Barn och regler

Jag försöker träna på att säga ”jag vill inte att du gör så” till barnen istället för ”du får inte”, eller ”man får inte”. Minns jag rätt så är detta inspirerat bland annat av Jesper Juul. Min tanke är att det är bättre både för mig som förälder och för barnen att vi lär oss att relatera till subjekt, snarare än till abstrakta regelsystem. Gömt under regelsystemen ligger ju ändå någon eller någras vilja, det är någon eller några som av en eller annan anledning inte vill att vi ska göra si eller så. Att säga ”jag vill” eller ”jag vill inte” istället för ”man får inte” är att vara tydlig som subjekt, att ta ansvar för dom värderingar en sprider, och samtidigt att lära barnet detta.

Frågan är om inte vi skulle må bättre av att agera likadant även i relationer mellan vuxna. Varför inte prova ett tag och säga/tänka ”jag/dom/ni/vi vill inte att du gör detta” när vi kommer i kontakt med olika regler. Det kan definitivt ge en del nya insikter om världen och samhället.

Vad tänker du?

Grönsvarta tips

-Green Peace fortsätter sin kampanj mot Shells provborrningar i Arktis, nyligen med en demonstration hos Shell i Örebro. Se också min post Shell ska ha smäll om du missat den.

-Anarko-primitivisten John Zerzans radioprogram som kommer varje vecka.

-Förstörelsen fortsätter. En almstrid i Örebro, någon? (Uppdatering: myndigheterna säger att orsaken till nedhuggningen är almsjukan, och att syftet därför skulle vara att rädda träden. Det är inte omöjligt att det stämmer, men då myndigheterna ofta överdriver hur skadade träden är så kan det ändå finnas skäl att vara skeptisk. Men kanske inte till någon almstrid, vad vet jag.)

-Djurrättsfeminist bloggar.

-Om ”Mans dominion” på alltid tänkvärda och välskrivna Religon at the Margins.

Anarki och kaos (och lite Batman)

Som bekant förknippas anarki och anarkister i mainstream-samhället i regel med våld, kaos och oordning (typexempel från DN här). På många sätt är den nya Batman-filmen, som jag såg på bio igår, ett utmärkt exempel på hur anarki (utan att ordet används) dels framställs i en förvanskad version, och dels förknippas med pöbelfasoner, kaos och terror, medan militarism, polismakt och dom rika står för trygghet, ordning och reda. (Daniel Lindvall skrev en utmärkt recension i Arbetaren, även om jag personligen tycker det finns fler öppningar och konstruktiva tolkningsmöjligheter i filmen.)

På grund av denna utbredda förståelse av anarki, anarkism och anarkister, kan ett samtal om anarki i vardagen ofta se ut ungefär så här:

Undrande Bekant: Så du är Vänsterpartist då?

Anarkisten: Nä, jag är anarkist, faktiskt.

Undrande Bekant: Anarkist?? Vadå, du är emot lagen och vill ha kaos och oordning?

Anarkisten: Nä, det där är medias och politikernas nidbild av anarkister. Anarki innebär ordning. Faktum är att det inringade A:et som du kanske sett betyder just Anarchy is Order. Ringen är ett O.

Men! Hur ser psykologin bakom det här samtalet ut egentligen? Är det inte så att talet om anarki väcker rädslor hos människor, som sedan anarkisten försöker dämpa? Ingen fara på taket, typ, du behöver inte vara orolig. Risken med det är att Undrande Bekant, som kanske också tillhör den privilegierade klassen, egentligen blir orolig för att anarkin skulle kunna hota status quo. Och det är ju en berättigad oro. Från dom rika och mäktigas perspektiv, och kanske från många andras synvinkel också, ser en utvidgad anarki antagligen ut som och upplevs som kaos, hot, oordning och våldsamheter. Anarkister vill ju trots allt omkullkasta den rådande ordningen, och går det verkligen att göra på ett kontrollerat, stillsamt och ordnat sätt?

