Nyheter?

Örebro.

Igelkott svårt skadad. Under måndagen skadades en igelkott allvarligt i bostadsområdet Brickebacken i Örebro. Ett vittne som kom till platsen strax efter händelsen berättar för Nyheter? att igelkotten låg ihoprullad på sidan med svår andnöd och blod rinnande från näsan. Två barn som befann sig i närheten är skäligen misstänkta för händelsen. Deras berättelser går isär, det ena barnet talade om slag som utdelats mot igelkotten, det andra om en tappad vattenkanna. Igelkotten fördes inte till sjukhus men väl till skogsranden, och lyckades efter ett tag lämna platsen. Dess tillstånd är nu okänt. Dom misstänkta barnen har inte omhändertagits av sociala myndigheter, och den tragiska händelsen och vad som kan tänkas ligga bakom kommer inte att utredas av någon.

Mängder av bilar. En oöverskådlig ström med bilar har under hela veckan kunnat skådas i staden. Bilarnas skadeverkningar är ökända. För produktionen krävs ett stort antal metaller och specialdelar som måste utvinnas med hjälp av miljöskadlig gruvdrift och slavliknande arbetsförhållanden, och under sin livstid bidrar bilarna med utsläpp av en lång rad gifter som är ett hot mot både djur och människor. Dom dödar också hundratals människor, och många gånger fler icke-mänskliga djur varje år, vilket är flerfaldigt det antal personer som dödas i kriminalitet varje år. Ansvariga personer som Nyheter? sökt är dock ointresserade av att kommentera fenomenet.

Frikyrkotanter på frammarsch. Ett stort antal äldre damer i Örebro har under veckan, enligt vad Nyheter? erfar, tillbringat hundratals oavlönade arbetstimmar med att besöka interner, servera hemlösa, stödja flyktingar, göra hembesök hos sjuka och utsatta, och få SecondHand-affärerna att fungera.

Ung man ska utvisas till Eritrea. En ung man boende i Örebro-trakten är orolig för sin framtid. Svenska myndigheter vill skicka honom tillbaka till Eritrea, ett land där han bara vistats en mycket kort tid av sitt liv, där en förälder kidnappats och där han hotas både av hård bestraffning för en illegal utresa och av att tvingas göra militärtjänst på obestämd tid hos en diktatur. Samtidigt arbetar svenska myndigheter enligt uppgifter febrilt med att få hem den svenske journalisten Dawit Isaak. Hur detta paradoxala beteende ska förklaras är oklart, men vissa röster menar att Sverige borde genomgå en rättspsykiatrisk undersökning för att kartlägga om psykopati eller annan psykisk störning kan ligga bakom handlingar som dessa.

Visionen?

Den som framför radikal samhällskritik får helt enkelt räkna med att få frågan vad en vill ha istället. Så även jag. Detta är förståeligt, men samtidigt lite ledsamt. Den som understödjer systemet behöver ju sällan förklara, försvara och ge en sammanhängande motivation till sitt engagemang. Anyway…

Som en fet brasklapp vill jag börja med att påpeka att det hör till anarkins väsen att inte ha någon entydig vision för framtiden eller vägen dit. Många anarkister vill ju just bli av med människans kontroll över tillvaron, och utopiska visioner har alltid utgjort en tacksam grogrund för förtryckare att bygga sina projekt kring. Så något partiprogram varken kan eller vill jag bjuda på.

Hur som helst är jag övertygad om att vi går mot den industriella civilisationens kollaps. Inom något eller några hundra år, kanske långt tidigare, kommer nutidens samhälle att ligga i ruiner.

Förhoppningsvis har homo sapiens överlevt detta, och vad har vi då istället? Vad vill vi ha? Vi kommer inte att ha ett totalt dominerande system, och inte en variant av samhällen, utan en myriad alternativ.

Det jag personligen hoppas ska vara framträdande och längtar efter är;

Gemenskaper. Med det menar jag grupper av människor som präglas av samarbete, kärlek och ansikte-mot-ansikte-relationer. Jag skulle önska att sådana gemenskaper har bland annat följande särdrag;

.dom är icke-hierarkiska. Individer har ett stort manöverutrymme, gemensamma beslut fattas genom konsensus (alla kommer överens) eller liknande. För att möjliggöra icke-hierarki (anarki) behöver gruppen ha en låg grad av arbetsdelning/specialisering.

