Om samhällens relativa fredlighet

Tanken att människan och samhället är stadd i ständig och ofrånkomlig utveckling och därför blir bättre och bättre är i regel så utbredd att de flesta är omedvetna om den. Det gör också att många missar folkmordspotentialen i detta tankesystem – eftersom vårt samhälle är bättre så har det varit och är på sin plats att vi krossar och ersätter andra samhällen med vårt.

Emellanåt så argumenterar dock människor explicit för vårt samhälles överlägsenhet, och då kommer bland annat vår förmenta fredlighet upp. Småskaliga samhällen utanför civilisationen jämförs statistiskt med moderna nationalstater, och slutsatsen blir då bland vissa att exempelvis Sverige är ett mycket fredligare samhällssystem än dessa traditionella småskaliga samhällen.

Jag erkänner att det finns något i detta som oroar mig och spontant känns svårt att värja sig emot. Därför borde egentligen någon skriva en längre text om detta, men det förutsätter en hel del arbete som jag inte vill prioritera just nu. Därför vill jag bara lämna några korta kommentarer som problematiserar fredlighetsstatistisken:

1. Vad jämförs med vad? Traditionella, småskaliga samhällen är, till skillnad från våra kapitalistiska nationalstater, oerhört mångfacetterade. De har olika försörjningssystem, olika värderingar och andlighet, olika beslutsfattande strukturer och varierar kraftigt när det gäller saker som hierarki-jämställdhet eller våld och fred. Generellt sett tycks det vara så att ju mer ägodelar och rikedomar, desto mer våld. Nomadiserade samlargrupper och trädgårdsodlare tycks i regel vara betydligt fredligare än herde- och bondesamhällen. Det finns inget som säger att en bör klumpa ihop alla småskaliga samhällen och jämföra dem med dagens nationalstater.

2. Hotet om våld uppifrån. Jag menar vidare att vi inte bara bör jämföra tex hur många som dör i krig och mord, utan även på vilket sätt våld är inbyggt i respektive samhällssystem. Våld är potentiellt närvarande i alla mänskliga samhällen, men ett direkt hot om våld behöver inte vara ständigt överhängande. I våra samhällen kräver myndigheterna lydnad under lagar och hotar oss ständigt med våld om vi inte böjer oss. Beväpnade styrkor som vi inte har någon personlig relation till patrullerar våra gator och kollar att vi sköter oss. De flesta har internaliserat det här i en utsträckning som gör att vi sällan ser det och ännu mindre gör motstånd, vilket gör att statens våld inte så ofta blir direkt synligt i skadade och dödade. Först i situationer av uppror och mer storskaligt motstånd ser vi den verkliga våldsamheten i systemet. I många småskaliga samhällen däremot finns inte en beväpnad elit som under våldshot tvingar andra till lydnad.

3. Våldet mot djuren. Så vitt jag vet har i princip alla traditionella samhällen under 10.000-tals år utövat omfattande våld mot ickemänskliga djur. Samtidigt har det ofta funnits omfattande tabun om vilka djur som får ätas och mot ett överutnyttjande av faunan, och en känsla av samhörighet med de icke-mänskliga djuren. I många småskaliga samhällen har andelen av födan som kommer från faunan varit relativt låg. I vårt samhälle däremot verkar vi äta mer kött än någonsin och djuren har blivit produktionsenheter som förtrycks, plågas och utnyttjas utan medkänsla under hela sina korta liv. Detta är ett våld som aldrig räknas in av de som pratar om våra samhällens fredlighet.

4. Våldet på export. Att ingen har dött under krig i Sverige under 1900-talet betyder förstås inte att Sverige är en fredlig nation. Vårt våld går i mycket på export genom vapenindustri och genom kopplingen mellan krig och de produkter vi konsumerar såsom exempelvis de jordmineraler som utvinns i Kongo och är kopplad till en konflikt med många miljoner dödade och oräkneliga antal våldtäkter.