Dessutom, måste vi inte någonstans ta in att även anarkister är en del av samhället och därför påverkas av dess bilder och diskurser, och att åtminstone en del lockas till anarkismen (och därför också påverkar den) just på grund av att media framställer den som ett våldsamt brott mot den rådande ordningen?

I så fall kanske anarki ligger närmare kaos och oordning än vad en del vill tro? Jag kom att tänka på detta på en av sommarens skogsvandringar då vi gick i en nationalpark som innehöll stycken av natur som är väldigt orörd av människan. Ordning eller kaos?

(Garphyttans nationalpark)

Så vad tänker du? Är anarki och kaos fiender, osams, bekanta, vänner, kk:s eller synonymer?

(Batman-recensioner här, här, här. Filmen spelade in 1,2 miljarder första helgen. Som jag bidragit till…)

Ofogare om Pride-urvattning

Ofogarna Cattis Laska och Kristina Johansson skriver i Aftonbladet en respons på en artikel i Svenska Dagbladet som framställer Ofog  och ”vänsterextremister” som ett hot mot säkerheten (!!) under Pride-festivalen. Bakgrunden till det påstådda ”extrem-vänster”- och anarkist-hotet mot HBTQ-festivalerna uppges bland annat vara Ofogs deltagande i Pride förra året, och incidenten på HBTQ-festivalen i Göteborg i början av sommaren då polisen med våld angrep HBTQ-personer som kritiserade och motverkade att polisen arrangerade ett seminarium på temat våld mot HBTQ-personer. Se också ”Piloten Anderssons” kommentar under Aftonbladet-artikeln. Uppdatering: Ofogare svarar också i DN idag efter flera kritiska tidningsartiklar.

(Ett alternativ; Anarcho Pride. Ofog hittar du här.)

ACAB (All Cops Are Bastards)/FTP?

http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=aq3KEX-G57U

Fuck the Police? All Cops Are Bastards?

Jag skulle säga ja, med reservation.

Slagorden säger inte exakt samma sak, FTP fokuserar på polisen som institution, ACAB på den enskilde polisen. Men är det inte överdrivet, finns det inte ”snälla poliser”? Det finns förstås grader i helvetet, som alla som haft återkommande kontakt med polisen vet, men i grund och botten innebär polisrollen att mot betalning utöva hotfull, våldsam, tvingande makt över andra.

Det är sant att vissa poliser sällan eller aldrig skjuter och slår, men det betyder ju bara att dom blivit duktiga på att använda sig av annan manipulation, och det väpnade våldshotet finns ändå alltid synligt närvarande.

Och visst är det sant att poliser ibland uppträder vänligt, men för marginaliserade och förtryckta är själva polisens närvaro, oavsett vänlighet, ett hot. Även psykopater kan vara vänliga och snälla.

Och visst letar poliser ibland efter bortsprungna katter med flera, men det kan väl andra göra?

Min reservation mot ACAB har framför allt att göra med att en polis ändå är en människa, som har en hel uppsättning roller, relationer och positioner i förhållande till andra som inte är knutna till polisyrket, och vissa av dom är (åtminstone potentiellt) positiva och konstruktiva. Jag är inte bara polis, utan också mamma, typ. Jag tror det är viktigt att låta sig påverkas av och påminnas om detta när en skanderar Fuck the Police, och det är också ett av skälen till att jag inte skulle kunna klottra, skandera eller praktisera ”skjut en snut” eller liknande.

Vad tänker du? ACAB? FTP?

Mer om situationen i Anaheim där snuten skjutit ihjäl två och skadat ett okänt antal dom senaste dagarna (här och här). Mer om Panter-påhoppet här. Se också dokun om pantrarna i Biskopsgården. (Uppdatering; och läs detta som jag tipsades om i efterhand.)

