Tips

-Två (icke-kristna) texter om mötet mellan anarki och andlighet. (Här, här.)

-Occupy Wall Street som firade ett år (kort reportage), och reportage om studentprotesterna i Quebec från Submedia.

-(Kanon-)författaren Kristian Lundberg om dom vita bussarna.

-Valskyldig.

-Dokument Utifrån; Rädslan har 1000 ögon.

-Om hur miljöaktivister attackeras som terrorister i USA.

-Poliskritiktema (Etiopien, Argentina, USA) i Korrespondenterna. Men kolla också in vad alltid läsvärda Jonathan Wiksten har att säga om reportaget. DN om hur snut i USA sköt ihjäl rullstolsbunden person beväpnad med penna. Aftonbladet och SVD om dom många skadade demonstranterna i Spanien i början av veckan, och här en uppföljning. SVT om Hammarbys kritik mot polisen då ett hundratal personer enligt uppgift fick söka vård. Men ta i trä, polis åtalas efter att ha skjutit vilt omkring sig i centrala Stockholm. Ytterligare en person dör i Kriminalvårdens händer i Örebro.

Volontär; 4 plus och 3 minus.

Med volontär menar jag här att göra frivilligt, obetalt arbete i en existerande organisation som jobbar med välgörenhet eller liknande.

+ Volontärandet ger en möjligheter att träffa och lära känna marginaliserade personer, vilket i sin tur ger oersättliga erfarenheter, utmaningar, lärdomar och perspektiv på världen.

+Volontärandet ger en möjligheter att lära känna äldre personer med ett stort hjärta och lång erfarenhet av att möta utsatta människor, vilket även detta ger oersättliga erfarenheter, lärdomar och perspektiv på världen.

+Volontärandet kombinerar strukturerat och oglamoröst vardagsarbete med ett större mått av frihet än i ett vanligt lönearbete.

+Volontärandet skapar åtminstone en möjlighet att ibland något underlätta vardagen för utsatta personer.

-Volontären ger sitt stöd till en hierarkiskt uppbyggd organisation med ekonomiska resurser som är allierad med staten.

-Volontären blir lätt (alltid?) självgod, tror att hen är med och ”gör en insats” och ”hjälper” människor och framstår lätt som lite förmer än dom som är organisationens målgrupp.

-Volontärens ställning blir lätt oklar. Varken anställd eller klient/gäst/målgrupp.

För mig, just nu, väger plusen över, och därför tillbringar jag en hel del tid med volontärarbete.

Vad tänker du? Håller du med? Vill du komplettera eller korrigera listan? Jobbar du själv volontärt?

Fungerar anarki?

Peter Gelderloos har nyligen skrivit den mycket inspirerande, lätt-tillgängliga och övertygande (?) Anarchy Works om anarki i praktiken. Boken går att läsa gratis här.

PS.Ser just nu om Ringen-serien med familjen. Maktens ring måste förstöras i Domedagsbergets eldar, den ska inte användas till att försöka göra gott! ”My political opinions lean more and more to Anarchy, (philosophically understood, meaning the abolition of control” skrev J.R.R. Tolkien den 29:e november 1943 i ett brev till sin son Christopher. “The most improper job of any men … is bossing other men.”

Hur jag tappade tron. På Pengar.

Av samhället fick jag tron på Pengar som en mörk och oundviklig gåva.

Inkarnerat i sedlar och siffror, fick jag lära mig, fanns en rättfärdig och obetvinglig Kraft som kallades Pengar. Ingenting fanns som kunde konkurrera med Pengar, inget fanns som mer förtjänade vår respekt och lojalitet.

Varje dag anropade jag sedlarnas helighet för att få tillgång till näring, värme, gemenskap och glädje. Jag tillbad i Pengars Tempel och Tabernakel, ja till och med i människors hem. Ibland med lycka och trosvisshet, ibland med tvekan och bävan, ibland utan känslor alls.

