Deckare och världsbild

I Sverige tar befolkningen varje år del av ett oöverskådligt antal deckare i olika format. I deckarna skildras inte sällan ett samhälle i sönderfall eller åtminstone under attack, där våldsamma dödsfall står som spön i backen och intelligenta, kallhamrade seriemördare är legio. Poliserna i deckarna har visserligen sina skilsmässor och relationsproblem, sina olater och hang-ups, sin latenta alkoholism och sin Asperger, sina tendenser till övervåld och godtycke, men utgör ändå på det stora hela taget samhällets försvarare. Dom goda mot dom onda, tjuv och polis.

Samtidigt finns i Sverige en tilltro till polisväsendet som verkar överträffa många andra länder.

Kan det finnas ett samband?

I Sverige har dom senaste decennierna statistik över våld med dödlig utgång legat konstant runt 100 personer. Förra året var siffran 81. Ingen tendens till ökning kan skönjas. På en befolkning av 9 miljoner. Jämför detta med hur många som tar livet av sig för att dom inte står ut med vårt samhälle, eller hur många som dödas av spriten, trafiken eller cigaretterna, eller hur många icke-mänskliga djur som dödas av djurfabrikerna.

Av dessa 100 fall av dödligt våld är det ett inte oansenligt antal kvinnor som dödas av sina män i hemmet. Ett antal är olika interna uppgörelser. Ytterligt få begås av personer som mördar flera gånger. Den värste seriemördaren vi haft i Sverige har av allt att döma suttit inspärrad oskyldig i decennier. Flera andra av våra grövsta våldsbrottslingar har blivit tränade, inspirerade och ibland utrustade av militären, och inte sällan är det migranter som blivit måltavla för våldet på ett sätt som är förvirrande likt statens eget agerande.

Det är också värt att notera att ett gäng människor dödas direkt eller indirekt varje år av svenska våldsinstitutioner. Ett tiotal brukar se självmord som den rimligaste utvägen när dom står under kriminalvård. Någon brukar bli dödad av polis. Flera personer dödas av svensk militär. Ett hemlighållet antal personer dör i polisens arrester under mer eller mindre oklara omständigheter. Ett okänt antal dör efter att ha deporterats från Sverige, och ett minst lika okänt antal migranter tar livet av sig i Sverige i fruktan för polisen.

Så när en läser sin Dahl, Lundberg, Küchen eller Lapidus (deckarförfattare jag gillar), eller för all del den gängse nyhetsrapporteringen, så kan det vara värt att fundera kring vilken bild av samhället vi samtidigt indoktrineras med, och hur denna påverkar vårt liv och vår tanke.

Anarki och civilisationskritik

Anarki skulle kunna beskrivas som ett tillstånd utan härskare (an arché), eller utan mänskligt härskande.

Att vara anarkist, eller att gilla anarkismen, är, som jag ser det, att bejaka att detta tillstånd är eftersträvansvärt nu.

Anarkism skiljer sig därigenom från olika typer av reformism (som tycker det räcker med snällare snutar och ett mänskligare förtryck, för att raljera…), men också  från marxism (som vill ta kontroll över staten för proletariatets diktatur i en övergångsperiod),  eller från ortodox kristen eskatologi som betonar gudsrikets inbrytande i framtiden.

Många anarkister verkar mena att det räcker med att arbetarna tar kontroll över produktionsmedlen och sparkar ut chefer, kapitalister, politiker och snutar, för att saken ska vara biff. Andra vill vidga kampen eller ser andra grundförtryck än staten och kapitalet, exempelvis anarkafeminismen.

Dom senaste decennierna har den gröna anarkin fått ett uppsving, även om dessa tendenser funnits inom anarkismen tidigare, tex hos Voltairine de Cleyre, Leo Tolstoj och Gustaf Landauer. Personligen har jag respekt för arbetarkampen, så pass att jag kommer (om allt går enligt planen) att återigen tåga med anarkisterna och senare syndikalisterna i Stockholm den 1 maj. Men jag tillhör samtidigt dom civilisationskritiska anarkisterna, som tror att rötterna till det förtryckande systemet går långt djupare än till staten och kapitalet.