Varför vi bråkar när vi åker bil

Är det bara jag som har erfarenheten att bilkörning ofta är förknippat med konflikter, spänningar och stereotypa könsroller? Mannen vill köra, gärna häftigt, kvinnan är orolig och luftbromsar. Föraren (oavsett gender) är antingen självsvåldig och struntar i medpassagerarnas åsikter och känslor, eller också är hen osäker och kör långsamt och ryckigt, eller så skäller och gnäller och skuldbelägger hen medtrafikanter och medpassagerare. Och alldeles oavsett körstil så knackar konflikten på dörren bra mycket oftare än utanför bilens kaross.

Varför? Är det inte så att fordens hastighet samt konstruktion är avgörande orsaker här? Hastigheten innebär per definition risker i kombination med att beslut gång på gång måste fattas snabbare än vad som ibland är rimligt. Detta tillsammans med en hyper-hierarkisk konstruktion. Ingen anarki här, det är en och bara en som styr. Medpassagerarna lägger sina liv i förarens händer, inte konstigt då att dom åtminstone ibland vill tycka till. Å andra sidan inte så konstigt heller om inte föraren känner att hen har lust eller tid att prioritera att väga in dom andras känslor för varje kurva och växling.

(Att åka bil tillsammans kan förstås också ha positiva effekter, det ger exempelvis en avskiljdhet och ett fokus som skapar utrymme för tankar och fina samtal.)

Vad tänker du? Håller du med om att vi bråkar oftare i bilen än vi gör utanför? Vad tror du det beror på? Vilken roll brukar du inta i bilen?

Några peppiga aktioner för djuren

-Djurens BefrielseFront befriade (enligt Bite Back) 180 hönor i Örkelljunga.

-Aktivister i Vänersborg tog ner cirkusaffischer och i Örebro Max-reklam.

-Black Fish befriade tonfisk i Kroatien.

-Intressant, underhållande och politiskt medveten dumpster-blogg.

Fler djurbefrielse-aktioner kan du läsa om här.

Och så ett svenskt filmtips från 97. Tänk dig Ronja + If a Tree Falls + Avatar + Into the Wild + Persbrandt (och lite Torsten Flinck mfl) i en mixer. ”Beautiful and disturbing”, som någon skrev på IMDB.

http://www.youtube.com/watch?v=TrsempdZrcs

Kommentarer?

Veckans läsarfråga: polyamori eller serie-monogami?

Vad tycker du är bäst (alternativt minst dåligt); polyamori eller seriemonogami? Varför? (Alla svar uppskattas, allt från mycket korta till mycket långa, och alldeles oavsett vilka övertygelser som ligger bakom ditt svar.)

Fotnötter:

-jag har inte möjlighet att läsa kommentarerna på några dagar.

-kolla in Korrespondenterna som bland annat tar upp polyamori. Med seriemonogami menar jag två eller fler äktenskap (eller liknande) efter varandra (giftermål – skilsmässa – giftermål).

Ett slag för syndikalisterna

Egentligen är det först efter att jag fick sparken då jag kritiserade ruttna arbetstider hos Lindbergs Buss som jag på allvar förstått vikten av arbetarkamp och solidaritet. Den skruvade behandlingen av dom anställda fick mig också att inse på djupet att det finns människor som hänsynslöst och medvetet är beredda att utnyttja andra, och tystnaden och rädslan bland kollegorna och fackets passivitet var väldigt talande. Många människor tvingas sälja sin kropp/arbetskraft till stat och kapital som använder detta arbete för sina egna syften, samtidigt som arbetssäljarna är utbytbara. Ju mer dom kan tjäna på det, desto bättre, oavsett om det bryter sönder och förtrycker människor. Det enda som på allvar kan hålla emot är när arbetarna kämpar tillsammans för att stå emot. Därför rekommenderar jag folk som lönearbetar att gå med i Syndikalisternas lokala samorganisation, eller åtminstone stödja syndikalisterna som bedrivit frihetlig och offensiv arbetarkamp i 100 år. Detta är extra lämpligt just nu då en syndikalist blivit misshandlad och hotad för sitt fackliga arbete. (Uppdatering; idag rapporteras om en hotellchef som ska ha slagit ned en fackrepresentant.)