Men så hände något. Jag förlorade tron. Ja, det var knappast en ”händelse” i ordets ordinära bemärkelse, det handlade mer om en utdragen process. Jag är osäker på vad som dog först, om det var tron på Pengars existens, eller om det var tron på Hens rättfärdighet. Men en dag insåg jag att Pengar i själva verket bara var ett annat namn för ekonomiska klyftor och orättfärdighet, och att det bakom sedlar och siffror bara fanns tomhet och förvirring. Jag blev en apengist.

Som apengist öppnade sig en ny värld för mig. Jag insåg att näring, värme, gemenskap och glädje inte kom från Pengar, utan från jorden, naturen, djuren och människors arbete och relationer. Det blev uppenbart för mig att mycket av det jag använder har sitt ursprung i förtryck och förstörelse, och detta gjorde mig sorgsen, skamsen och förbannad. Samtidigt såg jag att så mycket av det jag värderar högst i livet blir tillgängligt utan att slantar, siffror och sedlar alls är inblandade.

Men ändå fortsatte jag att anropa Pengar, och detta fick mig att också upptäcka något annat. Att det varken var Helighet eller Intighet som dolde sig bakom sedlar och siffror, utan ett naket hot om våld. Jag insåg att jag nu när jag hade tappat tron, vände mig till pengar enbart för att undkomma Ledarnas våld mot mig och min familj. Sedlar, slantar och siffror blev en muta till systemet för att slippa dess burar och batonger. Så mycket var det med den religionsfriheten. Den som inte tror, ska straffas. Jag blev rädd. Kanske hade min tro i själva verket hela tiden varit fruktan?

Men till sist insåg jag att även denna fruktan var en slags tro. För Ledarna är inte så rättfärdiga, mäktiga och farliga som dom vill intala oss, har jag kommit att ana. Kanske finns dom inte ens. Kanske är kejsaren naken?

Så jag fortsätter att tappa och finna tror. Och även om det också är besvärligt, så är det oftast väldigt härligt.

Tror du på Pengar?

Fin kanin-befrielse (mm)

Det här var riktigt, riktigt nice (missa inte filmen).

Och till er som kommer med explicita eller förtäckta hot: detta är ett exempel på något som jag stöder helhjärtat och gärna uppmuntrar och uppmanar till!

Läs också Laks som är riktigt arg på Arla. Alla är lyckligtvis inte ”jättenöjda” med djurutrotningen.

http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=we1-NROdQs8

Kyrkorna och dom hemlösa, en uppföljning

Under några års tid har jag arbetat volontärt i sammanhang där jag mött och lärt känna många människor som är eller varit bostadslösa och hemlösa. Jag vet också av egen erfarenhet något om vad det kan innebära att som barnfamilj försöka praktisera gästfrihet även när det handlar om en drogberoende bostadslös person. Under sex år levde jag i en kommunitet/närboendegemenskap, och även om vi bara bodde kollektivt en kortare del av denna period, så var det betydligt enklare och säkrare att praktisera gästfrihet när vi levde tillsammans med andra. I dagsläget när kommuniteten har upphört känns det svårare (baptistkommuniteten Björken vissnade våren 2011). Samtidigt har jag en (fri-)kyrklig bakgrund och även om jag numera inte är troende på samma sätt som förut så känner jag väl till och är sympatiskt inställd till vad evangeliet säger om rikedom, bostadslöshet och gästfrihet. Och jag vet också att det finns många kristna som bryr sig åtminstone en liten aning om dom hemlösa, och som åtminstone ibland funderar över det rättfärdiga i kyrkornas rikedom.

Detta är något av bakgrunden till att jag under påskveckan i våras skrev ett Öppet brev om öppna kyrkor som jag skickade till alla kyrkor jag kunde hitta i Örebro. För att brevet inte skulle hamna direkt i papperskorgen eller på hyllan så mailade jag också kopior till lokaltidningarna och till Dagen. Från Svenska Kyrkan var attityden till brevet huvudsakligen avvisande, men så småningom, till min överraskning, kom ett möte till stånd på Örebro Missionskola, kanske för att lokaltidningen slog upp det hela på första-sidan. Ett 40-tal representanter från olika kyrkor (och kommunen mfl) samlades, stämningen var överlag god och ”konsensus” verkade vara att fler möten behövde komma till stånd och att frågan var angelägen.

