I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
/Karin Boye

Nyårsolöfte i ljuset av klimatförändringarna

Vi erkänner att;
A. Det är mycket möjligt att klimatförändringarna utgör ett allvarligt hot mot människan och många andra livsformer på jorden.

B. Det inte kan uteslutas att detta ännu är något vi kan påverka.

C. Det är alltför riskfyllt att passivt lita på att politiker och företagsledare ska ta ansvar för situationen.

I ljuset av detta deklarerar vi vår ambition inför 2013 att bland annat;

1. Inte aktivt stödja politiker som respekterar pengar och ”arbetslinjen” före livet.

2. Handla färre animaliska produkter.

3. Resa mindre klimatdestruktivt.

4. Lära oss mer om resiliens och ekologisk hållbarhet och drömma mer om andra och mer livsbejakande och gröna sätt att leva.

5. Bli bättre på att respektera och njuta av livet och att aktivt motarbeta de krafter som förtrycker, förstör miljön och hotar livet och vår framtid.

6. I vår omgivning och genom lämpliga kanaler mer än tidigare lyfta fram frågan om klimatförändringar.

Vi erkänner också att vi har fötts in i en situation som vi själva inte valt. Risken är stor att vi förblir alltför passiva, men det finns också en risk att enskilda individer tar på sig mer ansvar än vad som är rimligt och konstruktivt.

Vi erkänner också att vår kunskap om framtiden och oss själva är begränsad, och detta är därför inte ett nyårslöfte, utan endast en vilja och en ambition som vi är beredda att deklarera just i detta nu.

Vill du delta i detta nyårsolöfte så sprid och dela gärna denna text och inbjudan.

Det kom ett barn

Det kom ett barn för ett o-rike

Andades bortom praktens palats

Hungriga skrik från utanförskap

 

Skammens oäkting blev dåre som drömde

Samlade, skingrade, störde

Endast vrede och kärlek som vapen

Ljus över skuggornas makter

 

En patetisk aktion, ingen revolution

Dömd, och upphängd på nedhugget trä

Utmattad, uträknad, uttömd

 

Men den slagnes förvandling till hjälte gick snabbt

Erfaren som Dödsbesegrare

Berättad som Konung

Avfärdad som Gud

Ett snyggt alibi

för nya riken och murar

 

Det kommer ett barn från ett o-rike

Det andas bortom politikers prat

Hungriga skrik från utanförskap

 

Allt kan gå fel

Allt är som förut

Allt kan bli nytt

 

En gåva av orik och o-rikig kärlek

Socialbidrag

Att behöva ta emot försörjningsstöd (”socialbidrag” i folkmun) för att kunna äta och bo utan att riskera polisbatonger, är inte så glamoröst. Men ur ett samhällsperspektiv finns flera fördelar:

-En bidrar mindre till den ekonomiska tillväxt och den konsumtionshets som hotar så många arters överlevnad på den här planeten.

-En får mer tid över som åtminstone potentiellt kan fyllas med viktigt obetalt arbete. Många arbetsuppgifter förknippade med lönearbete är ju tjänster åt staten och kapitalet och inte sällan direkt destruktiva.

-Riskerna är större när en lönearbetar att en formas till hjärndöd lydnad, och samhället behöver ju kreativa, självständiga, kritiska och initiativtagande individer.

Jag tror inte att försörjningsstöd alltid är att föredra framför lönearbete, men generellt sätt finns det vissa sociopolitiska fördelar. De som tar emot försörjningsstöd ger genom detta ett viktigt socialt bidrag. Låt oss därför applådera dem.

Vättern

Vättern är vacker, djup och central som dricksvattenkälla och för mängder av djur. Men dess livskraft är också hotad av gruvnäring och av försvaret som varje år skjuter tonvis med metallskrot i vattnet, och på senare tid också begärt att få utöka sina flygningar och skjutningar.

Läs mer hos Bevara Vättern och Brevik och Rädda Vättern.

Den dömande drömmaren

Att vi borde gråta över den gåta som är livet är väl givet, men att ta klivet in i handling som kan bli förvandling, är så svårt ni vet.

Och därför vill du gärna se på teve, eller möjligen gå breve när andras kroppar spjärna mot makter som förstör. För, hör, du spelar hellre säker hand, går tryggt på torra land, pressar in en prilla och trycker kanske Gilla.

