Anarkism, ateism och gud i varje människa

 

Jesus gjorde mig till anarkist, och anarkin gjorde mig till ateist.  Om vi inte vill ha några härskare eller dominanssystem så borde inte ens gud få styra över oss.

Det går så klart att omfamna något mer icke-hierarkiskt gudsbegrepp eller någon variant av panteism eller polyteism och kombinera detta med anarkism, men det som känns smidigast för mig, just nu, är att säg nej till gud över lag. ”Inga gudar, inga herrar”, som det klassiska anarkistiska utropet lyder.

Jag tror inte att det fanns några gudar för en miljon år sedan. Hur religion uppkom är en komplex och intressant fråga, men det är inte svårt att tänka sig att människan ganska tidigt projicerade sin egen förmåga att agera medvetet och med avsikt lite väl överdrivet på omgivningen. (I det moderna samhället går vi huvudsakligen alldeles för långt i andra riktningen, exempelvis genom att inte ens se däggdjur som står nära oss som medvetna, kulturella varelser. Och ibland inte ens de människor som finns oss nära.) Människans medvetenhet om hot och rädslor för det okontrollerbara, inte minst döden, torde också ha spelat in. Men också förmågan att fantisera och skapa målbilder och ideal som fyller olika biologiska eller sociala syften.

Om detta stämmer så betyder det också att gudarna fyller vissa funktioner som inte nödvändigtvis är förtryckande. Det finns otaliga exempel på hur religioner inspirerat människor till motstånd och empati.

Av en dynamisk ateism borde en kunna förvänta sig vissa saker, exempelvis att den erkänner religioners positiva potential och därför inte är anti-teistisk. Vidare borde den vara uppmärksam på hur gudarna ersätts med andra abstraktioner som tillåts styra våra liv och samhällen i minst lika hög usträckning som gudarna (marknaden, tillväxten, demokratin, könet, staten). Frågan är om en inte hellre skulle stå under en kärleksfulls guds vilja än under marknadens vilja. Därför borde en mogen ateism lika mycket leda till anarkism som tvärtom.

Själv kan jag närma mig ett positivt tal om Gud om Gud får vara en synonym för positiva värden. Litegrann från ”Gud är kärlek” till ”kärlek är gud”.  Åtminstone så länge vi också erkänner att det finns olika värden som konkurrerar med varandra ibland och att vad som är positivt är socialt konstruerat. Och jag varken kan eller vill tro på en gud som är en person, eller hylla en bok eller tro på att sanningen har inkarnerats i sin fullhet i en bestämd punkt.

”Det finns något av Gud i varje människa”, säger kväkarna, och har samtidigt ofta förkastat trosbekännelser. Med det som en utgångspunkt har kväkarna när de varit som bäst verkat för jämlikhet, gemenskap, enkelhet/rättvisa och krigsmotstånd/fred. Men skulle jag som ateist kunna närma mig en sådan utgångspunkt, även med sina ord om gud, utan att det känns oärligt eller allt för krystat? Det är en fråga jag grunnar på.

Med reservation för eventuella missförstånd, överdrifter, överbetoningar och ändringar. ;)

Politik är våld

Det här med vikten att ta avstånd från politiskt våld.

Snälla. Parlamentarisk politik handlar ju just om att försöka öka sitt inflytande över en väldig våldsapparat (polis, militär, fängelser, domstolar, djurfabriker osv). Politiska beslut kan inte genomdrivas utan våld och våldshot. De enda som verkligen är motståndare till allt våld (men då bara i teorin) är väl anarkopacifister av tolstojanskt snitt.

För mig förlorar politiker (och andra) som ”tar avstånd från allt våld” all trovärdighet i den här debatten. Låt oss istället diskutera exakt vilket våld vi ogillar och varför. Om en menar  ”olagligt politiskt våld” och tycker att allt sådant våld kan klumpas samman, säg då det, istället för att säga saker som är antingen korkade eller oärliga!

Jag har i alla fall otroligt lite tålamod med uttalanden från politiker som ”tar avstånd från våld som politiskt metod” och liknande. Fredsarbete och ickevåldsmetoder är viktigt, men det fungerar inte som besvärjelse.

Vad tänker du?

(Allt åt Alla i ett träffande statement om helgens fascistattack.)

Maxad protestantism får paradoxala uttryck

Efter närmare ett halvt millenium av statskyrklig lutherdom, och blott något halvsekel av lagstadgad religionsfrihet, är Sverige fortfarande så djupt protestantiskt att för många, både bekännelsekristna och icketeistiska kristna, framstår den romersk-katolska kyrkan fortfarande som den yttersta styggelsen. Men detta gör också att det paradoxalt nog blir naturligt för riktigt maxade protestanter att busa med kristendomsetablissemanget i Sverige genom att konvertera till de historiska kyrkorna.

Det är i alla fall ett sätt att se på saken. Eller?

(Kommenterat: Dagen, Dagen, GP, Sveriges Radio, Samuel Varg, Dagenintervju, Kyrksyster, Aletheia, Hela Pingsten, Kyrkans Tidning)

Besök hos Inspektionen för strategiska produkter

Den väldigt anonyma och hemliga myndigheten Inspektionen för Strategiska Produkter (ISP), som är så bra på att godkänna svenska vapenaffärer med krigförande och hypersunkiga regimer, fick tydligen påhälsning idag. Påhälsning med en twist, dessutom. Uppdatering; se också här för en utförligare förklaring av hur Yes Men lurade mediesverige.