När jag säger civilisationskritisk så menar jag inte bara att vi kritiserar någon aspekt av civilisationen, utan civilisationen i sig själv. Begreppet kan användas i betydelsen ”stads-kultur”. Stads-kulturen började uppkomma för knappt tiotusen år sedan, men har faktiskt inte ens än idag besegrat alla andra mänskliga samhällen, trots sin kraft och brutalitet. Människan har levt större delen av sin ”historia” utan civilisation, efter dess uppkomst har det alltid funnits andra samhällen utanför och i systemets marginaler och när civilisationen fallit kommer nya post-civiliserade samhällen att uppstå.

Vilka som är civilisationens rötter kan i viss mån diskuteras, men domesticeringen (tämjandet och förslavandet) av djur och växter hör definitivt dit, men andra saker som kan diskuteras i sammanhanget är specialisering/arbetsdelning, beväpning, bofasthet och symbolisk kultur.

För mig som grön anarkist har civilisationen en rad oacceptabla aspekter. Den är i grunden ohållbar eftersom den bygger på överutnyttjande av förnyelsebara ”resurser” och användandet av icke-förnyelsebara ”resurser” (tex metaller). Stads-kulturen innebär en koncentration av överflöd till vissa punkter och en utarmning av omgivningen, och detta överflöd och dom djupa klyftorna mellan rik och fattig måste alltid försvaras med institutionaliserat våld och kontrolleras med hierarkier, och är därför per definition förtryckande för flertalet. Staden innebär också att vi vänjer oss att möta människor om vilka vi inte har tid eller råd att bry oss. Vi vänjer oss vid systematisk empatilöshet och blir främlingar för varandra, för dom förtryckta och för det vilda.

Därför vill jag kämpa för en mörkgrön, civilisations-kritisk anarki.

Så, hur tänker du om anarkin och civilisationen (stora frågor, jag vet, men ibland måste en våga måla med breda penseldrag också)? Alla uppriktiga kommentarer uppskattas!

(Se också intervjun med mig i Dagen idag som touchar på detta. Se också intervjuer med polisen Henrik och förvarschef.)

7 saker som gör mig glad just nu

-Mina två underbara barn och min fantastiska partner in love sen 15 år (om två månader).

-Vilda djur. Igår såg jag både räv och rådjur. Men även små djur räknas. Myror, till exempel, vilken grej!

-Solidaritet och vänskap i handling. I synnerhet nattetid.

-Kristnas engagemang för asylsökande och papperslösa.

-Mattlos blogg.

-Tomater, chili, basilika och timjan som spirar i fönsterbläcken.

-Modiga kärnvapenprotester

No Border-krönika fr. Holland (+blockad)

Just idag laddar vi igen för att än en gång försvåra, fördyra och motverka normaliseringen av deportationerna. Och med det kommer vi att lyckas, och förr eller senare så ska jävulskapet också stoppas helt! Så vad passar väl bättre idag än att bjuda på en No Border-krönika från motståndet i Holland (från anarkistiska nättidningen Yelah).

(Uppdaterat 26/4, 12:51: Två rapporter från blockaderna i Märsta och Flen finns på Flyktingbloggen, och en debattartikel med anledning av det hela hos Aftonbladet.)

Vilka marginaliserade förtjänar stöd?

Det finns en utbredd idé om att utsatta människor endast bör få stöd om dom förtjänar det. Detta är en tankegång som återfinns både hos såna som engagerar sig, och hos såna som inte gör det. Dom engagerade tvingas då att idealisera dom marginaliserade, och blir lätt besvikna och ger upp när det visar sig att även dessa är människor som liksom alla andra har destruktiva sidor och beteenden. Dom oengagerade, däremot, gör gärna det motsatta. Utsatta människor utsätts av dessa för en extra hård granskning, och problematiska beteenden understryks, överdrivs eller konstrueras, så att det ska bli tydligt att dom har sig själva att skylla för sin belägenhet.

