande elit, eller av alla samhällets/gemenskapens medlemmar tillsammans.

Yttrandefriheten kan upprätthållas med hjälp av en tung vapenarsenal, eller genom att människor diskuterar och säger ifrån eller i värsta fall går emellan och tystar när ord används för att skada.

Yttrandefrihetens gränser kan användas med speciell hänsyn till dom svaga, fattiga och utsatta, eller också kan dess gränser försvaras med dom privilegierades intressen i första rummet.

Och allt däremellan förstås.

Så tänker jag. Hur tänker du?

Om demonstrationerna: GT, GP, DN, SVT, SVD, SR, AB, Fria Tidningen, Expressen TVNyhetskanalen

Ordet är fritt

Jag känner mig lite tom, det finns liksom inga inlägg som ligger och trycker på.

Kanske har du något du vill bidra med till Stigen? En tanke, en känsla, en dikt, en fråga, ett argument, ett förslag? Det får handla om vad som helst, men gärna med en koppling till några av dom teman som brukar återkomma här (eller som borde behandlas här). Alla ärligt menade kommentarer välkomna.

Trött

Att kämpa för Kärleken och mot hierarkier och förtryck är ofta roligt och givande, förstås. Men ibland blir man trött. Väldigt trött.

När behövande människor slussas runt mellan borden i myndighetsdjungeln. När polisen envisas med att avvisa flyktingar och attackera aktivister. När främlingskapet inför den ursprungliga miljön blir övermäktig. När försvarets reklam sprids genom kristna dagstidningar, och Jas-planen ska säljas genom att användas i krig. När den kristna teologin blir en barrikad mot radikal förändring. När rasismen i systemet och ens eget hjärta visar sitt fula tryne. När Gemenskaperna rinner ut i sanden eller aldrig slår rot. När människor avhumaniseras och bryts ned genom att låsas in och berövas sin värdighet. När djuren blivit produktionsenheter. När kyrkorna står kvar där, låsta och barrikaderade för kärleken. När mäns våld mot kvinnor tycks fortplanta sig utan återvändo. När den kapitalistiska ordningen tjänar storkovan på att slå sönder människors liv med sprit och tobak. När affärerna inte bara slänger maten, utan också låser in den och skär sönder förpackningarna så att ingen ska kunna använda den.

Man vill fly, och det gör man också. Paradoxalt nog genom att vända sig till systemet. Lite mer droger eller liknande, en dos media-alienation, kanske ännu en onödig konflikt om någon banalitet, eller varför inte en resa.

Det vore fint om man någon gång kunde lära sig att söka sin kraft och sin glädje i gud, och inte i systemet. I den gud som finns hos barnen, i Anden som blåser i trädens kronor, i den otvungna gemenskapen, i stillheten och bönen, i dom befriande berättelserna, i givandet och mottagandet.

Hjälp oss. Hjälp mig.

Är du trött av kampen? Vad ger dig kraft?

Didaché på riktig svenska

Dom sköna syskonen från Kristen Underjord har gjort ett kalasjobb med att ny-översätta och aktualisera ”Didaché” – Dom tolv apostlarnas träning. Denna tidiga kristna skrift är unik, och utgör både en träffsäker utmaning till oss idag och en spännande utom-biblisk (?) inblick i den tidiga Jesus-rörelsen. Översättningen är dessutom frisk, dynamisk och grundtextnära, och Kristen Underjord följer textens anda genom att göra den tillgänglig utan kostnad. Så missa inte detta, och tipsa gärna andra. Gör gärna som vi gjorde i kommuniteten tidigare i vår också – att läsa och samtala om denna skrift (och livet) i en kristen gemenskap. Den nya översättningen avslutas med en uppsättning användbara samtalsfrågor.

Den nya hemsidan och texten hittar du här. Stöd gärna Kristen Underjords arbete också. En recension av ny-översättningen (av Fredrik Wenell) hittar du här.

