En man i köket, hurra!?

Som man räcker det med att gör en oombedd insats i ett kök för att omgivningen ska brista ut i entusiastiska lovord och hyllningskörer. När en kvinna gör samma sak är det ingen som höjer på ögonbrynen.

Jag skulle vilja se (fler) män som inte ”hjälper till” utan som TAR INITIATIV och ser behoven i köket eller när det gäller sånt som städning och barnens kläder. Och minst lika mycket skulle jag vilja se (fler) kvinnor som riskerar att saker slammar igen och går lite snett för att de väljer att sitta i vardagsrummet och diskutera politik och organisera uppror.

Och inget av det kommer naturligt, det behöver tränas fram.

Utan köks- och vardagsrumsrevolutionen kommer världen aldrig att frälsas från förtryck.

”Rörigt och mycket folk på platsen”.Om knivdöd och förortshat

Igår kväll blev en äldre man knivskuren till döds på Granrisvägen. Jag var själv på väg hem från fotbollscup när jag råkade se flera speedade polisbilar, och bestämde mig då för att följa efter och se vad som pågick. På platsen fanns en uppsjö poliser och en ambulans som höll på att lasta mannen. På platsen fanns också kanske tre-fyra förbipasserande och ett antal grannar varav flera undrade om och hur de skulle kunna komma in i sina lägenheter igen på grund av avspärrningarna. Ett upprört ögonvittne och anhörig fanns också i närheten och ville (förgäves) ha skjuts av polisen till sjukhuset.

 En man blev svårt knivskuren i Brickebacken på torsdagskvällen.

(bild NA)

Strax efter att jag kommit hem kom nyheten upp på NA.se. Artikeln (som nu är ändrad) var mycket kort och knapphändig, men berättade att ”det är mycket folk och rörigt på platsen”, ett citat från någon insatsledarpolis. Oavsett intention så anknyter formuleringen till den senaste månadens ”oroligheter i förorterna”. När en person blir dödad och det finns människor omkring uppstår så klart alltid ett moment av oro och uppståndelse. Men när tidningen-polisen här väljer denna ordvändning skapar det bilden av en potentiellt kaosartad och hotfull situation. Med bakgrund av den senaste månadens skriverier om Vivalla och Brickebacken så väcks associationer till kravaller och upplopp, som i sin tur beskrivs som mycket våldsamma och besinningslösa.

Johanna Langhorst har i sin nya och mycket läsvärda bok ”Förortshat”, övertygande visat hur förortshatet utgör en kombination av klassförakt och rasism. Själv älskar jag Brickebacken och tycker det är ett trevligt och vackert område med sköna människor, och jag har aldrig känt mig hotad eller blivit antastad eller skadad här. Jag har blivit rånad, skadad och befunnit mig i farliga situationer de senaste åren vid ett flertal tillfällen, men det har då varit i stadsmiljö, på vägarna eller berott på att jag oönskat kommit lite för nära aggressiva poliser. Och detta tror jag inte är unikt för mig, statistiken tycks antyda att de ”farligaste” miljöerna att vistas i är platser såsom innestäder, krogmiljön, hemmet eller vägarna.

Jag tycker det är djupt tragiskt att en person miste livet på grund av våld igår i Brickebacken. Att polisen och tidningen använder denna situation till att stärka förortshatet är också sorgligt.

(En person är nu gripen och förhörs av polisen. Enligt NA/polisen.)

Jag får klåda

Jag får klåda av atT skådA de som vill att människan sKa råda, Som om jorden var en lIten låda och jordlingar var sprattelfolk att tråda. Nej, ge oss hellre då en svåda, av eld och vildhet, ja av båda. Ge oss ogräs och ohyra – jag vill inte nån ska söka Styra över eleMenten fyra Och minsta liten myra. Och Jag vill iNte ha o vA nån svekfull herRe, varkEn Svea eller Sverre som gör saken värre. Och inte Heller vill jag se nån svavelosargud med svåra bUd som svettar osS med skrämselljud.

Därför önskar jag att vara med när förtryckets pyramid ska BrYtas ned. Men kAnske du blir sned för att din låTsasfrEd blir kaffeved? Helst jag såg att till aktioN du skred, att du gLed med och stred emOt det virus som systemet spred. Men ställ åtmiNstone ej upp på leD och ta sked i vacker hand när ledaren blir vred och vill att du ska krOssa eller dissa dem som bojorNa vill lossa och systemet kissA ned. Du behöver inte va en minisnut som ska Lösa varje knut o hindra frihet eller kaos att kika ut.

