Förfrågan

Jag har involverad i ett litet projekt som drar åt det här hållet, men som skulle behöva ca 1.500 kr för att finansierats. Är du nyfiken på att understödja eller hjälpa till eller har frågor så skicka mig ett mail eller leverera stålarna direkt. (Eventuellt överskott går till direktstöd till migranter eller andra förföljda.) Berätta också om du vill se eller använda resultatet när det är klart.

Utan kärlek stannar världen

Individualanarkisten ”Erik” drog i kommentarsfältet under måndagens inlägg slutsatsen att det var Jesus fel att min (och all annan) anarkism är så mjäkig. I det har hen möjligen, men bara möjligen, rätt. Kärleksbudskapet är centralt i Jesus undervisning, men till skillnad från vad vissa tycks tro så har kristendomen inte patent på kärlek. Som anarkisten Peter Kropotkin påpekade i sin klassiker Inbördes hjälp, så är samarbete och ömsesidig omsorg i djurvärlden ett avgörande drag för en arts överlevnad. Utan relationer, kontakt och hänsynstagande till andra är det omöjligt att födas eller överleva som levande varelse och mänsklighet. Samarbetet ligger därför i den enskildes egenintresse, och valet står generellt sett inte mellan ”altruism” och ”egoism”. Detta, menar jag, är sant även för de som av ideologiska skäl teoretiskt förnekar kärlekens betydelse.

Men detta är så klart inte det enda som kan sägas om en människa. Allt är inte kärlek. En frisk människa kämpar för att överleva, undvika lidande och njuta av livet, och ofta på andras eller annats bekostnad. 

Etik skulle, möjligen, kunna betraktas som försök att hantera förhållandet mellan det som enskilda uppfattar som sitt egenintresse och det som (de inflytelserika i) samhället uppfattar som det gemensamma intresset. Människan är en social varelse, och alla samhällen och grupper som jag känner till har någon slags etik.

En god vän undrade nyligen hur jag ser på detta med kärlek som drivkraft. Hur viktigt är det? Jag menar att världen stannar utan kärlek, att kärleksimpulsen är en del av oss alla, och att det system som vi byggt samtidigt kväver och kväser kärleken och bland annat därför hotar oss alla.

Kärleken hålls helt enkelt tillbaka av systemet, som därför behöver undermineras. Det betyder inte (längre) för mig att jag tror att vi bara ska älska eller att det är alltid är positivt att offra sig för andra.

Well, som ni märker väldigt tentativt och prövande skrivet. Så kom gärna med egna kommentarer och hjälp till. Vi behöver som sagt varandra.

(Uppdatering: notera Eriks kommentar och protest mot mitt citat av henom.)

Tyst minut för vapenproduktionens offer (mm)

Vapen producerade i Sverige används i konflikter världen över. Vapenproduktionen är en lönsam industri. 2008 var vinsten från exporten av vapen 12.7 miljarder kronor. De vapen som produceras i Sverige säljs till länder som är i krig och bryter mot mänskliga rättigheter (källa: ofog.org).Men varje gång vapen används mot en människa skördas ett offer vars liv kanske avslutas tidigare än de behövts, eller görs svårare genom skador som aldrig läker helt. Vapen används för att hota politisk opposition till ly

dnad och för att skrämma människor till tystnad. Genom att hänvisa till värden som säkerhet används vapen producerade i Sverige för att motarbeta fri- och rättigheter vi tar för självklara.Den andra december vill vi ägna en minuts tystnad åt dem som faller offer för vapen producerade av den svenska industrin. Du är inbjuden att delta klockan 12:00 den andra december, eller vid den tid det passar dig under dagen.

Tänd ett ljus, samlas tillsammans med några vänner, demonstrera, sätt upp en skylt någonstans i ditt kvarter som uppmärksammar offren för svenska vapen, be en bön, meditera eller hitta på något annat som passar dig och din situation. Låt din kreativitet sätta gränserna för hur vi kan hedra vapenproduktionens offer.