Så vad har då hänt efter det, när tidningarna slutat att ställa kyrkorna till svars?

Ingenting.

Kanske förs det några samtal någonstans som jag inte känner till, men det går inte att bo i ett samtal.

Det är fortfarande så att vissa sover utomhus eller på toaletter och i trappuppgångar, eller om det vill sig väl hos vänner och bekanta, medan kyrkorna står tomma, låsta och larmade. Och det går ju alltid att trösta sig med att dom bostadslösa har ”straffat ut sig”, som Svenska Kyrkans representanter (däribland kontraktsprost Lars B. Stenström) ville formulera det. Vi som är rika är duktiga och dom fattiga får skylla sig själva, det är ju en gammal välbekant attityd. Inte så evangelisk, kanske, men välbekant.

För fem år sedan kallade jag kyrkobyggnaderna för antikrists ansikte i ett av mina ”Jesus-brev”. Och även om det är mycket i det sättet att tala och skriva som jag inte längre kan stå för, eller rentav skäms över, så ser jag inget direkt skäl att omvärdera huvudtesen. Kyrkorna står där som ett monument över församlingens frånvändhet från sin förmenta grundare, och som ett tecken på den etablerade kyrkans allians med den rådande ordningen.

Skulle det inte kunna vara annorlunda? Och är det konstigt att det är svårt att tro på kyrkans budskap?

För tydlighetens skull vill jag tillägga att öppna kyrkor givetvis inte är lösningen för bostadslösa människor. Det finns många bostadslösa som inte stämmer med stereotypen av en en hemlös som en man som är narkoman och uteliggare. Vi har unga som inte kan få egen bostad eller som tvingas rymma eller kastas ut från hemmet, det finns papperslösa migranter som måste hålla sig undan polisförföljelse och därför inte alltid kan vistas offentligt hur som helst och det finns även andra hemlösa som hotas med avlivning. En öppen kyrka är inte alltid ett bra alternativ, och kan rentav vara ett hot. (Se detta exempel från Adolf Fredriks församling i Stockholm. Där var det kristna agerandet tydligen att ringa in snuten som kom och hämtade en grupp etiopiska kristna som sökte skydd i kyrkan. Det var krångel med duscharna och allt möjligt… Etiopierna sattes i förvar och utvisades.)

Och för varje bostadslös eller hemlös person som vill ha en mer permament bostad, borde det avgörande vara det som sällan sker, nämligen att den personen får bestämma över sin boendesituation själv och slipper kontrolleras av patroniserande myndigheter, ordningsmakt och välgörenhetsorganisationer. Ett intressant exempel på ett mer reformistiskt initiativ som verkar fungera hyfsat är ”Bostad först”.

Vad tänker du?

Fyra väldigt olika (?) tips

-Viktig, slagkraftig men jobbig text om ”killarna som kommer undan”. Här.

-En underskattad och väldigt underhållande film: Attack the Block.

-En fet och mycket intressant debatt mellan Chris Hedges (krigs-korrespondent, frihetlig socialist och katolik) och Brian Traven från CrimethInc om svarta-blocket-taktik i förhållande till Occupy-rörelsen. Ett förtydligande bara: att Hedges knyter sin egen historia till Catholic Worker, kristen anarkism och Dorothy Day (efter 1:15:30 ca), betyder varken att jag håller med henom eller att jag tycker hens position i debatten nödvändigtvis är representativ för Catholic Worker och kristen anarkism. (Själv har jag touchat på svarta-block-ämnet bland annat här.)

-Uppdrag Granskning: Landsbro får nya grannar. Stökiga och kriminella invandrare. Eller?