5. Statistisk och civilisationskontakt. Ett dilemma är också att tillförlitlig statistik över våld och konflikter endast kan erhållas genom intensiva studier. Dessa studier förutsätter i sin tur att en relation mellan dessa samhällen och den moderna civilisationen har etablerats, och därmed en påverkan. Sådana relationer har oftast föregåtts eller inletts med våld och övergrepp. Ett samhälle som är våldsamt efter kolonisationsförsök behöver inte nödvändigtvis ha varit lika våldsamt innan. (Inte heller behöver det nödvändigtvis ha varit fredligare.)

6. Våldet mot ursprungsbefolkningarna. När européerna kom till Amerika och efter hand etablerade nationalstater så genomfördes också den kanske största katastrofen i mänsklighetens historia. Tiotals miljoner människor dog i förtid på grund av européernas ankomst, deras områden stals, miljön började utarmas i en tidigare okänd omfattning, och ursprungsbefolkningarna decimerades till en bråkdel av vad de varit tidigare. Mönstret går igen i andra möten mellan nationalstater och ursprungsbefolkningar, även i ”Sverige”. Att i ljuset av detta tala om de moderna nationalstaterna som fredliga känns inte helt rättvisande.

7. Hotet om utplåning. Låt oss för ett ögonblick ändå ta till oss det modernistiska fredsargumentet och tänka att våra nationalstater är fredligare än alla alternativ i termer av hur många som dödas. Det som är svårt att bortse från är att våra nationer har en våldspotential där homo sapiens som art och det mesta liv på jorden skulle kunna utplånas över en natt, och som av allt att döma inte är hållbart på lång sikt. Oavsett hur våldsamma tidigare småskaliga samhällen, eller till och med civilisationer, varit så har de inte haft denna potential. De har på sin höjd över tid kunnat utplåna människan, skogarna och en hel del djurarter. Men då inte över en natt och endast på ett begränsat område.

Hur ska detta vägas in i jämförelsen?

Samtidigt tycker jag det finns saker att lära av den här typen av statistik, exempelvis att det knappast är tillräckligt att bara vända upp och ned på den modernistiska ideologin och hävda att allt var bättre förr. Det finns många olika typer av samhällen, det finns inga räta utvecklingslinjer, och vissa typer av småskaliga samhällssystem framstår knappast som speciellt lockande. Men det som hävdar att vi idag lever i den fredligaste av möjliga samhällen eller i den enda möjliga världen har knappast ett vattentätt case.

Eller hur tänker du?

(Zerzans är också inne på detta i förra veckans radioprogram. Något som fått mig att fundera över detta på nytt är läsningen av Jared Diamonds nya bok The World Until Yesterday, What Can We Learn from Traditional Societies?. En mycket bra (kritisk) recension the Guardian här.)

Prata inte med polisen! (Om polisbemötandenormer)

Häromdagen fick jag på nytt höra en person jag känner berätta hur hen blivit misshandlad av polis. Slagen upprepade gånger med batong inne på stationen, troligen brutet revben, sedan släppt. Berättelsen framstod som trovärdig i mina öron, men jag kan förstås inte vara säker på att det var sant. Vad som händer på polisstationer och i arrester och fängelser är ju i mycket höljt i dunkel. Denna händelse tillsammans med all uppmärksamhet som Reva (utvisningseffektiviseringsprojektet) och polisens utlänningskontroller fått de senaste veckorna har fått mig att på nytt fundera lite kring polisbemötande.

