Tips till upploppare

Några förslag till upploppare. Jag gillar inte heller bilar, poliser, rasism och förortsförakt. Jag är också trött på lydnaden och att inget händer. Jag bor också i en ”förort” (Brickebacken).

Jag är samtidigt osäker på hur smart det är att upploppa. Men OM det nu ska kravallas så har jag några förslag. Jag kan ha fel, jag är öppen för att diskutera, och jag tänker inte ringa snuten om jag ser någon som gör annorlunda.

1. Sikta på de rika. Är det verkligen så bra att kravalla i de fattigaste områdena? Varför inte angripa rikedomen istället? Risken med att upploppa i förorterna är att det drar hit ännu fler obehagliga snutar och att det skapar splittring bland förortsbor som egentligen borde bli bättre på att hålla ihop. Varför inte satsa på storföretagen i stan, lyxbilarna eller nybyggda rättscentrum?

2. Angrip grejer och inte människor. Skadegörelse och misshandel är helt olika saker. En död människa går inte att ersätta. Och snutar är inte bara snutar utan också morsor, kompisar och fotbollssupportrar. Om dom blir skadade så är risken att dom kommer att skada oss och dom vi älskar ännu mer.

3. Undvik eld. Att elda prylar i stadsmiljö kan vara farligt för dig, oförutsägbart, och andra kan komma till skada. Dessutom är det skadligt för miljön att elda bilar, och jag tror inte det är bra för någon om brandpersonalen känner sig hotad och attackerad.

4. Jag har ingen aning om det stämmer att det som dom säger bara är ”unga män” som upploppar. Men hur som helst tycker jag det är ofräscht om detta är en killgrej. Så varför inte snacka med äldre och med tjejer om detta, och om de inte är på så kanske det inte är en så bra idé?

Polisen i Brickebacken

00:40. T ringer till polisen i Örebro.

Polisen: ”Ledningscentralen”
T: ”Hej, jag bor i Brickebacken och jag har sett polisbilar köra runt på gångvägarna här. Jag tycker det…”
Polisen: ”Hörrudu nu ska du lyssna på mig!”
T: ”Nej lyssna på mig…”
Polisen: ”Du ska inte säga så till mig! Jag lägger på!”
T: ”Men…”

*klick*

00:46. T ringer till polisen i Örebro.

Polisen: ”Ledningscentralen”
T: ”Hej, jag ringde förut men någon la på i örat på mig. Jag vill gärna hö…”
Polisen: ”Det är upplopp i Örebro.”
T: ”Det är inget upplopp i Brickebacken. Det är helt lugnt här, jag har själv varit ute och kollat.”
Polisen: ”Det har varit upplopp på andra sidan stan.”
T: ”Det är lugnt i Brickebacken. Varför åker ni då runt här på gångvägarna?”
Polisen: ”Vi letar efter folk med stenar och luvor.”
T: ”Jag tror det är en dålig strategi i det här läget. Jag tror att det kan uppfattas provocerande att köra på gångvägarna här.”
Polisen: ”Polisen diskuterar INTE strategi med allmänheten, hejdå!”

*klick*

(En stund senare händer detta.)

En inifrån-kritik av ickevåldstraditionen

Jag älskar verkligen ickevåld, men… De senaste veckorna har jag (än en gång) tänkt och debatterat mycket kring detta, och de senaste dagarna har ju frågan fått ny aktualitet. Därför tänkte jag här sammanfatta en del av min kritik av ickevåldstraditionen (”IVT”). Det här är dock inte ett avståndstagande, utan en inbjudan till diskussion med en förhoppning om ömsesidigt lärande. Här följer därför några påståenden, utan inbördes ordning.

1. I IVT finns en kraftig synnedsättning när det gäller det strukturella statliga våldet, som ofta inte ens kategoriseras som våld. Inte sällan har ickevåldare därför mindre problem med att samarbeta och prata vänligt med polisen än att samarbeta med grupper och personer som gör motstånd mot ett förtryckande system delvis med våld. En konsekvent ickevåldshållning skulle som jag ser det behöva ta ett principiellt avstånd från polis och militär för att vara trovärdig. Den behöver med andra ord vara anarkistisk (även om det ordet så klart inte behöver användas). Åtminstone så länge det är oproblematiskt för ”icke-våldare” att frivilligt ta hjälp av eller understödja polisen så borde det inte kallas för icke-våld, menar jag.

