Med en anabaptistisk sexförbrytare som föredöme

När jag berättar mitt liv så finns det ett par viktiga händelser eller skeenden som ändrat inriktningen i mitt liv. Det handlar aldrig om u-svängar, men om tydliga avbrott som korrigerar kursen.

En sådan kursändring inleddes för mig under 2003. Under hela mitt vuxna liv hade jag varit en hängiven frikyrkoperson. Under sex år hade vi arbetat med ett församlingsgrundande arbete i Iggesund i norra Hälsingland. I andligt avseende kom ”projekt Källan” att bli ett misslyckande, samtidigt som vi nådde ganska långt socialt, framför allt med ett omfattande arbete bland ungdomar.

Efter att ha lagt ned projektet flyttade vi till Örebro där jag började studera på Örebro Teologiska Högskola. Under 2003 hände åtminstone två saker som skulle påverka mitt liv i grunden. Dels kom jag under året att bli tight med en klasskamrat, och våra familjer började umgås regelbundet. Ur denna relation växte sedan kommuniteten Björken fram. Men jag upptäckte också den historiska anabaptismen, både genom studier på ÖTH och genom det litterära mötet med den anabaptistiske teologen John Howard Yoder, mest känd för sin fredsteologi och radikala friförsamlingtanke. De här båda händelserna samverkade sedan i att vår kommunitet (från början ”församling”) kom att få en tydligt neoanabaptistisk (yoderiansk?) aura. Vi hade samlingar utan ledare där vi hade kväkersk tystnad, öppen delgivning och fokus på samtal, vi firade en mix av vanlig måltid och nattvard som vi kallade ”Jesusmiddag”, vi försökte praktisera församlingsfostran enligt Matteus 18 och vi hade en ”mild form av egendomsgemenskap” som vi ingick i genom att byta nycklar med varandra som ett förtydligande av dopet.

I maj 2011 la vi ned kommuniteten Björken. Då var inte Yoder längre viktig för mig. Dels hade jag upptäckt och förankrat mig i den anabaptistiska rörelsen i stort, och dels hade ovanpå de anabaptistiska influenserna lagts ett lager av anarkism. Till detta kom en rörelse bort från det evangelikala som så småningom ledde till att jag även släppte den kristna bekännelsen.

Men när jag just nu sitter och knåpar på en ny bok som är tänkt att bli en samling av tidigare texter (från ”Jesusbrevs”-perioden) med ett förord och ett efterord, så ser jag igen hur viktig Yoder var för den inriktning som mitt liv kom att få från 2003. Jag undrar om jag inte var Yoders största fan i Sverige under denna period. Och då känns det också viktigt att lyfta fram det jag inte då kände till om Yoder. Hans omfattande och systematiska sexuella trakasserier och övergrepp.

I vissa kretsar har det sedan länge funnits en kunskap om vad som pågått. En rad personer har dock arbetat aktivt för att dessa övergrepp ska negligeras, tonas ned eller förminskas. Den som kanske mer än andra byggt Yoders teologiska plattform är Stanley Hauerwas, av Time Magazine utsedd till ”Amerikas bästa teolog” 2001. I sin självbiografi Hannah´s Child beskriver Hauerwas hur djupt upptäckten av och relationen till fredsteologen påverkat honom. Hauerwas beskriver hur Yoder hamnade ”in a heap of trouble” genom den process genom vilken övergreppen började föras fram i offentligheten: ”John had been involved in a pattern of behaviour with women that was, to say the least, problematic”. Ordet ”problematic” är inget olycksfall i arbetet utan återkommer och beteendet omtalas som ett försöka att ”förföra” (seduce) kvinnor, ”experimentera” och ”testa sin teori”. Intrycket som ges läsaren är att det mer eller mindre handlade om teologiskt motiverade utomäktenskapliga flörtar. Men efter en process av församlingsfostran får vi veta att det slutar lyckligt. ”John was reconciled” (Hauerwas, 2010, 242-244) Vad som egentligen hände och hur de utsatta kvinnorna upplevde det får vi inte veta, istället handlar det om hur detta ställde till problem för Teologen.