.dom är små. Det är knappast möjligt för grupper att förbli icke-hierarkiska om dom är för stora. Max något hundratal, optimalt kanske ännu mindre (typ 15-30 personer)?

.dom är lågteknologiska. Redskap, praktik och strukturer är inte mer komplexa än att dom flesta kan lära sig att hantera och förstå dom.

.dom är integrerade i sin närmiljö. Mat, vatten, skydd osv samlas och skapas på ett sätt som är långsiktigt hållbart och med djup respekt för växter, icke-mänskliga djur och jorden. Tänk permakultur, samlande och dylikt.

.dom är fredliga. Vapen är förhoppningsvis tabu, jakt är på sin höjd ett undantag, konflikter hanteras i stort sett uteslutande med andra medel än våld och våldshot, överlevnad är inte alltid det högsta värdet. Gästfrihet är naturligt.

.

Troligen har vi nya eller nygamla myter, berättelser, ritualer och gemensamma värderingar som bidrar till att hålla samman grupperna och stå emot framväxten av nya hierarkier och civilisationer.

Dessa gemenskaper är dock inte perfekta i någon mening. Konflikter, våld, misslyckanden, sjukdomar, olyckor, rädslor och svält förekommer. Döden finns kvar och är fortfarande inte så skoj.

Den som vill visualisera sådana gemenskaper kan med fördel tänka på ursprungsbefolkningar som i 100.000-tals år varit ”organiserade” i samlar(/jägar)-band, eller på vissa experiment med ”utopiska” samhällen eller kollektiv, eller på nutida ekobyar eller liknande.

Mycket av det vi har idag, däremot, finns inte längre kvar. En del av detta kommer vi minnas med saknad, annat enbart med lättnad. Bilar. Deodorant. Djur i burar. Eurovision Song Contest. Facebook. Fackförbund. Foppatofflor. Fängelser. Gruvor. Knappar. Kokain. Lek- och-Bus-land. Lönearbete. Militärer. Mjukglass. Motorsågar. Nationsgränser. Parlament. Piller. Poliser. Satelliter. Sjukhus. Socialbidrag. Systembolag. Telefonköer. Toalettstolar. Övervaknings-kameror.

Däremot har vi grönare grönska, lättare luft, vildare vargar, vackrare vattendrag, skönare skogar, gladare gemenskaper.

Hur vi ska nå dit vet jag inte. Kanske blir sådana gemenskaper till sist det enda sättet att överleva. Men förhoppningsvis kan vi vara på väg i den här riktningen långt tidigare genom att å ena sidan underminera systemet och å andra sidan bygga upp och experimentera med praktiker och livsval som pekar i den här riktningen.

Ungefär så tänker jag. So help me god.

Vad tänker du? Attraktivt, avskräckande, omöjligt?

7 säckar bröd

Jag volontärar sedan några år tillbaka två dagar i veckan på Ria Dorkas (Hela Människan), en lågtröskelverksamhet och servering för hemlösa mfl. Tre dagar i veckan hämtar vi ”gammal” mat som en affär i Örebro skänker. I fredags (25/5) fick jag med mig cirka 7 säckar bröd + grönsaker och kött. 7 säckar. Bäst före-datumet låg mellan 26 och 28:e. Detta är inte den största butiken i Örebro, och vi hämtade fyra säckar bröd där i onsdags. Mat som annars skulle ha slängts. Dom flesta butiker har inte ett liknande system, utan lägger istället ned resurser på att låsa in och/eller förstöra bra mat som inte säljs.

Samtidigt svälter och hungrar människor och icke-mänskliga djur.

Bild nedan från en av våra dumpstringar i Örebro, har alltså ingen direkt koppling till texten.

Det finns inga kristna

Efter min trosstatusuppdatering den 13 maj har jag haft en del samtal i trosfrågor med läsare och icke-läsare. Vissa har då undrat vad som ligger bakom att jag ”tappat tron”. Det finns olika sätt att förklara och förstå det på, men en orsak som känns viktig för mig är att jag inte lyckats hitta några kristna.

I begreppets bredare mening finns det förstås otaliga människor som är en del av den kristna traditionenett eller annat sätt (och då är också jag ”kristen”), men människor och grupper som följer Jesus, är fyllda av hans ande, är trogna honom? Jag har inte stött på några i alla fall, och då har jag ändå letat febrilt och desperat.