Så även om du aBsolut tYcker att nåt taktikbeslut var ett akut felslut, och även om Du glÄdjefullt systemet stödeR och blickar Högerut och tror att status quo oss göder, så hindra inte dina systrar, dina bröder som tror att vÄrlden blöder och hoppas att föRtryck kan få ett slut.

Tre (ogenomförbara?) förslag till RIA

Idag gör jag min sista dag innan ”semestern” som frivilligarbetare på RIA. RIA är ett place där bland annat hemlösa, alkoholister och narkomaner hänger, fikar, snackar och har möjlighet att duscha, tvätta, få nya kläder eller stöd med myndighetskontakter. RIA passar kanske framför allt in på beskrivningen ”välgörenhet”, och välgörenhet är ju problematiskt för den som har en radikal samhällsanalys. Välgörenhet bekräftar den rådande ordningen och uppdelning mellan privilegierade och marginaliserade, och lämnar de strukturer som orsakat utträngningen orörda eller i värsta fall stärkta.

Ria_skylt.jpg

För egen del har jag varit på RIA i snart fyra år, och trots ovanstående tycker jag att verksamheten fyller en funktion som egentligen har en radikal potential. På vissa sätt är RIA en frizon för marginaliserade människor, och skulle (ännu mer) kunna utgöra en autonom mötesplats och fristad. Här kommer därför tre (odetaljerade) förslag som antagligen i princip ingen berörd kommer att höra och som antagligen aldrig kommer att genomföras, och som jag tror med fördel skulle kunna användas för de otaliga andra liknande verksamheter som finns;

1.Makten över RIA till besökarna. Bilda ett råd som styr verksamheten som (enbart) består av (i stort sett var och en av) de människor som regelbundet hänger på RIA.

2.Ta inte betalt för något. I min mening bör det vara tydligt att RIA bryter mot den kapitalistiska logik som varit med och orsakat besökarnas utträngning. Om det inte går ihop ekonomiskt så är det bättre att erbjuda mindre, än att exempelvis ta betalt för mat.

3.Bryt myndighetssamarbetet. Säg upp bidrag från stat och kommun, och gör verksamheten självständig. I synnerhet bör inget samarbete ske med faster blå.

Även om RIA inte skulle röra sig i den här riktningen (det absolut troligaste) så är min avsikt att fortsätta volontära på RIA. Från början visste jag ungefär vad det var för verksamhet, och av besökarfrekvensen att döma så fyller ändå verksamheten en funktion för besökarna. För min egen del har jag lärt känna många underbara och intressanta människor genom RIA, både i personallag och bland så kallade gäster, och mötet med människor på RIA påminner mig om hur världen kan se ut ur marginaliserade människors perspektiv. Få saker kan vara viktigare.

Därför är volontärande i liknande sammanhang något jag rekommenderar, trots allt. Jobba mindre, volontära mer!!

Begripligt bilbrännande

(långt)

Att kravallbränna bilar är destruktivt och våldsamt. Om detta har alla offentliga debattörer varit överens som diskuterade maj månads kravaller. Från vänster till höger, från fascister till anarkister, från megafoner och mikrofoner sprids denna konsensus. Vissa vill förstå, andra vill fördöma, några vill förgöra. Men de brinnande bilarna är i sig något sorgligt och irrationellt, och bakom detta ligger andra, viktigare, ”verkliga” frågor, om detta är alla överens.

Just därför tycker jag det finns anledning att försöka fokusera en stund på just de brinnande bilarna. Det finns skäl, menar jag, att försöka förstå den här ”metoden” och jag vill därför lyfta fram några tänkbara motiv och bakgrundsbilder till den här typen av agerande. Hur det ligger till ”egentligen” vet jag förstås inte, men följande är några exempel på sådant som, tillsammans med annat, möjligen skulle kunna ligga bakom de brinnande bilarna men som den offentliga debatten på sin höjd snuddat vid. Jag vill gärna höra din respons på detta.