Och det går alltid bra att klaga och säga ”du är dömande och drömmande och lever i en saga” till dem som viker av och söker något nytt och skönt. ”Du har för stora krav, det är ju inte lönt”.

Men tänk om det är du som drömmer, och som dömer när du glömmer hur systemet livet släcker, och tänk om tiden inte räcker om inte nån dig väcker?

Vill Centern öppna gränserna?

Det är inte utan att en sätter söndagspepparkakan i halsen när medierna idag rapporterar att Centern ”vill öppna gränserna” och införa ”fri invandring”. Skeptikern i mig vill omedelbart banka på stora kritiktrumman.

Men det första som bör sägas är kanske ändå att det finns något positivt i detta. Uppenbarligen är visionen om en värld utan nationsgränser något som, i uttunnad form, kan sippra upp ändå till de högsta politiska skikten. Kan det rentav vara så att allt fler ser kopplingarna mellan nationalstaten och rasism och migrationsförtryck? I vilket fall är det något att glädja sig över när det här sättet att tala bli mer utbrett, och det visar åtminstone att ett paradigmskifte inte är per definition omöjligt.

Min första reaktion på nyheten var annars att media antagligen missuppfattat det hela och att det i själva verket handlar om någon slags utvidgning av arbetskraftsinvandringen och inte om asyl- eller anhöriginvandring. Men enligt SVD säger Per Ankersjö, ordförande i partiets grupp som utformar förslaget, ”Alla som vill ska kunna få skapa sig en framtid här”. Men här finns en hel flock hundar begravda. Tillåt mig bara att försöka peka ut var några av dem kan ligga:

-Regeringssamarbetet. Alliansen, Moderaterna, Tobias Billström, någon? En seriös förändring av migrationspolitiken i en mindre förtryckande riktning kräver inget mindre än att M förlorar makten, och det är minst sagt svårt att se hur detta är något som Centern skulle vilja medverka till.

-Det här handlar endast om ett förslag till nytt partiprogram, och den jag hittills sett uttala sig i media är Per Ankarsjö. Ankarsjö är inte närmare bekant för mig sen tidigare, men hen tycks ha drivit en del vettiga frågor även tidigare, med liberalism och decentralisering som ledord. Idén verkar vara ett Centerparti i förnyelse som är ”idémotorn” i Alliansen. Samtidigt är bakgrunden Centerns alltmer osäkra ställning, där partiet i Demoskops mätning för en vecka sedan fick 2,9% i mätningarna. Här finns helt klart ett utrymme för spektakulära utspel och drastiska försök att dra till sig uppmärksamheten.

-Nationalstaten. Den moderna nationalstaten är trots eventuella vackra ord och ideologiska utsmyckningar historiskt starkt förknippad med rasism och ett accentuerat migrantförtryck. Och i alla existerande former av nationer är migrantförtrycket och det våldsamma exkluderande av de icke-tillhörande legio. Våldsam utestängning av oönskade är inget perifert i en nationalstat, utan tillhör nationens hjärta. Därför kommer politiska partier aldrig att införa öppna gränser, ett uttryck som för övrigt är självmotsägande. Politiska partier kommer alltid att administrera ett visst mått av migrantförtryck, variationerna mellan SD och MP handlar ”bara” om omfattningen och formen av förtrycket.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det finns mot bakgrund av detta anledning att ifrågasätta om detta utspel kommer att innebära någon verklig förändring för de människor som söker ett bättre liv i Sverige. Istället bör människor som vill ha fri rörlighet enligt min mening fortsätta att lägga betoningen på direkt aktion, det vill säga att själva korsa och utmana gränser, stötta migranter, motverka rasism och fascism och kasta grus i deportationsmaskineriet.

Uppdatering: I Skånskan uttalar sig Centerns migrationspolitiske talesperson Johan Hedin i samma riktning som Ankarsjö.

Uppdatering 2: Läs också Jonas Nyströms kommentar som tar upp ett perspektiv som saknas i min post.

(Läs Jonathan Wikstens rapport från veckans deporationsblockad i Göteborg. Läs också mer här under rubriken Fri rörlighet (migration/No Border))

Sagan om gumman på grenen

Det var en gång en gumma som bodde på en gren. Detta kan möjligen tyckas märkligt, men vi talar här om en mycket liten gumma, och hon bodde dessutom i ett land som inte riktigt är som vårt. I detta land bor alla små gummor på grenar.

