Tillsammans trots allt

Det finns något hos oss som vill dela in människor i vänner och fiender, och kategorisera vännerna som ”dom goda”. Och jag tror att det har sin plats. Problemet är att du och jag inte är ”en” individ, istället är vi en hel uppsättning relationer, sammanhang och roller i vilka vi framträder som olika personer, och inom oss har vi en mängd brokiga och skilda impulser, drömmar och begär. En person som i en situation är en fiende eller ett hot, kan i andra situationer vara en vän och kamrat. Relationer har därför alltid ett problematiskt drag, och den som förväntar sig en relation där andra i alla lägen ska vara en god vän, blir gruvligt besviken. Därför tror jag det är helt väsentligt att vi tränar oss i att möta, samarbeta, lyssna, prata och leva tillsammans med människor som vi ibland eller ofta har svårt för. Det är till och med, tror jag, så att det är nödvändigt att kunna samarbeta med människor som i andra situationer kan vara ens fiender.

Det är förstås viktigt att tänka på vad, och under vilka villkor en samarbetar, och jag tror inte (längre) att det är bra att alltid vara vänlig och öppen för samtal och samarbete (snutar i tjänst, tex, pratar jag allt mindre med). Relationer måste ibland avslutas, och jag betvivlar alltmer allianser och pakter som innebär löften om framtida uppträdande. Men ska vi nå en fredligare och kärleksfullare värld så måste vi bli bättre på att praktisera ett trotsigt tillsammans trots allt.

Eller?

Dole, Gertten och den privilegierade hjälten

Härom veckan visade SVT Fredrik Gerttens film Big Boys Gone Bananas, uppföljaren till Bananas. Detta är på många sätt viktiga och mycket sevärda filmer som jag rekommenderar, men det finns samtidigt problem här som vi inte bör bortse från. Big Boys Gone Bananas poserar som en berättelse om den lilla (svenska) människans  kamp mot det onda, amerikanska Storkapitalet. Till skillnad från Bananas så har dom nicaraguanska arbetarna och deras familjer här hamnat helt i bakgrunden, och filmen genomsyras av en nationalistisk underton. Gertten och alla som samarbetar med honom är nu dom utsatta, och Sverige är landet som tycks utgöra tryckfrihetens sista utpost, och som därmed (underförstått) är själva peaken på Utvecklingen. Fredrik Gertten framträder som en hjälte som tillsammans med sitt lilla crew för en hård men till sist framgångsrik kamp mot Bananjätten och filmen slutar med scener där regissören hyllas av dom fattiga arbetarna. Där Bananas hade advokaten Juan “Accidentes” Dominguez  i rollen som en slags anti-hjälte orädd för självcentrering och med hjärta för snabba vrål-åk, så saknar Big Boys Gone Bananas (av naturliga skäl) denna kritiska distans till protagonisten.

Dilemmat är att berättelsen om en manlig, vit, rik och privilegierad hjälte som går i bräschen för en tuff och självuppoffrande strid för dom svaga, genomsyrar det västerländska samhället samtidigt som den bidrar till att upprätthålla ojämlikheterna i den rådande ordningen. Dom fattigas (förmenta) beroendeställning och svaghet bekräftas, den privilegierade vinner (ännu mera) cred och rikedom samtidigt som förtrycket fortsätter eller antar nya former. Denna berättelse finns inte bara i populärkulturen och mainstream-media, utan påverkar även (det förmenta) motståndet mot förtrycket. Och den finns också, ska medges, i mitt sinne, och i sättet som jag ibland har talat och tänkt om mig själv och mina kamrater. En behöver bara fundera lite på hur situationen med migranter och aktivister porträtteras i media, och (alltför ofta) också av oss själva.

Personligen är min övertygelse att det inte finns några hjältar. Radikal förändring är alltid ett resultat av många människors samarbete och av faktorer som står bortom individers och människors förmåga att påverka. Men om vi ändå ska tala om hjältar i det här sammanhanget så är det dom sydamerikanska arbetare som kämpat för att få näring och husrum till sig och sina familjer, och som samtidigt haft mod och integritet att ta dom verkliga risker som det inneburit att lyfta fram Doles övergrepp. Verklig befrielse kommer genom dom förtrycktas eget livsmod och motstånd, och människor som är rika, kända och privilegierade av den rådande ordningen är ofta (alltid?) minst lika mycket en del av problemet som av lösningen, även om dom ibland gör motstånd. När vi skriver, filmar och berättar om förtryck och motstånd, låt oss då hjälpa varandra att göra det på ett sätt som återskapar så lite som möjligt av dom strukturer vi vill utmana.

(Fotnot: jag gav möjlighet till Gertten att läsa och kommentera inlägget innan publicering. Som svar skriver han bland annat: Vill du hänga ut mig som vit rik man så gör det. Vi förlorade 1,5 miljoner kronor på den här striden o har väldigt svårt att överleva. Men kör loss, klart vi är priviligierade. Kommentar: med ”rik” menar jag dels ur ett globalt perspektiv, och dels någon som har en säker tillgång till att i överflöd få sina basbehov uppfyllda. Den som alltid somnar mätt och med tak över huvudet och tillgång till vatten och liknande i större kvantiteter än vad den behöver är som jag ser det rik.)

Så tänker jag, vad tänker du?

Till sist en liten brasklapp, för tydlighetens skull. Jag hatar Dole, och tvivlar inte ett ögonblick på att deras verksamheten bygger på förtryck, miljöförstöring och censur, och jag är glatt att filmerna hjälpt till att sprida kunskapen om detta. Ju färre bananer vi kan käka här i Sverige, desto bättre tror jag det är. Vi behöver lära oss att äta mer lokalt. Och om en vill käka bananer så tycker jag det är bättre att satsa på dumpstrat. Och om en trots allt köper bananer så är det Rättvisemärkt som gäller. Stöd med andra ord Dole så lite som möjligt och bidra gärna till att sabba deras varumärke!