Det normala i dagens samhälle är att polisen bemöts med tacksamhet och/eller underdånighet. Jag föreslår istället följande två principer som norm. Jag vill gärna att de diskuteras och kritiseras, och jag menar förstås inte att dessa är uttömmande:

1. Prata eller samarbeta inte med polis.

Genom att samtala, ge ut information eller diskutera med polisen så förbättrar du deras möjligheter att bygga relationer, kontrollera en situation, pressa dig att agera på ett visst sätt eller få fram uppgifter som sedan kan äventyra andras säkerhet. Det kan finnas saker som är viktigare än att känna sig vänlig och/eller försöka övertyga den enskilda polisen om att den agerar fel, och då inte minst marginaliserade gruppers säkerhet eller att ett specifikt projekt eller aktion kan genomföras på önskat sätt. Jag har haft många erfarenheter av polis de senaste åren där jag länge försökt samtala och lyssna. Men många gånger har jag sett hur detta drabbat mig själv och andra negativt, samtidigt som det sällan eller aldrig fått några konkret synliga positiva konsekvenser.

 

2. Skada eller hota inte en polis.

Jag menar att det finns flera skäl till varför detta är en vettig norm. Dels är det riskfyllt för dig själv och andra runtomkring om du hotar eller skadar en polis. Risken är stor att du själv och andra utsätts för våld på kort (brutalitet) och lång sikt (fängelse). Dels tror jag att en mindre våldsam värld är önskvärd, och jag tror också att mål och medel åtminstone i någon utsträckning måste hänga ihop. Att döda förtryckarna har historiskt sett visat sig vara en väldigt problematisk väg att gå, och att peka i den riktningen kan inspirera andra att gå längre.

Nu föreslår jag ovanstående som norm, inte som en lag. Detta innebär att det mycket väl kan finnas situationer där det finns goda skäl att frångå ovanstående. Det gör också att om vi hör om någon eller ser någon som pratar med en polis, eller som skadat en polis så bör vi inte förutsätta direkt att denna person gjort något klandervärt (eller ens att uppgifterna stämmer). Och framför allt bör vi inte ”gå ut och ta avstånd” eller liknande bara på grund av detta. Bättre är att om möjligt söka upp personen i enrum och fråga vad som låg bakom det hela och ha ett samtal om händelsen.

Ungefär så tänker jag. Vad tänker du?

———————————————————————————————————————

Om Reva och utlänningskontroller i media: SVT: här, här, här, Arbetaren, P3, SVD, DN, Dagen, Aftonbladet. Studio Ett idag, Flyktingbloggen.

Demonstration mot Reva och utvisningarna i Stockholm den 9 mars kl 15 (Sergels Torg).

Löpande info om poliskontrollerna här.

Foto

Om ”kristen renhet”, CPT och gruvindustrin

-Demo i Jokkmokk mot gruvindustrin med 300 deltagare.

-Ojnareaktivist som stog i vägen för skogsmaskiner försvarade lagen, tycker tingsrätten.

-Annika Spalde som är med CPT i Kurdistan bloggar om arbetet.

-Experimental Theology skriver skarpt om den kristna renhetskulturen.

Mailaktion (unfAirBerlin) mot Irakdeportationer

Här finns ett enkelt och konkret sätt för dig att motverka massdeportationerna till Irak och bidra till att dessa blir dyra, krångliga och skamliga saker att medverka i. Delta i denna mailaktion eller kontakta unfAirBerlin på andra sätt (via FB, telefon osv), och sprid denna information i sociala medier och på andra sätt. FB-event här.

—————————————————————————————————————–

Efter protester både i Sverige och Irak gjordes till slut ett uppehåll i massdeportationerna av irakiska flyktingar. När de nu återupptagits är det hos Air Berlin man chartrar planen.

Det är inte första gången Air Berlin deltar i tvångs- och massdeportationer. Frontex – det europeiska gränspolissamarbetet – har tidigare anlitat dem för liknande flygningar. Det är alltså ingen tillfällig händelse.

Under mer än två år hade svenska myndigheter varit med och samordnat massdeportationer tillsammans med fyra andra europeiska länder – de enda som inte slutat tvångsdeportera till Irak. Var tredje vecka gick ett nytt specialchartrat plan till Irak. Irak försökte omförhandla avtalet med Sverige, men förgäves – en del i Sveriges intensifiering av avvisningsarbetet (som det ökända REVA, den utbyggda förvarsverksamheten och senaste tidens uttalanden från Billström). Anledningen till att massdeportationerna upphörde under en kort tid var att Irak helt enkelt inte lät planen landa, men nu har Sveriges påtryckningar gett resultat och projektet har återupptagits.