(Kommentera gärna, jag diskuterar gärna dessa tips.)

Glädjen i frihetliga studier

Jag vet inte om det är så konstruktivt att försöka moralisera över att många av oss (alla?) försöker fly vardagen och systemet genom att drömma om resor, slösurfa, supa, meditera, dricka kaffe, kolla på film, bli förälskade, läsa deckare och röka på. Ändå, det går att fly på olika sätt och drömma om olika saker, och vissa flyktvägar är direkt destruktiva. Det är många som sagt åt mig genom åren att jag ”tänker för mycket”. Min tes är att vi alla tänker lika mycket, bara på olika sätt och på olika saker. Och i viss mån går det att påverka vart och hur ens tankar går. Vilka medel vi använder för flykt, tröst och vardagsuppiffning inverkar på hur vi tänker.

Jag gillar att kolla på film, och jag gillar att läsa. Får jag tro min goda mor så har jag alltid gjort det, tydligen brukade jag sitta vid redan några års ålder på en stol med en hög böcker på ena sidan. En efter en plockade jag upp böckerna, bläddrade i dom och läste: ”nugganugganugganugganugga”. Sen la jag ned boken och plockade upp nästa. Jag är ungefär likadan idag, även om vad jag läser har förändrats något genom åren.

Dom senaste åren har jag medvetet valt att fokusera på samhällskritisk litteratur. Detta är förstås ingen genre, utan en anda som kan återfinnas i allt från avhandlingar och historiska böcker till biografier, romaner, noveller och poesi. Allt som har att göra med motstånd mot förtryck och frihetliga experiment intresserar mig. Och om det inte finns explicit i boken jag har framför mig, så går det åtminstone att läsa det med sådana ögon. Detta gör att jag kan kombinera flykten och drömmandet (=underhållningsaspekten?) med något som också är kopplat till kampen och inte sällan användbart och lärorikt för densamma.

Att dessutom numera få göra detta utan att vara bunden av en kursplan eller att producera prestationer som ska betygssättas av någon hierarki, är en förmån som jag värderar gränslöst.

Abort

Ibland är jag rädd när jag skriver. Det här är ett sånt tillfälle. Någon som jag har förtroende för ville att jag skulle ta upp ämnet abort. Asjobbigt. Som kristen/post-kristen är det givet att jag borde vara abort-kritisk. Som anarkist är det givet att jag ska ge ett självklart stöd till fri abort. Detta gör mig rädd för att bli ex-kommunicerad från alla sidor.

Men nu handlar det ju inte om mig, det enda som är givet i sammanhanget är att jag tillhör dom privilegierade här. Jag är varken kvinnan som blivit med barn oönskat, och inte heller är jag, längre, det spirande livet i en kvinnas mage.

Anyway, nog med brasklappar. Idag blir det punkter:

1. Det är dumt att staten eller patriarkatet bestämmer över vad kvinnor ska göra med sina kroppar eller vad som finns i dom.

2. Ett befruktat ägg som fäst vid livmodern är ett spirande liv, en människa-in-the-making.

3. Allt levande bör behandlas med respekt. Miljontals systematiskt utförda aborter och ”vill du behålla det?”-attityden är därför något tragiskt.

4. Det finns inget definitivt sätt att avgöra när ”en människa blir en människa” eller liknande.

5. Sjukvården och ett samhällsklimat där människor mäts i ekonomiska termer och där barn och det som ses som skört och svagt är ovälkommet, har ett enormt mycket större ansvar för dom aborter som utförs än dom gravida kvinnorna.

6. Männens ansvar för sitt sexuella beteende är gravt underskattat.

7. Praktiker som begränsar antalet graviditeter är viktiga, och det finns många sådana praktiker som har glömts bort genom civilisationen.

Håller ni med? Vilka är konsekvenserna av ovanstående påståenden?

Fjorton förbannade frågor

1. Är det rättvisa när vissa bor i palats och andra på offentliga toaletter?