9 tips o kommentarer

1. Gatorna tas tillbaka i Malmö, fest utanför polishuset mm. När blir det diy-fest på gatorna i Örebro?

2. Utvisades till Syrien, torterades en månad. Delta i eller sprid infon om Aktion mot deportations blockad ikväll.

3. När blir Frizon vegetariskt? (Om Frizon skrev jag annars lite här.)

4. Korkad rasse-polis. Följeslagare till skolbarn i Sverige och polisen är passiv… Tänk om det hade varit barn i Saltsjöbaden som blivit systematiskt attackerad av somaliska gäng på vägen till skolan…

5. Post-veganism? Jag har svårt att värja mig för delar av det här resonemanget. Jag praktiserar och förespråkar dock ändå kvasi-veganism, bland annat då jag tror det skulle förstöra planeten något långsammare om det praktiserades i stor skala, och för att jag tycker det är viktigt att träna upp förmågan till empati med levande varelser (där jag inte räknar in växterna). Men jag känner mig osäker. (Jag lägger till nederst två frågor som jag skickade till blogg-författaren och hens svar för den som är intresserad.)

6. Snuten på vägen till Gotland för att understödja förstörandet av Ojnareskogen. Det är dock oerhört vackert och peppande med det gränsöverskridande motståndet på Gotland. Läs mer om utvecklingen idag hos bla Fältbiologerna och Ojnareskogens försvarare, SVD, DN.

7. Frikyrkorna(s representanter) vill inte vara med på en paneldiskussion på Pride, enligt NA. ”Fegt”, tycker ledarskribenten. Jag instämmer! Jag fattar att ett deltagande är kontroversiellt och leder till strider och kritik (från olika håll) oavsett hållning, men att låta bli att föra samtalet offentligt för att rädda sitt eget skinn (eller vad det nu handlar om), är inte en framkomlig väg. På så sätt sopas det hela under mattan och enskilda medlemmar som brottas med dom här frågorna lämnas i sticket. (Läs också min post Bibeln som Queer-resurs.)

8. Revolutionära Fronten tycks (på ett analogt sätt som Örebro frikyrkor?) ha snöat in på en kritik av all kamp som inte är klass-kamp som ”splittrande för arbetarklassen” (här, här, här). Trist. Trots detta har dom en poäng i den här texten, det finns många kamrater i Ryssland som råkat ut för värre saker än Pussy Riot.

9. Och så lite godsaker till sist för att väga upp mot eländet…

vingummi, mmm…

Kommentera gärna!!

—————————————————————-

(5. Fortsättning…)

On Fri, Aug 24, 2012 at 1:30 AM, Jonas Lundström <epost@jlundstrom.se> wrote:
hi there!
i always read and enjoy what you write. i also like the non-hostile tone of your essay.

myself, i am a half-baked vegan who wrestles a lot with the questions you raise in your article. for me, though, i still promote (kvasi-)veganism as the privileged choice for more people, at least until civilisation has fallen, mainly for two reasons.
1) i think the earth would be destroyed at a lower speed if more people shifted to a vegan diet. the climate change and the destruction of the forrests etc is to a large part due to the animal industry.
2) i think it´s a good thing to train oneself in having empathy towards persons that can suffer, and i admit i don´t include non-animal life in this category. i need to be convinced either that suffering is not important, or that plants can suffer. i just can´t see it.

i would really enjoy your responce!

love and resistance,

jonas lundström, örebro, sweden

Hi, Jonas! Thanks for the email and I’m glad you have enjoyed what I have written.

In response to your first point, that may or may not be. I don’t think that is necessarily correct, but under the right conditions it’s possible. However, the point of a vegan diet isn’t to be the most ecologically sound or sustainable diet, but to ideologically avoid certain foods/products and only consume others. That means that regardless of the circumstances or evidence against it, those who are sold on veganism or a vegan diet will be more likely to adhere to that diet than to change their diet based on new information. Since veganism is absolutist and identity forming, people also lose their identity for deviating from the ideology.
If, rather than an answer, we start with a question, one like ”What is the most healthy, sustainable, and Earth friendly diet I can possibly eat right now considering my location/bio-region, accessibility of foods, etc?” then we remain fluid, able to change and adapt with changing circumstances. For most people that isn’t going to be a vegan diet.
Here is an example. The other night we ate at a restaurant where they buy from semi-local farmers. The Bison and chicken I ate both came from semi-local farms dedicated to practices that are much less fucked up than most regular distributors. The meat I ate during that meal raised in a much more ecological friendly way than anyone’s tofu or whole wheat bread and the animals were likely less unhappy than any monocrop, battery agriculture-grown wheat or soybeans.
I honestly don’t think there will ever be a huge percentage of people that would voluntarily change to an extreme diet of any kind. It makes sense to more and more people all the time to eat locally. It makes sense to a lot of people to eat meats that aren’t pumped full of antibiotics and hormones. It doesn’t make sense to most people to stop eating meat and dairy completely.
** As far as your second point: What kind of proof are you looking for? Shamans/medicine people/holy people etc have been telling us for years that plants are sentient beings as well. A lot of earth-based cultures will refer to plants as ”plant people.” Modern science is slowly catching up to what many cultures have known for thousands of years. That plants think, feel, etc. Here are some videos that might offer some insight into such things.
I also recommend spending some time in wilderness areas if you can. Learning to directly communicate with our plant relatives is much more satisfying than just reading about it or watching videos. Granted those things can be helpful, but they don’t mean a lot if they aren’t eventually coupled with some real life experiences.
This video is part of of a 4 part interview with Stephen Harrod Buhner. I recommend watching all 4.
This one has some MAJOR cornball parts in it, but there is some damn good info in it as well.
Sorry if that’s not a super complete answer. I’m traveling right now so I don’t have heaps of time but please feel free to keep this dialogue open.

Ateism som kristen teologi

Bara en kristen kan vara en god ateist.

Den som vill ta avstånd från något behöver, om detta avståndstagande ska vara begripligt eller fungerande, ha en hyfsat tydlig bild av det en tar avstånd från. Men nu finns ju ingen enhetlig definition, eller ens något gemensamt centrum för vad som är Gud/gud/gudar/gudinna/gudomligt. Förståelserna varierar extremt beroende på sammanhang. Det finns panteism, panenteism, polyteism, monoteism, trinitarisk monoteism, animism, politiskt förgudligande av människor osv osv. Det finns ingen kärna. Det går därför bara att förneka en specifik gud/Gud/gudinna/gudar/gudomlighet.