Vi har tidigare sett hur bussbolag som Swebus mfl har avstått från massdeportationer efter påtryckningar från en upprörd allmänhet, så vi vet att transportbolagen är känsliga för opinionen. Nu är det dags att meddela Air Berlin vad vi tycker!

Förslag på mailtext:

Hi!

It has come to my attention that Air Berlin has agreed to provide its services to Swedish authorities for the purpose of conducting mass deportations to Iraq. I am emailing you now to ask you to cease this activity immediately!

Iraq cannot be considered a safe place – even Iraqi authorities have said that they do not wish to accept refugees returned to them by force, simply because they cannot guarantee their safety.

It should not come as a surprise to you that the Swedish and European asylum process is arbitrary and harsh. The only people who claim otherwise are right-wing extremists, and we saw seventy years ago what that their policies can lead to. It is most disturbing that you choose to participate in mass deportations which can hardly be understood as anything other than an effective way to cleanse Europe from unwanted individuals.

I and many others with me feel that we will not fly with Air Berlin as long as we know that you are also flying people against their will. Therefore, I hope that you listen to this critique and immediately terminate all such agreements with Frontex and other effected authorities.

Kind regards

Kontaktinfo:

Epost:
abpresse@airberlin.com, sales@leisurecargo.com, dusexport@leisurecargo.com, sales@leisurecargo.com

Facebook:
http://www.facebook.com/airberlin?ref=ts&fref=ts&rf=108029832553865

Telefon:
+49 (0)30 3434 1500 , 0049 (0)30 3434 1525
+46 770-93 07 37 (Air Berlin i Sverige)
Fax: +49 (0)30 3434 1509, 0049 (0)30 3434 1529

Adress:
Air Berlin PLC & Co. Luftverkehrs KG
Saatwinkler Damm 42-43
D-13627 Berlin

Olydnadstips

Olydnad är läskigt men viktigt. Genom olydnaden så växer vi som människor och skapar sprickor i systemet där frihetliga praktiker och initiativ kan växa fram.

När var du olydig senast?

Här kommer några olydnadstips. Komplettera och säg gärna emot!

1. Upptäck alla förbud, påbud och hot.
I alla sammanhang finns det lagar och normer. En del är uttalade, andra outtalade, men oavsett så är de ofta internaliserade och osynliggjorda. Inte sällan finns det flera normsystem i omlopp, ibland sinsemellan motsägande. Att lära sig se alla order som omger oss är centralt. Hemma, på stan, på bussen, på arbetsplatsen, på skolan, i affären, vid datorn. Fundera också över vilket straff som är hotet som ska upprätthålla regeln ifråga.

2. Ställ varför-frågan.
Varför finns den här lagen, det här påbudet? Vem tjänar på den? Vilka intressen och värderingar är den satt att försvara? Hur och av vem har den blivit instiftad?

3. Förhåll dig/er.
Som människor hänger vi alltid ihop med andra, och samarbete och relationer innebär alltid normer. En del normer är viktiga och positiva, andra är destruktiva och förtryckande. Men vad tänker DU/NI om just detta påbud, denna norm, denna lag. Är den vettig? Stämmer den med dina övertygelser? Går den tvärs emot vad du/ni längtar efter? Är den väsentlig eller oväsentlig?

4. Närma dig olydnaden.
Ofta är upproret något en behöver närma sig successivt. Visualisera dig själv bryta mot lagen. Prata med andra som är olydiga. Diskutera det aktuella påbudet/förbjudet. Fundera över konsekvenser, men tänk också på att hoten ofta är överdrivna. Häng med andra som är olydiga ibland. Och framför allt: vänta inte tills du är helt säker, har fullständig koll på konsekvenserna, och har alla med dig. Om du gör det så kommer du ALDRIG att våga vara olydig.

