Uppstod kristendomen ur den tomma graven?

Ett antal av mina vänner har delat John Sjögrens text i SVD, ”Kristendomen uppstod ur den tomma graven”. Den bild artikeln ger är att de kristna tidigt hade en relativt enhetlig övertygelse om Jesus fysiska uppståndelse. Men pekar verkligen materialet i den här riktningen? Artikeln lutar sig mot den evangelikale NT-exegeten NT Wrights mastodontverk om uppståndelsen, som är del 3 i hans serie om den historiske Jesus. Nu var det ett antal år sedan jag läste denna serie, så jag kan inte säga att jag har allt färskt. Men jag skulle vilja ägna lite tid åt att diskutera berättelserna om uppståndelsen som en historisk fråga.

Utanför Nya Testamentet, som ju inte fanns som tydligt avgränsad textsamling förrän långt senare, finns flera texter av Jesus-troende som helt utesluter eller har en minst sagt oortodox förståelse av uppståndelsen, däribland Tomasevangeliet och vissa NT-apokryfer och kristna ”gnostiska” texter. Men just nu tänkte jag fokusera på NT.

NT-texterna om uppståndelsen dateras av bibelforskningen till ungefär mellan ett par decennier och ett halvt sekel efter de påstådda händelserna. Paulus texter är de tidigaste, och samtidigt verkar Paulus typ helt ointresserad av mannen från Nasaret innan korset. Eller känner han kanske inte till så mycket om Jesus, människan? Räkna gärna t.ex. hur många händelser ur Jesus liv Paulus nämner, eller hur många Jesus-citat han har. Paulus längsta resonemang om uppståndelsen är i 1 Korinthierbrevet 15. Här antyds en tom grav och en kroppslig uppståndelse (v. 1-5). Men samtidigt finns ingen ”himmelsfärd”; Jesus ”visar sig” för Paulus som en i raden av uppenbarelser för ”fler än femhundra” personer, och slutar sedan visa sig (v.8). Och den uppståndna kroppen är i och för sig en kropp i någon mening, dock oklart vilken (v. 35-). Det handlar om en mystisk, himmelsk, andlig kropp. Knappast en som äter fisk. Eller är den synonym med ”Kristus kropp” (den samlade gemenskapen) i 1 Kor 12? Eller har den uppståndne två kroppar? Intressant att lägga märke till är också att Paulus skriver mot bakgrund av att det fanns en grupp i församlingen som förnekade (den kommande?) uppståndelsen från de döda (v. 12-). Det var med andra ord en ståndpunkt som gick att ha som Jesustroende i en paulinsk församling. Paulus förespråkare inte heller uteslutning, som han gör med t.ex. personer som är giriga (5:11-13). Han inte ens skambelägger dem, som han gör med de som använder världsliga domstolar (6:1-5).

Låt oss hoppa fram i tiden till evangelierna. (Diskussionen om källorna till evangelierna skippar jag.) Nu är berättelserna om uppståndelsen betydligt fylligare. Men i ”Markusevangeliet”, som Lukas och Matteus allmänt anses bygga på, är bilden fortfarande detaljfattig och mystisk. Uppståndelsen förutsägs, men när den ska berättas (kap. 16) får vi bara möta en bortrullad sten, en tom grav och en ung man med vita kläder som säger åt de två Mariorna + Salome att gå till Galiléen för att få träffa Jesus. (Lägg detaljerna på minnet.) Sen slutar det. Det blir varken något möte med den uppståndne, någon utsändning, eller någon himmelsfärd. Vers 9 och framåt där Jesus visar sig ”i olika skepnader” är allmänt accepterade som senare tillägg, uppenbarligen av någon som tyckte att slutet var för fattigt.

I ”Matteus”, däremot, händer det grejer. Kvinnorna får se jordskalv och änglar som rullar bort den väldiga stenen och ser ut som blixten, och väktare som skakar av skräck (28:1-3). Och det är inte bara en som uppstår. Redan när Jesus dör uppstår många och knallar omkring i staden till allmän beskådan (27:53). Här träffar de två Mariorna (Salome lyser med sin frånvaro) Jesus på sin språngmarsch (v. 9) och de ”grep om hans fötter”. Sen drar lärjungarna till Galiléen och ”det berg dit Jesus hade befallt dem att gå”, och Jesus som fått all makt ger dem uppdraget att lära alla att hålla alla de befallningar Jesus gett dem. Det finns ingen förklaring till vart Jesus tog vägen sen. ”Matteus” känner sig dock nödgad att ägna en del av de sista verserna av sin text åt att avvisa det utbredda rykte som cirkulerar om att det är lärjungarna som knyckt Jesus kropp. Matteus berättar också att ”några” av till och med de elva lärjungarna ställda som fallit ned inför Jesus kropp tvivlar (28:17).

Hos ”Lukas” möter vi ytterligare en version, nu ännu mer utbyggd. ”Kvinnorna” är här två Marior + ”Johanna” + andra kvinnor i deras sällskap (24:10). Här möts dock inte kvinnorna av något dunder och brak, utan av en tyst, tom grav och av den här gången två män i ”skinande” kläder. De har ett längre budskap än i Matteus. ”De elva” är dock skeptiska, men Petrus springer för att kolla upp det hela. Samma dag dyker Jesus plötsligt upp och försvinner senare när två lärjungar är ute och går. Senare finns han plötsligt mitt ibland hela gänget, och käkar fisk för att bevisa att han inte är en ande. (Den här referensen placerar artikelförfattaren felaktigt hos Matteus). Tydligen är det en tanke som finns i omlopp. Sen drar de ut ”bort mot Betania”, och Jesus flyger upp (”förs”, noga räknat) i himlen med lyfta händer.

Johannes version (kap. 20) påminner kanske mest om Lukas. Här är det en Maria som upptäcker den tomma graven och berättar det för Petrus och den mystiske andre lärjungen, den som Jesus älskade. Petrus drar dock ifrån i språngmarschen på väg till graven. Maria möter en person hon tror är trädgårdsmästare, men som visar sig vara Jesus, en Jesus hon inte får röra vid. Senare visar sig Jesus vid ett antal tillfällen i Johannesevangeliets sista del för att övertyga personer som tvivlar och förmedla budskap, förlåtelse och den helige anden. (Evangeliet har olika på varandra följande slut.) Det finns ingen himmelsfärd som berättas, men den antyds möjligen i Jesus ord om att hen ”ännu inte stigit upp till min fader” (20:17). Det ser ut att vara därför Maria inte får röra vid honom. Det får däremot Tomas en vecka senare (20:25-26).

Sammantaget tycker jag att bilden är att NT:s författare hävdar att Jesus uppstått, samtidigt som de försöker bemöta olika slags avståndstaganden. De verkar dock inte alls speciellt överens om vad uppståndelsen innebär, hur den gick till, vem som bevittnade den, och var och om Jesus kropp finns idag. De verkar också vara överens om att det till och med fanns djupa tvivel i den allra innersta kretsen.

Det krävs ofta mycket för att ändra sina grundövertygelser, byta livskurs eller skrota sina djupaste lojaliteter. En omtumlande händelse eller en insikt som verkar ställa allt på ända kan vara svår att ta in och acceptera fullt ut. Det kan vara enklare att ändra sin berättelse så att den förklarar det Oerhörda på ett sätt som hjälper en att fortsätta på den inslagna banan. Det gäller i alla fall för mig, och kanske för dig. Gäller det månne också de tidiga Jesustroende?