Ateismen som ideologi har växt fram i det västerländska, kristna samhället, i mycket som en reaktion på kyrkans nedtryckande makt, och är på så sätt ett specifikt kristet fenomen. Det är därför (sin uppfattning om) den kristne guden som ateisterna tar avstånd från, även om detta sedan går att applicera på (deras uppfattning om) andra gudar. Jag tror heller inte att det är en tillfällighet att ateismen föddes ur kyrkans sköte, eftersom det finns inslag i dom kristna skrifterna och traditionen som öppnar upp åt ett ateistiskt håll, åtminstone om dom ”missförstås”. Som exempel kan nämnas teologin om inkarnationen (gud blir materia), församlingen som Messias kropp, dom kristna som guds/Kristus ställföreträdare, Jesus gudsövergivenhetsutrop på korset, gudskritiken i tex Psaltaren, Job och Predikaren, och givetvis tanken på guds död.

Det är därför inte bara så att det går att tänka sig något sådant som en kristen ateism. Ateismen kan till och med betraktas som en slags kristen teologi.

Engagemangets grund?

När jag efterfrågat önskningar på blogg-teman har flera nämnt frågorna kring tro och tvivel och hur detta påverkat mitt engagemang. Här kommer två sådana på raken (nästa imorgon), det första är; när jag nu deklarerat min tros-punka, vad är då grunden för mitt engagemang?

Jag medger att det finns något viktigt i den här frågan, men ändå vill jag vara krånglig och problematisera själva frågan. Ha därför tålamod med en filosofisk utsvävning. Det är inte irrelevant.

Efter Upplysningen har det varit vanligt i västerländskt tänkande att betrakta världsåskådningar som ett slags bygge. Denna bild för också med sig att det finns en grund, ett fundament för bygget. Ibland kallas detta för fundamentism. (Obs – inte samma sak som fundamentalism, om än relaterat.) Tanken är då att ens teoretiska system hänger samman och ytterst bygger på en rationell premiss som i princip inte går att ifrågasätta. Klassikern här är Descartes ”Jag tänker därför är jag”. Descartes menade att han i alla fall inte kunde tvivla på sitt eget tvivel, och från den utgångspunkten ville han sedan bygga sitt system. Kristna apologeter har haft andra ”grunder”, konservativa kristna har haft Bibeln, liberala tex den religiösa erfarenheten. Många (alla?) anarkister och socialister på 1800-talet tänkte i liknande banor på sina system som byggen som hade någon rationell grund (historie-materialism, människans förnuft, utvecklingstanken, ”det naturliga” mm). (Rätta mig gärna om jag missförstått något av detta!)

Men jag är skeptisk, och sällar mig där till post-modernisternas kritik av upplysningen. Jag tror att ingen har ett sammanhängande (koherent) tanke-system, jag tror att våra tanke-system är i ständig omvandling, och jag tror att dom är ett resultat av en rad olika historiska, ”andliga” och materiella faktorer, erfarenheter och omständigheter som är inflätade i varandra på ett sätt som inte går att reda ut på något entydigt sätt.

Jag har alltså ingen grund för mitt engagemang, och jag hade det inte heller innan tron hade pyst ut. Jesus från Nasaret, förmedlad till mig (bland annat?) genom den kristna traditionen, har helt klart påverkat mig. Det perspektiv jag har idag hade jag kanske/antagligen inte haft om det inte varit för den makt- och rikedomskritik, det fokus på ansikte-mot-ansikte-gemenskaper, beredskapen på lidande för saken, solidaritet med dom marginaliserade, en världs-omstörtande vision och annat som finns hos den Jesus jag lärt känna. Men det finns också mycket annat som påverkat och påverkar mig och som har gjort mig till den jag är.

Att det inte finns någon grund eller någon yttersta motivation till dom val vi gör behöver inte göra oss oroliga tycker jag. Snarare kanske det kan hjälpa oss att våga agera utan rädsla för att bli ertappade med dom intellektuella byxorna nere. Vi går nämligen alla med förnuftets rumpa bar.

Bröllopstal

Igår gifte sig min älskade bror Tomas. Det här var mitt tal;

Att hålla tal

är inget val

när bror

har blivit stor.

Jag tror

jag måste fylla

en förväntad roll och hylla,

iklädd obekväma svarta skor,

de tu med en banal

dikt i denna bröllopssal.

.

Ty är dom icke sköna?

Och nej,

det är väl ej

en skröna

att denna relation har glatt oss alla,

och att vi därför böra kröna,

med hurrarop som skalla,

deras äktenskap, så säg?

Så därför, palla

.

låta bli

framföra sanningen däri

att jag och Tomas varit nära

ibland vi

behövt bära

ibland lära

ibland svära

över varann

som kombos, kamrater o syskon i Herren

Du stödde när jag blödde

och vi delar ärren

från strider vi ej vann

.

Och otänkbart det vore Amélie

att inte tala om hur ni

undersköna båda

passar ´hop som träd o kåda.

Vi gillar dig så maxat

o förstår att Tomas paxat

en plats i samma låda

där han din kropp får knåda

.

Men ändå

jag måste tillstå

att jag kan få

ångest av att på en bröllopsfest

som om det vore nåt slags test

hylla löften, tvåsamhet o staten

Men nu

så är jag ju

en ganska feg och lat en

Dessutom finns så mycket gott på faten.

Så trots glamour o könsroller o präst

så säger denna gäst,

om än med vissa kval…

.

Att hålla tal

är inget val

när bror

har blivit stor.

Jag tror

jag måste fylla

en förväntad roll och hylla,

iklädd obekväma svarta skor,

de tu med en banal

dikt i denna bröllopssal.

—————-

Hur tänker du på äktenskapet som institution? Är du ambivalent, eller är det entydigt (åt ena eller andra hållet)?

