Stigen

Till och från har jag både flörtat med och omfamnat begreppet revolution. Men på senare tid har jag blivit alltmer tveksam till revolutioner. Jag har nog haft fel. Här kommer några skäl:

-Revolutioner är alltid våldsamma. Hur många verkliga revolutioner kan vi nämna som inte varit väldigt våldsamma? Och om medlet är väpnat våld, så kommer också våldet att följa med in i det ”nya”. Mål och medel hör ihop.

-Revolutioner är inte tillräckligt radikala. När man i en revolution störtar dom nuvarande härskarna så klättrar man själv upp på den korrumperande tronen. Efter revolutionen så står dom fysiska förtryckar-strukturerna kvar, och den gamla typen av människa har fortfarande kvar sina gamla vanor. Därför ruckar revolutioner inte systemets grundvalar.

-Jesusrörelsen var inte en revolution. Trots Jesus-rörelsens uppkomst så fortsatte majoriteten dyrka dom gamla gudarna och ledarna. Det föråldrade judiska system med tempel och etablissemang levde kvar i 40 år, och det romerska imperiet tio gånger så lång tid.

På senare tid har jag också tänkt på hur relevant och intressant Apostlagärningar är för frågan om revolution och förhållande till systemet. Apg tycks visa att när lärlingarna (och Jesus) anklagades för att vara revolutionärer, så var detta en orättfärdig anklagelse. Samtidigt visar Lukas tydligt i sina skrifter hur Jesus-rörelsen underminerar systemet och den socio-religio-ekonomisk-politiska makten, och i förlängningen blir ett hot mot själva systemets grundvalar (tex Apg 14-19). (Med inspiration från denna läsvärda bok (recension här).)

Underminera systemet – fine! Göra motstånd – fine! Befria dom förtryckta – fine! Bygga alternativen – fine! Men revolution? Nja… Systemet kommer förr eller senare ändå att falla under sin egen tyngd.

Eller hur tänker du?

Människor som brinner för evangeliernas och bergspredikans Jesus är inte nöjda med en efterföljelse på deltid. Och eftersom det finns så extremt få exempel på ”likmän/kvinnor som är heltidsefterföljare, så hamnar många passionerade efterföljare förr eller senare i en situation där (man tror att) man får tjäna gud på heltid. Man blir pastor/präst.

Men om man är trogen Jesus och börjar arbeta som ”pastor”/”präst” (eg. är ju som vi vet alla Jesus-trogna präster-pastorer-ledare), så känner man instinktivt att det är något som är allvarligt snedvridet med kyrkorna. Därför är man fylld av förändringsambitioner. Så småningom upptäcker man emellertid att många kristna är helt ointresserade av att lyda Jesus, och att församlingens strukturer och praktiker snarare bedövar mot efterföljelse istället för att fostra. Många ”pastorer/präster” har också med sig, eller utvecklar, teologiska övertygelser som strider mot det förväntade. Allt detta skapar spänningar som leder till utbrändhet, avhopp, eller till att lågan slocknar och ersätts av verksamhets-slentrian.

Jag vet att det finns ett gäng pastorer/präster som tittar till den här bloggen emellanåt. En del av er är mina nära vänner. Idag skulle jag vilja komma med två uppmaningar till dig som känner igen dig i ovanstående. Respondera gärna!:

-Var ärlig med dina teologiska övertygelser! Jag har exempelvis talat med ett flertal pastorer-präster dom senaste åren, inte minst i evangelikala sammanhang, som egentligen lutar åt universalism (=alla ska med, inget evigt helvete), som är öppna för homoäktenskap, som tror att våld och rikedom är oförenligt med en kristen livsstil, eller som inte tror på dom etablerade församlingarnas baspraktiker, men som inte vågar komma ut med detta. Istället intalar man sig själv att detta hyckleri pågår, inte för att man värnar om sin makt-position, sitt anseende eller sin försörjning, utan för församlingsmedlemmarnas bästa (dessa svaga stackare, hur skulle inte deras tro kunna skadas om deras pastor var ärlig?).

-Bered dig på att hoppa av pastors-tjänsten när du väl insett att delar av församlingen inte kommer att vandra korsets väg. Detta tycker jag är överlägset mycket bättre än att tex

a) betona ”ledarskap” starkare, och försöka driva igenom en vision som inte alla är med på (förtryck)

b) tillåta dig själv att bli en cynisk upprätthållare av den rådande ordningen

eller

c) kämpa på mot bättre vetande tills du går in i väggen, och intala dig själv att du gör detta av ”tro” eller ”trofasthet”

Och sen när ni sagt upp er, joina gärna (eller fortsätt vara med i) en alternativ kommunitet/närbogemenskap/husförsamling. Rörelsen behöver er, att kyrkorna uppslukar alla riktiga lärlingar i ”heltidstjänst” är nog ett av rörelsens största hinder.

Var så god att kommentera om du vill. Eller begrunda. Har jag fel? Det går bra att vara anonym. Ange gärna om du är pastor/präst.

”Ni är ju kallade till frihet, syskon. Låt bara inte den friheten ge den gamla människan något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek. ”

”När ni samlas har var och en något att bidra med. (…) Men allt ska syfta till att bygga upp. ”

När vi talar så påverkar vi andra människor. Detta gäller även när vi ”framför åsikter”. Vi skiljer ofta på ord och handling, men handlingar är inte bara handlingar utan också budskap, och ord är inte bara ord utan också handlingar.

I relationer finns inte något sådant som en frihet-rättighet att göra vad man känner för, och inte heller finns det något mänskligt samhälle där människor haft frihet att yttra sig precis som man vill. Det som finns däremot, är en modern, västerländsk, liberal, demokratisk ideologi, där yttrandefrihet ingår som en central byggsten.

Det finurliga med betoningen på yttrandefrihet är att så kan allt motstånd mot orättfärdiga strukturer och förtryck göras till en fråga om åsikter och tyckande. Samhället ”respekterar” avvikande uppfattningar, men förtrycket fortgår. Samtidigt kan man i yttrandefrihetens namn säga saker som gör att människor känner sig hotade till liv och lem.

Men verklig frihet är frihet som uttrycks i ett kärleksfullt bemötande av andra människor, i synnerhet dom marginaliserade och fattiga.

Det är därför det är bra att utföra sabotage mot Bofors/Saabs/BAE Systems/Sveriges vapenexport eller slå sönder Sverigedemokraternas valaffischer (och argument/inflytande (o här)), men dåligt att kritisera HBT-folket eller muslimerna på ett sätt som stödjer dom krafter som helst skulle vilja straffa och döda dessa människor.

Så tycker jag i alla fall. Men jag kan ju ha fel. Vad tycker du? Inga åsikter kommer att censureras…