Elin Wägner-citat

Det var väldigt länge sen jag ”upptäckte” en person på det sätt som jag de senaste månaderna upptäckt Elin Wägner. En person som dog i slutet av första halvan av förra seklet och som förutom att vara en lysande romanförfattare också var en smart, djärv, nyfiken och uthållig antimilitarist och feminist som också utvecklade en stark ekologisk och civilisationskritisk medvetenhet. Att hon blev kväkare gör henne inte mindre intressant i mitt tycke.

Det kvinnorna skall kunna göra för att rädda världen, måste de göra med allt av eld, mod, självständighet och djärvhet, som finns hos dem. (1923)

Den vita mannens herravälde

Samhällsidealet måste fullkomnas under arbetet. Ett samhälle vars ordning likt vårt vilar på härskarnas makt över de behärskade, på barnens, kvinnornas, de fattigas, de färgades underdånighet mot de äldre, de vita, de rika männen, kan inte i ett slag lösas upp i frihet, den måste läras och levas fram.

alla Kristi sanna föregångare och efterföljare, som rest sig upp mot kriget

Det är lättare att slåss än att tänka, vilket i en värld utan krig skulle bli oupphörligen nödvändigt.

Ja, sade de, låt oss göra oss en murbräcka.

I den hade människan en helt annat plats i naturen, ty naturen hade en själ och människan var en planta, en syster, en broder bland de andra: Sen blev hon bildad, blev härskare, förlorade som sådan mildhet, vördnad, medlidande och sinne för skönhet och förvärvade förakt för forna tiders vidskepelse.

Många är de försök, som görs av militära dimbildare att dölja sanningen för oss.

Vi som har gjort uppror har flyttat utanför systemet åtminstone i vårt tänkande. Det är därför vi vill sticka vår käpp i ödets hjul. Kanske hejdar vi farten. Kanske går käppen bara sönder. Det kan inte hjälpas då.

Det är inte lätt för staterna att släppa sitt krigsmaskineri när den nuvarande fördelningen av jordens utrymmen och tillgångar i så hög grad vilar på våld. Och ändå måste det ske.

Jag förstod att kriget inte kan ryckas upp ur detta alltför färdiga samhälle och fred placeras in i dess ställe utan att hela den noggrannt utarbetade systembyggnad rasade sönder, i vilket krig var närvarande som möjlighet, som hot och som sista utväg i allt.

Jordförstöring var just ett av symptomen på ohållbarbeten av det system vi opponerade oss mot.

Är det kanske för att vårt system i själva verket har en hel del gemensamt med diktaturernas, med deras fortskridande mekanisering och maskulinisering av tillvaron och centraliseringen av makten?

befria sig ur vår civilisations system

människans diktatur

 

Stöd till EU-migranter

Jag undviker att lägga upp information om olika insamlingar här, men med tanke på den djupt oroväckande situationen med den växande antiziganismen och fascistpartiernas framfart så känns det oerhört angeläget att visa solidaritet med de EU-migranter i Högdalen som nu drabbas av våldshot även från svenska myndigheters sida.

Läs mer här

Problemrapportering

Hej Ekot!
Polisens insats i ”problemförorterna” (rubriker i Ekot/P1 morgon tisdag). Hur tänkte ni där?

För att balansera upp det här språkbruket, som ju stärker de rasistiska strukturerna i samhället, så kanske det vore läge att börja tala om ”problempartiet” Sverigedemokraterna, på grund av de kopplingar som verkar vara extra tydliga där mellan ledande politiker och brottsmisstankar? Eller varför inte prata om ”problemkönet” männen, då ju män är extremt överrepresenterade när det gäller kriminalitet? Eller om de väbeställda”problemområden” som har en hög andel skattesmitare och ekonomiska brottslingar? Men å andra sidan är det ju tänkbart att polisen inte specialsatsar mot dessa grupper, och medias uppgift är ju, tydligen, att okritiskt gå i polisens ledband.

Med vänlig hälsning,

Prata om Gud!

Det är nu ett par-tre år sedan jag gjorde slut med Gud. Sedan dess känner jag mig generellt sett lugnare och gladare och mer avslappnad. Jag har ”mer frid”, för att tala evangeliska. Men känslorna är inte entydigt positiva. Jag känner inte samma tillhörighet till ett tydligt socialt sammanhang som jag gjorde under min tid som församlingsaktiv, och detta kan jag verkligen sakna. Livet har också blivit lite mindre spännande när vardagen tappat en del av sin metafysiska dramatik. Men det har nog också gjort att jag blivit mer fokuserad på det som finns runtomkring mig. Döden, å andra sidan, har blivit mer verklig för mig, på gott och ont. Det här är inte sista ordet, så klart, och jag påstår inte att en liknande process nödvändigtvis skulle påverka andra på samma sätt.

Men att jag gjort slut betyder inte att Gud är passerad. Slutet på en nära relation är inte slutet på en nära relation, som många som levt i en brusten kärleksrelation illustrerar så väl.

Bland annat tycker jag om att prata om Gud. Om detta tycks jag dock vara rätt ensam. Varken gudsbekännare, gudsförnekare eller gudsvelare, med några få alltför högljudda (och/eller avlönade) undantag, prioriterar att prata om Gud. Ur ett (a)teologiskt perspektiv så är det här motsägelsefullt. De flesta, oavsett bekännelse, torde väl vara överens om att gud åtminstone inte är en parentes.

Jakobsbrevets författare beskriver en tro utan gärningar som ”död”. Ens tro syns genom ens gärningar, tycks vara en central del av brevets budskap. Jag är benägen att hålla med. Det vi pratar om, praktiserar och fokuserar på, visar vad vi tror på, vad vi litar på, vad vi brinner för, vad vi bryr oss om. Pengar, exempelvis, är något som vi verkligen bryr oss om, brinner för och tror på. Vi tänker på det. Mycket. Vi praktiserar det, varje dag. Vi pratar om det, analyserar, reflekterar (men inte för djupt, bara). Det genomsyrar och påverkar varje plats vi befinner oss på och varje handling vi utför.

Inte så med Gud.

Varför?

Jag har sagt många gånger nu att jag tappat tron. Men det kanske en felaktig bild, eftersom jag, om vi här följer Jakobsbrevets tankar om tro, länge tillhört de som trott allra mest, av olika skäl.

Är det inte så att de flesta ”troende” tror mycket mer på en rad andra saker (och personer) än de tror på Gud?

Så vart vill jag då komma med det här? Jo, jag vill slå ett slag för samtalet om Gud. Och det gäller oavsett bekännelse.

När det gäller gudsbekännarna, är det inte dags att antingen erkänna sin brist på gudstro eller också ta tron på allvar? Eller hur tänker ni?

När det gäller gudsförnekarna, finns det inte en risk att en tror att gud försvinner bara för att vi inte pratar om hen? Är det inte viktigt att försöka upptäcka hur århundraden av kyrkokontrollerat samhälle fortfarande färgar vår tillvaro med gudstro även då den går under andra namn?

När det gäller gudsvelarna, är det inte så att ni genom att nöja er med ambivalens gör Gud till just det enda som åtminstone världsreligionernas gud inte kan vara, en privat parentes?

Uppdatering: den här uppmaningen gäller givetvis inte er som pratar mycket och gärna om Gud och som förutsätter att alla vettiga människor tänker eller borde tänka ungefär som er! Om ni skulle lyssna mer och prata mindre så vore världen en trevligare plats.