Bären

Ibland (ursäkta alla revolutionärer där ute) känns det som om det vettigaste en kan göra är att samla sin egen mat. I år har jag plockat bär utan plockare, vilket varit skönare (ännu en onödig pryl?), en förstör mindre och det är ju så sjukt tråkigt att rensa bären hemma. Bättre då att tillbringa så mycket tid som möjligt i skogen. En liten frys har vi, så på Mattlos uppmaning har jag testat en del andra sätt för förvaring – torkat (inte så energieffektivt direkt), syltat och marmeladat. Finns det fler förslag på vad en kan göra med bären?

Har du inte varit där förut så är det dags nu att besöka Skogsskafferiet.

Vilken är din favoritmat i skogen?

Säkerhetstänk för anarkister mfl

I Italien, England och USA har på senare tid polisen fängslat och gjort räder, ibland våldsamma, i anarkisters hem och letat efter anarkistiska ”kännetecken” (svarta kläder(!), litteratur, flaggor mm). Och i Stockholm avvisades och kvarhölls nyligen en rad personer på UNG08 för att genom ord eller pins ha sympatiserat med Planka.nu som försökte sprida sitt budskap på festivalen. Själv har jag gripits, trakasserats och genomsökts flera gånger bara för att ha befunnit mig i samma trakt som olika aktioner.

Det finns med andra ord risker bara med att närma sig radikal eller anarkistisk teori eller praktik, och antagligen kommer detta att öka ju mer hotad makten känner sig. Betyder det att vi ska vara tysta och dölja alla synliga indikationer på vilka vi är/vill vara? Så klart inte. Men ett visst säkerhetstänk tror jag ändå kan vara bra. Här är några enkla förslag från mig som ni gärna får diskutera och kommentera;

-Berätta aldrig om en känsliga saker för en polis! Detta inkluderar att ge uppgifter som gör att det går att utesluta vad personer gjort eller vart dom bor (om deras boende behöver döljas) osv. Var hellre helt tyst eller säg ”Inga kommentarer” än att riskera att trassla in dig i lögner.

-Tala inte om sånt som inte får spridas över media (mail, Facebook, telefon osv). Det kan gälla känsliga anonyma aktioner, hemlig planering, uppgifter om personers aktiviteter eller boende.

-Konspirera konkret och på allvar bara med personer som du har haft förtroende för en längre tid.

-Om du vill göra något superhemligt, tänk en gång till. ”If you can´t do the time, don´t do the crime”. Det är bättre, tycker jag att fler gör många saker med lägre risknivå, än att vi får några få elitgrupper. Om du ändå gör det, tänk igenom varje moment av det hela noga och undvik att lämna spår (fingeravtryck, fotavtryck, DNA, att ditt ansikte blir sett eller fotat).

-Bli inte din egen övervakare! Det är oerhört viktigt att vi både kan se verkligheten som den är, men ändå inte låter oss skrämmas, utan fortsätter diskutera, planera, konspirera och agera öppet. Bara så kan radikala praktiker och idéer spridas och undvika att kapslas in i små homogena sekter. Risken med ”säkerhetstänk” är att vi ger efter för övervakningssamhället. (Apropå, missa inte Riv murarna i Göteborg i november!)

Vad tänker du?

(se texten under klippet på YouTube, eller läs om vad som hände på Planka.nu)

Djurens värde o ”våldet i djurens namn” (DN)

I stort sett alltid när frågan om djurutnyttjande och speciesism kommer upp, så börjar dom som försvarar djurförtrycket (som dom förstås inte kallar förtryck) att tala om hur människan är mer värd än djuren. Implikationen är att dom icke-mänskliga djuren inte är några vi förväntas känna medkänsla med (om dom inte är husdjur). Och när det inte är uttalat så är det outtalat, som när DN på ledar-sidan idag skriver om ”våld” och ”terror” i djurens namn, och detta utan att ens andas något om det verkliga, systematiska mass-våld som används mot dom icke-mänskliga djuren. (Eftersom i stort sett inget våld i djurens namn förekommer, så räknar dom explicit in skadegörelse och trakasserier i kategorin våld.) ”Våldsmetoder är aldrig försvarbara i en demokrati”, skriver DN. Att den demokratiska staten är byggd på våldsmonopol och våldsanvändande tycks helt okänt för DN (två färska exempel). Ledarartikeln är så förvriden, inkoherent och ensidig att till och med jag lyfter på ögonbrynen. Det blir alltmer uppenbart att det finns krafter i Sverige som vill importera en ”green scare” av amerikansk modell där aktivister jagas med terrorist-lagar.

Anyway, jag har några följdfrågor till frågan om ”djurens värde” som en gärna får svara på och fundera över, eller använda i samtal.

1. I procent, exakt hur mycket mer är en människa värd än ett djur?

2. Varierar djurens värde beroende på storlek, förhållande till människan, intelligens eller andra faktorer?

3. Har dom icke-mänskliga djuren i så fall något eget värde, eller är dom bara resurser för människan?

4. Förutsätter inte begreppet ”värde” att det är någon som värderar? I så fall för vem är människan mer värd än dom icke-mänskliga djuren? Har djuren ett ”objektivt” värde?

5. Har djuren ett ”värde” som grupp, eller som individer?

6. Är det verkligen önskvärt att ge levande varelser ett specifikt värde (en prislapp?)?

(Direkta aktioner mot djurförtrycket kan du läsa om här, eller varför inte joina Djurrättsalliansen, eller dra ut och förbättra lite dödsreklam.)

(våld och terror)

http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=YXc8yyAQ6bo

(våld och terror)

http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=DY22CdX_uOk

(våld och terror)

(Ps. Det går inte att pinga till blogginlägg på just den artikeln på DN.se, noterar jag. I demokratins namn?)