Jag föreslår att vi skrotar idén om ”the worthy poor”. Vissa människor är fattiga och/eller marginaliserade. Alla människor har problematiska och destruktiva sidor. Punkt. Och att i handling visa solidaritet med hemlösa, flyktingar, interner, prostituerade osv är både vår förbannade skyldighet OCH en fantastisk förmån, eftersom dessa människor har unika erfarenheter och perspektiv på livet och samhället.

Dom marginaliserade bör varken idealiseras ELLER utsättas för en hårdare granskning eller en felfinnande attityd, och absolut inte straffas genom att berövas tillgång till mat, kläder, bostad, värme och mänsklig gemenskap.

Så tänker jag i alla fall. Och du?

Förtryck-fri mat?

Något av det allra viktigaste är, tror jag, att vi lär oss att inhämta föda på ett förtryck-fritt sätt.

Detta är samtidigt omöjligt, då vi alla lever under ett förtryckande system. Att leva är att vara beroende av och bidra till detta förtryck. Och det är faktiskt inte ditt och mitt fel att vi fötts in i detta, och ett alltför stort ansvar bör därför inte läggas på enskilda människors livsval. Jag lutar åt att det mesta är systemets fel.

Ändå finns det vissa val vi kan göra. Följande är ett förslag till en slags förtryck-och-våld-i-maten-graderings-lista, där jag tycker det är att föredra att försöka röra sig så långt nedåt som möjligt på listan (jo, jag gillar listor…). Varje nivå kan diskuteras, jag ser inget som är direkt självklart och enkelt i detta. Så komplettera och kritisera gärna.

a) Dåligt, köpt kött. Typ nötkött från Brasilien, gris från Danmark. Uselt ur djurskyddssynpunkt, dåligt för klimatet, gynnar redan rika företag, nedbrytande transporter, farligt för hälsan.

b) Mindre dåliga animalier. Typ ”frigående” kyckling från Sverige, viss fisk, ägg.

c) Jaga och fiska vilt själv. Inte hållbart i stor skala idag, och givetvis våldsamt, men något som samtidigt inte skulle behöva vara förtryckande. Det finns något hedervärt i att döda själv istället för att lägga ut det på entreprenad, men samtidigt kanske det förråar oss som människor istället? Är osäker exakt på vart på listan detta borde hamna. Möjligen längre ned?

d) Dåliga, köpta vegetariska produkter. Exotiska frukter på vintern, paprika från Holland, växthusodlad tomat, kemikaliefyllda specialprodukter.

e) Snattat. Bidrar i alla fall inte direkt till storföretagens vinstmarginal.

f) Mindre dåliga, köpta veganska varor. Så mycket ekologiskt, närproducerat, säsongsbetonat och rättvisemärkt som möjligt. (Förutsätter samtidigt skövling och kontroll av det vilda, transporter som inbegriper våld och stöd till ett kapitalistiskt system.)

g) Dumpstrat. Ger faktiskt en positiv effekt på klimatet (transporten undviks, saker tas till vara). Däremot är det förstås inte hållbart i längden eller i stor skala.

h) Hemmaodlat. Vilken typ av odling som används avgör litegrann var på listan detta hamnar. Det optimala, och kanske till och med mänsklighetens räddning, är olika system för hållbar odling, typ skogsträdgårdar, perma-kultur mm. Problem: bara möjligt för dom rika eller privilegierade som kan köpa loss och få tillgång till odlingsbara ytor.

i) Vilt samlande. Förtryck-fritt, men inte hållbart om alla skulle göra det. Men förhoppningsvis något att återvända till i stor skala inom några hundra års tidsspann.

Sen är det förstås så att det finns annat än införskaffande av mat som är viktigt, vilket tillsammans med andra omständigheter påverkar hur långt ned på listan det är möjligt för var och en av oss att hamna.

Hur tänker du?

Demokrati med byxorna nere

I P1:s ”Studio Ett” finns åtminstone en tendens till fördjupning i nyhetsbruset. Idag torsdag fortsatte P1:s envisa granskning av vapenfabriksskandalen med ett nytt reportage. Två saker torde nu vara uppenbara för alla som följt detta;

1. En rad ledande politiker och tjänstepersoner i Svea rike har medvetet, systematiskt och aktivt försökt föra väljarkåren bakom ljuset när det gäller saudi-affären (om detta bör kallas ”lögn” eller inte är väl mindre intressant).

