Egendomsgemenskap

Det är väl nu en fyra-fem år sen jag definitivt tappade tron på det privata ägandet. Det som knäckte dom sista resterna av denna tro var nog, om jag minns rätt, en kombination av studier av Lukas gudsrikesberättelse och av den historiska anabaptismen, och då i synnerhet den gren som praktiserat full egendomsgemenskap i snart 500 år, nämligen hutteriterna. Ungefär lika länge har jag haft förmånen att att få tillhöra en grupp som lever med mild egendomsgemenskap, samtidigt som vi också lärt känna och tagit intryck av kommuniteter med full egendomsgemenskap, primärt Church Communities (a.k.a. Bruderhof). Den senaste veckan har jag fått anledning att grunna lite extra på denna fråga igen, vi läser nämligen just nu Apostlagärningarna 2-3 i församlingen, och i mina egna studier har jag på nytt gått igenom hutteriten Peter Walpots 148 bibel-teser mot privat ägande från 1577.

Egendomsgemenskap är ju tyvärr ingen självklarhet, så här kommer tre argument:

1. I ett kapitalistiskt system som bygger på uppdelningen mellan rika och fattiga, behövs grupper som utmanar systemet genom ett alternativt sätt att leva. Ekonomisk utjämning är eftersträvansvärt, och måste bli praktik och inte bara vision.

2. Det är bra att alltmer lära sig att ”älska sin nästa som sig själv”, och en sådan kärlek utesluter att man tar sig rätten att äga mer än sina syskon. Messianska kärleksdygder såsom fred, ödmjukhet, rättvisa, enkelhet, självbehärskning och gemenskap kan bara praktiseras fullt ut genom egendomsgemenskap.

3. Egendomsgemenskap är en direkt följd av utgjutandet av den guds-ande som uppfyllde Jesus från Nasaret (Apg 2-4).

”Ingen kan vara min lärling om han inte avstår från allt han äger.” (Jesus, Lk 14:33)

Instämmer du eller håller du inte med? Hur ser detta ut i ditt liv? Vad tycker du är bäst, mild eller full egendomsgemenskap.

9 svar till “Egendomsgemenskap“

  1. Carl Lindahl skriver:

    Mild. Full har konsekvenser vi också måste ta i beaktning: Bl.a. har hutteriternas gårdar i amerikat och kanada skattebefrielser som gör dem allt för konkurrenskraftiga jämfört med vanliga bönders. Helt plötsligt kan hutteritgårdarna bli hur stora och välmående som helst, medan deras hedniska grannar går på knäna runt dem. Och hur utjämnas klyftorna då, annat än i n o m syskongemenskapen?

  2. elof skriver:

    jag tror inte det finns ett sätt för egendomsgemenskap, men jag längtar likt dig mot en tydligare ickeprivatägande gemenskap där nivåerna är mer jämna och där överflödet går till de fattiga/behövande.

    i oikos har vi sakta sakta sakta börjat tala lite om detta, men folk är så olika och några rädda, hur gör man egentligen? krävs det livstid? hur löser man allt praktiskt, hur räknar man på vad man får köpa och inte, osv. svårt

  3. anton skriver:

    längtar efter full, praktiserar mild…

  4. Jonas Lundström skriver:

    Carl, bra att du lyfter upp det exemplet. Tyvärr tror jag att det du nämner bara är ett symptom på en djupare sjukdom bland hutteriterna (och Amish), nämligen tendensen att vara sig själva nog istället för att sprida gudsriket till omgivningen. Vad det kommer sig att dom radikala anabaptisterna också är dom som tappat missionsglöden skulle vara väl värt att diskutera (jag har en del tankar kring det), men min tes är än så länge att det inte har med egendomsgemenskapen att göra. Jag har också hört rykten (som jag själv inte kan bekräfta) att det inte heller finns någon tydlig ekonomisk utjämning dom hutteritiska kolonierna sinsemellan – en del är rika och andra fattiga.

  5. Carl Lindahl skriver:

    Jonas, bra svar! Jag har funderat på det där, om full egendomsgemenskap leder till inåtvändhet. Eller överhuvudtaget för mycket intern ekonomi och ägodelar, till sist är det fullt sjå att komma överens om hur allt detta gemensamma ska skötas så det finns inte tid till vad vi egentligen ska hålla på med. Det behöver ju i praktiken inte vara så stor skillnad för en församling att äga en bondgård och att äga ett kapell – båda kan vara någonting gott och båda kan bli en anledning till inåtvändhet.

  6. Johan skriver:

    Carl: Det gäller väl privat egendom också? Den kanske i ännu större utsträckning kan bli en kvarnsten om halsen? Kräver det verkligen mer engagemang att äga gemensamt? Mer mod, ja. Mer tillit, ja. Men mer engagemang?

  7. Jonas Axelsson skriver:

    Några funderingar följer här från en person som lever väldigt långt från alla former av egendomsgemenskap. Vad är egentligen FULL egendomsgemenskap? Finns det någon kristen gruppering som inte tillåter ett slags ägande av egna kläder, och andra egna intima tillhörigheter? Ytterligare fundering: Finns det ett mål att komma bort från allt slags privatliv i till exempel anabaptistiska rörelser? Vad jag förstår så är inte detta fallet – en privat sfär verkar finnas till exempel runt det sexuella livet. Är det sexuella i så fall det enda privata som anabaptismen bejakar? Nåväl, frågan om egendomsgemenskap tycker jag väcker viktiga frågor om vad för slags privatliv vi kan bejaka. Jag tycker det verkar finnas något outrett här. Biskopen och professorn Krister Stendahl sade någon gång för länge sedan att man inte hade rätt till ”eget rum i himmelen” (apropå Bengt Westerbergs propagerande för eget rum på långvården) – men är inte detta att förenkla det hela. Kan vi överhuvudtaget tänka oss mänskligt liv utan minsta privata intimsfär?

  8. Jonas Lundström skriver:

    Kanske finns det en skillnad mellan ”privat” och ”enskilt”. I både kloster och anabaptistiska grupper så värderar man behovet av avskiljdhet och koncentration på vissa aktiviteter. I Bruderhof har man tex arrangemang som gör att kärnfamiljen kan avskiljas från det störra sammanhanget regelbundet. Det är dock inte ”privat” i betydelsen ”det här har inte församlingen med att göra”. Och när det gäller kläder o så så brukar man väl tilldelas detta av gemenskapen, man väljer inte på egen hand hur och vad man ska klä sig i.

  9. Jonas Axelsson skriver:

    Det är en tänkvärd distinktion det där – mellan ”privat” och ”enskilt” alltså.

Lämna ett svar