Pussy Riot, underjordskristna o den maktknullande kyrkan

Nadezjda Tolokonnikova, Maria Aljochina, och Jekaterina Samutsevitj i Pussy Riot dömdes i fredags till två års fängelse. Genom Jonathan Wiksten fick jag ett tips om Anna-Lena Lauréns mycket läsvärda (finska Hufvudstadsbladet) artikel som hävdar att Pussy Riot missförstås av västerländsk media, och betonar hur Pussy Riots aktion kastat ljus över den ortodoxa kyrkans allians med Makten och Mammon. Elofs från Kristen Underjord text går i samma riktning och pekar bland annat på hur deras slutpläderingar (det gäller speciellt Nadezhda Tolokonnikovas) inte bara har referenser till klassisk rysk litteratur och alternativa/radikala inslag i den ortodoxa kontexten utan också icke-ytliga referenser till bibeltexter. Därmed kan dom mycket väl betraktas som en del av den radikala/anarkistiska ryska tradition med djupa historiska rötter som också emellanåt varit mer eller mindre explicit kristen (Tolstoj och tolstojanerna, Doukhoborerna mfl).  Den kristna författaren Maria Küchen har också i en intervju i Dagen framfört en liknande analys. Intressant att notera är också att  tidningen Dagen (med kristen frikyrklig/evangelikal profil) var ett av dom första medierna i Sverige att skriva om Pussy Riot, och dessutom väldigt positivt (i och för sig flera veckor efter att No Border Stockholm hade en solidaritetsdemo genom Stockholms gator i juni).

Många kristna som relaterat till det hela har dock, förutsägbart nog, ställt sig på kyrkan/maktens sida genom att i ord och handling lägga betoningen på en kritik mot Pussy Riot och deras förmenta anstötlighet. Denna överkänslighet för ett starkt språkbruk indikerar möjligen att en inte har läst dom bibliska skrifterna speciellt mycket.

Lite förvånande kanske sällade sig Micael Grenholm till den skaran genom sin kritiska kommentar på Kristen Underjord. Micael, som jag betraktar som en vän med ett tydligt engagemang mot förtryck och för rättvisa och gemenskap, är en av skribenterna på Kristen Underjord, och driver också den egna bloggen Hela Pingsten där hen försöker förena karismatisk kristendom med social radikalism. Nu är ju den karismatiska grenen av den kristna traditionen i stort sett allierad med Makten och Rikedomen, vilket ger Micael en blind fläck. Allt ivrigare propagerar hen för karismatisk kristendom (om än med viss ambivalens), även på annars mycket läsvärda Kristen Underjord. Micael kan skriva om rättvisa för fattiga och hungrande ena dagen, och hur gud sänder guldmoln över rika och privilegierade amerikanska kristna andra dagen.

Även om jag själv inte tror på karismatiken så kan jag kanske stå ut med detta så länge det har en relativt nedtonad roll med öppenhet för kritik. Men en kristen radikal karismatiker bör (i alla fall om jag får önska) vara väldigt uppmärksam på att kyrkan i regel är allierad med systemet, och Micaels kommentar på Kristen Underjord var ett bottennapp. Solidaritet innebär, som jag förstår begreppet, bland annat att kamrater (och andra) som utsätts för övergrepp från staten, kapitalets och systemets sida i samband med detta bör ges ett ovillkorat och helhjärtat stöd. Och detta är inte självuppoffring, för nästa gång kan det vara jag eller någon jag känner som sitter där. Det är inte rätt läge att utsätta människor som precis drabbats av övergrepp för kritik, skuldbeläggande eller offentlig granskning. Det finns en plats för kritiska diskussioner om metoder, men dom måste föras i ett sammanhang och på ett sätt som aldrig riskerar att underminera solidariteten. Den som träder fram i offentligheten i en sån här situation och framför allt kritiserar aktivisterna har genom sin handling ställt sig på förtryckets sida.

Så solidaritet till Fittkravallen! Ned med Maktens Kyrka!

(PS. När det gäller medie-rapporteringen om Pussy Riot, spelar det förstås in här att västerlandet har ett behov av en Odemokratisk Andra att förhäva sig över, vilket också kan förklara oförmågan att rapportera tillräckligt om statliga massmord i Sydafrika, nya anti-demokratiska lagar i Canada eller statlig förföljelse av anarkister i USA. Under No Border-demon i solidaritet med Pussy Riot i juni infiltrerades vi av beväpnade poliser-utklädda-till-vanliga (sk ”civil-poliser”), och själv gick jag brevid en polis som höll ett stadigt tag om sitt tjänstevapen. Allt för demokratin, givetvis.)

Uppdatering: läs mer i Dagen idag om ryska reaktioner på domen och om Misha Jaksic (ortodox samordnare i SKR) kritiska kommentarer till domen. Och det görs fler liknande aktioner.

Kommentera gärna!

Onödiga prylar: på beachen

Riktigt nice med några varma soldagar (onsdag, torsdag) innan skolorna drog igång. I många sammanhang släpar vi ju runt i livet på alldeles för mycket prylar, och beachen är inget undantag. Jag har förslag på åtminstone två allmänt accepterade grejer som en med fördel kan lämna hämna.

Filten. Först, om det handlar om ett sällskap, finns det olika uppfattningar om var den ska placeras, och sen blir det konkurrens om utrymmet, eftersom filten i regel är för liten. Alternativt är den så stor att den inte går att få ned i väskan utan kräver en egen korg eller liknande. Sen är det en ständig kamp för att hålla filten fri från väta, sand och gräs. Om en delar filten med barn så är slaget förlorat på förhand. Så där sitter alla små grupper ändå på en grusig och sandig filt som vi inte riktigt kan komma överens om hur vi ska placera och fördela på bästa sätt. Vad är poängen? Varför inte istället slå sig ned på gräset eller i sanden och känna lite markkontakt?

Handduken. Förutsatt nu att en inte vinterbadar eller badar när det är för kallt, vad ska en egentligen med handduk till? Är det hyfsat varmt så är det ändå alltid så att det blir jobbigt på väg från badet eftersom en då måste transportera sin kroppshydda i värme. Och så är en svettig ändå när en kommit hem, och har glömt allt som svalkar. Varför inte istället helt sonika ta på sig kläderna utan att torka sig? På så sätt har en med sig svalka en kort stund, och en blir ändå torr i ett naffs. (Långt hår kan möjligen ställa till det något här.)

Så inför nästa sommar. Lämna handduken och filten hemma, så räddar du världen (*ironi*).

Eller vad tänker du?