Inte var det ett speciellt märkvärdigt liv hon levde, den lilla gumman, och inte var det perfekt. På förmiddagarna samlade hon barr till sitt te. På eftermiddagarna satt hon och dinglade med benen och lyssnade på fåglarna. På kvällarna samtalade och diskuterade hon med andra gummor på grenar. Ibland blev hennes te för beskt, ibland pickade fåglarna henne på hjässan, ibland uppstod konflikter med de andra gummorna, och inte sällan hade hon ont i ändalykten av det idoga sittandet. Men på det stora hela taget levde hon i sitt eget tycke ett ganska så gott liv.

Men så en morgon vaknade gumman på sin gren av ett hiskeligt oväsende. Ljudet kom från granngumman på grenen i granen bredvid. Med ett bistert ansiktsuttryck pressade grannen den snurrande klingan hos en glänsande motorsåg mot fästet på sin gren.

”Men vad i all sin dar håller du på med”, utbrast den lilla yrvakna gumman förskräckt.

”Jag gör bara mitt jobb”, hann granngumman precis säga innan ett skarpt ”krack” hördes när grenen brast, och strax därefter ett ”splatch” när granngumman föll i marken och förvandlades till en våt fläck.
Detta gjorde den lilla gumman mycket upprörd. Under resten av dagen så grät hon tröstlöst samtidigt som hon funderade över vad som hade hänt. Ledsen och förvirrad somnade den lilla gumman tidigt på sin gren och missade därför också kvällssamtalet med sina grannar.

Motorsåg

Även nästa morgon väcktes gumman av ett mäktigt oljud. Den här gången var det två gummor som var i full färd med sågandet en bit längre bort. Med två ”krack” sprack deras grenar och efter påföljande två ”splatch” rann de två våta fläckarna ihop till en pöl.

Den tredje dagen pågick bullret hela dagen och kunde nu höras från alla riktningar. Pölarna från de våta fläckarna under träden blev långsamt till en forsande bäck som skar ett djupt hack i jorden och begravde flera av den lilla älsklingsgummans favoritbuskar. En igelkottfamilj flydde hals över huvudet undan det framströmmande vattnet, och eftermiddagsfåglarna tystnade en efter en.

Den fjärde morgonen vaknade gumman mycket tidigt, långt före alla andra, av tre bestämda knackningar på stammen. När hon tittade ner stod där en pojke i grova, svarta arbetskläder.

”Vi kommer från Företaget”, sa pojken med myndig stämma. ”Grenen du sitter på ska sågas av.”

”Men det vill jag inte! Jag har suttit här i alla år, och min mor och min mormor satt här före mig. Jag älskar den här grenen!”

”Det kan inte hjälpas, det är Beslutat”, sa pojken och knöt ett blått plastband runt trädets ärrade stam. ”Vi kommer med sågen imorgon. Jag beklagar, men jag gör bara mitt jobb. Vi förväntar oss att du samarbetar.” Därefter gick han vidare till ett annat träd.

Allt detta rabalder hade gjort den lilla gumman inte bara förtvivlad utan också ganska så konfunderad. Hon beslutade sig därför för att söka upp Grottan Långt Inne i Berget, där Företaget hade sitt kontor, för att kunna ändra Beslutet eller åtminstone få en förklaring.

Efter att slutligen ha hittat rätt i grottans labyrintgångar, togs hon emot av en pojke i vit skjorta med uppkavlade ärmar, slips och sandblästrade jeans. När gumman förklarat sin belägenhet tittade pojken nedlåtande på henne och sa i uppfostrande ton:
”Du förstår, detta företag är ett grenvänligt företag som tänker väldigt mycket på hur verksamheten påverkar saker som grenar och gummor. Våta fläckar är absolut inget vi sysslar med. Om du bara läser våra Dokument ordentligt så kan du klart och tydligt se att du inte har något att oroa dig över. För du kan väl läsa? Dessutom är allt godkänt och sanktionerat av Myndigheten För Grenkapande.”