 

Vapenindustrin och regeringen flyttar fram positionerna och försöker tysta sanningssägande och kritiska röster. Då är det också hög tid för oss att kämpa på. Det här ser ut att bli en fin antimilitaristisk vecka. (Onsdag – Stoppa dödsmässan.) Uppdatering, här är hemsidan för mässan med seminarienamn såsom ”Point, click and kill – the warfare of tomorrow”.

Så är jag kristen (ateist)

Efter att ha kommit ut som icke-troende har jag ett antal gånger, direkt eller indirekt, hört människor säga något i stil med ”han är inte kristen längre”. Jag kan förstå att det ser ut så från troende människors perspektiv, och om ordet används på det snävare och mer ursprungliga sättet så tror jag inte det finns några kristna alls. Så då stämmer det. Men ord kan användas på olika sätt, och för egen del tog jag tydligt avstånd från etiketten kristen när jag var troende (exempelvis här, lägg dock märke till mitt oklara sätt att använda begreppet i texten). Efter att ha ”förlorat tron” har jag dock kallat mig post-kristen, vilket för mig absolut inte varit samma sak som ickekristen, eller på senare tid oftare kristen. Vad jag vet har jag aldrig sagt under denna period att jag inte är kristen. Nyligen kallade jag mig ”kristen ateist”, vilket fick någon att fråga på vilket sätt jag är kristen. Jag tänker på flera saker;

-Kristendomen är det sammanhang där jag vuxit upp och befunnit mig en stor del av mitt liv. Inte bara finns kristendomen som en central (men förträngd och ofta omedveten) del av vårt samhälle, jag har dessutom formats i en intensifierad form av denna kristendom. Detta kommer alltid att vara en del av mig, oavsett om jag vill eller inte. Bättre då att erkänna än att inte låtsas om. ”Hej, jag heter Jonas och jag är kristen.” ”Hej, Jonas.”

-Jag hyser en stark respekt för den Jesus-gestalt som berättas i det som bland kristna kallas Nya Testamentet. Jag kan fortfarande inspireras och fascineras av Jesus, och jag är djupt medveten om och tacksam för den påverkan Jesus(traditionen) haft på mitt liv. Jesus gjorde mig till anarkist, exempelvis.

-Om jag ska säga att jag är ateist så måste jag också säga att jag är kristen. Ateism är ju en kristen teologi, och den gud jag vill vara utan är kyrkans gud, inte nödvändigtvis alla tänkbara versioner av gud eller gudomlighet.

-Jag har en öppenhet för Anden, och har inga ambitioner att stänga dörren för det andliga. Jag har inte en strikt materialistisk eller modernistisk syn på tillvaron. Jag tror att själ och ande är meningsfulla begrepp som behövs för att inte reducera oss eller planeten och jag är öppen för mystik. Jorden är besjälad, och detta på ett sätt som inte går att exakt beskriva.

-Sånt som jag gillar i Jesus lära (såsom jag tolkar den), vilket är en hel del, praktiserar jag fortfarande i ganska hög utsträckning, om än lite friare och lite mindre styrd av dåligt samvete. Tankar om ekonomisk utjämning, icke-hierarki, gemenskap, de marginaliserades roll för befrielsen, kärlek, radikalt omkastande, enkel livsstil med mera, tycker jag förenar anarkism med Jesusbudskapet. Faktum är att jag tycker att icke-troende inte sällan är bättre på att leva kristet än kristna.

Så visst är jag kristen fortfarande. Men också ateist. Eller hur en nu ska beskriva det. Etiketter är, som sagt, alltid en slags lek. Alla tycker inte det är en rolig lek, men det gör jag.

Civilisation!

And now, here we are 5,000 years later, still plagued by the problems implicit in “the most advanced stage of human development.” It’s difficult to pinpoint the foremost or most appalling problem with civilization simply because there are so many and they’re all nearly universal. Every civilization that has ever existed to this point has had most or all of the following attributes in common: imperialist warfare, genocide, domination of an elite minority over a subservient majority, intense patriarchy and brutal commodification of women, exploitation of natural resources, vicious treatment and exploitation of animals, reliance on unsustainable agriculture, totalitarian government, complex economic systems, mind-numbing religion, intertwining of religion and government to varying degrees, city-centric majorities reliant on a rural agricultural minority, propaganda and censorship, violence, bigotry, xenophobia, oppression of uncivilized indigenous peoples, appropriation of past or concurrent cultures, and slavery (yes, even within contemporary Western Civ).

