Sagan om den bekymrade bödeln som ville vara human

Det var en gång en bekymrad bödel som hette Bengt och bodde i en by. Bödlande är inte enkelt, och efter lång och trogen tjänst hade hans bödelbröder blivit brutala och cyniska. Men Bengt var annorlunda. Bengt brydde sig. Och detta trots att han egentligen visste att han bara gjorde sitt jobb, och att hans klienter var Lösdrivare eller Laglösa, snyltare och parasiter på samhällskroppen. Människor var oroliga och otrygga, och behövde rikta sin vrede någonstans. Ändå kunde han inte låta bli att känna sorg när han tänkte på klienterna och deras familjer. Ibland kunde han till och med se en glimt av sig själv i deras ögon.
Redan när Bengt gick som lärling hade han bestämt sig för att bli en human bödel. Han uttalade sina befallningar med värme och empati. Han var alltid mycket generös med tiden när de sista orden skulle uttalas. Han tränade mycket på svärdshugg för lära sig träffa rätt och skilja huvudet från kroppen så rättssäkert och effektivt som möjligt, för att minimera risken för smärta och extrahugg. Ibland plockade han en sorgsen bukett av vilda ängsblommor och överräckte dessa tillsammans med ett beklagande till de kvarlevande. Allt oftare delegerade han också huggandet till en undersåte, för att inte förhärdas.
Men det räckte inte. Det gnagde i hans inre och dagarna fylldes med oro och ångest, och nätterna med obehagliga och märkliga drömbilder. Det hade till och med börjat påverka hans jobb. Ibland snubblade han på orden eller stakade sig när han uttalade Domen innan svärdet föll och skiljde Brottslingens huvud från kroppen. När det var som värst kände han tårarna trycka på bakom ögonlocken.
Men så en dag fick Bengt höra att en ny bödel tillsatts i grannbyn. Det började gå rykten om ändrade arbetsmetoder och allt fler avrättningar. Ofta hånades den dömde, det skrattades och tjoades och tjimmades, och den Nye Bödeln högg slarvigt och oprecist. Ofta fick svärdet svingas flera gånger innan det var klart. Ibland användes trubbiga redskap såsom järnrör eller käppar. En sadist, sa vissa. Buset får vad de förtjänar, tyckte andra. Nu kan äntligen vi som sköter oss och som verkligen hör ihop ta hand om varandra på allvar. Många bybor började uppsöka grannbyns avrättningar. Det här var något nytt och spännande, här var det ord och inga visor.
Det blev allt tydligare vad som höll på att hända. Om den nya bödeln fortsatte dra folk skulle Bengt snart få sparken, och den nye bödeln få två byar på sitt ansvar. Snart skulle all bödelhumanitet vara som bortblåst.
Bengt hade således inget val. Han började imitera vissa av den nya bödelns arbetsmetoder. Han ökade avrättningskvoten. Ibland höggs det snett, ibland skrattade han ihåligt. Blodet sprutade och skriken ljöd över vidderna. Och så sakta började publiken komma tillbaka. En seger för humaniteten, tänkte Bengt.
Men ändå, det skavde fortfarande.
Så en natt vaknade bödeln Bengt med ett ryck. Plötsligt visste han vad som måste göras. Han klev upp, svepte rocken om sig, greppade ett glödande vedträ från vedstaden, och tågade ut i natten.
En timme senare stod förrådet med alla bödelsredskapen i brand.
Inom ett dygn hade den Laglöse bödeln Bengt gripits. Men avrättningsstubben var ju uppbränd, och därför fick den imponerande eken mitt i byn huggas ned för att få fram en lämplig avrättningsstubbe. Med en stor sten krossades Bengts huvud, och så fortsatte avrättningarna i byn, nu under den Nye Bödelns administration.
Men något hade förändrats i byn. Schwunget saknades liksom i huggen. Det pratades om Bengt, den humane bödeln, och hos allt fler kunde en ton av respekt skönjas. En atmosfär av obehag trängde sig på under avrättningarna. Det var inte som förr.
Så en dag uttalade någon högt den känsla som många delade. Dödandet måste få ett slut.
Och svårare än så var det inte. Byborna samlades och körde iväg den nye bödeln, som tilldelades en kolonilott i grannbyn där han kunde odla sin egen mat istället för att hugga huvudet av folk.
Oron fanns förstås kvar, och det var många tankar och vanor och strukturer som behövde förändras i den lilla byn. Byborna hade ju satt så mycket hopp till bödelsstubben och bödelssvärdet. Men det gick i rätt riktning.
Och ur den nedhuggna ekens stubbe sköt ett litet skott upp, och snart växte ett nytt träd upp ur det gamla. Där byggde fåglarna bo, och under dess skugga samlades under sommarens hetaste dagar före detta Laglösa och Lösdrivare, tillsammans med de andra byborna. För barn och barnbarn berättade de till evig tid om den gamla tidens förvirring, och om Bengt, den bekymrade bödeln som ville vara human.