5. Ta steget.
Det är som sagt läskigt, i alla fall tycker jag det. Vad ska andra säga, vilket blir straffet, tänk om jag har fel, vem är jag att göra uppror? Men varje tillfälle av olydnad är en erfarenhet att lära sig av till nästa gång, och ofta upptäcker vi att vi har varit rädda i onödan. (Och ibland tvärtom…) Mod är inget vi får innan vi gör det vi är rädda för, mod är något som växer när vi tar de steg vi behöver ta TROTS att vi är rädda. När du väl tagit steget som kommer du också antagligen att efter hand få nya perspektiv och se nya möjliga världar och vägar öppna sig.

6. Peppa andra.
Det vi framför allt behöver är inte individuella olydnadsextremister eller olydnadshelgon. Vi behöver ersätta lydnad-olydnad med mer frihetliga och gemenskapsorienterade sätt att förhålla oss till andra människor, tror jag. Därför är det också viktigt att olydnaden inte förblir något privat, utan något vi diskuterar, utvärderar, lär oss och inspirerar till tillsammans med andra.

En behöver inte göra som makten säger. Det finns alternativ.

Eller?

Kanske trodde vi inte på Gud

Kanske var det egentligen inte Gud vi trodde på, utan vår egen centrala betydelse och odödlighet? Kanske var Gud framför allt en garant för att vi alltid skulle vara viktiga och aldrig någonsin sluta finnas till?

Men kanske var det också därför vi inte förmådde värdera livet och världen tillräckligt? Kanske är tron på själens dödlighet i själva verket ett starkt incitament för att kämpa för och njuta av livet?

Jag vill bejaka att ”jag” ska sluta finnas till. Jag är dödlig, du är dödlig, mänskligheten är dödlig. Låt oss kämpa och njuta, för imorgon ska vi dö!

Eller vad tänker du?

Ockuperade sjukstugor, gruvmotstånd och bankerna

-Ett år med ockuperad sjukstuga i Dorotea.

-Dyr polisinsats i Ojnareskogen.

-Pensionspengarna och gruvförtrycket.

Svenska storbanker tjänade förra året 80 miljarder. Det motsvarar kollektivtrafikkostnaden för 160 län av Örebros storlek.

För övrigt rekommenderar jag senaste numret av Naturskyddsförenings tidning, som innehåller en rad intressanta artiklar, bland annat om Ojnarekampen och gruvprojekten i norr.

Att respondera på radikala idéer

Om du hyser radikala idéer, dvs tankar och åsikter som vill gå till rötterna och förändra saker i grunden, och vill dela med dig av dessa till andra, så kommer du att möta en hel uppsättning av responser. Flera av dessa är jobbiga att möta, och därför är det bra att vara lite förberedd. Inte sällan följer dessa på varandra över tid, och kan exempelvis se ut som följer. Låt mig ta (den inte alltför radikala idén) ”avskaffa fängelserna” som exempel. Ponera att du i ett samtal säger detta till en vän eller en person du träffar på krogen. Vad händer?

1. Ignorerande. Det du har sagt får ingen som helst respons. Det ser i själva verket ut som om du inte har sagt något alls. Detta kan vara tufft eftersom det som är viktigt för dig bemöts som luft. Men det handlar i regel inte om illvilja, utan om att personen i fråga helt enkelt inte förmår ta in att någon kan hysa sådana tankar på allvar.

2. Förminskande/förlöjligande. Om du upprepar det du sagt eller om det kommer upp igen vid ett senare tillfälle, så kommer ofta nästa steg. ”Avskaffa fängelserna. Fniss, ha ha.” Det du säger behandlas som ett skämt eller som något tokigt eller smågalet. Reaktionen beror ofta på osäkerhet.