Tips

Mycket om djurbefrielse och djurförtryck den här gången:

-Att säga att Micael Grenholm (som skriver på Hela Pingsten och ibland på Kristen Underjord) och jag ibland inte håller med varandra är inte någon överdrift. Men veckans bojkotta köttet-text var en riktigt höjdare och ger mig hopp för den radikala potentialen i den kristna kyrkan.

-Per-Anders Svärd skriver om Köttfria festivaler och kränkt maskulinitet.

-Laks (djurrättsfeministen) skriver om Arlas reklam.

-Och lite mer anti-speciecism här om köttätande och människans rätt att härska.

-Den 29/9 arr:ar Djurrättsalliansen en demonstration mot Skyberga minkfarm utanför Örebro.

Och så lite annat:

-Matlo om ”gömma flykting-juridik”. (En kommentar om titeln: människor som migrerat är aktiva subjekt vars eget motstånd bör stå i förgrunden. Det går inte att ”gömma flyktingar”, däremot går det att stötta flyktingar som vill gömma sig. (Jämför Mattlos sommarlovsdagbok 9, 11/8 om självskadebeteende.) (Uppdatering: Se Mattos kommentar nedan.)

-Dokument Utifrån – ”Modets offer”. Innan du köper nya jeans.

-Copy is Right om att definiera sig som anarkist, socialist, queer och kristen och dom frågor det väcker.

-Vill du bidra ekonomiskt i en akut situation? Se nedan.

-Rejält motstånd från ”aktivister” och lokalbefolkning i Ojnare.

Ofog motrekryterar på Ung08

—————————————————————————————–

Akut behov: En ung mamma från östeuropa vars familj jag haft kontakt med i snart ett år ska nu utvisas. Hon har fått avslag i Migrationsdomstolen, och Migrationsöverdomstolen kommer inte att ta upp hennes fall. Hennes pojkväns familj (som saknar stabil inkomst) som hon bor hos har själva fått skramla ihop pengar till flygresan, som är satt till den 24 augusti. Kvinnans dotter som är runt ett år är
svensk medborgare, men då hon är sjuk i njursten och mår dåligt även på andra sätt pga situationen, så känner inte kvinnan att hon kan lämna henne i Sverige. Dom åker därför alla tre – kvinnan, hennes pojkvän och dottern, och hoppas kunna söka uppehållstillstånd på familjeanknytning igen från ”hemlandet”. Familjen uttrycker mycket oro över hur dom ska klara situationen ekonomiskt med hyror och levnadsomkostnader under ansökningstiden. Därför – om någon vill lämna ett bidrag till familjen så är det mycket tacksamt. Skicka i så fall ett mail till mig (eller ring) så snart som möjligt. Sprid också gärna den här informationen! (Eventuellt överskott går till andra personer i likande situationer.)

Icke-våldarnas våldshot och polisens pacifism

Jag drar ju definitivt mitt strå till stacken när det gäller att belysa polisvåldet och påpeka riskerna med aktivism. Förhoppningsvis finns det något underminerande i detta, men det kan också vara att gå systemets ärenden. Staten styr ju trots allt inte framför allt genom våld, utan genom den rädsla som hotet om våld skapar. Och den rädslan kan inte stå i proportion till hotet utan måste vara överdriven. Några tiotusentals poliser skulle ju aldrig kunna stoppa en allvarligt menad folklig resning när människor väl bestämt sig, och jag betvivlar att 50 snutar skulle kunna stoppa 70 personer i en blockad som är mer rädda för deportationen än för polisen, även om dom bara använde icke-våld. Att använda väpnat våld och inlåsning är jobbigt, tråkigt, krångligt och dyrt, och därför når Makten längre genom att blåsa upp en hotbild och göra oss rädda. I praktiken är det ju ofta lätt att komma undan med lagbrott, och dom ekonomiska konsekvenserna inte lika omfattande som dom flesta tror. Det verkliga våld som polisen kan och vill använda mot oss är alltså mindre än den hotbild vi sätter vår tro till.

Å andra sidan är hotet från icke-vålds-aktivisterna underskattat på alla sidor. Många aktivister och/eller anarkister väljer av strategiska eller etiska skäl icke-våld, vänlighet och/eller en reformistisk retorik, men vill i grund och botten se ett störtande av den rådande ordningen. Och i icke-våldets retorik och praktik finns våldet alltid inbäddat som en (underkänd) potential. Det finns alltid Någon Annan som är beredd att ta till hårdare metoder, och det ständiga behovet av icke-vålds-kurser och liknande säger till den som vill höra att våldet finns som en hotande möjlighet även hos den ädlaste pacifist. Frågan är om inte icke-våldarna behöver våldet som sin Onde Tvilling, någon att ta avstånd från för att vinna en position som vettig och förhandlingsbar dialogpartner till makten. Samtidigt sänds på detta sätt signalen att om ni inte pratar med oss så kanske The Evil Twin släpps fram…

Så om icke-våldet är mer hotfull än en kan tro, och polisen mer pacifistisk, vilka slutsatser ska vi dra av detta? Eller har jag fel? Jag ser fram mot era kommentarer!

(Uppdatering: minst 30 gruvarbetare dödades av sydafrikansk polis enligt bla DN.)

Dödsreklamsförbättring

Är det 40 miljarder eller så som spenderas på reklam varje år i Sverige? Och vad säger det i så fall om vårt samhälle och om vår förmenta frihet? Vem kan undvika och värja sig för reklamens intrång?

Bakom mycket, kanske all, reklam döljer sig våld och förtryck. Men inte alltid är det så uppenbart som när det kommer till den reklam som ger oss döda och stympade kroppar rakt i nyllet. Förutom att detta hjälper djurindustrins vinster och är en avgörande stöttepelare i djurförtrycket, så tror jag också att det avtrubbar oss genom att normalisera förtrycket av dom icke-mänskliga djuren. Detta gör mig förbannad.

Därför förespråkar jag reklamförbättring genom direkt aktion. På ett sätt är det bra att det syns att dessa företag tjänar sina stålar på död, lidande och förtryck, men dödsreklam kan ändå förbättras på flera sätt, antingen genom att förstöra den eller genom att måla eller skriva till små budskap som förtydligar kopplingen mellan bilderna och våld och förtryck. En lite mer avancerad idé vore att trycka upp klibbor med en speciell märkning, typ ”Dödsreklam” som sedan kan appliceras på djurindustrins propaganda. Finns det fler idéer?