(Lyssna gärna på Konflikts reportage Slavar i salladsfabriken, som återsänds igår kl 14:30. Och du. Om möjligt, åk inte med Lindbergs Buss.)

Kommentarer?

Nationalism: definitions-försök

Det går aldrig att definiera fast ett ord, men så här tänker jag om nationalism just nu.

Nationalism är (a) idén om en värld uppdelad i (b) tydliga geografiska områden, där varje område domineras av (c) en stat och (d) ett folk som (e) har nationalstaten som sin viktigaste lojalitet.

Kommentar:

Nationalismen, som jag ser det, är en idé eller en vision, och inte något som existerar, och det gäller varje led i den här visionen. Det är också en extremt utopisk och idealistisk vision som lyckligtvis aldrig kommer att förverkligas fullt. Det betyder dock inte att nationalismen är ”overklig”, den är i högsta grad (om än bara delvis) förkroppsligad i människor och strukturer. Faktum är att dom allra flesta, med denna definition, är nationalister (dvs har anammat denna idé, i olika utsträckning).

Respons? Kommentarer?

(Dogge gillar tydligen att hylla nationalstaten, och i samband med OS förväntas vi alla göra det, trots den våldsapparat som omgärdar det hela. Läs gärna också DN:s reportage från förvaret i Märsta idag. Inga gränser, inga nationer, stoppa alla deportationer!)

Svensson utan bankkonto (mm)

I mitt tycke lever jag ett ganska svenssonskt liv, har guldring på vänster lillfinger, delar en trerums hyreslägenhet med en kvinna och två barn (en kille och en tjej) som jag älskar och bråkar med, gillar att ladda ned filmer på Pirate Bay (läs här), läser Arne Dahl-deckare, spelar Rummikub, handlar på Coop, dricker lite för mycket kaffe och tittar stundom på Melodifestivalen och Allsång på Skansen – fast så där lite lagom ironiskt och distanserat. Men den här bloggen är ju inte så intresserad av att fokusera på detta, då den försöker betrakta världen från ett anarkistisk och civilisationskritiskt perspektiv. Problemet är att detta riskerar att skapa orimliga förväntningar och krav på ”radikala” livsval för mig själv och läsare. Men i grund och botten tycker jag att jag är en Svensson, och antagligen är det inte ens något att skämmas över. Vi har inte valt att detta system som vi fötts in i, och vår rörelseförmåga är begränsad.

Detta som en brasklapp till följande. Under dom två senaste åren har jag levt utan saker som allmänt betraktas som nödvändiga delar av ett normalt liv, däribland lönearbete, mobiltelefon och bankkonto. (TV, bil och stereo har vi varit utan snart ett decennium). Alla i vårt samhälle har inte möjlighet att göra dom valen, och kanske förutsätter det också en viss övertygelse om det ska gå att leva så med glädje och tillfredsställelse. Så det är inget jag hur som helst kan rekommendera till alla (ojdå, ännu en braskis). Men däremot skulle jag vilja rekommendera dig att fundera över hur det skulle se ut för dig att göra dessa val.

Att leva utan (eller mindre beroende av) lönearbete, mobil och bankkonto är, framför allt initialt, förenat med ganska mycket krångel, men efter hand blir vinsterna mer och mer tydliga, åtminstone enligt min erfarenhet. Att inte lönearbeta ger ett hav av tid som kan användas till volontärarbete, aktivism, flexibilitet, hushållsarbete, fria studier och relationer, och gör att en i mindre utsträckning behöver vara slav under chefer som vill styra varje steg en tar. Att leva utan mobbe gör det lättare att undvika stress och vara uppmärksam på det som händer irl runtomkring en, och det forcerar en att uppvärdera irl-relationer. Att inte ha bankkonto gör faktiskt att det efter hand blir mindre krångligt att leva (till dess att det inte längre kommer gå att handla konto). Och den stora fördelen med samtliga dessa val är kanske att en på det sättet bidrar mindre till bankernas girighet (och här), högteknologins miljöförstöring och lönearbetets förtryck. Det finns också vinster med att övergripande leva lite enklare, en får mer tid, fokus och resurser till viktigare saker än prylar, och formar på sikt en annan typ karaktärsdrag än den som följer med konsumism.