Anabaptismen är inte ickevåldslig

Bland frikyrkliga fredsivrare har det blivit ganska poppis att hänvisa till ”anabaptism”. Men jag menar att IRL-anabaptismen inte varit så ickevåldslig som det ibland låter. Spelar det någon roll? Här följer 777 ord om detta ämne. Kommentera hemskt gärna:

1500-talets protestantiska reformation bemöttes av katolsk motreformation. Mindre känd är ”den tredje reformationen” (Karl Kilsmo) eller den radikala reformationen” (George Williams). Här kom anabaptisterna, ”omdöparna” att dominera. Rörelsen överlappade med revolutionära strömningar bland bönder som kritiserade makten och förespråkade radikal ekonomisk omfördelning.

Anabaptismen uppstod i samhällen där den politiska makten och kristendomen var oskiljaktliga. Deras dissande av barndopet och andra samhälleliga baspraktiker var revolutionär, och tusentals avrättades.

Vad de ville ha istället varierade. Balthasar Hübmaier genomdrev en lokal statskyrklig anabaptistisk reformation och försvarade ”svärdet”. Hans Denck kom att förespråka en mer mystik och universalistisk hållning. De anabaptister som samlades kring Schleitheim-bekännelsen förespråkade troendedop, en demokratisk ordning med valda ledare, radikal ekonomisk omfördelning, en egen (ickevåldslig) rättsskipning och ickevåld som normativt för de omvända. Här fanns också en långt driven separatism.

För många var apokalyptiken central. Det var den sista tiden, och Guds rike skulle upprättas, när som helst. Predikanter som Ursula Jost, Hans Hut och Melchior Hoffman profeterade och mobiliserade de troende att förbereda sig. Många apokalyptiska visioner var omtumlande och blodiga, även bland de som förespråkade en tillsvidare-pacifism. I Münster tog anabaptister makten och genomdrev en drastisk reformation med egendomsgemenskap, polygami och en egen Davidskung. Mängder av anabaptister strömmande till det nya Jerusalem. Katolikerna belägrade staden med väpnade styrkor. Det hela slutade i blodbad och nederlag för anabaptisterna. Efter detta drog beväpnade anabaptister (Batenburgare) runt och plundrade kyrkor och avrättade hedningar, och nya Messiaspretender såsom David Joris fick många efterföljare.

När röken hade lagt sig fanns bara de svärdsförkastande, separatistiska och ickeapokalyptiska grupperna kvar. Mennoniter, Amish och hutteriter har sina rötter i denna anabaptism. Amish och hutteriter lever i etniskt homogena grupper och praktiserar fortfarande separatism (i varierande grad), förbud mot vapenbärande för kristna, enkelhetsideal, strikt församlingstukt och i hutteriternas fall egendomsgemenskap. Mennoniter har delats in i grupper där vissa evangelikaliserats och moderniserats medan andra står närmare Amish.