När den lilla gumman hörde detta så var hennes första instinkt att även söka upp Myndigheten För Grenkapande. Men då hon begrundade att denna låg ända längst upp på toppen av Höga Fjället, och då gumman saknade adekvat tillgång till lämpligt transportmedel, slog hon snart detta ur hågen. Istället använde hon olovandes Företagets telefax och skickade in sina papper till Myndigheten. Svaret kom i stort sett omedelbart, till synes automatiskt.

”Bästa lilla gumma. Myndigheten För Grenkapande garanterar att varje avsågande av gren görs på det allra humanaste och rättsäkra sätt en kan tänka sig. Dessutom sker allt i enlighet med den lag som Ugglerådet beslutat. Se bilaga.”

Ugglerådet, visste gumman, var en liten grupp ugglor som tagit ordspråken om ugglans klokhet på lite för stort allvar, och som nu gjorde anspråk på att vara den högsta beslutsfattande instansen i skogen. Att många inte tog dem på allvar verkade inte bekymra nämnvärt. Genom att använda ordspråket om ugglornas klokhet hade skogens medborgare i själva verket godkänt deras verksamhet, resonerade Ugglerådet.

I bilagan från Myndigheten För Grenkapande kunde gumman läsa Ugglerådets argument för ett måttligt grenkapande. ”Vi är den skog som kapar allra minst grenar på hela jorden(…).Grenar kan heller inte anses ha några medborgerliga rättigheter. (…) Några grenar måste så klart kapas, vad ska annars Företaget jobba med, vem ska motorsågarna säljas till och vad ska Myndigheten För Grenkapande annars syssla med? (…) Om inte vi kapar grenarna så kommer ändå någon annan att göra det. (…) Äganderätten bör Helgas (…) Det är inte vårt ansvar, Företaget måste ha sin frihet (…) Utan grenkapande stannar skogen. (…) Vi älskar alla skogen, vi vill allas bästa och gör vad vi kan för att arbeta i rätt riktning” osv.

Med dystert sinne insåg den lilla gumman att hon omöjligtvis skulle hinna överklaga till Grendomstolen, Övergrendomstolen eller De Gemensamma Skogarnas Överövergrendomstol. Inte ens Grenombudspojken eller den frivilliga sammanslutningen Rädda Grenen skulle kunna hjälpa henne i tid.

Bedrövad gick den lilla gumman hem till sin gren.

Den femte dagen knackade pojken med de grova arbetskläderna på stammen mycket tidigt. Bakom honom stod ännu en pojke, en pytteliten sådan med blå uniform, en löjlig liten mössa på huvudet och en kort, svart käpp i handen.

”Du har själv försatt dig i den här situationen”, sa den pyttelilla pojken med barsk röst. ”Men nu ska du få ett val. Antingen uppfyller du din medborgerliga plikt och sågar själv av den gren du sitter på, eller så sågar vi först itu dig innan vi börjar med trädet. Vad väljer du?”

Nu kanske läsaren invänder att det här är en osedvanligt nedslående och dyster berättelse. Men då dras det förhastade slutsatser.

Varje kväll sedan den första grenen sågades av hade nämligen de små gummorna tillbringat sina samtalskvällar åt att vrida och vända på grensågandet. De grät och tröstade varandra, de visionerade och agiterade, de planerade och konspirerade. Efter hand hade frustrationen och förvirringen alltmer övergått i en atmosfär av motståndslusta.

Därför kom det sig att den lilla gumman på grenen, när hon hörde den pyttelilla pojkens fråga, blev inget annat än rosenrasande. Ingen hann reagera innan hon i ett nafs hade öppnat sitt överraskande stora gap och slukat hela den glänsande motorsågen i ett stycke. Ett krasande ljud hördes när hon tuggade på motorsågen med sina ståltänder, och sedan spottade små metalldelar så det fräste bland buskar och blad.

En kort sekund var det alldeles tyst i skogen. Sedan tappade den pyttelilla pojken mössan och flydde skrikande sin kos, och den lilla pojken i sina grova, svarta arbetskläder blev så rädd att han kastade av sig kläderna och hoppade upp och satte sig på en gren. När de andra små gummorna på sina grenar såg vad som hände, hävde de upp ett stridsrop och hoppade samfällt ned från sina träd och öppnade sina väldiga käftar.

