Anarkism och anarki i Sons of Anarchy?

Den här texten innehåller en spoiler om någons död.

Nu har jag kollat in snart 5 säsonger av Sons of Anarchy. Det är underhållande, välgjort och generellt välspelat, och temat med det vardagliga familjelivet som möter det kriminaliserade motorcykelgängets förväntningar är intressant.

Men än så länge har jag inte sett speciellt mycket anarki. Visst, det finns en rätt stark scen med ett riktigt juste Emma Goldman-citat i något av de inledande avsnitten, och en antydan om att den borttappade visionen skulle kunna ha med detta att göra. Och det finns också ett mått av autonomi i klubbens förhållande till det omgivande samhället, ett försök till direktdemokratisk intern struktur, en del frihetliga replikskiften och någon anarkidoftande låt, exempelvis i avsnittet med Opies begravning som i mitt tycke tillhör seriens starkaste episoder (5:4). Och givetvis en ganska respektlös hållning till Lagen. Men det finns också, bland annat, presidenter med för mycket makt som används godtyckligt, en snårskog av lögner, ett konfliktfyllt men symbiotiskt förhållande till polismakten, en extremt patriarkal och sexistisk kultur och rasistiska undertoner i klubbens anda. Och så överflödet av brutaliserande våld som (som vanligt) inte heller känns speciellt trovärdigt.

Om inte storyn mot slutet tar någon oväntad vändning i en annan riktning som återknyter till inledningen (i så fall återkommer jag…), så kan inte jag se att det finns mycket mer anarki, eller anarkism, här än i ett vanligt kompisgäng, en frikyrkoförsamling eller en släkt.

Min slutsats blir att det som genom serien kommer att förknippas med anarki ligger närmare mainstreamsamhällets budskap om anarki som präglat av kaos, oordning, våld och moralupplösning än anarkisters syn på anarki som ett motstånd mot hierarkier eller en tillvaro utan härskare. Möjligen blir seriens kontenta att anarki (i ordets egentliga mening) är orealistiskt, och att anarkism (idén om att anarki är omedelbart önskvärt) istället leder till kaos.

Idag har vi en situation där begreppet ”anarki” i linje med detta i 99 fall av 100 då vi hör det i media är pejorativt eller negativt laddat. Det ställer oss som anarkister inför flera frågor:

-I vilken utsträckning beror detta på okunskap, och i vilken utsträckning är det en medveten strategi?

-Är det ofrånkomligt att de mäktiga definierar anarki och anarkism så negativt, och i vilken utsträckning går det att påverka?

-Hur hantera det faktum att ett av de begrepp en använder i sin självdefinition för de flesta människor från början har en negativ laddning?

Vad tänker du?

PS. Tips på bra TV-serier som inte har våldsamma, vita män i huvudrollen, någon?

För en introduktion till anarkismen som idé och rörelse hänvisar jag till mitt bokkapitel i antologin Att hoppas på ett annat system.

Motsägelsefullt röstande

SVT:s grepp med lite mer utförliga och ideologiskt inriktade intervjuer med partiledarna känns som ett fräscht grepp, även om det möjligen samtidigt förstärker personfixeringen i politiken. Den spontana känslan efter första programmet är väl att det blir en tuff match för de andra att slå Sjöstedt. Själv tycker jag fortfarande inte en ska rösta, och av allt att döma blir det här det tredje valet i rad där jag avstår, även om jag så klart inte är neutral. Det är ju inte så många som sympatiserar med ett ideologiskt drivet icke-röstande, men vissa gruppers röstande känns för mig extra motsägelsefullt, exempelvis;

-Socialister, ty svensk partipolitik handlar om att välja vilka representanter som under nästa period ska samarbeta med kapitalet. Att driva en antikapitalistisk politik låter sig inte göras när staten och kapitalet suttit så länge i samma båt att de kommit att växa samman. Även styrande politiker är slavar under det ekonomiska systemet, som Sjöstedt också själv antydde.