Från den här post-civ-texten som också kritiserar anarko-primitivismen, och som faktiskt också nämner positiva saker som kommit ur civilisationen. Håller du med citatet ovan?

Vittnesmål om grov deportationsmisshandel

Grov polismisshandel i samband med deportation. Händer sånt här verkligen i Sverige idag? Pga hemlighetsmakeriet kring deportationerna är det svårt att få en inblick. Det jag vet är att polisen är en maktinstitution som använder hot, våld och lögner rutinmässigt, och som till och med offentligt ibland använder grovt våld mot människor som själva inte är våldsamma. Vi vet också att vittnesmål om våld i samband med deportationer är vanligt förekommande. Därför klingar denna berättelse i mina öron trovärdigt.

Äktenskap och anarki

Hur är egentligen relationen mellan äktenskap och anarki? Tillåt mig att i all hast ta tempen på detta förhållande.

Det finns olika aspekter och innebörder av ”äktenskap”, och vissa är uppenbart oförenliga med anarki (=utan styre). Ämbetspersonens roll vid vigseln och kopplingen till staten är två exempel.

Men det går så klart att tänka sig äktenskap utan dessa aspekter. I kväkarsammanhang går det exempelvis att gifta sig utan en ämbetsperson.

Men det finns andra aspekter att fundera över. Jag har tidigare berättat att jag är skeptisk till löften, och det gäller även här. Löftet blir ett sätt att binda en person till sig som annars kanske skulle vilja hoppa av, och detta underlättar förstås en förtryckande eller hierarkisk relation. Men att deklarera sin intention att ingå en livslång, exklusiv relation, måste detta vara oförenligt med anarki? Jag kan inte se det. Det kan förstås finnas andra problem med det, men det behöver i alla fall inte vara arkiskt.

Däremot tycker jag att tvåsamhetsnormen rimmar illa med anarki. Och är det inte mycket detta äktenskapsinstitutionen handlar om? Samhället lyfter upp en viss typ av relation som privilegierad, och därmed är andra relationer diskriminerade. Tvåsamhetsnormen är också en mycket central understödjare av den patriarkala strukturen, även i ett samhälle med en minoritet av samkönade äktenskap.

Så är äktenskap förenligt med anarki? Mitt skissartade svar just nu är;

Ja, om vi med äktenskap menar en exklusiv och långsiktig relation till en (eller flera?) personer. Jag tror att sådana relationer till och med potentiellt kan underlätta anarki då den blir en situation att över tid träna sig i att relatera jämlikt till någon annan.

men

Nej, om vi med äktenskap menar tvåsamhetsnorm, löften och eder, en statlig institution eller något som instiftas av en ämbetsperson.

Vad tänker du? Läs gärna också denna text där en buddistanarkist slår ett (må vara ganska otraditionellt) slag för äktenskapet.

Argument för skogsförstörelse

Jag älskar skogen!! Det är fantastiskt med skog och allemansrätt, och något av det som jag älskar mest av att bo där vi bor är närheten till skogen och fönsterutsikten av respektingivande träd nära vårt hus, som också utgör ett skydd för oss mot Norrköpingsvägen.

Idag när jag var ute och promenerade med min älskade partner stötte vi däremot på Maskinerna och Skogsförstörarna. Det är något med höst och vår som lockar fram dem, tydligen. Jag får verkligen ångest av skogsförstörelse och blir både arg och ledsen. Dessutom blir jag orolig och känner att jag snart inte vågar gå ut i rädsla för vad jag ska möta. Inte bra. När jag kom hem ringde jag den ansvarige (?), Ulf Andersson hos Örebro kommun, och hade faktiskt ett rätt vettigt samtal. Andersson hade tid att samtala och lyssna, verkade trots allt hysa en viss respekt för skogen, och försökte förklara saker från sitt perspektiv.