3. Förvrängning. Personen du samtalar med har nu förstått att du på något sätt menar allvar. Problemet (att du tycker fängelserna bör avskaffas) försvinner tydligen inte bara för att det ignoreras eller förlöjligas. Men eftersom idén för personen ifråga framstår som galen, och eftersom personen kanske på ett självklart sätt accepterar samhällets propaganda för den rådande ordningen, så tror nu personen att hen ganska enkelt kan avslöja tokigheten i din idé genom att visa hur absurd den är. Personen tar då tag i något du sagt eller som hen tycker finns inbakat i din idé, förvränger det, blåser upp det till orimliga proportioner och tolkar hela din tankegång i ljuset av denna fiktiva och uppförstorade förvrängning. Attityden har ofta en triumfatorisk ”har du tänkt på det här, ah?”-klang. ”Så du tycker det är bra att Breivik går omkring och skjuter vilka sossar han vill utan att något stoppar honom. Va?”

4. Attack. Nu gäller det att vara lite på sin vakt, för plötsligt kan den fnissiga responsen på 2an och den samtalsinriktade responsen under 3 slå över till en aggressiv, utåtagerande attack. Här angrips din karaktär, ditt förnuft, din konsekvens eller vad som helst som irriterar hos dig, exempelvis ditt kön, din hårfärg, din sexuella läggning, din filmsmak. I värsta fall får du helt enkelt på nöten. Detta är förstås vanligast i nätdiskussioner, men det förekommer även IRL bland okända eller bland vänner och bekanta. Ibland kan detta steg leda till att relationen upphör eller blir ansträngd. Ibland följs detta eller något av ovanstående steg av en mer resonabel respons.

Nu är dock inte alla responser på radikala idéer så negativa som ovan. Mycket avgörs av hur stark självkänsla, mognad och karaktärsbalans den du pratar med har själv. En trygg person responderar ofta på ett sätt som är mer lätthanterligt, respektfullt och mindre extremt.

Nu är vi ju aldrig entydigt på ”den radikala sidan” av sådana här potentiella konflikter. Ingen föds med radikala (eller konservativa) idéer. Därför behöver vi också förbereda oss på att själva respondera på radikala idéer på ett sätt som är fredligt och konstruktivt. Det grundmönster jag föreslår att vi tränar oss i skulle kunna kallas kritisk och respektfull nyfikenhet. Nyfikenheten är central eftersom vi samtalar med en människa som vi (åtminstone då) har en relation till, och intresse och någon form av attraktion är nödvändigt för relationer. Jag brukar säga att ”allt är intressant” om en bara ger det lite tid och energi, och oavsett om den radikala idé vi möter är ohållbar, så är det spännande att få veta hur och varför den här övertygelse finns hos den här människan, och det går alltid att lära sig nya saker. Respekten är viktig eftersom en övertygelse hos en människa alltid är en del av personen på något sätt. Det går inte att skilja på sak och person på något enkelt sätt… Det kritiska är nödvändigt om vi inte ska bli höstlöv som blåser hit och dit av olika tankevindar. Många radikala idéer är inget vidare, och vi behöver inte begrunda och utmanas i grunden av allt vi hör.

För en kreativare, fredligare och tryggare respons på radikala idéer!

Vad tänker du?

(Uppdatering 7/2. En läsare påpekade att punkt 1 kan uppfattas som en kritik riktad mot att färre kommenterar här än tidigare. Jag vill bara säga att jag tolkar inte den punkten på det sättet, och det finns många goda skäl att ignorera det mesta som sägs över nätet. Primärt tänkte jag här på irl-möten och relationer.)

Våldssystemet och miljökampen (tips)

-Plitarnas barn fick spöa dockor föreställande interner med batong och pepparsprej på familjedag. Amfetamin kan hålla snutar vakna. Alice Bratthammar och Amanda Ivanovic skriver om sina erfarenheter under ”Instagram-upploppen”. Häktespräst om situationen i häktena.

-Om aktuella ursprungsbefolkningsmotståndsrörelsen Idle No More. Här och här. Se också dokumentär nedan som skildrar en blockad som nyligen firade tio år.