Snart var grensågandet en saga all och inget motorsågsljud eller små pojkar i spektakulära kläder kunde längre skönjas mellan träden.

För att vara på den säkra sidan så rullade de små gummorna en stor sten framför ingången till Företagets grotta. Myndigheten För Trädkapande omyndigförklarades och Ugglerådet diagnosticerades med megalomani och tvingades arbeta med barrinsamling som alla andra.

Den lilla gumman blev vida känd som Gumman-som-inte-sågade-av-den-gren-hon-satt-på.

Och vad jag har hört så sitter hon fortfarande kvar på sin gren, dricker sitt barrte, dinglar med benen och lyssnar på fåglarna. I landet som inte riktigt är som vårt.

Pepparkakeland, traditionerna och antiantirasismen

Pepparkaksgubbedebatten (här, här, här, här) blev det perfekta alibit för en smärre storm av antiantirasism. Googla på ”pepparkaksgubbar” och ”rasism”, och du hamnar direkt djupt inne i smeten av nationalistiska, nazistiska, konspirationsteoretiska och antimuslimska forum och predikstolar. Nu har antirasismen eller (med nazisternas uttryckssätt: ”svenskhatet”) gått för långt, får en höra, inte bara därifrån utan också från en del vänner och bekanta. Snart får vi inte ha några svenska traditioner kvar. Upp till kamp för pepparkaksgubbarna, ve över alla som vill ta vår Kristushyllande, blonda och blåögda Lucia och hennes gelikar ifrån våra skolor! Ett av de största hoten mot mot julefriden är att inte tillräckligt många skolpliktiga barn påtvingas tillräckligt många jultraditioner! Multinationella miljardvinstgenererande företags ockupation av julen är en västanbris i jämförelse! När pepparkakegubbarna utestängs då är det dags att REAGERA!!

Samtidigt utvisades minst 20 personer med våld till en osäker framtid i Irak, än en gång, trots motstånd, ett nationalsocialistish parti lockar hundratusentals svenska väljare, och normalklädda snutar jagar papperslösa med hjälp av kollektivtrafiken.

Så vad är ”frågan” här? Vad är problemet?

Är det, som den kristna tidningen Dagens Adventsupprop förutsätter, att den kristna kyrkan förlorar något av sin privilegierade maktställning i det svenska samhället? (här, här, här, här, här) Den som trodde att den kristna tron borde trivas bättre i stall bland de förtryckta och utestängda, än i allians med makterna, i synnerhet i ett alltmer postkristet samhälle, kanske borde tänka om?

Eller kanske är frågan Hotet mot våra vita privilegier?

Eller är det hur vi ska lyckas montera ned ett strukturellt förtryck byggt kring ekonomisk ojämlikhet, hudfärg och nationalstater och bli ett mer generöst och empatiskt samhälle?

Just asking. Det är inte bara ”svaren” som är viktiga, det är ännu mer vilka frågor vi ställer.

Läs gärna också Patrik Lundbergs krönika i ämnet, Jonathan Wikstens rapport från tisdagens deporationsblockad och Jonas Bergström på Flyktingbloggen om asylkamp som antirasism.

(Se också ”Immad utvisad”)

Vad tänker du?

Uppdatering 14/12. Rektor dödshotas i nazistiskt mejl, lokaltidningen NA:s publicering kritiseras av bland annat Feministiskt Perspektiv mm. Inte rasist, men skriver om hur bloggen Avpixlat med kopplingar till SD ondgör sig över mörkhyad Lucia hos SVT.

Akut: Irakdeportation och blockad planeras för idag!

Info från Aktion mot deportation Göteborg

Ny massdeportation från Göteborg till Bagdad ikväll!

Ett 30-tal irakier kommer att tvångsdeporteras från kållered i eftermiddag/kväll, så packa med dig varma kläder och matsäck så ses vi. Vi har gjort det förut kamrater och kan göra det igen. Nu stoppar vi denna deportation!
SPRID och ta med alla du känner!
hpl stretered.

Från jägare till samlare

Inom antropologin har en successiv förskjutning skett när det gäller att beskriva förciviliserade och nomadiserande människors försörjningssätt. (Odling och djurhållning som huvudsaklig försörjningsmetod har ju bara förekommit under en oerhört kort del av människans historia.)