Ny deportationsblockad i Gbg imorgon natt

Har du möjlighet att ta dig till Göteborg natten mellan tisdag och onsdag, så gör det. Du behövs! Tillsammans kan vi stoppa tvångsavvisningar(na). Om du inte känner dig redo att delta i själva blockaden så går det bra att vara med och demonstrera ”lagligt”. Mer info här.

Olika rapporter och perspektiv från förra veckans civil olydnads-aktion/demonstration mot deportationer i Örebro hittar du här (AMD), här (ETC-intervju) och här (Dagen).

Rob Bells budskap

I den evangelikala blogg-världen har många tangenter smekts och hamrats på i kommenterandet av Rob Bells helvetes-bok Love Wins. Och som en frontalattack i kärleks-gudens namn på den traditionella helvetesläran tycker jag boken är lysande, och jag rekommenderar den som sådan varmt. Om du har möjlighet, så låna den av en vän eller sno den från närmaste kristna bokhandlare, och njut.

Dock. Ju längre jag läste, desto starkare gnagde en oro i mig, som till slut utkristalliserade sig till en fråga. Hjälp mig gärna att fundera kring detta. Det jag undrar är; är inte Bells budskap ett evangelium för dom privilegierade?

Varför ser jag annars så ofta den snygge och hippe (?) Bell på en upphöjd plattform? Är det så konstigt att man känner sig älskad när man är så populär bland så många? Hur relevant är detta budskap för dom fattiga?

Varför lägger Bell annars krut på att, som så många andra, kringgå udden i berättelsen om den rike mannen som kommer till Jesus genom att säga att problemet var hans girighet, och inte att han var rik?

Och hur kommer det sig annars att accenten i Bells budskap verkar handla om att vi som individer behöver känna oss älskade, samtidigt som en radikal system-kritik lyser med sin frånvaro?

Så är Bells budskap ett glädjebud för dom fattiga eller för dom privilegierade?

Ge åt alla som ber (?)

”Gratis” (från latinets ”gratia”=nåd) är i mitt tycke ett mycket vackert ord. Ordet avslöjar något om karaktären hos den gud jag tror på, den gud som i och genom skapelsen ger djur och människor det vi behöver av näring, energi och skydd. Utan att ta betalt.

Jesus från Nasaret verkar ha varit uppfylld av denne gratis-gud. ”Ge som gåva vad ni har fått som gåva”, uppfordrade han sina lärlingar, och ”ge åt var och en som ber dig” (Mt 5, Lk 6). Detta verkar ha varit den tidiga Jesus-rörelsens relativt enhetliga undervisning, och berättelsen om brödundret med dessa anspelningar på guds gåvor till Israels folk i vildmarken, är en spännande illustration av dessa uppmaningar. En gåvo-ekonomi, då som nu en provokation mot den rådande ordningens rikedomssamlande.

Mat, bostad och kläder är något ingen av oss skulle ha om det inte först gavs till oss genom naturen. Därför är det också något vi bör ge vidare utan krav på motprestationer. Så byggs ett hållbart samhälle, tror jag.

Men hur är det med pengar, denna sataniska uppfinning? Ska vi ge av dessa till alla som ber? Generellt sett tycker jag det, trots att dom är en del av ett destruktivt system och ofta används för nedbrytande syften. När vi ger bort våra pengar så blir vi åtminstone av med dom, och dom flesta av oss har ju också ett skandalöst överflöd på eländet. Dessutom öppnar gåvan, även av pengar, upp för relation och kontakt på ett sätt som nej:et inte gör. Så långt man kan undvika pengar och istället ge (och ta emot) det vi verkligen behöver (för man kan ju som bekant inte äta pengar), så är det förstås att föredra. Men att klamra sig fast vid detta smutsiga för att man tror sig själv vara mer värd denna tillgång än sin nästa är knappast någon lösning.

Ungefär så.

Kommentarer?