Med detta som bakgrund försökte mennonitakademiker som Harold Bender och John Yoder i mitten av 1900-talet skapa en neoanabaptistisk teologi som betonar en frikyrklig församlingstanke, det praktiska kristna livet (”efterföljelse”) och fredsstiftande. En uppdatering av denna vision finns exempelvis i Nätverket Anabaptist ellerThe Anabaptist Network.

Idag tänker jag att mycket av neoanabaptismen endast har vaga kopplingar till IRL-anabaptism. IRL-anabaptismen har exempelvis aldrig varit ”ickevåldslig” över lag, menar jag. I de fall traditionella anabaptistgrupper moderniserats har också motståndet mot vapenbärande bland de döpta minskat. Så långt jag förstått skulle exempelvis många mennoniter i USA inte vägra vapen idag.

Men inte heller de separatistiska gammel-anabaptisterna är speciellt ickevåldsliga. De våldsamma apokalyptiska visionerna har inte försvunnit, bara förskjutits eskatologiskt. Guds rike är inte så nära längre. Istället har för det allra mesta en helveteslära bejakats som inkluderar eviga medvetna straff för de flesta, även för de flesta kristna (eftersom dessa ju är falska kristna). Det moderna sättet att bortförklara helvetet som något mjukt eller ”frivilligt”, har inte varit poppis. Helvetet är Guds våldsamma straff över en otrogen värld. Dessutom förkastas inte allt våld ens i nuet. ”Svärdet”, det vill säga det väpnade våldet, eller mer specifikt statens våldsmonopol, beskrivs traditionellt av separatistiska anabaptister som Guds ordning, men ”utanför Kristus”. Kristna ska inte bära vapen, men inte för att ickevåld är det bästa för alla, utan för att det är överheten som har den uppgiften. Det handlar om arbetsdelning, inte om ett generellt dissande av vapen. Även om en viss dubbelhet finns i retoriken och teologin här. Hållningen påminner om hur dagens samhälle är organiserat – polis och militär ska använda våld, inte privata medborgare. Dessutom är den separatistiska anabaptismen en enormt patriarkal historia, med allt det våld som ryms där, men möjligen är det en annan fråga.

Så vad spelar det för roll? Ja, delvis är det en sanningsfråga. Det finns och har funnits anabaptister i snart ett halvt årtusende med historiska kopplingar till den radikala reformationen, och dom har inte varit och är inte som många kanske tror att dom är eller vill att dom ska vara.

Men det är också en fråga om att ta ansvar. Om vi använder eller identifierar oss med historiska traditioner, då bör vi både försöka se hur dessa påmint om och skiljt sig från vilka vi är eller vill vara. Därefter kan vi fundera över om det är vi som behöver förändras, eller om saker i traditionen behöver motarbetas, eller om det enda raka är att byta tradition.

En sådan hållning känns väl anabaptistisk om något. Och det gäller så klart inte bara anabaptister…

Om människors oro

Det är nu tydligt att både regeringen, oppositionen och fascisterna vill ta ”människors oro” på allvar, vilket i praktiken betyder ett eskalerat våld för att hålla migranter borta från det territorium som kallas Sverige. Finns det en sådan utbredd oro, vad handlar den om, och är den befogad?

Det jag tycker mig höra är att inte så få faktiskt blir oroliga av att allt fler migranter kommer, även om många samtidigt är bekymrade för den växande radikalnationalismen. Oron verkar framför allt handla om riskerna med en lägre materiell levnadsstandard. Personligen lutar jag åt att detta är befogat. Det gränserna framför allt gör, åtminstone i vår situation idag, är att cementera en enorm global ekonomisk ojämlikhet och skydda de rikaste ländernas ledarposition. Idag går trenden helt uppenbart mot att mer kraft och resurser läggs på att bevaka gränserna. Om vi istället skulle gå i andra riktningen, då lutar jag personligen åt att fler skulle komma, och att det på sikt skulle innebära en reduktion av vårt ekonomiska överflöd.