-Troende kristna, ty dessa borde i enlighet med sin bekännelse söka Guds rike, erkänna Jesus som regent (och inte Svea rike eller Reinfeldts gäng), hata Mammon och inte söka uppträda som härskare och makthavare.

-Ickevåldsförespråkare, ty staten är en våldsapparat som genom polis, militär, ordningsvakter, domstolar, fängelser, jakt och djurindustri söker genomdriva och upprätthålla det riksdag och regering beslutar.

-Asylaktivister, ty att välja personer till ett nationellt parlament är också att välja personer som ska skydda rikets särintressen och gränser, och nationalstater bygger på tanken att skapa och skilja folk från folk.

-Anarkister, av uppenbara skäl (?)

Med flera. Frågor på det?

(men om du ska rösta, så finns det definitivt sämre alternativ än V, tycker jag)

Bidrar jag till samhället?

Det är nu cirka fyra år sedan jag lönearbetade senast. Nu och då får jag kommentarer eller frågor som antyder att jag som icke lönearbetande inte ”bidrar till samhället”.

Min första impuls när jag hör detta är inte sällan att försöka förklara att samhällen byggs av människors arbete och inte av pengar. Det går som bekant inte att äta pengar.

Vårt system bygger på lönearbete. De resurser som vi behöver för att fylla våra behov kontrolleras av de med mycket stålar. För att dela med sig kräver de ännu mera stålar, får de inte det så används våld. För att få tag på stålar behöver vi sälja våra kroppar och vår arbetskraft åt andra personer med tillgång till cash. Men detta är inte den enda formen av arbete som är möjlig. Arbete kan organiseras på olika sätt, det kan exempelvis utgöras av slaveri, av självvald aktivitet, vara drivet av ett direkt behov (den hungrige som samlar mat) eller vara avlönat i form av pengar. I större delen av människans historia har våra samhällen fungerat utan vare sig lönearbete eller slaveri, och även i dagens samhällen är mycket av det arbete som utförs vare sig avlönat eller slaveribetonat. Själv bidrar jag till samhället genom bland annat hushållsarbete och volontärarbete.

Att svara så är alltså ofta min första impuls, kanske för att det är det minst provocerande svaret. Min andra impuls (som jag sällan följer) är lite mer offensiv. Jag vill inte bidra till ”samhället”, ty samhället är genomsyrat av förtryck och miljöförstöring, det är en del av den dödsmaskin som knuffar ut människor, producerar vapen, massdödar djur och hotar det mångfaldiga livets framtid på den här planeten. Därför väljer jag att dra ganska få strån till det här samhällslasset, istället lägger jag det mesta av min energi på insatser som jag tror (lite mer) på, som (möjligen) stärker samhällets marginaler och dödsmaskinens motkrafter.

Den tredje impulsen, som jag aldrig hinner nå fram till i ett snabbt samtal eftersom uppmärksamheten ofta är så kort och jag själv ganska trögtänkt, är att sanningen antagligen är en komplex kombination av dessa svar. Även jag är beroende av lönearbetet. Andra måste lönearbeta och dela med sig frivilligt till mig, annars funkar det inte. Och även på andra sätt bidrar jag till samhället, exempelvis genom att konsumera, blogga, gå ut med soporna, åka buss, hjälpa barnen med läxorna.

Vi får se vad jag svarar nästa gång jag får frågan…

Så vad tänker du om att bidra till samhället?

Om ”tryggheten” i förorten

I senaste Brickenytt efterfrågade Hyresgästföreningen synpunkter på hur Brickebacken skulle kunna bli tryggare (s6). Nedan följer mitt svar, och jag tror det skulle vara bra även om andra som tänker något liknande hörde av sig.
————————
Hej!
Jag läste uppmaningen från Hyresgästföreningen om att höra av sig med synpunkter angående ”hur man kan göra Brickebacken tryggare” i senaste Brickenytt. Jag har ett lite annat perspektiv på det här med att göra Brickebacken tryggare.