Och om vi inte har Jesus-lärjungar eller andefyllda grupper ibland oss, då har i alla fall jag svårt att känna att den kristna tron skulle vara något angeläget eller hållbart. Men jag respekterar att andra kan känna annorlunda, och ha goda skäl för det, och jag känner inget behov av att stänga några dörrar för egen del.

Jag förstår att det kan kännas tråkigt för vissa att inte kunna betrakta mig som en kristen längre. Men vad som kanhända är ännu tråkigare. Det finns inga kristna. Eller?

Tveka inte att ställa eventuella följdfrågor, eller att kritisera (eller peppa). Ingen uppriktig kommentar är dum eller olämplig. Jag tycker också det är kul om både kristna och annat-troende läser och kommenterar. (Obs: jag har inte möjlighet att respondera på eventuella kommentarer förrän (antagligen) lördag kväll.) Läs också Leos text från igår som i vissa stycken påminner om detta.


Är hedersvåld problemet?

Det lär ha varit någon manifestation härom dagen i Örebro mot hedersvåld. Jag kan verkligen förstå impulsen, men är inte problemet snarare det manliga våldet, som i sig är ett uttryck för patriarkatet? Mäns våld mot kvinnor (och andra) ser ju olika ut beroende på kontext och kultur, men är det inte i grunden ändå samma sak?

Risken är minst sagt överhängande  att hedersvåld blir ett problem som knyts till migration och mörkare hudfärg, och på så sätt blir en (ibland oavsiktlig) ursäkt för mer eller mindre förtäckt främlingsfientlighet och rasism. Är det inte bättre att försöka konfrontera den manliga överhögheten varhelst den uppträder, och att eftersträva ett uppluckrande av stereotypa könsuppdelningar i alla olika kulturer och kontexter?

Mer om skogsskövling och civilisationskritik

Med anledning av Zarembas artikel om skogsskövlingen, intervjuas jordbruksminister Eskil Erlandsson idag i DN. Intervjun är en god illustration till det jag försökte säga i inlägget Mot demokrati häromdagen, och vidare kommentarer känns överflödiga. Istället vill jag ge några tips för fortsatt fördjupning och pepp till ett mer aktivt motstånd:

-Dokument utifrån om nordiska skogsbolaget Stora Ensos brutala härjningar i Kina, och om motståndet.

-David Jonstads bok Kollapslivet vid civilisationens slut.

-Thomas (som kommenterade här) film anOther Story of Progress.

-Anarko-primitivisten John Zerzans radioprogram.

-Spansk (?) kalkon-befrielse. Läs fler liknande nyheter här.

Kommentera, fråga, kritisera och diskutera gärna!

Döden

Döden, tänker jag, ibland, är inte slutet

.     .     .men inte heller är det början

Inte är det att upphöjas till en annan, vackrare värld

.     .     .men inte heller är det att kastas ned i mörker eller tomhet

Döden, inte är det själens traumatiska skiljande från kroppen

.     .     .men inte heller är det någon vinning
.

Vackert är Jaget

Att vara individ och själ är något stort

Därför är döden alltid verklig, alltid sorglig

Och Livet alltid värt att kämpa för!

Men stort och evigt är också Enheten

Att allting hör ihop

.

Döden, tänker jag, ibland, är att sjunka tillbaka

.          .          .in i den store andens famn

Det är att förenas med förföräldrar och syskon, med fåglarna och fiskarna,

.          .          .med träden och jorden

Modern tar emot oss

Och ur hennes inre föds ständigt nya jag och nya världar

Där ”du” och ”jag” får vara med
.

Kämpa på, men var inte rädd


Aktuellt i migrations-kampen

-Demonstration i Malmö i söndags till stöd för Ali Mohamad Kazim som hoppade från sjätte våningen för att undkomma poliser som kom för att hämta honom innan tiden för att överklaga gått ut.

-Uppgifter från Aktion mot deportation om ny Irak-deportation inatt och blockad ikväll (i Åstorp, Skåne). Solidaritetsmanifestationer kommer att hållas (bland annat?) i Örebro, på Stortorget 17:30. Uppdaterat; även i Stockholm blir det en manifestation, kl 17 på plattan.

-I Aten valde enligt uppgifter i media mer än varannan polis att rösta på det nynazistiska partiet Gyllene Gryning, som fick 8 procent av rösterna i valet. Den grekiska staten är som bekant ökänd för sin även med europeiska mått vidriga behandling av migranter.

-Migrationsverket i Örebro har tydligt haft nattligt besök. Många oönskade gäster där dom senaste åren…

Inga gränser!