2. Är det rättssäkert att få sin deportationsdom på ett språk en inte kan läsa?

3. Är det djurskydd att mala ned alla tuppkycklingar i stora kvarnar?

4. Är det frihet att kameraövervakas på alla offentliga platser?

5. Är det fred när människor stoltserar över sina jaktbravader och tusentals djurarter utrotas?

6. Är det yttrandefrihet när dom rika kan genomsyra staden med sin propaganda samtidigt som två personer inte får demonstrera utan att be om lov hos polisen?

7. Är det grönt med en teknik som är beroende av giftig och destruktiv gruvverksamhet?

8. Är det jämlikt när fyra välbeställda vita personer i snurrstolar på ett upphöjt podium ska bestämma över en utsatt mörkhyad persons livsöde?

9. Är det tolerant att attackera lokal- och urbefolkningar i jakten på resurser till dom rika?

10. Är det allas lika värde när en idrottsperson kostar 100-tals miljoner samtidigt som fångar under hot tvingas att arbeta för någon tia i timmen?

11. Är det jämställt att tjäna grova pengar genom att tapetsera det offentliga rummet med lättklädda kvinnokroppar?

12. Är det utveckling, och är vi på väg i rätt riktning, när vi går mot en värld av monokulturer och när människans överlevnad hotas av klimatförändringar och massförstörelsevapen?

13. Är det demokrati när våld hotar att drabba alla som är olydiga?

14. Är det upplyst att ha ett system som genomsyras av lögner och tomma ord?

Just asking…

Hushållsarbete som motstånd

Systemet gör det naturligt för oss att längta efter städhjälp. Den långt drivna specialiseringen i samhället gör att vi tillbringar väldigt mycket tid och energi med att arbeta med projekt och sysselsättningar som inte berör oss på djupet och vars innehåll och mål någon annan bestämmer över. Arbetet blir därför något främmande och förtryckande för oss, och specialiseringen underlättar uppdelningen mellan rika och fattiga, mäktiga och marginaliserade. (se dock uppdatering nedan)

Att göra mer av hushållsarbetet själv kan vara ett sätt att underminera förtryck, bli mer återkopplad och förvildad och återta inflytande över sin egen tillvaro. Mänskligheten är förlorad så länge vi inte kan samla och tillaga vår egen mat, städa efter oss, bygga vår egen hydda, transportera oss dit vi ska med vår egen kropp osv. Och med ”egen” här menar jag förstås inte att vi måste göra detta ensamma, eller utan hjälp av andra, men att vi åtminstone är direkt involverade.

Vi har med andra ord mycket att göra för att återfinna oss själva och den närmiljö i vilken vi befinner oss. Att lägga mer tid på hushållsarbete kan vara ett steg i rätt riktning. Åtminstone för ”män”… Det kan vara lite jobbigt så klart, men det finns också något väldigt tillfredsställande i att äta mat som en själv har samlat in, eller lära sig andra nygamla skills. Stigen är dock inte något vidare forum för den som önskar detaljerad fördjupning i vad en kan göra konkret, även om det kommer en och annan hint här emellanåt, men det finns oändligt mycket att ösa ur där ute för den som vill.

Har du några tips och tankar om detta?

(Uppdatering 12:58: Efter Ylvas och Tomas kommentarer nedan har jag tittat över texten igen, och jag håller med om att påståendena i dom första två meningarna tillsammans är otydliga och missvisande (fel?). För dom privilegierade, typ välbeställd och välutbildad vit medelklass (där jag ingår) behöver inte lönearbetet var upplevt alienerande eller förtryckande. Om en bara gick på underhållningsvärde så skulle jag personligen tex försöka forska, tror jag. Jag skulle bli en bra forskare. Så jag ger er rätt där.

När det är sagt så tror jag ändå att det finns något av värde att upptäcka i det praktiska hushållsarbetet även för privilegierade människor.)