Mark Thiessen Nation (aktuell med boken Bonhoeffer the Assasin?) vars produktion i mycket kretsat kring Yoder, lyfter fram namnkunniga teologer/aktivister som Richard Hays, Jim Wallis och Walter Wink som betonat Yoders betydelse för fredsteologin, samtidigt som de sexuella trakasserierna förbigås med tystnad. (Nation, 2006, s. 26-27). Ett liknande mönster går igenom i den biografiska delen om Yoder av Mark Thiessen Nation i andra sammanhang (Hauerwas, 2005). Fler exempel på nedtystande hos andra finns hos Ruth Krall (2013, s. 181, 205).

De senaste åren har den offentliga bearbetningen av dessa händelser blivit tydligare. Några exempel är Anabaptist Mennonite Biblical Seminarys utredning och (lama?) bearbetning, artikeln ”Scandalizing John Howard Yoder” i The Other Journal 2014-07-07 och Ruth Kralls omfattande arbete. Dessa innehåller både en lång rad vittnesmål från utsatta kvinnor och psykologiska och teologiska bearbetningar av det hela. Även i Sverige har uppmaningar att inte tiga om Yoders sexövergrepp förekommit. (När det gäller Nations tystnad om övergreppen svarar han på denna kritik här, och lyfter också fram andra, positiva sidor av Yoder. I vilken utsträckning detta är ett viktigt kompletterande perspektiv och/eller eller ytterligare förminskande låter jag vara osagt.)

Jag tänker inte här försöka upprepa och sammanfatta vad som hittills kommit fram om Yoder. Istället uppmanar jag berörda att följa länkar i texten och på så sätt fördjupa sig i det hela. Som jag ser det finns det tre alltför enkla vägar för att slippa ta hänsyn till det här (och liknande).

Den ena är att förbigå det hela med tystnad och tänka att det är skillnad på teori och praktik och att vi ”alla är syndare”.

Den andra är att peka ut Yoder som ett enskilt rötägg, som sjuk eller syndig/ond, och därmed rikta ljuset bort från oss andra så att vi kan gå vidare som om inget hänt.

Den tredje är att inte lyssna på teorier och tankar från människor som har endera tydligt destruktivt beteendemönster i sitt liv.

Det jag vill föreslå som en mer konstruktiv väg är att utgå från att dessa övergrepp inte enbart är en produkt av en person, utan också av en teologisk-praktisk-social miljö. I så fall kan det vara viktigt för oss som kommer från en liknande miljö att granska om och på vilket sätt vi kan behöva omvärdera denna miljö. Att göra det utan att gå in i försvarsställning (sic) kan vara tufft, men åtminstone för oss som inspirerats av och/eller lyft fram Yoder och därför är delaktiga på något sätt tycker jag det är rimligt. Därför vill jag överlämna några frågor och tankar som väckts hos mig, i förhoppning om att de kan väcka ett fortsatt samtal här och/eller i andra forum. De här frågorna gör inte anspråk på att vara neutrala, och jag vill vara öppen för att jag kan ha missat viktiga saker eller att jag drar fel eller för långtgående (eller kortgående) slutsatser om detta.

1. Församlingen – ett ljus i mörkret? I den frikyrkliga teologin ingår uppfattningen att församlingen, som då uppfattas som distinkta gemenskaper av Jesustroende, är ”ett ljus i mörkret”. Idén är hämtad från bergspredikan (Matteus 5-7), och har varit central för anabaptismen, för svensk frikyrklighet, och för Yoder. Enligt Yoders synsätt så är församlingen en försmak av Guds rike och ett alternativt samhälle som visar mainstreamsamhället på en bättre väg. ”En stad på berget.” För många frikyrkliga är detta perspektiv väldigt viktigt. Men är det sant? Hur ska vi se på bristen på överensstämmelse mellan ord och handling, på mörkret i ”Guds församling”? Finns ljuset verkligen mer hos frikyrkliga (av någon speciell schattering) än i andra sammanhang? Är det tillräckligt att säga att ”ingen är perfekt” osv, eller behövs det en djupare uppgörelse med självbilden? Varför verkar församlingsfostran i detta alternativsamhälle fungera så fruktansvärt dåligt för att motverka i synnerhet mäktiga mäns härjningar? (För en aktuell behandling av frikyrklig självbild, missa inte Andreas Törns avhandling om Filadelfiaförsamlingen, En framgångsrik främling.)