Mot demokrati

Visst är det en ganska stor skillnad mellan olika typer av representativa demokratier (som i staten Sverige), och direkt- -demokrati/konsensus-demokrati, där makten inte delegeras till representanter utan alla har möjlighet att rösta och tycka till, alternativt komma överens om det som ska beslutas.

Men alla former av demokrati har det gemensamt att det ändå är en form av styre (grek. kratos). Det är ju folket (grek. demos) som styr.

För att ”folket” ska kunna styra i praktiken så måste först processer finnas på plats där det definieras vilka som inte tillhör ”folket”.  I Sverige förstår vi exempelvis av röstförfarandet att personer under 18 år, migranter och ”soffliggare” inte är en egentlig del av folket. Dom tillhör per definition dom styrda. Vidare står givetvis alla icke-medborgare utanför, och detta oavsett om dom direkt påverkas av dom beslut som fattas i Sverige, tex hur vi bedriver krig, produktion, konsumtion och hur vi kommer över ”resurser”.

Men om vi nu då tänker oss, istället för Sverige, en direkt-demokrati där alla människor som påverkas av besluten har möjlighet att vara delaktiga i alla viktiga beslut, lite som den kristna anabaptistiska kommunitetsrörelsen Bruderhof (fast utan patriarkat), eller i fristaden christiania (här), räcker inte det?

Visst är det ett viktigt steg i rätt riktning, men ändå – det mest grundläggande, och för planeten mest problematiska styret fortfarande finns kvar. Nämligen människans tänkta suveränitet över växterna, jorden och djuren. Dom tillhör ju självfallet aldrig folket som styr i en demokrati. Att människan själv kan bestämma vad som ska hända med ett territorium innanför människo-skapade och inbillade gränser, är det inte just detta som lett oss in i Hotet över alla andra hot, hotet att planeten i förtid blir obeboelig för ett otaligt antal arter, däribland människan?

Jag har därför svårt att se annat än att vi behöver återerövra en förståelse av och ett förhållande till omvärlden där människan är en integrerad, och inte en härskande, del av helheten. Och därför behöver vi också avskaffa demokratin, ”folkens” styre över planeten, på ett eller annat sätt. Har jag fel?

Oväntade besök och kontakter

Dom senaste veckorna har vi haft förmånen att få en del besök, möten och telefonsamtal som vi inte hade räknat med och planerat in långt i förväg, och som har känts väldigt givande. Sara och jag är annars planeringsmänniskor och just därför är den spontana gemenskapen något vi verkligen behöver. Utrymmet för möten i samhället, i synnerhet spontana sådana, känns annars väldigt beskuret och inte sällan är rentav upptagenheten något som ger status. Idag vill jag därför uttrycka min glädje över människor som dyker upp, hör av sig och skapar utrymme för genuina möten, ansikte mot ansikte, både planerat och oplanerat. Keep up the good work.

Tobakskommunism

Att dela med sig av tobak för husbehov är påbjudet. Det är så det fungerar. ”Har du en cigg/snus?”. På den frågan går det inte att svara ”Jo, men jag vill ha dom för mig själv.” Antingen bjuder en, eller också ljuger en och säger att en inte röker eller att det är slut. Här finns alltså en liten aspekt av samhället där kommunism praktiseras, en spricka i den kapitalistiska fasaden. Och det fungerar.

Colin Ward skrev 1973 boken Anarchy in Action, där han försöker visa på hur anarki inte är en utopi, utan något som redan praktiseras här och där och nu och då för den som har ögon att se. Minns jag rätt så tror inte ens Ward att anarki är något som till sist kommer att uppnås överallt, att vara anarkist handlar istället om att bejaka, skapa och försöka vidga anarkins områden i nuet. Många anarkister har nog svårt för en sådan anarkism utan ”eskatologi”, men finns det inte något viktigt och livsbejakande här som vi bör ta vara på?

Vilka är dina favorit-exempel på anarki och/eller kommunism i praktiken?

————

Fotnot: En bok i samma linje som Wards, men ännu bättre, är Peter Gelderloos Anarchy Works.

Icke-våld eller taktik-mångfald

Bland radikaler finns en pågående debatt mellan två traditioner som idag ofta kallas ”icke-våld” respektive ”taktik-mångfald”.