Att leva enklare räddar inte världen, kanske kan det inte ens ändra något i grunden. Inte heller bör det enligt min mening betraktas som ett offer eller som någon heroisk insats. Men det är, för vissa människor i vissa situationer, en möjlighet att få ut mer av livet.

Så vilka är dina skäl till att ha mobil, bankkonto och lönearbete? Eller har du också på något sätt hoppat av? Hur tänker du kring detta? Alla ärliga kommentarer uppskattas!

Böjbart (2)

Tolkning är svårt, inte bara tolkar vi saker olika, dessutom är det lätt att tro att andra tolkar saker på samma sätt som en själv.

Nedanstående verk av Jesper Waldersten, publicerad i Situation Stockholm, la jag upp den 8 maj, i tron att dom flesta läsare skulle uppfatta den ungefär som jag.  (Att skärpan är dålig osv beror på att den är urklippt och fotad med dålig mobilkamera. Ber om ursäkt för denna konstförstörelse.)

Efter ett samtal med några gäster/vänner igår om bilden, som också sitter på vårt kylskåp (inte vännerna alltså, utan bilden), har jag insett att det är långtifrån självklart. Jag tycker exempelvis att jag brukar vara känslig för ord-vitsande och trixande, men möjligheten att läsa konstverkets utgångspunkt som en anspelning på den grammatiska potentialen i ordet ”gud” respektive ”satan” undgick mig exempelvis helt. (Som skulle kunna uttolkas som; Det finns flera gudar men bara en satan (=systemet?)). Nu ska jag göra förstöra-vitsen-move:t och förklara vad jag tänkte när jag såg bilden. (Givetvis gör jag ingen anspråk på att detta skulle återspegla upphovsmannens intention.)

På bilden ser vi en gris i kostym, och dessutom en gris som i sin fulhet och sitt ansiktsuttryck anspelar på Munchs klassiska Skriet. ”Gris” har i anarkistiska och samhällskritiska kretsar varit en vanlig benämning på polis och/eller överhet. Mina tankar går till systemets representanter, och i synnerhet myndighetspersoner som har som jobb att bestämma över andra människors väl och ve (tänk polis, handläggare hos Migrationsverket, socialsekreterare på Försörjningsstöd, Kriminalvårdare osv), och som gör detta med nitisk lojalitet till byråkratins regeldjungel. Dessa ”satanar” gör det till en dygd att inte uppträda som levande, böjbara, varelser. Ibland kan en dock ana ett ångestskri bakom myndighetsmasken. Gud, däremot, har i många bibliska berättelser en förmåga att inte bara göra fel, utan också vara öppen för argument och förändring. Gud är böjbar, men det är inte satanarna.

Vad tänkte du när du såg bilden? Är min tolkning sann, och i så fall sann i vilken mening?

 

Eva Liedström Adler – Rikskronofogde

(Fotnot – jag tycker det är problematiskt att kalla överhetspersoner för grisar. Det är speciesistiskt och inte juste mot grisarna.)

Brev från fogden

Konungar, landshövdingar och Kronans fogdar känns måhända lite 1700-tal, men tro inget annat än att dom är alive and kickin´. I veckan fick jag en kopia på en ”Utredningsrapport för gäldenär”. Utredningen är tydligen avslutad, och detta är resultatet:

Gäldenären saknar kända utmätningsbara tillgångar för täckande av skulden

Gäldenär saknar känd inkomst

Information är inte inhämtad från gäldenären. Motivering: Inget telefonnummer har hittats till gäldenären.