Den fråga som inte ställs av någon är om detta är önskvärt eller inte. Jag tycker utan tvekan att det skulle vara något väldigt positivt över lag. ”Människors oro” handlar mer specifikt om de/vi rikas oro över att behöva dela med oss av vårt överflöd. De fattiga är oroliga över mat för dagen och sina liv.

Det finns flera skäl till att se en omfördelning som något positivt. Dels finns så klart starka etiska skäl för att verka för en global ekonomisk utjämning. En mer jämlik global resursfördelning skulle rimligen betyda en lägre risk för storskaliga väpnade konflikter, då dessa ofta eller alltid är drivna av en kamp om ekonomiska resurser. Dessutom befinner vi oss i en situation då vi MÅSTE lära oss att leva på en betydligt enklare materiell nivå om inte miljökollapsen ska eskalera på ett sätt som driver människan mot undergång. Det skulle ge oss mer tid och accentuera behovet av en radikal omställning i riktning mot hållbarhet. Det här är kanske den viktigaste frågan i ett längre perspektiv, men ignoreras helt i debatten.

Givetvis behöver vi i så fall också omfördela resurser inom landet för att inte ekonomiskt utsatta grupper i samhället ska drabbas. Tyvärr går trenden även här i motsatt riktning, som alla vet, med privatiseringar, växande klyftor mellan rika och fattiga och en alltmer högervriden ”vänster”.

Etiskt och politiskt vakna och radikala personer bör enligt min mening inte identifiera sig med denna ”människors oro”, utan istället välja att i attityd och handling ställa sig på de fattigas sida. Det är inte alltid enkelt, men det är möjligt!

Det är inte migranterna som är problemet, utan de rika.

Polishundsvåld, helt accepterat?

Under research för ett påbörjat bokmanus, stötte jag idag av en händelse på en dom från den 13 februari i år där Uppsala tingsrätt ger grönt ljus till grovt våld mot barn. Anmärkningsvärt, och något som dessutom kastar ljus över egna erfarenheter. Här är storyn:

En polisassistent larmas till en skola på kvällstid efter larm om misstänkt skadegörelse, skriver tingsrätten i sin dom. Fem personer har varit på skolans tak. Polisassistenten skickar sin okopplade hund efter pojkarna. När hunden når fram biter den en av pojkarna upprepade gånger över armen och, när han ligger på marken, över knäet. Pojken ”var jättestressad och grät”.

Fotografier och journalblad från läkarbesök vittnar om ”multipla sårskador på höger arm med kraftig svullnad och rodnad samt två mindre skrapsår på vänster knä”. Tingsrätten anser att de uppkomna skadorna ”inte bör anses som ringa”.

När det gäller det exakta händelseförloppet går beskrivningarna från vittnen och experter isär något, bland annat gällande om någon varning ropats, om barnen uppfattat hunden på förhand, och varför hunden bet. Men det framgår av polisassistentens egna uppgifter att han förstod att detta var ett möjligt eller troligt utfall. ”Hedenstedt hade innan gjort bedömningen att det inte fanns någon risk för att någon annan person, tex en förbipasserande, skulle kunna bli biten av hunden.”

Tingsrätten friar polisassistenten från anklagelsen om Vållande till kroppsskada och Tjänstefel, och menar att ”den av Hedenstedt använda sökmetoden allmänt sett måste anses som accepterad och vedertagen”.

Det är nu några år sedan jag själv blev hundbiten under en blockad av en deportation. Vi tyckte det var fel att asylsökande låstes in på ett förvar och skickades tillbaka till ett krigshärjat Irak. Därför ordnades upprepade gånger protester där vi försökte hindra eller försvåra deportationerna. Sammanlagt deltog flera hundra personer.