Att förbättra reklam är en enkel, billig och relativt riskfri form av direktaktion. Greppa saxen, spritpennan eller sprayburken och Just do it.

Anders Östlund (SD), rasismen och deportationskarusellen

Under det senaste halvåret har Aktion mot deportation drivit en kampanj för en deportationsfri flygplats i Örebro. Bland annat har flera mailaktioner riktade mot flygplatsen och dom politiker som beslutar om flygplatsens framtid genomförts. Svaren på mailen är generellt sett (som ofta när det handlar om deportationsfrågor) ointressanta och går med något undantag ut på att skyffla runt ansvaret mellan olika instanser. Oppositionen skyller på majoriteten, den lokala majoriteten skyller på regeringen och riksdagen, regeringen skyller på Migrationsverket, Migrationsverket skyller på Migrationsdomstolarna och enskilda politiker eller tjänstepersoner skyller på Partiet eller Myndigheten.                

Välkommen till Deportationskarusellen. Här är ondskan så utspridd och arbetsdelningen så extrem att migranter kan uteslutas, fängslas och deporteras med våld i tusental utan att det är någons ansvar. Det är bara gaskamrarna som fattas.

Vissa svar sticker dock ut något. I ett utförligt mail som i mycket är anmärkningsvärt skriver SD:s oppositionsråd Anders Östlund bland annat;

Sverigedemokraternas tankar har influerats av den traditionella socialdemokratins folkhemstanke, vilken förfäktade likformighet på det offentliga planet. Statsminister Tage Erlander, som var en varm anhängare av assimilation, sade bl.a. i samband med kravalllerna i USA 1965: ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen, utan också i många andra avseenden.” – Ja, så kunde alltså socialdemokraternas ikon och Sveriges statsminister Tager Erlander uttrycka sig 1965, men nu har Socialdemokaterna fegat ur och gömmer sig i stället bakom hyckleriet.

Det bör noteras att SD officiellt tar avstånd från rasism och nationalsocialism (nazism). För att kunna driva en främlingsfientlig politik vänder dom sig till kulturbegreppet (istället för rasbegreppet) och till nationalism. Den som vill ha tydligare kopplingar till rasism, nazism och rasbiologi får vända sig till Svenskarnas Parti (fd Nationalsocialistisk Front) eller liknande. Men hos Anders Östlund syns det än en gång tydligt att SD trots sin yttre fasad har explicit rasistiska inre korridorer med människor som sörjer den brustna visionen om ett rasmässigt homogent folkhem. Kategoriseringen av människor i raser underlägsna den ariska kom av sig och den etniska rensningens idé har mist sin forna glans. Visst anar vi en fosterländsk tår som blänker till i Anders Östlunds klarsynta ögonvrå när hen betraktar denna utveckling? Kanske delar Östlunds sin partikollega Christer Shoultzs från Karlskoga (också suppleant i Örebro distriktsstyrelse) våldsamma framtidsvisioner?

Men om SD:s underströmmar är brunare än deras officiella politik så gäller motsatsen för dom andra partierna. Här pratar en sig varm för humanitet, inklusivitet, frihet och rättvisa, samtidigt som migranter misstänkliggörs och kontrolleras och asylsökande buntas ihop och berövas en rimlig levnadsstandard på ett sätt som sedan gör det smidigt att under hot om våld deportera majoriteten av dom. Men det går ju bra eftersom ”alla gör ju så” och är ändå inte Sverige minst dumt? Och förresten är det inte mitt ansvar utan någon annans. Det viktiga är vilka formuleringar som finns i partiprogrammet och lagtexter och vilka mål och ambitioner en säger sig ha och inte den faktiskt förda politiken. Tydligen. Och vill det sig riktigt illa, då finns alltid den främlingsfientliga retoriken där som en möjlighet även för dom etablerade partierna. Men då inte motiverad med rasbiologi, extrem-nationalism eller behovet av en homogen kultur, utan med argument om ekonomi och stabilitet.

Frågan är om inte dom etablerade partierna (där SD ju nu ingår) bara har druckit olika djupt ur dom främlingsfientliga källorna? För när allt kommer omkring, oavsett SD-rasism eller Lennart Bondesons (KD) humanistiska insändare i lokaltidningen så sitter lydiga tjänstepersoner på Migrationsverkets kontor på Riagatan bredvid posten och bestämmer att människor ska skickas iväg som vore dom paket. Och från det nya anskrämliga (o)rättscentrum i Örebros hjärta kommer polisbilarna att ila ut för att uppsöka och fånga in Dom Oönskade. Och från Örebro flygplats kommer planen att fortsätta lyfta, och då och då så sitter fastkedjade migranter där, människor som hoppades att dom i Sverige skulle finna en tryggare plats.

Uppdatering, Schoultz från Karlskoga lämnar nu partiet. Hoppas det blir fler.

Kommentera gärna och sprid gärna texten! (Eventuella rasister får försöka hålla eventuella kommentarer på en rimlig nivå, annars tar jag bort dom.)

Anders Östlunds hela svar (som inte var till mig) följer nedan. Jag hittade det här och Östlund bekräftade själv i måndags via epost till mig att hen skrivit det. Gläd henom gärna genom att framföra dina synpunkter.

Hej själv!Det kom sammanlagt fem mail med så lika i formuleringarna, att de måste ha skrivits efter samma förlaga. Eftersom det var Du den som gjorde det mesta personliga tilltalet, så väljer jag att svara dig. Sedan får Du får väl hälsa de andra.

