Anabaptismen är inte ickevåldslig

Bland frikyrkliga fredsivrare har det blivit ganska poppis att hänvisa till ”anabaptism”. Men jag menar att IRL-anabaptismen inte varit så ickevåldslig som det ibland låter. Spelar det någon roll? Här följer 777 ord om detta ämne. Kommentera hemskt gärna:

1500-talets protestantiska reformation bemöttes av katolsk motreformation. Mindre känd är ”den tredje reformationen” (Karl Kilsmo) eller den radikala reformationen” (George Williams). Här kom anabaptisterna, ”omdöparna” att dominera. Rörelsen överlappade med revolutionära strömningar bland bönder som kritiserade makten och förespråkade radikal ekonomisk omfördelning.

Anabaptismen uppstod i samhällen där den politiska makten och kristendomen var oskiljaktliga. Deras dissande av barndopet och andra samhälleliga baspraktiker var revolutionär, och tusentals avrättades.

Vad de ville ha istället varierade. Balthasar Hübmaier genomdrev en lokal statskyrklig anabaptistisk reformation och försvarade ”svärdet”. Hans Denck kom att förespråka en mer mystik och universalistisk hållning. De anabaptister som samlades kring Schleitheim-bekännelsen förespråkade troendedop, en demokratisk ordning med valda ledare, radikal ekonomisk omfördelning, en egen (ickevåldslig) rättsskipning och ickevåld som normativt för de omvända. Här fanns också en långt driven separatism.

För många var apokalyptiken central. Det var den sista tiden, och Guds rike skulle upprättas, när som helst. Predikanter som Ursula Jost, Hans Hut och Melchior Hoffman profeterade och mobiliserade de troende att förbereda sig. Många apokalyptiska visioner var omtumlande och blodiga, även bland de som förespråkade en tillsvidare-pacifism. I Münster tog anabaptister makten och genomdrev en drastisk reformation med egendomsgemenskap, polygami och en egen Davidskung. Mängder av anabaptister strömmande till det nya Jerusalem. Katolikerna belägrade staden med väpnade styrkor. Det hela slutade i blodbad och nederlag för anabaptisterna. Efter detta drog beväpnade anabaptister (Batenburgare) runt och plundrade kyrkor och avrättade hedningar, och nya Messiaspretender såsom David Joris fick många efterföljare.

När röken hade lagt sig fanns bara de svärdsförkastande, separatistiska och ickeapokalyptiska grupperna kvar. Mennoniter, Amish och hutteriter har sina rötter i denna anabaptism. Amish och hutteriter lever i etniskt homogena grupper och praktiserar fortfarande separatism (i varierande grad), förbud mot vapenbärande för kristna, enkelhetsideal, strikt församlingstukt och i hutteriternas fall egendomsgemenskap. Mennoniter har delats in i grupper där vissa evangelikaliserats och moderniserats medan andra står närmare Amish.

Med detta som bakgrund försökte mennonitakademiker som Harold Bender och John Yoder i mitten av 1900-talet skapa en neoanabaptistisk teologi som betonar en frikyrklig församlingstanke, det praktiska kristna livet (”efterföljelse”) och fredsstiftande. En uppdatering av denna vision finns exempelvis i Nätverket Anabaptist ellerThe Anabaptist Network.

Idag tänker jag att mycket av neoanabaptismen endast har vaga kopplingar till IRL-anabaptism. IRL-anabaptismen har exempelvis aldrig varit ”ickevåldslig” över lag, menar jag. I de fall traditionella anabaptistgrupper moderniserats har också motståndet mot vapenbärande bland de döpta minskat. Så långt jag förstått skulle exempelvis många mennoniter i USA inte vägra vapen idag.