2. Frikyrkan hjärta patriarkatet? Att Amish och traditionell mennonitisk kultur är patriarkal är väl allmänt känt. Frågan är om inte något liknande gäller frikyrkan. Ett dilemma här är att en konservatism som i vissa stycken kan vara konstruktiv, exempelvis i motståndet mot kapitalistiska beteendemönster, i andra fall kan leda till ett fasthållande vid förtryckande strukturer. I värsta fall kopplas detta då till ”staden på berget”-tanken (se ovan). Då kan patriarkala ordningar och tvåkönsnormen bli till en identitetsmarkör som visar att ”vi” är annorlunda och omvärlden korrupt. En lång rad bibeltexter och en tjock kyrklig tradition som pekar i patriarkal riktning gör inte saken bättre. I frikyrkliga fall kan detta också kombineras med en varm, innerlig gemenskap som präglas av tillit. Här gäller det att se, tänker jag, att kyrkan faktiskt kan vara mer sårbar för sexförbrytare och sexuella trakasserier och för osynliggörandet av detta än en moderniserad omvärld. Hur ska en hantera detta?

3. Underordnande och ickevåld, maktens alibi?
The Femonite har gett oss texten Can Subordination Ever Be Revolutionary, som tar upp Yoders användning av underordnandetexterna. Även Stephanie Krehbiel är inne på liknande tankegångar i den mycket läsvärda texten The Woody Allen Problem: How Do We Read Pacifist Theologian (and Sexual Abuser) John Howard Yoder? I Yoders teologi går ”revolutionärt underordnande” och ickevåld in i varandra. Den fråga som jag tycker att pacifistiska kristna på allvar behöver brottas med är i vilken utsträckning bibliska underordnandetexter och ickevåld tjänar som ett försvar för förtryck. Är det inte detta som sker när privilegierade människor kritiserar ett bestämt och potentiellt våldsamt motstånd mot makten? Kanske en välriktad spark i skrevet hade varit ett bättre sätt att försätta Fredsteologen i andra tankebanor?

4. Går ”det allmäna prästadömet” att kombinera med hierarkiska strukturer?
Yoder betonade den klassiska frikyrkliga (egentligen protestantiska) idén med det så kallade allmäna prästadömet, det vill säga att alla Jesustroende i teologisk mening är ”präster”. Yoder menade att det inte behövdes något särskilt ämbete. Det här är ett tydligt hierarkikritiskt (kvasianarkistiskt) synsätt. Den akademiska teologin och samfundsvärlden däremot fick inte ta emot lika mycket av denna hierarkikritik. Detta var nämligen Yoder beroende av själv för sitt inflytande och uppehälle. Men frågan är om Yoders övergrepp, i varje fall i den här formen, hade varit möjliga utan hans teologiska positioner. Jag tror inte det. Går det att ha en hierarkikritisk syn på tjänst i den lokala församlingen och samtidigt låta bli att utmana hierarkier inom teologi- och samfundsvärld? Gör hierarkier i (och utanför) den religiösa världen det lättare för sexförbrytare att komma undan? På vilka sätt främjar status (eller brist på status) sexuella trakasserier, och hur kan detta i så fall förebyggas?

5. Att lära av förtryckare? Vad gör vi idag med Yoders teologi? Kan vi fortsätta att lära oss något även av förtryckare utan att legitimera eller osynliggöra förtrycket? I så fall, hur?

Vad tänker du?

Sidhänvisningar i texten från:

-Hauerwas, S.M., Huebner, H.J., Huebner, C.K. (2005) The Wisdom of the Cross: Essays in Honor of John Howard Yoder. Eugene: Wipf Stock Publishers.
-Hauerwas, S.M. (2010) Hannah´s Child. London: SCM Press.
-Krall, R. (2013) The Elephant in God´s Living Room: The Mennonite Church and John Howard Yoder. Eget förlag
-Nation, M.T. (2005) John Howard Yoder: Mennonite Patience, Evangelical Witness, Catholic Convictions. Grand Rapids: William B Eerdmans Publishing Co.

Koloniseringen av ”Norrland”

Nyss hemkommen från begravning av min mormor i Lycksele, och med en hel del samtalande med syskon och släkt om släkten, samer, Sápmi och koloniseringen av norra halvan av Sverige, har jag börjat lyssna på Norrlandspoden med Sofia Mirjamsdotter och Po Tidholm. Spännande, trevligt, upplysande och viktigt. Här del 2, om koloniseringen.

Förtryckets historia – en inbjudan till queerpacifism?