 2. I IVT blir ”våld” samtidigt ofta en orimligt bred kategori som också inkluderar olaglig egendomsförstörelse, oavsett om den utgör ett våldshot eller ej. Att exempelvis elda en (lyxig?) bil under ett utlopp behöver inte vara våld, som jag ser det, inte heller behöver i alla situationer fönsterkrossning, uppklippning av ett stängsel eller ens uppeldning av ett slakteri vara våld. Att öppna en burk tomatkross är inte heller våld. Om ickevåldshållningen ska tilltala mig så behöver den skilja mycket tydligt på respekten för prylar och respekten för levande, kännande varelser. Jag menar att begreppet våld borde förbehållas tillfogandet av fysisk skada eller hot om sådant våld. (Att som i ett fall nyligen kasta två yxor genom någons fönster menar jag är ett våldshot även om det inte är verbaliserat och även om de som gjorde det ansträngde sig för att ingen skulle komma till skada.)

3. IVT bortser från det samband som finns mellan våldsamt och ickevåldsligt motstånd.  I den s.k. verkligheten finns här inget totalt gap, istället handlar det om ett spektrum av motstånd. Situationer av större samhällsförändringar eller omfattande motstånd inkluderar så långt jag förstått den s.k. historien so far alltid ickevåldsliga metoder , men dessa ackompanjeras också av mer våldsamma metoder, och det finns alltid (?) kopplingar mellan våldsamt och ickevåldsligt motstånd. Det gäller även klassiska ickevåldshjältar som King och Gandhi (och Jesus!!). Bara att säga ”vi arbetar med icke-våld”, är att säga att det finns andra metoder, och kan därför uppfattas som ett våldshot.

4. IVT har historiskt ofta förespråkat människans särställning, och bortser från våldet mot de icke-mänskliga djuren. Nu finns det ju ofta medvetna religiösa/ideologiska skäl för en sådan hållning, och helst vill jag inte diskutera den frågan just nu. Men oavsett om en har en sådan idé eller ej så behöver en se att det finns kopplingar mellan våldet mot de icke-mänskliga djuren och våldet mot de mänskliga djuren, exempelvis via tillgången till avancerade vapen, vanan att ta till våld som konfliktlösning eller hobby och genom att våldet mot djuren används för att motivera förtryck av människor (genom dehumanisering, ”behandla dem som råttor” osv). Så även den ”icke-våldare” som inte ser några principiella problem med att döda djur borde ändå inte helt bortse från våldet mot djuren. Här ska också understrykas att det ofta finns och har funnits starka kopplingar mellan IVT och rörelsen för djurbefrielse.

5. IVT har ibland en syn på fred som bortser från hur makten alltid använt en fredsdiskurs för att pacifisera motståndet och osynliggöra sitt eget våld i ett drag. ”Pax Romana”. En behöver inte vara någon rättshaverist för att se hur detta fungerar idag.

6. Många icke-våldare som drar åt det anarkistiska hållet gör frågorna om våld och om hierarkier till samma sak, är min erfarenhet. Jag menar att detta skapar förvirring. Våld KAN mycket väl användas, ibland effektivt, som ett försvar mot makten. En kvinna som blir överfallen av sin man i hemmet och försvarar sig genom att slå honom i ansikte och fly har inte plötsligt blivit en förtryckare, men hon har använt våld, menar jag. Förtryck och våld hör ihop, men det är inte samma sak. Förtryck kan ske utan att någon blir skadad, och våld kan användas utan att det är förtryck. Frågan blir då vad en värderar högst. För mig egen del värderar jag både motstånd mot förtryck (anarki) OCH ickevåld, men motståndet kommer före och ibland är det kanske inte möjligt att hålla ihop båda sakerna.

7. Det finns en stark moralistisk underton i IVT, en slags tanke på moralisk överlägsenhet. Detta leder också till att avståndstagande, eller ”renhet” riskerar att bli viktigt. Till skillnad från vissa har jag inget principiellt problem med moral/etik, men jag har allt svårare för moralisk överlägsenhet. En trovärdig ickevåldshållning behöver erkänna tydligt att alla individer i dagens samhälle har kopplingar till och ger sitt stöd till våldsamma strukturer och impulser.

Nu är jag hyperintresserad av din input, i synnerhet (men inte bara) om du är en ickevåldare. (Använd gärna siffrorna om du kommenterar något specifikt här.)

Kort pingstpredikan i postkristen väckelseton av en kristen ateist

Han försvann!

Revolutionären, som skulle störta den gamla ordningen och införa Befrielsens regim, är borta. Den röst som konfronterade de rika och mäktiga har tystnat. Hans helande händer rör inte längre vid några kroppar. Hans vinande piska som drev ut kapitalet från det heliga har tappats bort. De sargade fötterna korsar inte några gränser. Inga efterföljare söker längre svalka i hans skugga, inga motståndsgemenskaper växer fram i hans fotspår.

