Dom senaste åren har jag lärt känna alltfler människor som följer Jesus. Människor som arbetar för befrielse, kärlek och gemenskap och som motverkar våld, makt och rikedom. Människor som lämnar systemet och söker Guds rike. För mig är det som tydliggör vem som är ett syskon inte hur långt man har kommit, utan huruvida man är på resa in i Jesus-livet och mot guds-riket. Riktningen är det avgörande.
Många av dessa människor som jag haft förmånen att lära känna skulle kalla sig kristna, många är också rätt så kyrkliga (ibland med vånda) och inte så få är evangelikala (ibland med tvekan). En del av er läser den här bloggen.
För mig är det oerhört viktigt med syskon även utanför kommuniteten. Men en återkommande frustration är att vissa har svårt eller omöjligt att bemöta oss kyrkokritiker och heretiker (villolärare) som syskon. Senast igår hände detta mig. Jag respekterar detta och blir inte förvånad, och hade säkert själv gjort likadan för fem-tio år sen. Inte heller är jag emot att räkna vissa som icke-troende. Från mitt perspektiv så är vägen fortfarande väldigt smal. En stig, typ. Men just därför är enhet och relationer mellan Jesus efterföljare viktigt och eftersträvansvärt.
Så här kommer en vädjan och en fråga till er som är kyrkliga och/eller evangelikala. Jag förstår att Kyrkan och Läran är viktig för er, men;
-Kan det inte finnas Jesus-lärjungar som är på riktigt, samtidigt som vi tänker fel även om det viktiga och/eller distanserar oss från kyrkorna. Jesus första lärjungar började ju sin efterföljelse innan dom visste att Jesus var Messias, och dom var länge, även som efterföljare våldsamma, maktlystna och förnekelsebenägna!
-Kan det inte vara så att rätt tänkesätt och rätt förhållande till kyrkan kommer som en följd av efterföljelsen, snarare än som en förutsättning för densamma?
Det är sant som du skriver att de tolv var allt annat än rättroende Kristuskloner utan just ”lärjungar”, Jesu elever. Jag funderar mycket på var man ska dra gränsen, flera epistlar säger ju att man inte ska räkna vem som helst till församlingen. Kan det måhända vara en skillnad på dem som tror på felaktiga läror och dem som lär ut dem?
Eftersom jag tilltalas med titeln ”rättrogen” så känner jag mig manad att bryta isen och svara på dina frågor =)
Men jag tänker typ…”jo” på båda frågorna.
//din broder
Att tillhöra en kyrka behöver inte innebära en lydnad mot uppmaningen: ”Följ mig!”
Vem är det som lyder, den som säger ”ja” men inte gör eller den som säger ”nej” men gör?
Micael. Jag tänker mycket utifrån väg-metaforen. I så fall tycker jag det avgörande är att man vänt om (från ”världen”), och börjat följa Jesus och Guds ande. Att man har blivit en Jesus elev. Att man bytt riktning. Inte hur duktig elev man är. Och hur man tänker behöver inte alltid komma först, ofta är våra handlingsmönster viktigare att ändra tror jag. Varför är det viktigare hur man tänker om treenighetsläran, men inte vad man gör med sin rikedom? Vad är skriften tydligast om?
Sen tycker jag nog frågan om församlingsfostran är lite annorlunda, alltså hur man gör inom en gemenskap. Det är upp till kommuniteten/församlingen att fostra varandra, och där ingår att människor med en livsstil eller läror som bryter mot det Anden undervisat gemenskapen behöver fostras, och i vissa fall också i sista hand bemötas som icke-troende. Varje gemenskap har också ett sätt att bli fullvärdig medlem i gemenskapen, och har alltid vissa krav för detta (som varierar). Men även här tycker jag det vore bra om omvändelse (helst uttryckt i dopet) är det enda kravet för vem som kan ingå i gemenskapen, men i dagens klimat tror jag det är viktigt att omvändelsens äkthet prövas noga, tex genom en novistid.
jag tycker det är konstigt när folk ”inom” kyrkorna bemöter folk ”utom” som heretiker när många av oss själva är stora heretiker, i fråga om pengar, makt, bibelsyn, osv. dessutom är det tack vare många heretiker i kyrkans historia (origines, anabaptister, mystiker) som vi idag har möjlighet att förstå den tidiga kyrkan på ett sätt som vi inte kunnat om vi bara lyssnat till de som maktens män inom kyrkan godkänt.
tack jonas för att du är den du är, att du utmanar mig som kyrkligt involverad och älskar mig trots detta.
sen ser jag iofs dig som en del av kyrkan också, men det är en annan diskussion.
”Varför är det viktigare hur man tänker om treenighetsläran, men inte vad man gör med sin rikedom? Vad är skriften tydligast om?”
Mmm, mycket tankeväckande!