Anarkoprimitivister som argumenterar för sin sak (vilket förstås inte alla gör), diskuterar inte sällan förtryckets rötter. Den tekno-industriella civilisationen dissas förstås, men ofta finns ett fokus på jordbrukets uppkomst. Genom att domesticera djur och växter blir människan bofast, börjar samla ägodelar på hög och bygga hierarkier och senare städer för att försvara dessa ägodelar. Men, var kom jordbruket ifrån? John Zerzan för resonemang kring saker som symbolisk kultur, språk och konst och menar att detta bidrog till alienering, att människan blev en främling för naturen och därför hade en relation som gjorde att hon också började söka tämja och dominera den. Jag är skeptisk till detta och tänker att språklighet, symbolism och medvetande ligger ganska nära varandra och inte nödvändigtvis är något negativt.

Varför är detta viktigt? Jo, bland annat handlar det om vilken vision om det mänskliga livet vi ska inspireras av. Anarkoprimitivister brukar lyfta fram nomadiserande jägar-samlar-band.

Själv är jag civilisationskritisk, men inte anarkoprimitivist, även om jag lärt och lär mig mycket från det hållet. Bland annat tycker jag det är rimligt att fundera över förtryckets rötter, eller, med en annan metafor, över förtryckets ackord. Och här har jag ett förslag som någon gärna får respondera på.

I mina ögon så finns det en stark, i det närmaste universell, koppling mellan förtryck å ena sidan å manligt våld å andra sidan. Innan civilisationen uppkom, och även innan jordbruket, så verkar det ha varit vanligt förekommande med en relativt tydlig uppdelning/arbetsdelning mellan män och kvinnor. I åtminstone vissa fall verkar den ha varit mer nyanserad och mer jämlik än moderna kulturer, men den verkar ändå ha funnits. Samtidigt finns en koppling mellan män och våld, inte minst genom att jakten i regel varit en manlig syssla.

Stämmer detta med tillgänglig kunskap om för- och utomciviliserade samhällen?

Om det stämmer, vad ska vi göra av kopplingen mellan mansvåldet och förtrycket?

Kan detta vara ett tecken på att vi som vill avskaffa allt förtryck behöver verka dels för en mer queerig, och dels en mer pacifistisk, värld?

(Med pacifism menar jag här inte en absolut ickevåldspraktik, men åtminstone en radikal antimilitarism och en tung vapenskepsis. Med queerig menar jag här inte ett avskaffande av kön utan en mer diversifierad, föränderlig och/eller nyanserad könspraktik.)

(Icke-retoriska) frågor kring attentatet

-Terrorism. Handlar det verkligen om terrorism när det är ett så pass specifikt mål? (Uppdatering, det här formulerades när det ännu bara handlade om Charlie Hebdo, nu framstår det hela i ett delvis annat ljus.) Finns det en poäng med att skilja mellan ideologiskt motiverade massmord och terrorism? Vilken är distinktionen? Varför är det viktigt att kalla det terrorism? I Breivik-fallet var det inte lika självklart, inte heller om USA bombar bröllop i afghanistan. Varför?

-Utlopp för systemkritik. Är IS-vurmen det mest tillgängliga, tydliga och drastiska sättet att tillsammans med andra i någon slags rörelse markera motstånd mot ett kapitalistiskt och rasistiskt samhällssystem? Söker den religiösa fascismen att ta den roll som statskommunismen hade tidigare, innan ”historiens slut”? Behövs det kanske mer, men annorlunda, radikal samhällskritik och extremism istället för mindre?

-Finns det något sätt för vita, kristna västerlänningar att samtidigt göra motstånd både mot religiös och politisk (kvasi)fascism?

(Fotnot 1: med ”fascism” menar jag något i stil med maktorienterad radikal-nationalism. Fotnot 2: har begränsad nättillgång i helgen och kan troligen inte svara på/moderera eventuella kommentarer förrän i början av veckan.)

En fråga om ”hen”

Jag försöker använda ”hen” när könet är okänt och ”en” istället för ”man”, och tycker jag har goda argument för det. Men ibland känner jag att jag skulle vilja använda ”hen” istället för hon/han i många fler fall.

Å ena sidan retar det mig att könet blir så centralt hela tiden. Hen kan vara ett sätt att tona ned betydelsen av kön. Det kan ju också vara så att det finns aspekter av en persons könsidentitet som jag inte känner till, eller drar helt fel slutsatser om. Bara för att utseende eller namn signalerar ett visst kön är inte detta hela sanningen.