Jag har bott här 11 år med min familj, och vi har aldrig känt oss otrygga här. Problemet med trygghetsskapande åtgärder i Brickebacken är, om än på ett sätt behjärtansvärt, att det tenderar att skapa den otrygghet det vill förebygga. Det finns ju som bekant många fördomar om farligheten i förorten, och sådana här projektet tror jag förstärker det synsättet och gör människor än mer otrygga.

Jag tycker det är bra om belysningen på gångvägarna fungerar, men det som gör mig personligen mest otrygg är exempelvis män med motorsågar och skogsmaskiner som ger sig på den fantastiska grönska vi har i och omkring området. Det gör mig djupt ledsen och upprörd att se hur fler och fler träd kring stigen och mer grönska i området försvinner. Mycket hellre en stökigare natur än en återhållen, ständigt reducerad, tämjd och tuktad sådan. Mer betong och mindre grönt tror jag inte skapar trygghet.

Själv har jag också dåliga erfarenheter av mötet med den ständigt överskattade polismakten, så den tid jag känt mig mest otrygg här är då området ockuperades av polis i våras, eller när det är mycket väktare och prat om fler övervakningskameror. När det gäller bilbränderna så kom polisen hit och körde runt på gångvägarna innan bilarna började brinna och var här som på andra platser en viktig orsak till att situationen trappades upp.

Det jag däremot tror skulle kunna stärka tryggheten är om gemenskapen mellan människor förstärks. Misstänksamhet skapar otrygghet, och om vi sprider en bild av att det är farligt här så blir människor rädda för varandra och risken ökar att klyftor förstärks och saker går överstyr.

Och det finns mycket en skulle kunna göra för att stärka gemenskapen, utan att det går under rubriken trygghetsskapande åtgärder! Detta skulle vara ett kreativt, proaktivt sätt att arbeta istället för att gå den gängse vägen med starkare repression. Närmare granskningar av situationen i Husby tyder på att det är en lång rad av nedskärningar och destruktiva förändringar under flera års tid, mot de boendes uttryckliga och organiserade vilja, som i mycket bidragit till att skapa en miljö där människor känner sig utsatta och negligerade och känner att de ”demokratiska” vägarna inte leder någon vart. Även i Brickebacken finns ju liknande tendenser med exempelvis utförsäljning av lägenheter med tillhörande hyreshöjningar, försämringar och potentiell gentrifiering, skolnedläggningar, kommunal förstörelse av spontana odlingslotter och en ovilja att tydligt ta strid för den kommunala skolan. Viktoriaskolan fortsätter att vinna mark och stärka segregeringen.

Föreningen Trädet, badet, och BIF är tre exempel på företeelser i området som gärna skulle kunna få mer stöd och fler resurser. Fler mötesplatser för ungdomar, gårdsfester eller att möjliggöra gemensamma odlingsprojekt som exempelvis Omställningsrörelsen gjort på flera platser i Sverige är ytterligare några exempel. Våra barn har länge pratat om att de skulle vilja ha en sådan där liten fotbollskonstgräsplan för barn/unga där gamla Ängen låg (innan det flyttades mot vår vilja och barnen tvingades till centralskolan).

Framför allt tror jag att initiativ som kommer från de som bor i området bör uppmuntras och stöttas, snarare än centralstyrda program utan genuint medborgarinflytande.

Kanske går det att ta initiativ att bjuda in intresserade till en grupp Brickebackenbor som samlas regelbundet för att diskutera idéer och mobilisera för att stärka medborgarinflytandet och samhörigheten i området?

Min övertygelse är att ett ökat fokus på hotet från ”de kriminella” eller repressiva åtgärder ökar känslan av otrygghet. Det som däremot stärker tryggheten är när människor känner varandra, samarbetar och känner att de har inflytande över sitt närområdet.

Med vänlig hälsning,