Taktikmångfaldarna åberopar en rad olika argument i sin kritik av icke-vålds-traditionen. ”Icke-våld”, menar dom tolkas i regel väldigt snävt – att väsnas, krossa fönster eller bete sig upproriskt betraktas som våldsamt (jfr denna DN-artikel om svarta blocket), och både egendomsförstörelse och fysiska angrepp på levande varelser kategoriseras som våld. Vidare hävdas att icke-våldare ofta uppträder som småpoliser som, inte sällan i samarbete med den riktiga polisen, försöker kontrollera demonstrationer, aktioner och rörelser och göra dom ofarliga. Icke-våldsförespråkandet används huvudsakligen som en disciplinerande kraft gentemot radikalerna själva, och sällan eller aldrig mot det våld som är en integrerad del av systemet. ”Övervåld” från polis kan exempelvis kritiseras, men sällan eller aldrig polisinstitutionen i sig själv. Icke-våld är också ofta ineffektivt och tjänar mer till att avlasta ett dåligt samvete hos människor som är privilegierade av systemet (och därför med relativt låg risk kan ta tex en arrestering), än att på allvar angripa förtrycket. Icke-våldet riskerar också att släta över dom verkliga spänningar som finns i samhället med potentiellt banala gester såsom ballonger, clownarméer och tårtkalas. Samtidigt har verkliga icke-vålds-rörelser i historien, tex dom rörelser som brukar förknippas med Gandhi och King, alltid varit beroende av mer våldsamma element och strategier i rörelsernas utkant som förstärkt pressen på makthavarna. En taktik-mångfald där det finns en grundläggande respekt för andras strategier och där vi inte offentligt tar avstånd från varandra för att skapa cred för vår egen position i mainstream-samhällets ögon är därför att föredra.

Ungefär så har jag uppfattat taktik-mångfaldarnas argument.


Icke-våldarna, å sin sida, menar att våld föder våld. Mål och medel hänger ihop och kan och bör inte skiljas åt. Det är därför vanskligt att försöka uppnå en fredligare värld med vapen i hand. Väpnade revolutioner som är ”framgångsrika” har historiskt sett alltid lett till nya regimer som inte sällan är värre än det en först försökte bekämpa. Vidare är alla människor en del av systemet, och därför också bundna av systemet, och vi sitter därför alla i samma båt. Att försöka utrota ”dom onda” eller att praktisera ”öga för öga” gör hela världen blind och utrotad. Vi måste istället arbeta mer aktivt med dialog och icke-vålds-kommunikation för att locka till ett engagemang för att en annan värld ska bli möjlig, och framför allt själva försöka att så långt som möjligt leva ut den vision som vi har redan här och nu. Våldsanvändning leder lätt till en våldsupptrappning som skapar onödiga risker också för dom radikaler som inte använder våld. Dessutom äger vi ju ingen armé, och vill inte heller göra det, och är därför dömda på förhand att förlora ett eventuellt krig mot staten, kapitalet och industrialismen om vi försöker bedriva kampen med systemets verktyg.

Ungefär så har jag uppfattat icke-våldarnas argument.


Så vad tycker jag själv då? Jag håller med. Båda…

Hur tänker du? Jag är superintresserad av alla tankar kring detta, både från icke-våldare, taktikmångfaldare och dom som blandar. Känn ingen press att skriva långt eller välformulerat eller nåt sånt. Det går förstås bra att kommentera anonymt, även att skriva in en fejk-mailadress när en kommenterar. Jag har också mailat en del personer som jag tror kan ha intressanta (och olika) infallsvinklar på detta och bett om input, så håll gärna utkik ett tag här.

(Tack också till ”Samuel” som aktualiserade denna fråga i sin kommentar under The Fuck It Point.)

Inte ditt fel

Det är inte ditt fel, att vi hamnat in this fucking mess

Och det mesta kan du inte göra något åt

Du är vacker och fantastisk, och livet är ju inte någon tävling

Duktighet är ofta dumt

Och glädje i kampen är vackrare än skam och plikt

.

Att bli avslöjad och tappa masken

Är inte så jävla farligt som du fruktar

Om du tror att det finns hjältar eller helgon

.     .     .så ringer besvikelsen på dörren

.     .     .eller också så lurar du dig själv

.     .     .eller blir till en uppblåst ballong

Under ytan är vi alla små, och stora

.

Vinden blåser, solen skiner, hjärtan klappar

Och allt är väl

Tänk på det, Jonas!

Hänga med barn

Få saker är en så stor förmån och så viktigt och så underskattat som att vara tillgänglig för, hänga med, och lära sig av barn. Det är svårt att tänka sig aktiviteter som är mer centrala om en annan värld ska bli möjlig. (Och då syftar jag inte på sammanhang där huvudpoängen är att fostra dom in i lydnad till systemet.)