-Symbolvärdet. Brinnande bilar är sedan lång tid tillbaka en klassisk symbol för uppror. Detta är i sig något att reflektera över. Kanske beror det bland annat på att bilen mer än det mesta blivit en symbol för det moderna samhället och individens frihet och rörlighet? ”Det är orättvist att alla inte har bilar, jag vill också ha en bil”, är ett budskap samhället åtminstone kan ”höra”. Den brinnande bilen, däremot, är något helt annat. Den är ett långfinger till samhället, en provokation, ett avfärdande. Och uppenbarligen ett väldigt tydligt långfinger, med tanke på reaktionerna, som verkar indikera att bilen/bilarna för många blivit en del av själva individens och samhällets själ. Bilbränder kan inte marknadsföras eller komma upp som förslag i de beslutsfattande församlingarna. De förhandlas inte om. Den upploppsbrinnande bilen är därför inte ”förstörd”, den har gått från att vara en bil till att bli något annat. En symbol för uppror.

-Klasskampen. Många svenskar har idag tillgång till bil, men vem som helst äger inte en bil. Att lagligt äga och köra bil förutsätter bland annat ett visst mått av ekonomiska resurser och samhällelig status. Fel ålder, frånvaro av uppehållstillstånd, funktionsnedsättning och kriminalisering kan försvåra eller helt förhindra dessa möjligheter. En gissning är att personer ur ”trasproletariatet” (googla!) är överrepresenterade bland kravallbrännare. Det är därför inte nödvändigtvis så att bilbränder i förorten är ett slag mot jämlikar, som det framställts. Även i förorten finns tydliga hierarkier. Om det nu finns något sådant som en arbetarklass så kan det mycket väl vara så att bilbränderna har sina rötter i myllan under arbetarklassen.

(Bränd bil i Brickebacken 9/6-13)

-Poliskonfrontationen. Ett bärande inslag i kravallerna har ju varit konfrontationen med polisen. Det har som bekant bland vissa funnits en stark ilska mot polisen, och bränderna verkar ha varit ett effektivt sätt att försöka locka polisen till platsen.

-Tillgängligheten. Det är inte enkelt att upploppa, speciellt inte när ordningsmakten har ögonen på en. Det går liksom inte att dra runt i stora maskerade grupper hur som helst. Detta tror jag har spelat in som förklaring till varför bilar upploppsbrunnit i ”förorterna”, och inte så mycket på andra platser. Det är också lättare att konfrontera polisen på hemmaplan där en känner till närmiljön, och det blir därmed också en markering av att polisens närvaro inte är uppskattad, åtminstone inte i nuvarande form. (Därmed har jag också antytt att jag personligen tror att det är människor med förankring i förorterna som stått för en stor del av kravallerna. Om detta kan jag ha förstås ha fel.

-Miljön. Det som ständigt glöms bort när alla pratar om hur hemskt det är med bilbränder, är så klart hur hemskt det är med bilar. Bilar är inte bara i sig alltid våldsamma och miljöförstörande, utan också ofrånkomligt kopplade till en ohållbar civilisation. Men eftersom bilar tillhör normen och bilbränder det avvikande, så framstår det sistnämnda som ”våld” och det förstnämnda som neutralt. Jag vet inte om detta varit en faktor här, men jag har starka aningar om att miljömotiv ligger bakom vissa bilbränder i andra sammanhang, och utesluter inte att det skulle kunna spela in även här, åtminstone omedvetet.

-”Icke-våld”. Frågan ingen ställer är varför inga Husbybor tycks bli nedslagna (förutom av polisen) och varför inte människors hem brinner under dessa kravaller. En grupp spöken vi pratade med i Brickebacken menade att de åkte runt på gångvägarna för ”vår säkerhet”, därför att annars riskerade våra hus att brinna. Det uttalandet stämmer väl överens med den bild som ett polisbefäl gav i en intervju på Studio Ett när han pratade om att det är så svårt att veta exakt vilka som är ”dom onda” när det är så mycket folk i omlopp. Själv är jag rätt övertygad om att det faktum att ilskan riktas mot just bilar beror på att det bland kravallarna och bilbrännarna finns en omsorg om och respekt för andra ”civila” människors kroppar. En respekt som i mycket högre utsträckning tycks saknas bland vissa andra inblandade…