Detta är polisen

(har du svårt att läsa texten så finns den nedan)

—————————————

Läs också: sju myter om polisen. Håller du med?

————————————-

Från NA (Örebro), GP och SVD idag: polishund bet ihjäl Elvis. Uppdatering här. Läs också om hur kravall-polis i Örebro stormade taco-fest i helgen (mer här, här, här), men tro förstås inte allt som polisen o media säger.

—————————————

—————————————————————————————–

Mer om polisen på Stigen här, här, här (mfl).

—————————————————————————————–

THE POLICE

The ones who beat Rodney King, who gunned down Sean Bell and Amadou Diallo and Oscar Grant, who murdered Fred Hampton in his bed. The ones who broke Víctor Jara’s hands and Steve Biko’s skull, who disappeared dissidents from Argentina to Zaire, who served Josef Stalin. The ones who enforced Apartheid in South Africa and segregation in the United States. The ones who interrogated Black Panthers and Catholic Workers, who maintained records on 16 million people in East Germany, who track us through surveillance cameras and phone taps. The ones firing tear gas and rubber bullets whenever a demonstration gets out of hand, who back the bosses in every strike. The ones who stand between every hungry person and the grocery shelves stocked with food, between every homeless person and the buildings standing empty, between every immigrant and her family.

In every nation, in every age, you tell us you’re indispensable, that without you we’d all be killing each other. But we know well enough who the killers are. You won’t fuck with us much longer.

POLICE EVERYWHERE, JUSTICE NOWHERE

Mer om utsläppta ”laxar”

Ibland är det värt att hänvisa tillbaka till en diskussion. Av någon anledning fick jag förvånansvärt många inlägg av nya kommentatorer på min text om Djurens Befrielsefronts utsläppande av regnbåge och öring (?) i Umgranselse. Det som var ännu mer förvånande, med tanke på hur kommentarsfälten i samband med kontroversiella nyheter brukar se ut, är att diskussionen varit relativt nyanserad och faktiskt liknat ett samtal. Med några undantag, som dock kan vara intressanta på sitt sätt ändå. Så läs, begrunda och delta gärna. Bland annat har frågan om våld kommit upp som ju har diskuterats (till leda?) här. Jag rekommenderar den här diskussionen om Icke-våld eller taktik-mångfald. Jag antar att jag fortfarande står, roughly, för en slags Nyanserat icke-våld.

Läsarfråga med tvång

Innan jag skriver nästa bloggpost så vill att jag minst 20 personer, varav minst 10 som identifierar sig som kvinnor svarar på minst 2 av följande 3 frågor. Detta innebär alltså (om någon förstår ovanstående mening), till vissas glädje och andras (minimala) besvikelse, att det inte kommer några nya bloggposter innan ovanstående krav är uppfyllt. Å andra sidan, ramlar svaren in så kommer det nya poster som vanligt, och om 20 skulle kommentera på en dag så vore det ändå en minoritet av den dagens läsare. Så omöjligt är det inte. Se det som ett hot, löfte, tvång eller som en betalning. Insha’Allah, förstås.

Påstående: den industriella civilisationen kommer att kollapsa, troligen inom det närmaste seklet.

FRÅGOR:

1. Sant eller falskt?

2. Kollaps; bra eller dåligt?

3. Vad göra?

Det ska bli superintressant att läsa era svar, kort eller långt, klokt eller dumt, genomtänkt eller spontant, alla svar är välkomna. Inte helt oviktig fråga heller, eller?

PS. Det är inte ofta en anar civilisationskritik på tidningarnas ledar-sidor, men här är ett exempel från NA i veckan (Maria Elisson).

Rättigheter, friheter och krav. En kritik.

Det finns inget ”rent” motstånd. När vi gör motstånd och bygger alternativ så gör vi det alltid från en position färgad av systemet. (Tror jag, säg gärna emot!) Därför innebär motstånd också att vi samtidigt på något sätt ger vårt stöd till systemet. Att bli medveten om hur vi gör det kan dock vara viktigt eftersom vi annars lätt blir onödigt snärjda. Och om det är så att vi när allt kommer omkring bara stärker systemet genom vårt ”motstånd” så är frågan om det inte är bättre att sitta still i båten. Bland annat därför är det helt nödvändigt att diskutera metoder och strategier.

