Stigen

Mötet med anabaptismen är kanske det som påverkat mig mest i min vandring på stigen. Men få känner till anabaptismen närmare, och direkt missvisande beskrivningar av rörelsen är fortfarande inte ovanliga. Detta gäller ibland även anabaptist-kramare. Greg Boyd säger exempelvis i The Myth of a Christian Nation; ”Indeed, with the exception of the anabaptists, every splinter group in the reformation (…) spilled blood.” Det är förstås inte sant. En av dom tyngsta tidiga anabaptisterna var Balthasar Hübmaier, som stödde det väpnade bondeupproret och förespråkade kristet svärdsbärande i myndighetspositioner. Det fanns anabaptistiska ”terrorist”-celler, och den anabaptistiska revolutionen i Münster med sitt Davids-rike och sitt blodbad var allt annat än fredligt.

Det är sant att den anabaptism som bestod efter några decennier var icke-vålds-anabaptismen, och det finns definitivt läror, praktiker och värderingar (tex Jesus-fokus, gemenskap, fred, enkelhet) som återkommer oftare här än i andra traditioner, och som därför kan sägas vara vara ”anabaptistiska”. Men varför idealisera och förvränga? Anabaptismen var en mångfacetterad rörelse som inkluderade revolutionärer och spiritualister, apokalyptiker och universalister, karismatiker och bokstavstroende, profeter och bibelkritiker, sabbatsfirare och Tora-kritiker, treenighetskritiker och ortodoxa, polygamer och monogamer, samfundshyllare och friförsamlingsnissor, stavbärare och svärdsbärare, idioter och helgon. Det dom hade gemensamt var att dom tog avstånd från barndopet och praktiserade ett omvändelsedop som innebar en ofrånkomlig kritik av kyrka och samhällssystemt och ett sökande efter en bättre ordning.

Låt oss inte försköna, utan låt oss våga möta och lära av den anabaptistiska traditionen och andra radikala strömningar igår och idag i all deras brokighet och ambivalens.

Fotnot: Intro till historisk anabaptism finns på  gamla bloggen, börja nedifrån under Anabaptism. (Jag mejlar gärna hela tiopoängsuppsatsen på förfrågan.) Annars rekommenderas tex George Williams (krångliga och aslånga) mästerverk, eller Denny Weaver som båda betonar rörelsens mångfald. På svenska gillar jag Karl Kilsmos Den tredje reformationen eller Jonas Melins introduktioner.

Efter posten ”Polisen är vår fiende” har åtminstone en bloggläsare önskat en uppföljning. Finns det situationer då det är på sin plats att vända sig till polisen? Stöder man vapenmakten om man samarbetar med eller drar nytta av deras tjänster?

Min grundinställning är att vi bör sträva efter att kombinera kärleksfull omsorg om fienden med aktivt motstånd. Poser or Prophet publicerade i helgen en post (”Fuck the police?”) som uttrycker detta väl. Men hur tillämpar man detta i situationer där man exempelvis blir medveten om ett allvarligt brott, bevittnar en pågående misshandel, tappar bort en nära släkting, eller blir stoppad i en poliskontroll?

För mig är svaren inte alls självklara, och jag vill gärna höra era tankar. Men min övertygelse är åtminstone att vi på förhand bör träna och förbereda oss på att själva eller tillsammans med andra direkt gripa in i destruktiva situationer vi stöter på. Benägenheten att ständigt delegera bort vårt etiska ansvar till myndigheterna, och att lita på fienden för att få hjälp, stöd och trygghet behöver bearbetas och (åtminstone) tonas ned. Detta är nog den stora utmaningen.

Sen tycker jag också vårt förhållande till polisen bör variera beroende på vilken av deras arbetsuppgifter det gäller. Allt polisen gör är inte lika direkt ett uttryck för vapenmakten. Det är trots allt skillnad mellan att leta efter en bortsprungen gamling eller skriva ut ett pass och att straffa ”brottslingar” eller spöa upp hemlösa och demonstranter.

Hur tänker du? Bör vi som pacifister, icke-våldsförespråkare och/eller motståndsrörelse verkligen stödja eller samarbeta med vapenmakten?

(Igår råkade såg jag Ken Loachs ”Looking for Eric”, som visade sig vara en underbar film och en perfekt illustration till den här bloggposten.)

Igår åkte jag med barnen till farmor och farfar i Vänersborg för några dagars sportlovsvistelse där. Efter helgens turer kring tågtrafik, ett besök som inte blev av och inställda tåg hela måndagen fanns det skäl att vara skeptisk till rese-utsikterna. Normalt är jag väldigt bra på att vara melankolisk, och har nära till nedstämdhet och till att ta ut besvikelser i förhand, men den här gången höll jag modet uppe, och det hela gick faktiskt igenom med bara en knapp timmes försening.

Jag har som långsiktigt projekt att med Andens hjälp bli en gladare och mer positiv människa. Detta har fått mig att fundera över varför jag ofta tar ut besvikelser i förhand. En förklaring tror jag är att jag vill skydda mig själv, skapa en känsla av kontroll och göra mig osårbar. Förväntar man sig inget så behöver man inte överraskas av en oväntad motgång. Men jag blir alltmer övertygad om att detta är en dålig filosofi. Varför inte istället odla (realistiska) förväntningar på goda saker? Då har man åtminstone roligt medan man väntar. Och är inte viljan att vara osårbar och ha kontroll egentligen något osunt och omänskligt som går stick i stäv med Jesus från Nasaret och hans vilja att gå korsets väg?

På liknande sätt tror jag man kan tänka kring medlidande. Varför drar vi oss undan från andras lidande och skapar distans och skyddsbarriärer? Är det inte av samma skäl, vår vilja att vara osårbara, ha kontroll och vara höjda över lidandet?

Vad tror du?

”Var alltid glada.”

”Gråt med dom som gråter.” /Paulus från Tarsos