Förrättning är inte genomförd. Motivering: Vid registerkontroll har inget framkommit som tyder på att gäldenären äger utmätningsbara tillgångar varför bostadsförrättning inte anses motiverad.

Lång näsa till fogden och snuten, således. :)

(Bakgrunden är obetalda böter efter rättegången i februari. Min slutplädering kan du läsa här, intervju i samband med rättegången i tidningen Dagen här. Tiggarbrev här.)

Systemet i skogarna

Under dom senaste veckorna har vi tillbringat en del tid på landet och i skogarna. Väldigt välgörande, måste jag säga. Att se vilda djur, promenera på stigarna, samla ätliga växter, känna dygnets och vädrets växlingar mot kroppen, bada i sjöar, få mer tid till relationer osv är riktigt nice, om än, ska medges, inte alltid så bekvämt.

En del kanske tänker att den som drar till skogs eller till landet också därigenom drar sig undan civilisationen. Så är det inte. På vissa sätt blir systemets närvaro till och med ännu tydligare, något som jag påmints om under dessa veckor. Låt mig ge några exempel;

-Bilberoendet. När en skogsvandrar behövs förstås ingen bil, men att bo i stuga på landet är en annan femma. Jag har nog inte kört så mycket bil på hela året som den senaste veckan. Och även om en använder hyrbil eller lånbil så drar en ju ändå därigenom sitt strå till stacken till klimatförändringarna och gatuvåldet. (Moderna transporter är ju inte icke-våldsligt, något som Martin Smedjeback från icke-vålds-kollektivet Gandhi anar i denna post.) En tredjedel av igelkotts-stammen lär exempelvis i år dö på dom svenska vägarna.

-Djur-slaveriet. Det är förstås trevligt att se kossor, men samtidigt ligger många av dom på små leriga plättar fjärran från Arlas grönmålning och mjölkas av robotar. Och det som inte syns är värre; att dom tillbringar större delen av året fjättrade, att barnen tas från mödrarna, att deras liv förkortas, att dom reducerats till produktionsenheter. (Pelle Strindlund och Annika Spalde, två andra medlemmar i ickevåldskollektivet Gandhi, skrev om livet i djurfabrikerna i Dagen i torsdags.) Kor och grisar kan lida, och det är en skam att vi tycker det är en löjlig insikt att skratta åt och vifta bort.

-Villingsbergs skjutfält. Ett av dom naturskönaste områdena i Örebro Län är utan tvekan Kilsbergen, och Bergslagsleden är en riktig höjdare. Samtidigt påminner vätan i skog och mark om klimatförändringarna, och det är svårt att gå i Kilsbergen utan att påminnas om det faktum att ett sjukt stort område ockuperats av Bofors och Försvarsmakten för provskjutningar. Hör en inte eländet, så stöter en förr eller senare på skyltar, varningar och hot. Hur ska stridspittarna köras iväg från Kilsbergen?

-Skogsskövlingen. För varje år vi återvänder till trakterna i gränslandet mellan Småland och Östergötland till släktingars stuga, så är det fler och fler områden som skövlats. Skogsbolagen och ”skogsägarna” vill gärna prata om återplantering och ge intrycket av att detta är en hållbar och nödvändig verksamhet. Och det går förstås att avverka på olika sätt, och det finns grader i helvetet, vilket också lätt går att se med egna ögon. Men i grund och botten är det ändå så att skogsavverkningen reducerar den biologiska mångfalden, och varje år har världen färre träd än förra året.

Så att vara civilisationskritiker betyder inte att en naivt tror att en kan komma undan genom att flytta till landet, eller ens till skogen. Med det sagt vill jag inte lägga sordin på den glädje som trots allt kan komma den till del som vågar lämna staden.

(Copy is Right och Fältbiologerna mfl mobiliserar i dagarna för att rädda Ojnareskogen på Gotland från skövling.)