Den första instinkten när en inser att det finns grundläggande problem med den rådande ordningen är inte sällan att kräva förändringar. Upprop, namninsamlingar, demonstrationer och krav riktas till beslutsfattarna. ”Rädda skogen, sluta deportera irakier, stoppa Shell, inför äktenskap även för bögar, ge minkarna större burar, acceptera demonstrationer, sluta övervaka vår epost!” Ofta handlar det språk som används om rättigheter, rättvisa och friheter. Jag ser detta som en naturlig fas, men också som något vi behöver röra oss bortom om vi ska se verklig förändring. Det finns nämligen åtminstone två feta problem med det här sättet att arbeta;

1. Det leder till kompromiss och förflackning.

Om beslutsfattarna bestämmer sig för att ”lyssna på kraven” så kommer ofta en rad händelser som ett brev på posten. En eller några legitima talespersoner utses, och andra röster marginaliseras. Detta kan ske informellt (via tex media) eller formellt, och det kan ske med eller utan personens aktiva strävan, men det kommer att hända. Detta i sin tur bidrar till att gruppen eller individerna sorteras (ännu mer?) hierarkiskt inbördes. Ofta ges talespersonen olika typer av privilegier, det kan röra sig om lön, publicitet, känsla av betydelse, tillfällen att röra sig i maktens korridorer, cred. Dessa privilegier vill personen sedan värna om, och blir därför mindre lyhörd för sina kamrater, och mer lyhörd för makten. Förhandlingar inleds, pragmatiska kompromisser och avtal blir nödvändiga, och till sist är ”motståndet” helt inordnat i den rådande ordningen. Möjligen har det blivit någon grad svalare i helvetet, men antagligen inte. Visionerna och passionen är borta, reformismen har tagit över, folk har blivit cyniska och den ende som tror på förändring är den som nu på grund av sitt engagemang fått en privilegierad ställning i systemet.

Om beslutsfattarna inte lyssnar på kraven så finns risken ändå att vi genom det specifika krav som vi argumenterat för också gett ett underförstått bifall till att vi accepterar det vi inte uttalat oss om. (Avvisa inte just den här migranten, fäll inte just den här skogen osv).

2. Det stärker systemets och maktens världsbild.

Så länge det framstår tydligt som om det är dom som bestämmer som bestämmer, så kan systemet svälja en hel del reformer. Och för varje ”reform” (som inte sällan bara är en omorganisering av förtrycket) så stärks beslutsfattarnas position. Beslutsfattarna framstår som dom humana, progressiva och lyssnande, och som dom verkliga agenterna för förändring. Att kräva sin rättighet eller sina rättmätiga friheter innebär ju att det är någon annan som ska ge en dessa rättigheter. När kampen vinns så förlorar vi därför på samma gång, eftersom vi har bekräftat bilden av att det är makthavarna som ska ge oss våra rättigheter och friheter.

Så vad är alternativet? Jag tror inte att det helt går att undvika talet om rättigheter, friheter och krav, eftersom detta tillhör den förhärskande världsbilden. Men jag tycker det är viktigt att vara återhållsam, och vi bör enligt min mening eftersträva ett fokus på direkt aktion, det vill säga att vi själva genomföra dom förändringar vi vill se. Vill vi att skogsskövlingen ska stoppa så får vi stoppa den själva. Vill vi ha en lokal matproduktion så får vi själva börja producera mat lokalt. Vill vi att förvaren ska öppnas så får vi öppna dom själva.Vill vi montera ned övervakningssamhället så är det bara att börja.

Så tänker jag. Hur tänker du?