Vid det här tillfället var vi kanske ett tjugotal personer totalt. Jag satt vid tillfället tillsammans med en vän på en mindre väg där deportationsbussen skulle köra, i avsikt att hindra eller försvåra transporten. Poliserna gick framför bussen och röjde väg med hundbitningar och batongslag. Sammanlagt blev fyra personer hundbitna. För mig tog det flera månader att läka fysiskt, processen komplicerades bland annat av en infektion. Två år senare sökte jag efter påbackning av en vän ersättning av försäkringsbolaget, och blev beviljad 17 000 kronor på grund av ”vanprydande ärr”. När jag idag sökte på nätet för att hitta tidningsartikeln var det inte så enkelt, eftersom ”biten av polishund” ger så många träffar. Inte ens när jag specificerade med ”biten av polishund vid avvisning” kunde jag hitta artikeln. Istället fick jag flera olika träffar med tidningsartiklar där människor blivit bitna av polishundar vid protester mot deportationer.

När kriminologen Tove Pettersson genomförde en fältstudie i vilken hon studerade närpolisers arbete med ungdomar fick hon bland annat höra hur polisen ”Peter” inför henne helt öppet säger: ”De ska göra en lite längre jagning med hund så att de får springa lite” (Att balansera mellan kontroll och kontakt, 2012, s. 33). Hösten 2014 friades den polis som bussade sin hund på en kraftigt berusad, stillastående man i Stockholm som sluddrade något om att ”spränga hela gatan”. Samtidigt som hunden bet och slet attackerades mannen med upprepade batongslag till dess han låg ner på gatan.

Sammantaget växer bilden fram av ett mörkertal när det gäller polishundsvåld, ett våld som dessutom av tingsrättens resonemang att dölja betraktas som en helt normaliserad del av polisens arbete.

”När och hur en polisman får använda tjänstehund i en situation som den nu aktuella är inte reglerat i lag eller i centrala föreskrifter eller i allmäna råd för polisväsendet”, skriver Uppsala tingsrätt i sin friande dom.

Domen har beteckningen Uppsala TR B 5803-14 och går enkelt att få sig tillskickad via epost för den som kontaktar Uppsala tingsrätt (Uppsala.Tingsratt@dom.se) Domen har överklagats.

Reflektioner?
Dela gärna!

Floskler och fakta om migrationspolitik

Floskler eller fakta? Svenska artister ska riva alla murar, hörde vi igår. ”Ingen människa är illegal”, skanderar demokratiministern. Till och med statsministern ogillar murar. Samtidigt som vi gläds över solidaritet, är det inte läge att också påminna om följande sju fakta om svensk migrationspolitik:

  1. Tiotusentals asylsökande nekas årligen uppehållstillstånd. Enligt Migrationsverket kom 81 000 asylsökande till Sverige förra året. 54 000 fall avgjordes och av de beviljades 58 % (31 000), en på grund av Syrienkrisen ovanligt hög siffra. 22 000 människor som flytt hit ska utvisas.
  2. Den som inte ordnar med sin egen utvisning kan bli hämtad av polis med våld, och bli inlåst på obegränsad tid i ett ”förvar” i väntan på deportation. Dessa förvar omgärdas av helt ickemetaforiska murar.
  3. Att vara fattig är i sig inte ett asylskäl. Det går alltså inte att göra som svenskarna gjorde för hundra år sedan.
  4. Bevisbördan ligger på den asylsökande. Att en till exempel har bott i Syrien eller är eritreansk medborgare garanterar inte uppehållstillstånd; du måste kunna bevisa din identitet, exempelvis med en koherent och detaljerad story och dokument som svenska myndigheter tror på.
  5. Svenskar tillhör ekonomiskt sett de allra mest privilegierade människor den här världen någonsin skådat.
  6. En politik som utvisar minst hälften av alla asylsökande, som förnekar ekonomiska skäl för flykt och som använder våld och inlåsning för att genomföra detta har drivits av alla regeringar Sverige haft hittills.
  7. Att hjälpa flyktingar in i Sverige, att förhindra deportationer och att riva murar är kriminaliserade handlingar, och kan därför användas av polisen som en förevändning att bruka våld mot dig.