-Uppmärksamheten. Men till sist så undrar jag om inte det här handlar väldigt mycket om det mänskliga behovet av uppmärksamhet, kopplat till dagens samhälle. Vi lever i en värld där uppmärksamheten är extremt ojämlikhet fördelad. Vissa får i stort sett ingen positivt bekräftande uppmärksamhet, andra står i rampljuset hela tiden. Vissa blir ständigt föremål för rasistisk och annan exkludering och nedvärdering, andra privilegieras och hyllas. Vi lever starkt alienerade liv i avsaknad av fungerande gemenskaper, och söker därför tillfredsställa vårt uppmärksamhetsbehov genom medier och nätet. Idol- och Facebook-samhället gör att vi alla lär oss att nafsa efter vår del av uppmärksamhetskakan, att klättra i Bli Sedd-pyramiden. För vissa (inte bara i förorterna!) svämmar uppmärksamhetsbehovet över alla breddar. För den som lever i osynlighet och utanförskap är det få saker som så effektivt ändrar detta som att hamna i medialjuset, och kanske ingen väg dit är så snabb som att bränna en bil. Om andra vägar att bli sedd är fyllda av hinder så finns det inget konstigt i att en tar det tillfälle som bjuds. Och som America Vera-Zavala påpekade i en artikel i GP så är brinnande bilar ibland det effektivaste sättet att få uppmärksamhet kring krav på upprustning och rättvisa.

Det jag vill säga med detta är att jag personligen inte tror att bilbrännarna är vare sig onda eller irrationella. Beteendet är begripligt och borde inte fördömas med den självklarhet, vrede och lättja som vi hittills sett så många prov på.

Nu vill jag gärna ha din respons på detta. Har jag rätt eller fel? Skulle du vilja lägga till eller dra bort något från listan? Vilket tror du väger tyngst?

Tre brasklappar; 1. Jag gör absolut inte anspråk på att föra upplopparnas talan. 2. Jag vill inte att den här texten (heller) ska tolkas som en uppmaning till bilbränder eller upplopp. 3. Den här texten kan för nyansernas skull med fördel läsas tillsammans med texten ”Tips till upploppare”.

Amish, fräcka fracking-företag och domstolsskepsis

Skitintressant. Fräcka fracking-företag lurar av Amish-bönder deras mark, men Amish är ju pga sin läsning av bergspredikan domstolsskeptiker och vill därför inte stämma företagen. Mitt i eländet blev jag glad av det här, på vissa sätt är Amish fortfarande mer radikala än många anarkister…

Paulus-mix?

Paulus-mix. Ta sju sköna och sju skitdåliga citat. Blanda och njut. Alternativt: Paulus-quiz; vilka sju av nedanstående citat bör applåderas? Eller; Paulus-test, rangordna citaten efter dina egna värderingar.

a. ”den som inte vill arbeta, får inte heller äta.” (1 Thess 3:11)
b. ”Men nu har ni blivit fria från lagen” (Rom 7:6)
c. ”Glöm inte mina bojor” (Kol 4:18)
d. ”Kvinnan skall ta emot undervisning i stillhet och alltid underordna sig.” (1 Tim 2:11)
e. ” […]män bedrev otukt med män. Därmed drog de själva på sig det rätta straffet[…]alla som lever så förtjänar döden” (Rom 1:27-33)
f. ”Varje människa ska underordna sig all den överhet hon har över sig.” (Rom 13:1)
g. ”Det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa, utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna[…]” (Ef 3:12)
h. ”När ni samlas har var och en något att bidra med”
i. ”Låt oss därför rena oss från allt som befläckar kropp och ande” (2 Kor 7:1)
j. ”Ty alla ska vi stå inför Kristi domstol” (2 Kor 5:10)
k. ”Judarna dödade Herren Jesus” (1 Thess 2:15)
l. ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna[…]” (Gal 3:28)
m. ”Men nu består tro, hopp och kärlek, och störst av dem är kärleken.” (1 Kor 13:13)
n. ”Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd ska avhjälpa er brist” (2 Kor 8:14)

Turkiet

Bilder (obehagliga sådana): här, här. Väldigt tydliga illustrationer för den som vill se av hur polisen är en ockupationsmakt.

Och en annan, lite mer uppmuntrande bild här.

Läs också rapporter på Motkraft och här.

En annan sak att begrunda här är att först jämföra hur turkisk media och myndighet skildrar händelserna, och hur de skildras i svensk media, och sedan vända på steken och fundera på hur det hade sett ut om förhållandena hade varit de omvända. Om det hade varit ”a swedish spring”.