Men inte heller de separatistiska gammel-anabaptisterna är speciellt ickevåldsliga. De våldsamma apokalyptiska visionerna har inte försvunnit, bara förskjutits eskatologiskt. Guds rike är inte så nära längre. Istället har för det allra mesta en helveteslära bejakats som inkluderar eviga medvetna straff för de flesta, även för de flesta kristna (eftersom dessa ju är falska kristna). Det moderna sättet att bortförklara helvetet som något mjukt eller ”frivilligt”, har inte varit poppis. Helvetet är Guds våldsamma straff över en otrogen värld. Dessutom förkastas inte allt våld ens i nuet. ”Svärdet”, det vill säga det väpnade våldet, eller mer specifikt statens våldsmonopol, beskrivs traditionellt av separatistiska anabaptister som Guds ordning, men ”utanför Kristus”. Kristna ska inte bära vapen, men inte för att ickevåld är det bästa för alla, utan för att det är överheten som har den uppgiften. Det handlar om arbetsdelning, inte om ett generellt dissande av vapen. Även om en viss dubbelhet finns i retoriken och teologin här. Hållningen påminner om hur dagens samhälle är organiserat – polis och militär ska använda våld, inte privata medborgare. Dessutom är den separatistiska anabaptismen en enormt patriarkal historia, med allt det våld som ryms där, men möjligen är det en annan fråga.

Så vad spelar det för roll? Ja, delvis är det en sanningsfråga. Det finns och har funnits anabaptister i snart ett halvt årtusende med historiska kopplingar till den radikala reformationen, och dom har inte varit och är inte som många kanske tror att dom är eller vill att dom ska vara.

Men det är också en fråga om att ta ansvar. Om vi använder eller identifierar oss med historiska traditioner, då bör vi både försöka se hur dessa påmint om och skiljt sig från vilka vi är eller vill vara. Därefter kan vi fundera över om det är vi som behöver förändras, eller om saker i traditionen behöver motarbetas, eller om det enda raka är att byta tradition.

En sådan hållning känns väl anabaptistisk om något. Och det gäller så klart inte bara anabaptister…

Om människors oro

Det är nu tydligt att både regeringen, oppositionen och fascisterna vill ta ”människors oro” på allvar, vilket i praktiken betyder ett eskalerat våld för att hålla migranter borta från det territorium som kallas Sverige. Finns det en sådan utbredd oro, vad handlar den om, och är den befogad?

Det jag tycker mig höra är att inte så få faktiskt blir oroliga av att allt fler migranter kommer, även om många samtidigt är bekymrade för den växande radikalnationalismen. Oron verkar framför allt handla om riskerna med en lägre materiell levnadsstandard. Personligen lutar jag åt att detta är befogat. Det gränserna framför allt gör, åtminstone i vår situation idag, är att cementera en enorm global ekonomisk ojämlikhet och skydda de rikaste ländernas ledarposition. Idag går trenden helt uppenbart mot att mer kraft och resurser läggs på att bevaka gränserna. Om vi istället skulle gå i andra riktningen, då lutar jag personligen åt att fler skulle komma, och att det på sikt skulle innebära en reduktion av vårt ekonomiska överflöd.

Den fråga som inte ställs av någon är om detta är önskvärt eller inte. Jag tycker utan tvekan att det skulle vara något väldigt positivt över lag. ”Människors oro” handlar mer specifikt om de/vi rikas oro över att behöva dela med oss av vårt överflöd. De fattiga är oroliga över mat för dagen och sina liv.

Det finns flera skäl till att se en omfördelning som något positivt. Dels finns så klart starka etiska skäl för att verka för en global ekonomisk utjämning. En mer jämlik global resursfördelning skulle rimligen betyda en lägre risk för storskaliga väpnade konflikter, då dessa ofta eller alltid är drivna av en kamp om ekonomiska resurser. Dessutom befinner vi oss i en situation då vi MÅSTE lära oss att leva på en betydligt enklare materiell nivå om inte miljökollapsen ska eskalera på ett sätt som driver människan mot undergång. Det skulle ge oss mer tid och accentuera behovet av en radikal omställning i riktning mot hållbarhet. Det här är kanske den viktigaste frågan i ett längre perspektiv, men ignoreras helt i debatten.

Givetvis behöver vi i så fall också omfördela resurser inom landet för att inte ekonomiskt utsatta grupper i samhället ska drabbas. Tyvärr går trenden även här i motsatt riktning, som alla vet, med privatiseringar, växande klyftor mellan rika och fattiga och en alltmer högervriden ”vänster”.

Etiskt och politiskt vakna och radikala personer bör enligt min mening inte identifiera sig med denna ”människors oro”, utan istället välja att i attityd och handling ställa sig på de fattigas sida. Det är inte alltid enkelt, men det är möjligt!

Det är inte migranterna som är problemet, utan de rika.

Polishundsvåld, helt accepterat?