Alla kan göra nåt. Vi kan sträcka ut en hand. Men hur blir det om den ena handen som sträcks ut är öppen, och den andra greppar en batong?

(Granska påståendena själv, informationen är hämtad bland annat från Migrationsverkets hemsida. Kom hemskt gärna med kritik om det finns faktabrister här.)

Grön teknologi: ett trovärdigt alternativ?

Får vi tro diverse larmrapporter så är behovet av att ställa om till ett fossilfritt samhälle akut. För detta talar både sinande källor och eskalerande klimatförändringar. Det är knappast rimligt att chansa på att det kommer att gå bra även om vi kör på som vi gjort sen industrialiseringens början.

De flesta tycks i den här situationen sätta sin tilltro till ”förnyelsebar energi” och ”grön teknologi”. Ytterligt få är de som frågar sig om detta är ett trovärdigt alternativ till dagens ordning. Jag kan förstå den här impulsen; vi vill tänka positivt, vi har så mycket annat att grunna på, och vi som lever ganska bekvämt i det här samhället vill inte ändra vårt sätt att leva i grunden.

Problemet är att tiden för omställning är begränsad. Väntar vi för länge så risker vi inte bara människans framtid som art, utan också att det pågående massförsvinnandet av arter accelererar kraftigt. Om vi i den här situationen lägger ett antal decennier på att ställa om till ”förnyelsebar energi” och ”grön teknologi” (GröT), och detta sedan visar sig inte vara ett trovärdigt alternativ, då står vi där med hipsterskäggen i brevlådan.

Jag tycker därför grön teknologi-förespråkarna behöver svara på åtminstone fyra basala frågor.

  1. Hur mycket utsläpp av växthusgaser kommer kokandet av GröT att generera? För att ersätta fossilindustrin är det nödvändigt att bygga ny infrastruktur med inte bara elbilar och elplan (?), vind- och vågkraftverk, solpanelparker utan också gruvor, tranportvägar, elnät, fabriker och så vidare. Denna infrastruktur kommer att bli gigantisk, och måste byggas utifrån ett fossilberoende samhälle. Kommer inte detta att leda till ökade utsläpp i just en situation där de flesta experter menar att vi måste kraftigt reducera dem?
  2. Vilka problem leder råmaterialframställningen till? Den gröna teknologin kräver bland annat en rad sällsynta jordartsmetaller, vars framställande idag är förknippade bland annat med massiva föroreningar, väpnade konflikter och diktatoriska regimer. Inte sällan går dessa projekt hand i hand med kraftig lokal opposition och förstörda landbaser och lokalsamhällen. En massiv GröTomställning betyder att behovet av de här mineralerna kommer mångdubblas och åter mångdubblas.
  3. Var ska råmaterialet komma från på längre sikt? Idag består infrastrukturen i GröT av en rad material, däribland mineraler och plaster, som inte är förnyelsebara. Det vill säga, de kommer att ta slut. Ska vi dra lärdom av historien kan det mycket väl komma att bli tidigare än vi anat. Vi pratar alltså inte om en långsiktig lösning, såvida inte allt material kan återvinnas till 100 %, eller allt material i GröT kan bli förnyelsebart. Är det troligt att detta går att genomföra?
  4. Kommer en GröT-omställning uppmuntra en fortsatt produktion och konsumtion på nuvarande nivåer? Om vi tror att GröT är svaret, löper vi inte då en allvarlig risk att tro att vi kan fortsätta konsumera energi och råvaror i nuvarande omfattning? Hindrar en GröT-omställning ett nödvändigt ifrågasättande av hela det kapitalistiska systemet?