Tidigare talade en ofta om ”jägare”, men efter hand blev det allt vanligare att tala om ”jägare-samlare”, eller om ”samlare-jägare” och idag är det inte ovanligt att det talas om ”samlare”. Machoperspektivet med fokus på män och därmed på jakt har något trängts tillbaka då en upptäckt att (ofta kvinnlig) insamling av grödor i många av dessa grupper har stått för huvuddelen av försörjningen. Och en hel del av det animaliska proteinet som intogs kom antagligen snarare från självdöda djur eller djur som fällts av andra.

Försörjningsättet har givetvis varierat mycket mellan olika grupper beroende på den specifika biotopen och klimatet, och att det i vissa fall är mest korrekt att tala om ”jägarkulturer”, men det verkar inte orimligt att dra slutsatsen att jakten varit mindre betydelsefull än vad vi tidigare trott. Inte heller är jägargrupper per definition ekologiskt hållbara. Att megafauna med mammut och en rad andra arter försvann från Amerika mellan 40.000 och 10.000 beroende antagligen på en alltför omfattande jakt.

Ismer på a som jag påverkats av under mitt liv

Ordnade efter bokstav och inte kronologi. Alla ”anti”- uteslutna.

Abolitionism

Absolutism

Adoptionism

Adventism

Agnosticism

Aktivism

Alarmism

Altruism

Anabaptism

Anarkism

Animism

Annihilationism

Antagonism

Amillenialism

Apokalypticism

Arminianism

Asketism

Ateism

Autism

Har jag missat någon? Får denna lista dig att le eller känna trötthet? Har du någon favorit i listan?

En mindre köttig jul

Jag förespråkar att du passar på att i din umgängeskrets just den här julen arbeta för en mindre köttig jul. Här kommer ett litet julbord av argument. Välj det som passar, men smaka helst av allt. Med ”kött” menar jag här animaliska produkter.

1. Klimatet. Vi äter allt mer kött, samtidigt som utsläppen från djurindustrin är en av de största klimatbovarna.

2. ”Resurserna”. Skogarna skövlas, jordmånerna urlakas och extremt mycket mark och energi går åt till att producera mat till de djur vi håller istället för direkt till människor. Djurindustin är resurskrävande och därför fattigdomsgenerande.

3. Djuretiken. Ja, du fattar. Djur har känslor inte bara i fablernas värld och instängning av levande varelser bör, på sin höjd, användas med måtta. (Om någon själv dödar djur för sina verkliga fysiska behov så kan jag möjligen tänka mig att stödja det. Men djurindustri går bort.)

4. Respekt för vänner och bekanta. Av någon anledning glöms vegetarianer och veganer ofta bort kring jul. Om de inte negligeras så förväntas de visa tacksamhet för att någon tänkt på att steka upp någon trött (ickevegansk) quornfilé. Där andra bjuds på en överdådig julfrukost kan den försiktige veganen få nöja sig med ett brödstycke med två gurkskivor och ett glas vatten. Att inte få delta i frosseriet på lika villkor är förstås inget att oja sig över, men om vi nu ändå har jul, varför inte använda julens måltider till en gemenskap som är inkluderande och som ger glädje snarare än ångest till alla som deltar? Varför kan inte den som vill ägna sig åt självcentrerat frosseri göra det på egen hand?

5. Hälsan. Den som äter veggo till jul slipper gå upp lika mycket och behöver inte känna sig lika däckad efter måltiderna.

6. Jesus. En hel del människor firar, mer eller mindre, jul till minne av Jesus. Jesus föddes bland de förtryckta och fattiga och inte i palatset, talade om kärlek och befrielse för de fångna och lyfte fram fåglarna som exempel på ett sunt förhållande till jorden. Jesus rensade templet och befriade offerdjuren och tog själv enligt kristen teologi offerlammets plats och gjorde slut på behovet av djuroffer. Jesus påminde sina tidiga efterföljare om profetiorna om den messianska freden med djuren och säkert också vissa om skapelsemyterna om en paradisisk djurvänlig diet. Vad kan då vara ett mer lämpligt sätt att fira jul på än att göra den mindre köttig? (Snart släpper f.ö. Annika o Pelle ny bok om kristen djurrätt.)

Berätta gärna om dina experiment, idéer, misslyckanden och framgångar med en mindre köttig jul!