Igår åkte jag med barnen till farmor och farfar i Vänersborg för några dagars sportlovsvistelse där. Efter helgens turer kring tågtrafik, ett besök som inte blev av och inställda tåg hela måndagen fanns det skäl att vara skeptisk till rese-utsikterna. Normalt är jag väldigt bra på att vara melankolisk, och har nära till nedstämdhet och till att ta ut besvikelser i förhand, men den här gången höll jag modet uppe, och det hela gick faktiskt igenom med bara en knapp timmes försening.
Jag har som långsiktigt projekt att med Andens hjälp bli en gladare och mer positiv människa. Detta har fått mig att fundera över varför jag ofta tar ut besvikelser i förhand. En förklaring tror jag är att jag vill skydda mig själv, skapa en känsla av kontroll och göra mig osårbar. Förväntar man sig inget så behöver man inte överraskas av en oväntad motgång. Men jag blir alltmer övertygad om att detta är en dålig filosofi. Varför inte istället odla (realistiska) förväntningar på goda saker? Då har man åtminstone roligt medan man väntar. Och är inte viljan att vara osårbar och ha kontroll egentligen något osunt och omänskligt som går stick i stäv med Jesus från Nasaret och hans vilja att gå korsets väg?
På liknande sätt tror jag man kan tänka kring medlidande. Varför drar vi oss undan från andras lidande och skapar distans och skyddsbarriärer? Är det inte av samma skäl, vår vilja att vara osårbara, ha kontroll och vara höjda över lidandet?
Vad tror du?
”Var alltid glada.”
”Gråt med dom som gråter.” /Paulus från Tarsos
Bra skrivet om optimism. Men jag tvivlar på kopplingen till medlidandet. Är det inte vår rädsla för lidandet, helt enkelt, som gör att vi stänger av när vi ser andras lidande. Vi orkar inte med mer lidande än det vi redan har på vår egen hemmaplan. Jag tror inte att det är en fråga om vilja till kontroll just i det här fallet.
Du har nog rätt. Egentligen var det viljan till osårbarhet som var bryggan mellan dom två. Även om jag tror det finns en koppling mellan oviljan till medlidande och kontrollbehov. Just känslan av hjälplöshet tror jag är oerhört frustrerande.
Jag upptäcker ju äldre jag blir, hur lik min pappa jag är.
Ett exempel:
En dag kom pappa hem och mamma som kände honom väl, frågade ”vad har hänt?” ”Jag, fick sladd och körde av vägen och krockade med en milsten.” ”Vad gjorde du?” frågade mamma. ”Jag släppte ratten och sa, nu går det åt helvete!” sa pappa.
Lite av sådan inställning till livet har jag också:-)
Jag håller fullständigt med dig om kopplingen mellan pessimism – oviljan till medlidande – kontrollbehov.
Jag är själv en pessimistisk människa och inser stundtals att jag är rädd för att bli besviken. Med åren har jag blivit mer samhällskritisk, och då är man ju dömd till ständig frustration. Eller? Jag laborerar med begreppet hopp istället för optimism, eftersom jag tycker att optimism är en aning passivt: ”det ordnar sig säkert”. Hoppet däremot kan inse nuets djävulskhet men samtidigt ha rum och kraft för förändring…