För min del är det inte minst Alma (11) och Hannes (8) som jag tänker på. Bara successivt har jag börjat inse detta på allvar, och jag hoppas att jag skulle prioritera annorlunda från början om jag kom så nära en nyfödd igen i framtiden.

För att det ska bli möjligt att på riktigt se, möta och lära känna fååriga människor så behövs närvaro, och närvaro kräver att en skär bort andra aktiviteter, inte minst att en trappar ned på lönearbetet. Framför allt som man. Det är nog också nödvändigt med fler närboendegemenskaper och kollektiv och andra typer av sammanhang där även människor som inte är föräldrar kan möta barn, som bryter upp tendensen till kärnfamiljsisolering och som avlastar en del av tyngden för föräldraskapet och därigenom gör barnen mindre sårbara. Människor som inte är föräldrar kan också aktivt ta steg genom att exempelvis erbjuda sig som vuxensällskap.

Vi behöver ju samtidigt bli betydligt färre på den här planeten, så att begränsa barnafödandet så mycket som möjligt är en viktig  uppgift, och dom som väljer att inte bli föräldrar borde peppas och lyftas fram istället för att ifrågasättas. Men att ha många barn och ta tid för det, är samtidigt ett välbehövligt ifrågasättande av ”arbetslinjen”. Vi behöver också påminnas om den smärta som ofrivillig barnlöshet kan innebära. Och oavsett om vi är föräldrar eller ej så bör vi undvika att moralisera. Våra livssituationer och möjligheter varierar, och att jämföra och lägga ok på varandra i detta känns inte speciellt smart. Däremot tror jag på att prata mer öppet om det här.

Det var några spridda tankar om relationen till barn. Vad tänker du?

(Bilden är inte på någon jag känner.)

Lite av varje

-Utvisade Jean Kabuidibuidi tillbaka i Sverige! Jonas Bergström skriver också utifrån detta på Flyktingbloggen! No Border-debatt hos Yelah som ifrågasätter kravet på ”en humanare flyktingpolitik”.

-Johannes från Skogsdrömmar om Peak Oil.

-Full delaktighet om politikernas påstående om ”generös lagstiftning” (apropå förändringar i tillgången till assistans). Se också Daniel Erkstams från Full Delaktighet gästkrönika hos Ajour om VM-biljettpriserna för funktionshindrade.

– Shannon T.L. Kearns är anarkist, transperson och kristen pastor och bloggar på Anarchist Reverend.

Trosstatus: en uppdatering

Inte med någon större entusiasm tar jag mig härmed an uppgiften att kvasi-offentligt uppdatera min trosstatus. För det känns just som en uppgift, som Ärligheten ålägger mig, med bakgrund av ganska många år av idoga skriverier under den kristna trons fana.

Jag skulle kunna beskriva min kristna tro som något jag har tappat. Men då inte som en tappar en hink med vatten, utan snarare som om något som långsamt runnit ut ur ett mycket litet hål i hinkens botten. Men jag skulle också kunna säga att den kristna tron är något jag släppt taget om, något jag till sist tröttnat på att bära. Ibland brukar jag beskriva mig som ”post-kristen”.

Samtidigt finns det absolut och så klart en kontinuitet mellan den tros-kontext som format mig och där jag är idag. Jesus gjorde mig till anarkist, typ. Och jag tillbringar en hel del av min tid med volontärarbete i olika kristna sammanhang, och många av mina närmaste vänner och min släkt är troende kyrkligt aktiva. Det finns också inslag i dom bibliska skrifterna och aspekter av kristna praktiker som jag fortfarande kan gå igång på. Ibland känner jag mig rentav som en post-kristen som har mer kristen tro än många kristna…

Så om det här är (ännu) ett komma ut-ande, så är det att ambivalent sådant. Och just det är väl problemet med att komma ut ur garderoben, att vi aldrig kan framträda som dom vi i sanning är, eftersom vi alltid är i vardande och omvandling. Det finns inget ”innerst inne”. Panta rei. Men om alternativet är att aktivt söka bedra omgivningen genom att spela en förväntad roll så är det nog ändå att föredra.

Jag svarar gärna på eventuella följdfrågor. (Det går bra att vara anonym.) Eller kanske någon annan som vill komma ut på ett eller annat sätt?