Å andra sidan är risken med ett alltför ivirigt hen-användande att det på sikt osynliggör kön samtidigt som kön fortsätter att spelar roll för makt och status. I så fall riskerar det bidra till en maktdöljande könsblindhet på samma sätt som med ”färgblindhet”.

Vad tänker du?

Ett annat argument för polisens avskaffande (nu)

Flera läsare av min bok (som du väl beställt?) har kommenterat och frågat kring mina återkommande påhopp på polisen. Inte sällan har den kritik av polisen som jag drivit kretsat kring det faktum att polisen är en våldsinstitution. Ofta har jag häpnat över hur blinda de flesta människor verkar vara när de betraktar polisen. Trots alla vapen, fängelser, häkten, arrester och en strid ström av spektakulära våldsincidenter, trots att lagens upprätthållande bygger på hot om våld, och trots att tanken om ett våldsmonopol ingår i själva definitionen av en stat, så blir många provocerade av höra att polisen är en våldsinstitution. Men så är det, och jag menar att när vi har specialiserade väpnade styrkor som kontrollerar ett område så innebär detta i sig ett förtyck.

Men låt oss för en stund bortse från detta och fantisera om en ickevåldspolis. Förutsatt att det skulle fungera (vilket kanske inte är troligt), vore detta önskvärt? Är det polisen i sig som är ett problem, eller bara våldet i polismakten?

I Sverige dör varje år ett knappt hundratal människor i kriminaliserat våld, en siffra som har varit i princip konstant i decennier. Dessa dödsfall är sorgliga. Detta bör dock ställas i proportion till annat våld. Varje år dödas många tusen människor av exempelvis bilar, tobak, alkohol, arbetsskador och svensk flyktingpolitik, och många miljoner kännande djur slaktas för att tillfredsställa människors vanor och smaklökar (vi bortser för en stund från miljöfrågorna).

Men det här är ett legaliserat våld som inte leder till att människor blir inspärrade på Kumla. Det är dessutom ett våld som specifika människor blir rika på. Och just där har vi en stor del av förklaringen. Rättsväsendets olika delar – lagstiftning, ordningsmakt, domstolar, fängelser – strider ibland sinsemellan i uppsåt och organisation, men samverkar på det sättet att rättsordningen skyddar den rådande ordningen och inte minst de som privilegieras av denna ordning.

Det här går också ganska enkelt att upptäcka genom att se vilka befolkningsskikt som kriminaliseras. Visst händer det att en och annan person från högstatusgrupper hamnar i finkan, och att förtryckta människor får skydd, men det är mer att betrakta som ett olycksfall i arbetet, som collateral damage. Själva hjärtat i rättssystemet är att skydda de rika och mäktiga och (det ojämlika) systemets stabilitet. De som kriminaliseras tycks framför allt vara de som uppfattas som hotfulla bland underklass och marginaliserade grupper. Därav den kraftiga överrepresentationen av utlandsfödda män i svenska fängelser. (Det här betyder inte att dessa är de allra mest utsatta, de mest nedtryckta och kvinnor upplevs mer sällan som något hot av rättsordningen.)

Som jag ser på världen kanaliseras det mesta och grövsta eländet i systemet genom de rika och mäktigas beslut. Dessa människor sitter på sina fina kontor och i sina tunga sammanträdeslokaler och fattar beslut som när de genomförs, långt borta från deras ögon, leder till lidande och död för otaliga människor och djur. Den dag då det framför allt är sådana här människor som kriminaliseras, då kanske jag omvärderar min syn på polisen. Men så har det hittills aldrig någonsin fungerat, och det finns inget som tyder på att det kommer att bli så.

Därför, alldeles oavsett hur mycket våld polisen använder, bör polisen avskaffas genast, för rättvisans och jämlikhetens skull.

Till dig som tappat din tro. Ett nyårsförslag.

På sista tiden har jag haft kontakt med flera personer som blivit av med sin gudstro. Dramatiskt för den enskilda, måhända, men också ett soundtrack för vår tid. En del kommer ut kvasioffentligt som ateister eller tvivlare, för andra är det en mer otydlig process.

Men den som lämnar gudstron blir, tänker jag, inte en icke-troende. Istället verkar det vara så att om en inte gör ett aktivt val så innebär gudsförnekande att tilliten till mainstreamsamhällets ideologi blir starkare.