Under research för ett påbörjat bokmanus, stötte jag idag av en händelse på en dom från den 13 februari i år där Uppsala tingsrätt ger grönt ljus till grovt våld mot barn. Anmärkningsvärt, och något som dessutom kastar ljus över egna erfarenheter. Här är storyn:

En polisassistent larmas till en skola på kvällstid efter larm om misstänkt skadegörelse, skriver tingsrätten i sin dom. Fem personer har varit på skolans tak. Polisassistenten skickar sin okopplade hund efter pojkarna. När hunden når fram biter den en av pojkarna upprepade gånger över armen och, när han ligger på marken, över knäet. Pojken ”var jättestressad och grät”.

Fotografier och journalblad från läkarbesök vittnar om ”multipla sårskador på höger arm med kraftig svullnad och rodnad samt två mindre skrapsår på vänster knä”. Tingsrätten anser att de uppkomna skadorna ”inte bör anses som ringa”.

När det gäller det exakta händelseförloppet går beskrivningarna från vittnen och experter isär något, bland annat gällande om någon varning ropats, om barnen uppfattat hunden på förhand, och varför hunden bet. Men det framgår av polisassistentens egna uppgifter att han förstod att detta var ett möjligt eller troligt utfall. ”Hedenstedt hade innan gjort bedömningen att det inte fanns någon risk för att någon annan person, tex en förbipasserande, skulle kunna bli biten av hunden.”

Tingsrätten friar polisassistenten från anklagelsen om Vållande till kroppsskada och Tjänstefel, och menar att ”den av Hedenstedt använda sökmetoden allmänt sett måste anses som accepterad och vedertagen”.

Det är nu några år sedan jag själv blev hundbiten under en blockad av en deportation. Vi tyckte det var fel att asylsökande låstes in på ett förvar och skickades tillbaka till ett krigshärjat Irak. Därför ordnades upprepade gånger protester där vi försökte hindra eller försvåra deportationerna. Sammanlagt deltog flera hundra personer.

Vid det här tillfället var vi kanske ett tjugotal personer totalt. Jag satt vid tillfället tillsammans med en vän på en mindre väg där deportationsbussen skulle köra, i avsikt att hindra eller försvåra transporten. Poliserna gick framför bussen och röjde väg med hundbitningar och batongslag. Sammanlagt blev fyra personer hundbitna. För mig tog det flera månader att läka fysiskt, processen komplicerades bland annat av en infektion. Två år senare sökte jag efter påbackning av en vän ersättning av försäkringsbolaget, och blev beviljad 17 000 kronor på grund av ”vanprydande ärr”. När jag idag sökte på nätet för att hitta tidningsartikeln var det inte så enkelt, eftersom ”biten av polishund” ger så många träffar. Inte ens när jag specificerade med ”biten av polishund vid avvisning” kunde jag hitta artikeln. Istället fick jag flera olika träffar med tidningsartiklar där människor blivit bitna av polishundar vid protester mot deportationer.

När kriminologen Tove Pettersson genomförde en fältstudie i vilken hon studerade närpolisers arbete med ungdomar fick hon bland annat höra hur polisen ”Peter” inför henne helt öppet säger: ”De ska göra en lite längre jagning med hund så att de får springa lite” (Att balansera mellan kontroll och kontakt, 2012, s. 33). Hösten 2014 friades den polis som bussade sin hund på en kraftigt berusad, stillastående man i Stockholm som sluddrade något om att ”spränga hela gatan”. Samtidigt som hunden bet och slet attackerades mannen med upprepade batongslag till dess han låg ner på gatan.

Sammantaget växer bilden fram av ett mörkertal när det gäller polishundsvåld, ett våld som dessutom av tingsrättens resonemang att dölja betraktas som en helt normaliserad del av polisens arbete.

”När och hur en polisman får använda tjänstehund i en situation som den nu aktuella är inte reglerat i lag eller i centrala föreskrifter eller i allmäna råd för polisväsendet”, skriver Uppsala tingsrätt i sin friande dom.

Domen har beteckningen Uppsala TR B 5803-14 och går enkelt att få sig tillskickad via epost för den som kontaktar Uppsala tingsrätt (Uppsala.Tingsratt@dom.se) Domen har överklagats.

Reflektioner?
Dela gärna!