Vid landstingsfullmäktiges möte våren 2011 beslutade alla politiska partier utom SD (se protokollet 2011-04-26), att landstinget skulle ge praktiskt taget fri sjukvård till alla undagömda illegala immigranter. Det har också utfärdats anvisningar för hur dessa ”papperslösa” skall smusslas undan i sjukvården. Landstinget har på så vis kommit att uppträda, som om de vore medlemmar i någon slags gerillarörelse i kamp mot någon förment förtryckarregim. Detta har dock inte hindrat samma partier och i flera fall samma rapresentanter från, att i Polisstyrelsen för Örebro län (se Polisstyrelsens protolokoll 2012-03-21) anta en handlingsplan för 2012, enligt vilken polisen, enligt punkten 6.6, ”ska arbeta för att effektivisera arbetet med att verkställa avvisnings och utvisningsbeslut samt vidta åtgärder som krävs för att öka andelen verkställda beslut”.

Vi Sverigedemokrater kräver respekt för myndighetsbesluten i Migrationdomstolen och är vi är inte rädda för att sätt ner foten i ivandringspolitiken. Vi är heller inte rädda för att påtala hyckleriet i de andra partierna. Hur kan de exempelvis å ena sidan och med blödande hjärta tala sig varma för gömmandet av alla ”papperslösa” och å andra sidan tala om att behovet av att effektivisera ”deportationerna” av dessa illegala immigranter? Vittnar inte detta om någon form av personlighetsklyvning? Därför känns det både osmakligt och upprörande för mig, att jag med tanke på detta hyckleri och på din uppmaning skulle behöva känna efter om jag skulle ha ”någon empati i kroppen”. Vad vet du om empati och vad det innebär? Tag själv ett steg tillbaka och fundera över dina egna inre motiv till din politiskt korrekta hållning. Tänk då också på, att vägen till helvetet är lagd på de goda föresatserna. Vi har som medlemmar i SD insett, att med tanke på hur många av alla dessa ”flyktingar”, beter sig när de väl kommit hit, så får man också en aning om hur de verkliga skälen sett ut till varför de varit förföljda i sina respektive hemländer.

Sverigedemokraternas tankar har influerats av den traditionella socialdemokratins folkhemstanke, vilken förfäktade likformighet på det offentliga planet. Statsminister Tage Erlander, som var en varm anhängare av assimilation, sade bl.a. i samband med kravalllerna i USA 1965: ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen, utan också i många andra avseenden.” – Ja, så kunde alltså socialdemokraternas ikon och Sveriges statsminister Tager Erlander uttrycka sig 1965, men nu har Socialdemokaterna fegat ur och gömmer sig i stället bakom hyckleriet. Det är i mitt tycke varken modigt, eller önskvärt, att vara politiskt korrekt, när det resulterar i reaktionsbildningar och i personlighetsklyvning.

Om det nu är som så, att homosexuella förföljs i hemlandet. Varför skall de då offentliggöra sin sexuella läggning innan de fått klart besked om sitt uppehållstillstånd? Om de nu riskerar att mista huvudet hemma i Iran. Varför konverterar de då, innan de fått tillåtelse att stanna? Varför uppträder folk så till synes huvudlöst i en så osäker situation? Jag kan inte tolka detta på annat sätt, att det handlar om taktiska manövrer för, att påverka alla sentimentala och lättpåverkade personer inom massmedia, politik och förvaltning.

Anders Östlund, Oppositionsråd för SD inom ÖLL.

Inga frizoner eller städer på bergen

Trots min aktningsvärda ålder och pyspunkan på min tros-cykel, tillbringade jag och familjen helgen på den kristna festivalen Frizon. Huvudsakligen är det mötena och samtalen med vänner och bekanta som är grejen för mig, även om jag får medge att en och annan konsert också tilltalade mig (bla Loney Dear, Sounds of Nonno/Trädet, The Chariot, Crimson Moonlight). När det gäller gudstjänster och seminarier är jag extremt selektiv för att undvika ångest, uttråkning eller överdrivna adrenalinpåslag. (Gick dock på det här. Och blev arg…)

Jag hade i alla fall ett antal stimulerande eller rentav fantastiska samtal på festivalen och flera av dom kretsade kring relationen till den kristna tron. Som post-kristen ser jag dessa samtal som ovärderliga och inser att efter 38 års formering i kristna sammanhang så kommer det att vara en livslång process att upptäcka vad jag vill behålla respektive bli av med och hur det ska gå till. Därför känns det också just nu som mest konstruktivt att försöka hålla fast vid en ambivalent inställning till kristendomen och kyrkan.

En sak jag tänkt på och pratat om en hel del under helgen är att många frikyrkliga har levt under en påtaglig moralisk tyngd. Individen och den kristna gemenskapen förväntas i den frikyrkliga teologin axla oerhört mycket ansvar. Detta finns även i resten av samhället (”ta kortare duschar så räddar du klimatet!”), men det är mer accentuerat i frikyrkorna. En ska vara helig och undvika att synda, och den kristna gemenskapen ska vara ”en stad på berget”, en ambassad för guds rike, ett ljus i mörkret. Detta kanske är lätt när syndakatalogen är tunn och i princip går ut på att inte knulla runt, svära, bli för full och att gå till kyrkan ibland. Svårare när en upptäcker att Jesus pratade om rikedom, självförsvar, eder, uppmärksamhetsbehovet, sanningssägande, förlåtelse och martyrskap. Ännu svårare när en upptäcker att även icke-kristna kan vara lysande. Och omöjligt när en kommer på att mycket av det mest destruktiva sitter i system och strukturer.

Den moraliska tyngden som frikyrkliga förväntas bära kan kanske bara leda till två saker. Antingen till världsfrälsar- och hjältekomplex (som i regel bekräftar befintliga hierarkier), eller till att en brister under tyngden. Ofta kanske till båda.

Jag tror inte det finns några frizoner eller städer på bergen. Däremot finns det sprickor i muren och frön som växer. Överallt.

Vad tänker du?

Läs Dagens artikel från Virustältet på Frizon.

Blott en afton

SVT återsände nyligen Tom Alandhs fina dokumentär om Mattias Agnesund och hans bok om pingstsångaren Einar Ekberg. Blott en afton bor jag här. Om kroppen, kreativiteten och döden. Mattias, som var en god vän, dog hastigt den 27:e december 2010. Här skrev jag en slags minnestext.

Jag glömmer dig aldrig, Mattias.

(Mattias hemsida och sista texter ligger fortfarande kvar här.)