”Varför är det viktigare hur man tänker om treenighetsläran, men inte vad man gör med sin rikedom?” Jag håller med Emil om att det är tankeväckande, men detta blir ju en dikotomi mellan läran om Jesu person och Jesu egen lära. I själva verket är ju läran om Jesu person förutsättningen för hur man ser på Jesu undervisning.
1. Treenighet är bara ett begrepp som i första hand sammanfattar och förklarar den kristna synen på vem Jesus är.
2. Om man inte tror att Jesus är ett med fadern (som i treenigheten) blir det inte intressant vad han sade om rikedom eller något annat.
Många har med CS Lewis frågat sig om Jesus är ”Lord, liar or lunatic”. Om Jesus sade sig kunna förlåta synder utan att vara Gud så var och är han inte Herre. Och i så fall kan skriften vara hur tydlig som helst om vad som helst. Det har liksom inte med mig att göra. Åtminstånde inte mer än vad som Sankara, Gobind Singh eller Lao Tse lärde. Tänker jag…
Roger, jag tror NT Wright nånstans påpekat att makt att förlåta synder inte implicerar identitet med Gud. Poängen är att Jesus fått fullmakt av Gud att göra det, tror jag Wright uttryckte det. Om Jesus måste vara identisk med Gud för att vi ska lyssna på hans undervisning, vad gör vi då med alla högst mänskliga profeter i GT? Och tror du att dom som först hörde Jesus undervisning om till exempel rikedom förkastade det med hänvisning till att Jesus bara var en människa? Snarare bör det väl ha varit så att de tog emot undervisningen som ett sätt att utlägga Torahn, något som kunde prövas för att se om det höll.
Inget av detta behöver motsäga den höga kristologin som vi möter i Johannes och senare skrifter, men CS Lewis ”trilemma” har visat sig ha ganska begränsad giltighet.
”When Jesus says, ‘Your sins are forgiven,’ he is not claiming straightforwardly to be God, but to give people, out on the street, what they would normally get by going to the Temple.” (NT Wright, http://bit.ly/9Y4sSJ)
Tack Mattias, det var en intressant och upplysande respons angående Lewis ”trilemma” som jag nog måste smälta lite. Spontant kan man ju tycka att Jesus inte var så lite anspråksfull när han förlät synder som annars endast skulle ske i templet, Guds eget hus… och med all respekt för NT Wright så tänker jag att de skriftlärda, som själva hörde Jesus förlåta synder, hade en poäng då de menade att endast Gud kan göra det (Mark 2:7).
När det gäller de mänskliga profeterna i GT så lyssnar jag på dem just för att jag har mött Jesus och för att han håller dem högt. Jesu dåtida lyssnarskara hörde honom säkert som utläggare av Torah. För dem var Moses och profeterna stora. Men vi är inte där! För mig som hednakristen, och nog för de flesta sekulariserade nutidsmänniskor som får upp ögonen för kristen tro, går väl närmandet till GT just via Jesus? Och då inte Jesus som en Torah-utläggare utan som en som själv kan lösa mina existentiella frågor. En som själv är sanningen. En som själv är livet. Jesus som en i raden av mänskliga profeter skulle knappast ha fått min uppmärksamhet.
Poängen med det är att lärorna om Jesus för mig blir väldigt viktiga. Vi har sett en lång rad rörelser som introducerar nya bibeltolkningar och vi ser att de ständigt snubblar på frågan om vem Jesus var. När det dyker upp en ny lära (och det gör det ständigt) så är det, menar jag, tidsbesparande att gå rakt till deras syn på Jesus.
Hela den här bloggposten handlar om Jesus-efterföljare. Frågan som ställs är om vi inte kan vara syskon trots skilda läror. Att vi helt enkelt har kommit olika långt på vår resa. Jo, det hoppas jag, i synnerhet som jag själv inte kommit långt och knappast heller vet vad jag tror i en rad frågor. Men centrala läror? Det blir knepigare.
Frågan är nog mycket riktigt inte hur långt man som efterföljare kommit. Däremot är det av vikt vilken Jesus man följer. Om Jesus är vägen så vill det ju till att följa rätt Jesus. Annars blir det ju fel väg. Kyrkofädernas arbete och urkyrkans tro utmynnar i trosbekännelserna. Detta för att vi inte ska hamna i de förtvivlans återvändsgränder där vi valt fel väg, fel Jesus. En Jesus som inte kan frälsa.
Följer man den Jesus som kan förlåta synder och föda oss på nytt så kan vi inte distansera oss från kyrkan i egentlig mening, då är vi en del av kyrkan. Ett barn som kritiserar sin familj är fortfarande en del av familjen. Min tanke är därför att det är en stor skillnad mellan att vara kyrkokritiker (vilket alltid behövs) och en verklig heretiker (Jonas Lundström är en retorisk dito). Efterföljelse kanske kan ge rätt förhållande till syskonen men rätt familj förutsätter rätt Jesus. Viktigare än någonsin i Oneness-blessingens tidevarv.