När jag diskuterat detta tidigare så har jag tyckt mig kunna höra tre argument för skogsförstörelse. Frågan är om något av dem är godtagbart?

1. Ekonomi. Det mesta handlar förstås om företagens vinster. Detta argument suger så klart. Skogen är inte till för att några få privilegierade aktieägare ska kunna leva i ett överflöd av prylar och stålar.

2. Säkerhet. När träd huggs ned eller kapas i och omkring städer och byar så hänvisas det ofta till tryggheten. Tydligen är det många som ringer också och är rädda för döda, potentiellt nedfallande träd och så vidare. Min spontana reaktion är; ”men sitt inne i lägenheten och gå aldrig ut då, för guds skull”. Min andra reaktion är att detta är ett skenargument. När det gäller trafiken eller arbetsplatser så är vi beredda att utan att blinka offra ett stort antal människoliv och ett oöverblickbart antal djurliv varje år. Ingen kommer, tyvärr, med stora maskiner och plöjer upp Norrköpingsvägen bara för att det dött någon snubbe eller snubba där. Ingen vill rensa ut alla BMW:s och Audi:s för alla skador på människokroppar sådana bilar skördar. Det handlar alltså inte om säkerheten utan om synsättet att naturen enbart är att betrakta som något som ska tjäna människans intressen. Det är galet.

3. Skogsvård. Det behöver gallras ur och så vidare om skogen ska bli fin och hållbar. Min grundhållning är att skogen reder sig själv bra. Det är skillnad på skog och trädplantering. Skog innehåller så mycket mer än träd i raka rader och samma höjd. Jag vill ha skog och inte trädplanteringar, och då måste människan dra sig tillbaka med sina maskiner. Och, om en ska spetsa till det, hellre än trädplantering som maskinerna lämnar åt sitt öde och blir ful och oanvändbar för människor, än en perfekt människovårdad historia. Historien lär oss att ju mer kontroll människan får över naturen, desto mer förstörelse blir följden. Därav bör vi hellre ta risken att utföra för lite vård och ingrepp än för mycket.

Det finns också ett tänkbart fjärde argument, men det har jag inte stött på än så länge. Det är att någon behöver träet för sina konkreta överlevnadsbehov. Så kan det förstås vara, och i så fall är jag öppen för att fälla ett och annat träd. Men det bör i så fall göras av den som bor där och med måtta och möda och viss sorg, helst utan maskiner, och inte av en byråkratisk apparat och arbetare som saknar relation till den skog de arbetar i och respekt för det som lever.

Förstör inte skogen! (Läs mer kritik av skogsbruket hos Skogsdrömmar.)

Feed-back och förslag efterlyses

Jag har möblerat om lite grann. Tanken är att göra bloggen mer enhetlig och lätthanterlig. Har ni någon feed-back? Det är inte definitivt, förstås, som allt annat i livet.

1. Nytt namn och undertitel.

2. Nya kategorier.

Dessutom vill jag ha en ny bild i sidhuvudet, och jag efterfrågar något som tydligare relaterar till titeln. Den som lyckas föreslå en bild som jag vill använda vinner Cindy Milsteins Anarchism and it´s Aspirations.

Skogsdrömmar

Det här inlägget handlar inte om att det fortfarande finns riktigt fina trattkantareller i skogen, men det gör det, om någon undrar. (Det finns också mycket väta…) Det handlar istället om Johannes på Skogsdrömmar som ofta skriver fruktansvärt bra. Bara från den senaste tiden: här exempelvis träffsäkert, skarpt och underhållande om det övervakade lönearbetets kultur, här en rapport från ett kalhygge och här kort men koncist om bankernas dubbelmoral. Keep up the good work, Johannes!

Smolk i skadeglädjebägaren

Ja, jag känner skadeglädje. SD:s fascistbygge skakar i grunden, och jag ler.