Som dom andra

Om ni alltså har uppstått med Kristus, sträva då efter det som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden. Ni har ju dött, och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud. Men när Kristus träder fram, han som är ert liv, då skall också ni träda fram i härlighet tillsammans med honom.

Döda därför det jordiska hos er: otukt, orenhet, lidelser och onda lustar och själviskheten, detta avguderi. Sådant framkallar Guds vrede, och det fyllde även er tillvaro när ni levde mitt uppe i det.

Som Guds utvalda, heliga och älskade skall ni alltså klä er i innerlig medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha fördrag med varandra och var överseende om ni har något att förebrå någon. Liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta. Men över allt detta skall ni ha kärleken, det band som ger fullkomlighet.

/Kolosserbrevet 3, Nya Testamentet, Bibeln

———————————-

Ett långfinger åt döden
Vi gick över lik
Och skylta’ med vår kärlek,
vårt rika inre liv
Men plåtarna till himlen
var slut när vi kom dit
Och priset vi betalat
För att klassas som elit
Var att vi blev som dom andra
Vi blev som dom andra
Vi blev som dom andra

*

Och vi kommer inte längre
Vi är tillbaks på noll
Men ingen kommer sörja
Vi har spelat ut vår roll
Vi glömmer hela skiten
Det betyder ingenting
Vi skulle kommit längre
Men räckte inte till
Vi blev som dom andra
Vi blev som dom andra

/Dom andra, Kent

Tips

-Copy is right om fängelser och Breivik.

-En idealisk misstänkt (SVT Play). Väldigt starkt, spännande och välgjort.

-Mirakler sker dock fortfarande. Polis åtalad för tjänstefel!

-Apropå debatten i NA om frikyrkan och Pride, Dan skriver långt men mycket läsvärt om evangelikaler och queer-personer utifrån ett konkret exempel. (Vad gör den evangelikale pastorn vars dotter berättar att hon är gay?)

-Johannes (Skogsdrömmar) om vad vi har att lära av amerikaner.

-Men! Direkt aktion fungerade, Mellan-Skog avbröt avverkningen efter att hundratals personer agerat själva och inte accepterat att vänta på myndigheterna. Mer bilder här.

Om att ”älska sin nästa”

”Du skall älska Herren, din gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd.” Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: ”Du skall älska din nästa och dig själv.” På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna. (Mt 22:34-40)

Det är inte mycket som Jesus säger som är unikt. När han presenterar det som brukar kallas ”det dubbla kärleksbudet” så är det ”bara” ett par citat i Moses lag. Ändå finns det något häpnadsväckande här. Jesus tycks uppmana till en kärlek som till 100% riktas mot gud. Inga konstigheter där. Oklarheterna uppstår med Och:et. Och din nästa som dig själv. Men skulle inte all kärlek gå till gud? Hur kan det då bli kvar något till nästan?

Ända sättet att kombinera dessa idéer ser ut att vara att en älskar gud genom att älska nästan. Gud är inte där ute och där borta utan i den-som-är-i-närheten (nästan).

Samtidigt finns det frågetecken. ”Som dig själv” tycks vara en pedagogisk överdrift. Vi sätter ju trots allt oss själva före andra, och något annat är kanske inte ens önskvärt. Men ”som dig själv” kan också läsas som en påminnelse om att nästan och självet är ofrånkomligen sammankopplade, och i slutändan inte ens möjliga att definitivt skilja åt. Vi sitter ihop. Och nästan/den-som-är-i-närheten som i den kristna traditionen ofta bara inkluderat likasinnade och laglydiga människor behöver helt klart utvidgas till att också gälla den mänsklige Andre och även andra levande varelser, växter och så vidare som vi är i närheten av på ett eller annat sätt.

Men när allt kommer omkring så tror jag att kärlek till nästan är något positivt och viktigt. På så sätt (bland annat) har jag fortfarande en slags kristen tro. Och om gud finns, vilket jag antar att jag inte tror, så älskar och ärar vi hen genom att älska den-som-är-i-närheten.