Systemet avrättade honom som en våldsbejakande extremist.

Och sen? Mycket osäkert. Återuppstånden, säger många. Förvandlad och trans-fysisk. Död, begraven och borttrixad, säger andra. Förvanskad, förljugen och glorifierad. Skendöd, förväxlad, drog till Indien. Fanns aldrig på riktigt.

Teorierna florerar. Hur som helst är han borta.

Men detta är dagen då Kyrkan säger att det inte gör något! Hans ande har nämligen, enligt Kyrkan, flödat över, vandrat vidare, spritts ut. Nu är det Kyrkan, de kristna gemenskaperna, som är hans transsexuella och etnicitetsöverskridande kropp.

Det finns ingen annan Jesus.

Det finns ingen annan Jesus.

Det finns ingen annan Jesus.

Kanske är du inte nöjd med dagens Jesus? Kanske tycker du att skillnaden är för stor mellan dagens Jesus och evangeliernas Jesus? I så fall ställer jag dig idag inför ett val.

Antingen kan du ta upp arbetet med att se till att hans kropp mognar, stärks, växer och utvecklas. Bli tillsammans med andra den Jesus du vill se! Om det är sant att Anden hällts ut så finns inga hinder, inga ursäkter!

Eller också kan du skaka dammet av dina fötter och vandra vidare. Kanske var hans exempel bara en hint, bara ett första steg. Kanske vill hen att vi ska vandra vidare, tänka själva och göra större gärningar än hen.

Och vad du än väljer, så är detta dagen då det är dags att sätta spaden i jorden och sluta spana mot himlen.

”Hugsvalaren är här, Hugsvalaren är här. Den helge And´ från Gud, är sänd i världen ut.”

”I höjden räddar´n vi ej hälsa, ej gudar, furstar stå oss bi. Nej, själva vilja vi oss frälsa och samfälld skall vår räddning bli.”

Plitar är alltid dömande

”Här kan man inte jobba om man är dömande”, säger Kriminalvårdaren Towa Wallbom i en intervju om häktet i Örebro i NA (29/4).

 

Uttalandet är lustigt, men fastnar i halsen när en betänker frågans allvar. Rättssystemets uppgift är ju per definition att döma och straffa. Detta gör staten bland annat genom att under våldshot låsa in människor i små rum och kontrollera hela deras tillvaro. Här finns inte längre någon aspekt av tillvaron som är privat, inga mänskliga behov och drömmar som kan tillgodoses fritt och spontant på personens eget initiativ. Arrester, häkten och fängelser är psykiskt, fysiskt och socialt skadliga för de inlåsta, ibland till döds. Det finns heller inga bevis för att samhället skulle bli en säkrare eller mer empatisk plats på grund av dessa institutioner. Däremot är de ett utmärkt redskap för att kriminalisera människor, och de utgör förstås en mångmiljardindustri som genererar arbetstillfällen utanför och inom rättssystemet, bland annat ”frivilliga” sådana för ”Kriminalvårdare” och tvångsarbete för de intagna.

Att vissa Kriminalvårdare betraktar sig själva som snälla och humanistiska är i och för sig kanske inte så konstigt, det är en begriplig psykisk försvarsmekanism. Sanningen är en annan. Det de tjänar sitt uppehälle på är just att vara dömande. Dömande är nämligen inte bara något som existerar i någon diffus inre attityd, utan också i praktisk handling och strukturer. Om det inte är att döma att låsa in en person i en cell där denne kommer att ta skada, då saknar ordet mening.

Om det konsekventa motståndet

IBLAND känner jag en lockelse till att sluta att aktivt stödja förtryck, eller att bli konsekvent i motståndet mot systemet. Men jag älskar ju livet, min kropp och mina närstående, och den som avstår från förtrycksupport utsätts ju för omfattande direkt och indirekt våld. Den som gör helhjärtat motstånd mot systemet blir dödad.

Detta är kanske inte hela världen i och för sig, alla dör, och det finns sämre sätt att dö på. Men livet är vackert och måste vårdas, det är ju just därför vi gör motstånd! Det finns en tid för Golgata, men de flesta tider är tider för att undvika konfrontationen i Jerusalem, för att prata kristniska.

Därför är det så viktigt för den som är radikal, tror jag, BÅDE att träna sig i att aktivt stödja förtryck utan att ens samvete krossas, OCH att på riktigt vara beredd att förr eller senare slå näven i bordet på liv och död.

Eller vad tänker du?