2. Det har länge funnits, och finns fortfarande, ett brett, blocköverskridande parlamentariskt stöd i Sverige för en omfattande vapenexport, även till diktaturer.

Demokrati innefattar alltså systematiska vilseledningsmanövrar från dom styrande, och ett omfattande stöd till diktaturer.

Anarki, någon? Avrustning, någon?

( DN, Bt, SvD, Dagen om det senaste)

Overklighetskänslor

15 saker som emellanåt ger mig overklighetskänslor, eller, 15 saker vars existens är svår att tro på, fast det egentligen inte borde vara det:

Giraffer

Rymden

Poststrukturalism

Mitt eget deltagande i illegala aktioner

Dinosaurier

Tobias Billström

Fröer

Internet

Människors potentiella icke-existens (i synnerhet min egen)

Förvar

Popcorn

Nanoteknik

Martyrer

Solens utslocknande

Kommentera och komplettera gärna!

Hatet mot tiggarna

Under våren har antalet tiggare i Örebro ökat igen. Ibland finns numera runt ett tiotal personer på olika platser i centrum, vilket är mer än någonsin för att vara här. En del av dom hör ihop, och några av dom tillhör en familj som varit i Örebro tidigare.

I insändare i tidningen och i samtal så ondgör sig människor. Det är märkligt hur mycket skepsis, ilska och hat detta tycks väcka. Dom senaste årens nya europeiska tiggare verkar ju alltid vara vänliga, aldrig drogade och aldrig påträngande. Det finns definitivt andra tiggare som varit i Örebro många år som kan upplevas mer besvärliga, men som inte alls väcker samma starka känslor.

Så vad kan det tänkas bero på? Är det rasism/anti-ziganism? Är det ett självförsvar mot det dåliga samvetet? Är det en osäkerhet kring den egna ställningen i status-hierarkin som skapar ett behov av att sparka nedåt? Är det för att tiggarna genom sin närvaro blir ett profetiskt ifrågasättande av den rådande ordningen?

Vad tror du?

(Flyktingbloggen har i dagarna skrivit om romers situation i Italien och Kosovo.)

Dystra vårtecken

Inte alla vårtecken är glädje. Ett exempel är motorsågs-mullret. Alltid finns det några träd som måste förstöras. Aldrig tar det slut. Ibland åberopas estetiska skäl, ibland naturvårdsskäl, ibland säkerhetsskäl. (Av någon anledning hänvisas aldrig till ekonomi…) Samtal hjälper inte, förstås, dom gör bara sitt jobb. (Hört det förut?)

I fredags på min promenad med sikte på Ria-Dorkas, blev jag vittne till nedsågningen av dom ståtliga pilarna utmed Svartån, i jämnhöjd med Hamnplan i Örebro. Kommunen kan inte garantera säkerheten för utsatta gångtrafikanter längre. Grenar ramlar ned, träden är ruttna. Speciellt mycket röta syntes dock inte i träden, och jag stod länge bredvid och tittade på, och övervägde om detta var tillfället när jag skulle bli en trädkramare för första gången. Jag skulle dock hämta Hannes på skolan några timmar senare, och den oro och ovisshet han skulle känna om snuten låste in mig gjorde att jag avstod. Den här gången. Men jag är osäker på om det var rätt.

Om en tänker lite längre så ser en snart igenom det här med att kommunen inte kan ”garantera säkerheten”. Så klart handlar det inte om det. Annars skulle väl myndigheterna vara i full färd med att ödelägga motorvägar, osäkra arbetsplatser, idrottsarenor, tobaksaffärer och så vidare. Snarare handlar det väl om att Michael Sandström ”trädansvarig” (!) eller någon på kommunen inte vill ha skäll om något händer. Men varför känner inte myndigheter samma ansvar för till exempel trafiken?

Någon som har tankar om vårens motorsågsmuller? Erfarenheter av trädkramande?

(Ps. Jag har hört att en ibland kan hindra nedsågning av stads-träd genom att kräva att få trädet undersökt av en oberoende alborist. Det har dock inget jag testat själv.)