Men det finns smolk i bägaren. Igår hämtade jag ut mitt nya körkort. En plastbricka som inte bara ger mig tillstånd att göra bil, utan också bevisar Något Annat. Detta Något ger mig, åtminstone om jag är prickfri och lydig, rätt att söka högskola och arbetsförmedling, det ger mig tillgång till ersättning och sjukvård, det gör det möjligt för mig att byta bostad och teckna mobilabbonemang. Plastbiten gör också att jag kan röra mig i det offentliga rummet utan att vara rädd för att bli gripen, inlåst, bojad, slagen och deporterad. Jag  behöver inte vara rädd för att skickas till något fjärran land där jag skulle bli traumatiserad, förföljd och i värsta fall torterad och dödad. Detta Något ger också förmånen att kunna föreslå vilka som ska bestämma över vilka som ska erhålla detta Något som vi kallar medborgarskap.

Nationalstaten är som bekant en rasistisk struktur som skiljer ett inbillat svenskt vi från ett utländskt dom. I svenskhetens namn nedvärderas utlänningen och bedrivs ett omfattande och blodigt migrantförtryck.

Men inte ens plastbrickan som vittnar om medborgarskap och uppehållstillsånd är tillräckligt. Det gäller också att inte bryta, ha fel namn eller vara för mörk. ”Det här är inte ditt land” är en signal som inte bara går ut från korkade SD-fascister till människor med mörkare hudfärg än det svenska genomsnittet. För ett tag sen var jag på en demo utanför ett flyktingfängelse. Efter att ha blivit gripen, misstänkt för brott, hamnade jag i ett polisfordon där jag råkade höra insatsledarens instruktioner till sina undersåtar. ”Vi tar afrikanen”, var hans ord. Av ett gäng personer som agerade likadant var den enda de tog den som hade den mörkaste hudfärgen.

Allt detta tänkte jag på i morse när jag promenerade och i mitt inre jublade över SD-trubblet. I min ficka brände plastbiten, och fascinationen över Zlatans chockdelikata 4-4-mål smakade plötsligt bittert.

Också du, Jonas. Än en gång har du allierat dig med nationalstaten och rasismen. Så kära är dina privilegier för dig.

Plankningserfarenheter (SJ)

I helgen plankade jag från Örebro till Göteborg och tillbaka.

I fredags klev jag på tåget i Örebro och satte mig någonstans i mitten. När konduktören kom förbi och skanderade sitt ”nya resande” så gjorde jag helt enkelt ingenting. Det var inga problem.

På vägen hem var det lite klurigare eftersom tåget startar i Göteborg, varför alla resande på första stationen är ”nya resande”. Jag satte mig i den bakersta vagnen, men råkade vara väldigt nödig, och gick därför på toan utan att ha bråttom. När jag kom tillbaka hade konduktören redan passerat min sittplats. Efter några stationer bytte jag och satte mig mer i mitten av tåget. Jag hade inga problem på vägen hem heller.

Av de få gånger jag tågplankat än så länge har jag bara blivit åthutad vid ett tillfälle. Då satt jag i en glest befolkad vagn och dessutom i första klass. När jag berättade att jag inte hade biljett och inte ville köpa någon blev jag tillsagd att gå av i Arboga. Detta, snarare än att tillkalla polis eller använda våld, verkar vara den normala första åtgärden. Det gjorde jag och hade en fin knapp timme i centrala Arboga där jag bland annat satt och mediterade en liten stund i kyrkan, och satte upp en AMD-klibba på den obemannade polisstationen. Sen tog jag nästa tåg till Örebro. Det gäller att inte ha för bråttom och vara lite flexibel, bara.

Just nu plankar jag inte helt öppet eftersom jag vill undvika fler betalningsanmärkningar och jobbig inlåsning. Men så småningom skulle jag vilja experimentera med vad som händer när en inte går av på anmodan. Jag har aldrig legitimation med mig när jag plankar, och det vore intressant att se hur vanligt det är att polis tillkallas, och vad polisen tar sig till. Anser de att det är ett brott, och hur länge blir en inlåst om en inte uppger sin identitet? Eller blir en bara avvisad? De tycks ibland använda sig av brottsrubriceringen ”Bedrägligt beteende”, men jag har inte hört talas om någon som dömts för detta om det inte handlat om falska biljetter.