Här finns anledning att kritisera ateismen. Tendensen är ganska stark att ateister får en starkare tro på sekularism, modernitet, utveckling och staten än många andra. Men detta framställs då inte som en tro utan mer eller mindre som förnuftiga självklarheter. Tron blir osynlig, och därmed också svår eller omöjlig att kritisera.

Kanske har just du tappat tron på en gud, en partner, ett politiskt parti, en livsdröm, en ideologi? Mitt försiktiga förslag till dig som tappat eller kommer att tappa en eller annan tro är att du vågar gå vägen via anarkismen.

En anarkist är en person som inte tror på maktstrukturer. Anarkismen dissar hierarkier och vill inte ha några makthavare såsom kungar, presidenter, regeringar, chefer och liknande.

Anarkismen är en tradition som genererat en mängd olika praktiker, idéer, gemenskaper och nätverk. Det går att vara anarkist på en mängd olika sätt. Vissa har exempelvis anarkismen med sig som en ganska passiv, försiktig skepsis till ledarnas krav, befallningar och idéer, medan andra försöker tillämpa anarkismen i ett mer aktivt motstånd.

Om anarkismen är en ideologi eller en religion så är det i så fall också en slags antiideologi. Här är det nämligen grundläggande att enskilda personer inte kan skapa ett tankesystem med svar på alla frågor eller en karta över tillvaron eller en plan för framtiden.

Kanske finns det en inbyggd grop i människans hjärta, en grop som tror fyller (nej inte Tor, utan ”tror”, plural av substantivet ”en tro”). När en person tappar tron på en specifik gud/gudsbild, på en personlig relation, på partipolitiken eller pengarna eller moderniteten så skulle det i så fall kunna beskrivas som en läcka i denna grop. Till sist är det mer eller mindre slut. Men trons strömmar fortsätter att gå fram över våra liv, och därför kommer gropen att fyllas av annat.

Som bekant är det vanligt när en långvarig personlig relation upphör att en snart kastas in i en ny relation. En drogberoende person ersätter inte sällan drogen med en lika stark bindning till något annat. Och den som tappat en gudstro ersätter inte sällan snabbt gud med något annat. Dilemmat är att starka destruktiva bindningar påverkar oss på djupet. Och om den gamla tron snabbt ersätts med en ny så riskerar det som först drog oss till en destruktiv relation att finnas kvar obearbetat.

Att gå vägen via anarkismen kan vara att säga ifrån, att försöka ta (mer) makt över sitt eget liv. Det är att skapa tid och utrymme. Det är att säga att åtminstone tills vidare så har jag en tro som är en antitro, en religion som är en ickereligion, en gud som är en ogud, och ett rike som är ett unkingdom. Anarkismen är en paus på obestämd tid från makternas förväntningar på våra liv.

När anarkismen har den här rollen så är den också en position öppen för framtiden. Det finns något av väntan i anarkismen. Den är mer en fråga än ett svar. Kanske kan och bör inte anarkismen spela alla de roller som religioner och ideologier fyller.

För vissa kompletteras anarkismen av andra traditioner, ideologier och gemenskaper.

För vissa är anarkismen primärt nihilistisk.

Och för vissa är anarkismen en förväntan på att något annat ska komma som bättre förtjänar vår tillit och vårt engagemang än det som just nu står till buds.

Är det här året då du provar att vara anarkist? Say it out loud, och se vad som händer.

Fantastisk TV-serie om aktivism

UR:s TV-serie om aktivism är absolut bland det bästa jag sett i genren. 8 halvtimmesavsnitt från hela världen speglar vardagsbaserad aktivism på ett sätt som oemotståndligt inger hopp om att en annan värld inte bara är möjlig utan redan här i systemets sprickor. Det är snyggt, välproducerat, glatt, allvarligt, utforskande och tankeväckande. Framför allt är det inbjudande, vem vill inte vara med i det här på ett eller annat sätt? Det är inte mycket som går på TV som jag tycker alla borde se, men det här borde vara obligatoriskt för alla TV-tittare. Och serien bör ses i sin helhet. Att inte fler pratar om det här är förvånande. Det finns många favoriter här, men kvinnorna som skildras i inslaget från Las Patronas med sin kaxiga, djärva och kärleksbaserade direkta aktion.

Se det här, tipsa andra och sätt spaden i jorden där du står.