Svensk kustbevakning räddar flyktingar på Medelhavet

”Rädda”: Att delta i en väpnad insats mot desperata människor som saknar vettiga legala flyktvägar in i Europa och som flyr från våld, förtryck eller fattigdom. Att med våld och våldshot gripa dessa och placera dem i flyktingfängelser på öar i Medelhavet med vidriga förhållande, i väntan på trolig deportation tillbaka till lidande och i värsta fall död.

Det orwellska nyspråket når nya höjder, och Sveriges Radio agerar okritiskt språkrör. För vilka skäl skulle det finnas att förhålla sig kritisk till ordningsmaktens beskrivning av världen?

Fred!

Vi behöver mer, djupare och starkare fred i världen. Fred mellan människor, fred med de icke-mänskliga djuren, fred med Moder Jord. Våldet och våldets verktyg hotar hela vår framtid. Om en sådan rörelse ska vara möjlig, då behöver det finnas ett samband mellan mål och medel, tror jag. Väpnade revolutioner tycks sällan ge upphov till friare och fredligare ordningar. Den och de som vänjer sig vid att systematiskt eller återkommande använda vapen, våld och våldshot som ett sätt att hantera konflikter, angripa förtryck och/eller fylla sina behov kommer trots goda avsikter och tillfälliga segrar i det långa loppet att själv bli en våldsam person eller grupp som bidrar till våldets spridning i världen.

Jag tror inte längre på att ”ta avstånd från allt våld”. Det finns saker som är värre än att utöva våld och det kan finnas situationer där våld är oundvikligt. Men det vi verkligen behöver, tror jag, är en djupare vördnad för livet i all sin mångfald och enhet, och fler, tydligare och uthålligare satsningar på ickevåldsligt motstånd, oväpnad konfliktlösning och förebyggande fredsarbete.

Ned med vapnen, krig mot kriget. There´s no way to peace, peace is the way. Osv.

Kampen mot minkfarmandet

Det är mycket sorgligt att se rättsväsendet slå ned hårt på människor som kämpar mot förtryck, som med de hårda domarna mot djurättsaktivisterna som kom nyligen. Lyckligtvis fick inte åklagaren igenom sin agenda till fullo.

Ingen borde uttala sig om ”metoder” som inte först förmår ana proportionerna mellan å ena sidan det (verkliga) lidande som minkfarmarna utsätts för och å andra sidan det (lika verkliga) lidande som minkarna och deras förkämpar blir offer för.

Lyckligtvis kom ungefär samtidigt det här mycket fina exemplet på en ny aktion mot minkfarmandet.

Må alla burar och murar förstöras.

Till curlingföräldrarnas försvar

Det bör sägas direkt. Jag är ingen curlingkännare. Inte jag heller. Trots att det är VM-tider. Men jag är inte heller någon curlinghatare. ”Varför sopar dom inte banan innan tävlingen”, är åtminstone ett uttryck för en curlingignorans jag har passerat.

Sopandet, som, så vitt jag förstår, inte kallas ”att curla”, påverkar isen och därigenom stenens friktion i förhållande till isen, och på så sätt dess bana och hastighet. En lyckad match förutsätter sopande.

Idag sjunger en samstämmig kör curlingföräldraskapets avsky. Det lär ha varit den danske psykologen Bent Hougaard som myntade begreppet, efter att ha blivit utsatt för ett fruktansvärt övergrepp på ett dagis. Barnen har det så sjukt bra, de blir bortskämda och odrägliga, de kommer aldrig upp ur soffan framför datorn, de straffas för lite, de har blivit kungar.

Det här är inte riktigt vad jag ser, och jag blir inte så förvånad när en snabb googling på ämnet tycks antyda att personer som driver anticurlingperspektivet är konservativa, auktoritetsgillande män från de övre klasserna. Jag ser inte barn som är odrägliga, lata och kungar, jag ser barn som växer upp i en miljö präglad av tvång, hot och bestraffning. En stor del av sina dagar tillbringar de i en tvångsinstitution underställda en auktoritet som de från början inte har någon relation till. Här gäller det att spela sina kort väl och följa normerna noga om en inte ska riskera att bli utpetad ur gemenskapen. Förväntningarna från andra delar av samhället med mediahysteri och tävlingsmentalitet tränger sig överallt på. Och för den som vill tillhöra gäller det att lyda storföretagens och statens uppmaningar om att vara en tillväxtfrämjande och uppdaterad konsument. Många föräldrar är själva pressade av krav och förväntningar, och låter sin stress och frustration gå ut över barn och andra som står längre ned i hierarkin och som kan angripas tryggare än att säga ifrån uppåt. I de fall familjen befinner sig i en marginaliserad eller ekonomiskt utsatt position, ökar pressen ytterligare. Många föräldrar är väldigt frånvarande i sina barns liv, och försöker kompensera för detta genom att köpa prylar, skjutsa eller ”ha kvalitetstid”.

Det finns mycket att säga om detta, och jag vill inte ens låtsas att jag har svaren för ett bättre föräldraskap i det system vi befinner oss i. Men efter att ha smakat lite på curlingmetaforen så måste jag säga att jag tycker sopandet är en ganska vacker metafor för föräldrarskap.

Ett barn klarar sig inte själv i tillvaron. Barn behöver någon som ser dem, som är närvarande, som bryr sig om deras bästa inom och bortom samhällets förväntningar, som lär dem att manövrera sig fram i en vacker och snårig omvärld.

Ett barn behöver inte föräldrar som sitter distanserat på läktaren och leker med sin dumma telefon. Ett barn behöver heller inte en förälder som greppar stenen och skjuter den i barnets ställe. Det är barnet som ska sikta och skjuta, och föräldern har då bara en begränsad påverkan. Hen kan samtala och ge råd, men framför allt kan och bör hen sopa frenetiskt. När det behövs.

Att lära sig göra det på ett sätt som verkligen gynnar den match som barnet spelar mot ett alienerande och förtryckande system är en verklig utmaning. Kyrie.