Det är viktigt att understryka att det är möjligt för mig att göra detta eftersom jag tillhör de privilegierade. Jag umgicks en del i helgen med en papperslös person från Stockholm. Att planka blir då att riskera orimligt mycket våld (deportation med trauman och vissa fall tortyr eller död som resultat). Den som avviker för mycket från normen genom att exempelvis vara färgad, vinglig, ha trasiga kläder och så vidare kommer också att utsättas för kontroll i mycket högre utsträckning än de normala. Men att kollektivtrafiken används till att jaga papperslösa migranter och stärka förtryckande normer är i sig ett av de starkaste skälen till att det borde vara kostnads- och biljettfritt. (Läs tex den här artikeln, sida 6-7).

Lägg också märke till att tågpersonal har lagstadgad rätt att använda våld (Kap 9, §3-4).

Vad tänker du? Och om någon vet mer om detta så är jag extremt tacksam för mer information.

Planka, Om kollektivtrafikens framtid och finansiering.

Att inte anmäla polisen

Ganska många har frågat mig hur det kommer sig att jag inte har anmält polisen de gånger jag blivit skadad.

Min tanke är att problemet inte är den specifika kropp som tillfogar mig skadan, utan den funktion den kroppen fyller. Om jag anmäler den enskilde polisen i syfte att driva en rättsprocess, eller om jag söker upp henom på fritiden och spöar upp henom och lyckas med någon av dessa våldsinsatser så har jag svårt att se vad som är vunnet. Genom att ge sig på den enskilde polisen riskerar människor att luras till att tro att problemet är ”enstaka rötägg”. Och om personen ifråga försvinner från scenen, så kommer troligen någon annan nästa gång att fylla samma funktion i det hierarkiska, våldsamma, hotfulla och söndrande system som vi lever under.  Att använda hot och våld mot den enskilde förövaren kommer inte heller att läka några sår snabbare.

Det är inte hjärtat som bultar under den skottsäkra västen eller hjärnan som (möjligen) arbetar under den fula polismössan (eller hjälmen) som är problemet, det är systemet. Ett system där staten med sin enorma våldsapparat har monopol på att skada, låsa in och döda de olydiga och avvikande. Och detta system går inte att polisanmäla eller skjuta. Visst kan bödlar ibland komma på bättre tankar, givetvis är inte alla snutar lika jävliga, och det finns inget som säger att vi ska göra det smidigt för de som använder våld och förtryck. Men det är bra att agera på ett sätt som underminerar systemet och inte fokuserar på de enskilda förövarna. Genom att polisanmäla polisen så ger vi vårt stöd till systemet och uppträder som om vi hade  förtroende för rättssystemet och som om vi blir förvånade när motstånd möts av statligt våld och repression.

Därför undviker jag än så länge att vända mig till polisen för hjälp, och jag tycker absolut vi ska eftersträva att aldrig vända oss till polisen. Det betyder inte att jag moraliserar över de som väljer en annan linje. Det finns olika strategiska överväganden som möjligen talar för att polisanmäla polisen i vissa situationer, och jag kan inte garantera att jag aldrig kommer att göra det heller.

Så tänker jag. Vad tänker du?

Dela in folk i fack!

En kompis kompis blev en gång utskälld av en präst som sa ”jag vet precis vad du är för en typ, du är en sån som delar in folk i fack”.

Och sådana är vi, vi delar in folk i fack.

Nu finns det ju en kritik mot kategoriseringar som alla förväntas stämma in i, men som i mitt tycke är ganska banal. Etiketterna som vi sätter på varandra är godtyckliga, de kan alltid problematiseras, det är omöjligt att veta ”var gränsen går”, och vi är föränderliga, komplexa och mångfacetterade varelser som inte kan fångas under en rubrik.

Så klart! Men detta är inte ett problem som enbart har med ”indelandet av folk i fack” att göra, det är ett dilemma som gäller allt språk. Vi betraktar och strukturerar världen genom språket, och med detta finns risker som har att göra med förenkling, kontroll och förfrämlingande osv. Ändå talar vi. Och tiger vi så betraktar vi ändå världen genom språkliga och därmed socialt konstruerade kategorier. Personligen är jag ytterst tveksam till om det finns några icke-språkliga erfarenheter numera, jag tror inte ens att mystika upplevelser lyckas skaka av sig språket.