Jag gör inte anspråk på att ha svaren på de här frågorna, men jag tycker det är oerhört angeläget att de ställs på allvar. Och vid sidan av Fossil och GröT vill jag föreslå en tredje tänkbar väg. Det är att vi ställer om från ett teknoindustriellt globalt system till småskaliga gemenskaper med kulturer som är förnyelsebara ur alla aspekter, relativt självförsörjande och ser det som en av sina huvuduppgifter att leva enkelt och respektfullt mot varandra, våra medvarelser och den miljö som är vårt enda hem. Det kanske är naivt och korkat och utopiskt, men att bara köra på och hoppas på det bästa, hur utopiskt är inte det?

rare earth

 rare earth

Knut Olsson Fastigheter döljer deportationsdelaktighet?

Knut Olsson Fastigheter med ”hus att trivas i” drar in 8,5 mille per år på att hyra ut till Migrationsverket på Maskingatan 4 i Märsta. När en betänker att denna bolagets största fastighet bland annat används som förvar, där asylsökande låses in på obestämd tid i väntan på deportation, är det inte så konstigt att de hemlighetsfullt skriver att byggnaden hyrs ut till ”en statlig myndighet” på sin hemsida, och att ”Migrationsverket” tycks vara bortretuscherad från skylten på bilden. Det verkar som om de är rädda för att det skulle drabba företaget negativt om sanningen kom fram. Eller hur tolkar ni nedanstående information? Är det inte en lämplig tid att sätta press på de intressen som tjänar på migrantförtrycket?

husatttrivasi

fastighetsvarldenknutolsson

maskingatan4

Boksläpp: Jesus eller kyrkan?

Nu finns min nya bok Jesus eller kyrkan? Ett anabaptistiskt sökande efter kristen radikalitet att beställa! (Se nedan för omslag och baksidestext.) Priset sätter du själv, men förslagsvis mellan 0 och 200 kronor, inklusive porto.

Skicka ett mail om du är intresserad (epost(a)jlundstrom.se)! Boken levereras, om allt fungerar, inom två veckor. Instruktioner för eventuell betalning medföljer.

Om du tycker det verkar intressant, sprid gärna info om boken! Den går också att beställa hos Adlibris, Bokus, Amazon mfl, men både du och jag tjänar på att du beställer den direkt från mig. (Hos Amazon och Bokus går det också att läsa utdrag ur boken).

omslagtillblogg94915juni

 

***

Behövs det kravaller i kyrkorna? Vad är en tungskruv? Varför erbjuds så lite mat i nattvarden? Varför är Gud busig? Vad har anarkism och kommunism med Jesus att göra? Varför kommer ingen till himlen? Hur kan korset vara en symbol för djurens befrielse? Varför kedjade en luthersk domstol fast en anabaptistkvinna i köket? Är Jesus verkligen Gud? Finns det genuina församlingar? Vad blir bättre utan ledare? Varför är det okristligt med poliser?

Jesus eller kyrkan? kombinerar inifrånkritik av kyrkan med ett sökande efter en politiskt radikal kristen tro. Inspiration hämtas från en Jesuscentrerad närläsning av Bibeln, men också från bortg(l)ömda delar av kyrkohistorien, inte minst historisk anabaptism och svensk fribaptism.

Texterna författades åren 2006-2007 och ingick i en serie reflektioner som skickade ut via epost på veckobasis. I de nyskrivna för- och efterorden kommenterar författaren, efter nästan tio år och en ändrad inställning till tron, ”Jesusbreven” och deras budskap.

Jonas Lundström, född 1974, bor med familj i Örebro och ägnar sig åt hushållssysslor, samhällskritik och aktivism, och har tidigare publicerat kapitlet ”Vad är anarkism?i antologin Att hoppas på ett annat system och boken En förtryckares frihetliga fantasier.