Stigen

Vi trodde du fanns i det höga

I allt som var mäktigt och stort

Vi trodde du skulle förundras

Av konstverk och byggen vi gjort

Vi trodde vi hade nått toppen

Med kunskap och demokrati

Vi trodde att allt skulle lösas

När hedningen blivit som vi

Vi längtade bortom och uppåt

Till ande och osårbarhet

Vi tävlade om att besegra

Vår jordiska identitet

Vi härskade över Dom Andra

Tills ingenting Annat fanns kvar

Vi ordnade allting i boxar

Så Kontroll blivit allt som vi har

Vi trodde du fanns i det höga

I allt som var mäktigt och stort

Men allt som vi fann det var tomhet

Då vi öppnade himmelens port

För du hade gömt dig där nere

Bland knarkare, horor och pack

Du föddes och levde i burar och stall

I urskog som lidit av mänskors attack

Vi hörde ditt rop från dom böjda

Från folk som fördrivts och förtryckts

Vi anade Anden som blåste

I dom som krossats av ego och lyx

Vi trodde du fanns i det höga

Till dess att vi vände oss om

Och långsamt vi började klättra

Nedåt, då du sa ditt ”Kom!”

Vi trodde du fanns i det höga

I allt som var mäktigt och stort

Nu vet vi att upphöjdhet tillhör

Den som sig liten har gjort

Så till saken.

Jag misstänker att den läsare som för första gången dyker in i nya testamentets värld och som inte på förhand känner till eller har bestämt sig för att utgå från (eller förkasta) treenighetsläran, i dom flesta fall skulle komma till slutsatsen att nt:s författare mer eller mindre konsekvent skiljer på det gudomliga och det gudomligas barn. Det är sant att vissa böcker går långt i att identifiera Jesus med gud, inte minst Johannesevangeliet, men även här görs det på ett sätt som upprätthåller distinktionen mellan gud och Jesus (Joh 17:3, Joh 10, Joh 1). Och även där underställs Jesus Den Högste.

Men tydligast blir det kanske i det som på teologernas språk brukar kallas synoptikerna (”samsyn”), dvs Matteus-Markus-Lukas. Här är Jesus en människa, född av Maria, som utväljs av Den Alternative och som uppfylls av guds ande. Jesus kallar människor att följa honom, men han är själv inte målet. Jesus är Vägen, men Målet är ”himlarnas rike”, att Mysteriets vilja ska ske på jorden ”såsom i himlen”. Jesus är inte Det Högsta, han är agenten för rikets upprättande på jorden.

För mig (som inte måste försvara Kyrkans Tro), framstår detta som något befriande och uppmuntrande. Jesus var (är?) en riktig människa, uppfylld av guds ande, som pekar mot och lever ut guds rike. Samme ande som uppfyllde honom, samma skaparkraft som finns i och påverkar allt och alla, utrustar och uppfyller Mysteriets folk och manar oss att följa med på gudsrikes-vandringen. Detta är en tro som ingenting handlar om att vara perfekt, eller om stillastående tillbedjan. Detta handlar om att följa, om att vandra, om att förändras, om en process. Låt oss istället för att Beundra, var dag på nytt bestämma oss för att följa Jesus, eller närmare bestämt Anden i honom, mot det dynamiska och svårgreppbara målet – gudsrikets seger i hela skapelsen.

Så tänker jag. Välkomna med kritik, frågor, anklagelser, glädjeutrop, dikter, sånger, förbannelser.

Det är min ärliga och osökta övertygelse sen rätt länge nu, att nya testamentet rakt igenom hävdar en distinktion mellan Jesus från Nasaret/Ledaren/sonen och ”gud”/Jag är den jag är/”Fadern”. I nya testamentet tycks Jesus helt enkelt framstå som nummer två. Om du vill straffa mig och utesluta mig ur den kristna gemenskapen på grund av denna övertygelse så är du förstås fri att göra det, men jag skulle först vilja påminna dig om tre saker;

För det första är jag inte mer än ett barn i tron, och dessutom i en förvirrad tid.

För det andra har du säkert själv områden i ditt liv där även du behöver få tid och utrymme att mogna, utvecklas och förändras. Och på vilken grund är egentligen rätt tanke (ortodoxi) viktigare än rätt handling (ortopraxi)? (Och då menar jag förstås inte att jag är en ortopraktiker!)

För det tredje delar jag tendensen till heresi/villfarelse med många andra kristna genom tiderna, en del av vilka faktiskt varit dom bästa Messias-imitatörerna i sin tid. Bland annat tänker jag i vårt land på Helge Åkeson och fribaptisterna. Därför får du gärna innan utestängning och straff försöka lyssna till mig (och andra ”heretiker”) och försöka visa oss varför och hur vi har fel.

(forts.) Kommentera dock gärna ovanstående i väntan på fortsättningen.

Trots allt.

Väl medveten efter två decenniers vandring om många om, men och frågetecken, och om motståndets pris, så

Väljer jag Jesus

Genom honom fann jag en gång livet, friheten och kärleken, och han har steg för steg lett mig allt djupare in i sanning, mening och gemenskap.

Jag väljer honom därför att han valde mig. Jag vill följa honom, älska honom, tro honom.

Jag erkänner Jesus från Nasaret som Ledare, och tror att gud uppväckt honom från döden.

Jag tillber den frihetens och kärlekens skapar-kraft som är okänd och ogreppbar, men som uppenbarats genom honom.

Jag är också anarkist och civilisationsskeptiker, men jag inser att det är just Jesus som har lett mig till detta.

Jag är kristen, men bekänner en kristen tro som tillhör den tidiga Jesus-rörelsen och heretiska motståndsrörelser genom kyrkans historia, och inte den konstantinska mainstream-kristendomen.

Jag tror att det är möjligt och nödvändigt att i en vardagsnära gemenskap leva ut något som tydligt pekar mot alternativ till den rådande ordningen, och jag tror att genuint Jesus-präglade grupper utgör exempel på sådana gemenskaper.

Jag  bekänner mig till en tro som rymmer tvivlen, frågorna, öppenheten, osäkerheten och omtolkningarna.

Kanske finns det andra vägar till Ett Helt Annat System, till guds rike, men detta är i alla fall min väg, och den väg jag vill kämpa för, propagera för och, med guds hjälp, lida och om nödvändigt dö för.

Och jag vågar i ärlighetens namn inte säga för alltid. Jag säger tills vidare.

AMEN

(Som vanligt går det mycket bra att kommentera, fråga, kritisera, komplettera, korrigera osv.)