Jag är inte säker på vad som i detta forum menas med att ”lämna systemet”. Men lika lite som det var meningsfullt att i frikyrklig mening ”lämna världen” utan nådens Jesus så har efterföljelsen betydelse om man inte följer en uppstånden frälsare, följer sanningen, följer livet. Med fel Jesus riskerar allt att bli ännu en gärningslära. Eller?
Roger. Jag håller med om att det finns många som bär namnet Jesus. Bland annat fanns det en som var med i dokusåpan Robinson vill jag minnas.
Så för tydlighetens skull (?) vill jag säga att jag talar om den Jesus från Nasaret som dom fyra evangelierna i Nya Testamentet (på olika sätt) berättar om, och som dödades av makten men uppväcktes från döden och som lever vidare i dom gemenskaper som precis som han låter sina liv präglas av Jahves ande. Med ”att följa honom” menar jag att imitera honom, dvs att leva i gemenskap, kärlek, förlåtelse, fred, enkelhet, sanningssägande, trohet, förväntan på Guds rike osv (typ bergspredikan).
Dom ”rätt-trognas” vädjan till heretikern.
Ofta blir jag irriterad, fundersam, förvirrad när jag läser här (har inte gjort det så länge). Det är just det som är så fantastiskt! Fortsätt att göra mig fundersam och förvirrad! Ja och åter ja på frågorna.
Roger, tack för ditt respektfulla och stimulerande svar! Jo, visst är det ganska kaxigt av Jesus att ta ut syndaförlåtelsen på gatorna, och visst säger det något om hans roll som försonare av Gud och människan. Men jag tror att vi ofta är för snabba med att drömma långtgående slutsatser om hur samtiden uppfattade Jesus. Uttrycket ”Guds son” betydde exempelvis definitivt inte ”identisk med Jahve”, och jag har svårt att tänka mig att ens lärjungarna såg honom som det – åtminstone inte förrän långt senare. Jag har inga problem med att en sådan förståelse växte fram efterhand, och för egen del håller jag nog fast vid Jesus som inkarnation av Gud.
Det jag är ute efter är att vi inte bör läsa evangelierna med en alltför naiv förförståelse av de centrala begreppen. Som Wright visar i sin artikel riskerar det att göra apologetiken en otjänst att inte sätta in texterna ordentligt i sitt historiska och kulturella sammanhang.
När det gäller Jesus relevans för hednakristna av i dag tycker jag inte att det är självklart att ha den högsta tänkbara kristologin som utgångspunkt. För mig har det på senare år blivit allt viktigare att åtminstone ibland i stället börja med Jesus undervisning, vad den säger om honom och vad den utmanar mig till. Att göra lite av samma resa som de första lärjungarna och pröva om vägen han visar är hållbar, och sedan gradvis fördjupas i min förståelse av hur stor och unik han är!
Oops, det ska stå ”dra långtgående slutsatser” i första stycket ovan.
Tänkvärt Mattiastänkvärt. Jag får nog läsa Wright artikel, och kanske något mer av honom.
Jaså Jonas, var Jesus med i Robinson. Blev han också utsatt för en pakt och utröstad?
Bergspredikan, ständigt denna bergspredikan. Jag har nyss i en kommentar hos http://www.kolportoren.com vädrat min besvikelse över en kristen hjälporganisation. Samtidigt känner jag att jag själv kommer så till korta när jag läser bergspredikan…
Roger. Har för mig att även Robinson-Jesus blev förkastad, men vad jag vill minnas var han betydligt mer manipulativ än Jesus från Nasaret…
För mig är bergspredikan och Jesus undervisning ett erbjudande om ett spännande och dynamiskt liv. En gåva och en nåd. Att visualisera och möta gemenskaper som tar bergspredikan på allvar har attraherat mig något oerhört, mycket mer än aldrig så många fina ord om Jesus som jag tidigare hört i många kristna sammanhang. Jag längtar efter en i grunden förändrad värld, och bergspredikan visar att denna värld redan har börjat. Det är väldigt hoppingivande. Så från mitt perspektiv är inte Guds lag, såsom den uttolkats och praktiserats av Jesus, ett nedtyngande krav, såsom det är för lutherskt påverkade traditioner. När jag läser och ser bergspredikan praktiserad så tackar jag Jahve för den underbara och befriande lagen (Ps 119)! Sen är det förstås så att växandet i kärlek till Gud och medmänniskor (och därmed lydnad till bergspredikan som ju är kärlek i praktiken) är en process som tar tid.
I övrigt vill jag säga att jag med glädje instämmer i allt Mattias sagt här.