Därför finns inget alternativ till att kategorisera, vad jag kan se.

Det visar sig också vid närmare eftertanke att det som ser ut mot ett allmänt motstånd mot ”att dela in folk i fack” i själva verket handlar om ett motstånd mot en specifik kategori. Någon vill inte bli definierad som dittan eller dattan för att det inte stämmer med personens självbild, eller för att det gör personen sårbar. Men andra kategorier har personen inga problem med. En känd teolog som vi samtalade med nyligen och som egentligen är anarkist ville exempelvis inte definiera sig som sådan eftersom hen inte gillade etiketter. Men detta visade sig när vi samtalade vidare inte gälla att definiera sig som kristen eller till och med som mennonit. Avvisandet av anarkist-stämpeln hade nog snarare att göra med personens plattform som föreläsare och skribent att göra. Och väldigt få har problem med att definiera sig utifrån sitt yrke, sin hemstad eller sitt efternamn, och så vidare.

Jag vill däremot slå ett slag för att dela in folk i fack som är ”mjukare” och inte helt uppenbara, exempelvis utifrån övertygelse. De kategorier som är intressantast att bryta upp och ned är i mitt tycke de som systemet har givit oss – exempelvis kön, yrke, ålder, ursprung, namn. Mer spännande är kategorier som är ett uttryck för något som vi mer aktivt och fritt förhåller oss till, exempelvis vilket lag vi hejar på, vilken religion vi tillhör eller vad vi har för politisk övertygelse. Dessa kategorier kombinerar frihet med tradition. De är både ett uttryck för något som kommer från oss själva som subjekt och något som utgör ett sammanhang som är större än och före oss som individer. Eftersom de går att förhålla sig till på ett mer aktivt och dynamiskt sätt än systemets kategorier så utgör de också både en utmaning och en inbjudan till andra, och kan öppna för intressanta möten, nya lärdomar, spännande samtal och potentiella avhopp, övergångar och nya kombinationer.

Jag tror att sådana etiketter ger en möjlig inblick i en människa, snarare än att dölja ”vår sanna” obenämndbara natur. De synliggör våra passioner, val och övertygelser och gör oss ansvariga (och därmed sårbara). De går, tror jag, att använda till att öka mångfalden.

Och när vi gör det så kommer vi förhoppningsvis ändå ihåg att de fack vi delar in varandra i är föränderliga, ganska godtyckliga och inte så klara som kan tyckas. Det finns alltid en aspekt av experiment, lek och skådespel i etiketteringen.

(Disclaimer: detta är förstås skrivet av en specifik människa i en specifik tid och kontext och inte tillämpbart i alla andra situationer och sammanhang.)

Så tänker jag. Vad tänker du?

/Jonas Lundström, diversesysslare, grön anarkist och kristen ateist

Sveriges farligaste man (en omröstning)

Varje vecka under tio års tid har jag umgåtts med människor som har dödat andra människor. Aldrig har jag eller någon jag känner blivit skadad eller hotad. Oftast har det varit roligt, gripande, upplysande eller givande på andra sätt. Vid ett tillfälle har jag känt ett starkt obehag.

Vem är egentligen Sveriges farligaste man, kan en undra? Var med och rösta! Motivera om du känner för det.

1. Fredrik Reinfeldt

2. Carl Bildt

3. Tobias Billström

4. Anders Borg

5. Herr Svensson.

(Uppdatering. 6. Eskil Erlandsson)

Om Herr Svensson är okänd för dig så är det en helt normal och etablerad person med sunda värderingar, som aldrig lyft sin hand mot någon människa, men som heller aldrig frivilligt skulle avstå från sina privilegier eller riskera dem genom att medvetet sätta sig upp mot den rådande ordningen.

Ps. När Svensson tänker efter så kommer han på att han faktiskt har lyft sin hand mot en annan människa. Men bara mot sin fru. Och bara en gång. Ungefär. Och då hade hon verkligen förtjänat det, resonerar han. Dessutom är det ingen annan som vet om det. Faktum är att han minns det knappt ens själv.