Gratis-mat

Se det som en påminnelse, eller en favorit i repris. Men det finns, kapitalism och industrialism till trots, fortfarande gratis mat där ute.

-Kirskål växer i stort överflöd i diken, vägrenar mm, är lätt att känna igen och har sin bästa tid nu när plantorna är späda. Det går att göra god soppa på kirskål, förslagsvis kan en använda ett nässel-soppa-recept.

-Dumpstra är klimatsmart och billigt.

Disclaimer: du får själv ta ansvar för att inte plocka fel växter eller olämplig mat ur soporna. Vissa risker finns.

Varför fängelserna bör rivas

1. Fångar är generellt sett inte sämre människor än andra. Vissa som sitter inne är oskyldiga till det dom är anklagade för, många har kriminaliserats på grund av utsatthet och övergrepp och några är inlåsta för att dom gjort bra saker . Dessutom gör många på utsidan hemskheter som uppmuntras av samhället (bedriver krig, förstör miljön, förtrycker djur, lever lyxliv osv).

2. Fängelser gör inte människor bättre. Kriminalvårdens vision är ”Bättre ut”. I KV:s propaganda brukar, när visionen presenteras, en bild visas på avlägsna stjärnor. Och det är verkligen en vision helt oförankrad på jorden. I själva verket har fängelserna en negativ inverkan på människor. Inlåsning, övervakning, våldshot, kontroll och påtvingad gemenskap med andra förtryckta är inte någon god träning för ansvarstagande, empati och fri gemenskap. Fängelser har en krympande inverkan på människor.

3. Fängelser är en våldsinstitution. Kumla-anstaltens stängsel (utanför och innanför murarna) kröns av rakblads-typen av taggtråd. Vad jag har hört är denna typ av taggtråd brottslig enligt EU-standard, varför Kumla årligen tvingas betala böter (obekräftad uppgift). Dessutom har anstalten elstängsel, och vakterna (de s.k. ”Kriminalvårdarna”) har inne på anstalterna tillgång till vapen (dock ej (ännu?) skjutvapen). Många tror att institutionaliserat hot om våld är det bästa sättet att hindra människor från att begå destruktiva handlingar. Jag tror inte det.

Vad känner du?

Öppet brev om öppna kyrkor

ÖPPET BREV OM ÖPPNA KYRKOR

I Örebro finns ett inte oansenligt antal människor som drabbats av hemlöshet. Det kan exempelvis röra sig om människor med begränsade ekonomiska resurser eller betalningsanmärkningar, människor med ”missbruksproblematik” eller psykiska besvär, eller papperslösa flyktingar. En del av dem som saknar ett hem tvingas spendera nätterna utomhus, i trappuppgångar, på offentliga toaletter eller att hitta andra tillfälliga lösningar. Av olika skäl är inte härbärget Gnistan och de stödboenden som finns tillräckliga för att täcka behovet för alla av en lämplig plats att vila ut på.

Samtidigt finns i Örebro ett stort antal kristna församlingar som äger lokaler som nattetid står tomma och uppvärmda, men också låsta och larmade.

Detta förhållande är, som jag ser det, både oförsvarbart och oförenligt med evangeliet.

Mitt förslag är därför att er församling, som en miniminivå och ett första steg mot en mer gudsrikeslik praktik, åtar sig att hålla kyrkan (eller annan lokal) öppen nattetid och att erbjuda (gratis) kvällsmat, frukost och sovplats en vecka per år, och att offentliggöra och samordna detta med andra församlingar på lämpligt sätt. Klara kyrka i Stockholm är ett exempel på att liknande initiativ är genomförbara (http://www.klarakyrka.se/index.php/omsorg/nattoppen-kyrka.html).

Är inte själva den kristna trons trovärdighet nära förbunden med kyrkans relation till de fattiga, förtryckta och marginaliserade? Borde inte kyrkorna visa vägen här? Har kristenheten verkligen råd att stänga de hemlösa ute?
Med förhoppning om många initiativ och samtal i den här riktningen.

Örebro, påskveckan 2012 Anno Domini (?)

Jonas Lundström