Efter posten ”Polisen är vår fiende” har åtminstone en bloggläsare önskat en uppföljning. Finns det situationer då det är på sin plats att vända sig till polisen? Stöder man vapenmakten om man samarbetar med eller drar nytta av deras tjänster?
Min grundinställning är att vi bör sträva efter att kombinera kärleksfull omsorg om fienden med aktivt motstånd. Poser or Prophet publicerade i helgen en post (”Fuck the police?”) som uttrycker detta väl. Men hur tillämpar man detta i situationer där man exempelvis blir medveten om ett allvarligt brott, bevittnar en pågående misshandel, tappar bort en nära släkting, eller blir stoppad i en poliskontroll?
För mig är svaren inte alls självklara, och jag vill gärna höra era tankar. Men min övertygelse är åtminstone att vi på förhand bör träna och förbereda oss på att själva eller tillsammans med andra direkt gripa in i destruktiva situationer vi stöter på. Benägenheten att ständigt delegera bort vårt etiska ansvar till myndigheterna, och att lita på fienden för att få hjälp, stöd och trygghet behöver bearbetas och (åtminstone) tonas ned. Detta är nog den stora utmaningen.
Sen tycker jag också vårt förhållande till polisen bör variera beroende på vilken av deras arbetsuppgifter det gäller. Allt polisen gör är inte lika direkt ett uttryck för vapenmakten. Det är trots allt skillnad mellan att leta efter en bortsprungen gamling eller skriva ut ett pass och att straffa ”brottslingar” eller spöa upp hemlösa och demonstranter.
Hur tänker du? Bör vi som pacifister, icke-våldsförespråkare och/eller motståndsrörelse verkligen stödja eller samarbeta med vapenmakten?
(Igår råkade såg jag Ken Loachs ”Looking for Eric”, som visade sig vara en underbar film och en perfekt illustration till den här bloggposten.)
jag håller helt med dig i att vi behöver lära oss att lösa problem själva. jag tror också att agera utifrån sina instinkter inte alltid är helt tokigt heller. dvs känner man spontant att man borde stoppa ett slagsmål så ska man göra det osv.
jag överväger alternativet att kunna UPPLYSA polismakten att eventuell grov brottslighet (gruppvåldäkter, skolskjutningar etc) pågår, men jag vill vara ytterst försiktig med detta.
jadu jag tror på samverkan i vissa situationer t.ex. frågor om nån är försvunnen och man letar tillsammans. Sådant är inget problem för en kristen tänker jag, allt som är gott oavsett om det är inom vapenmakten eller hinduismen kan vi ändå bekräfta som gott och sammarbeta med i det avseendet. Detta får dock inte göra att vi blir allierade. Sammarbete i en gemensam sak, under en avgränsad tid, med tydligt fokus är en sak, men något helt annat att bli ett med eller inleda ett långt förhållande. Vi får också vara berädda att i de fall vi sammarbetar, n och polisen under detta arbete börjar missbruka situationen då sluta att sammarbeta och kanske ingripa mot dem.
En sund skepsis mot sammarbete är nog bra, men man skall inte stänga ute allt.
Tomas/Elof. Tack för era kommentarer. Jag lyssnar.
Fler uppfattningar? Kanske från någon poliskramare?
Jag tror att det som diskuteras här är väldigt viktiga saker för anarkistiskt lagda personer att tänka över. Jonas skriver: ”Allt polisen gör är inte ett lika direkt uttryck för vapenmakten” – och så måste man ju se det. Jag skulle till och med hävda att vissa delar av polisens verksamhet inte alls är uttryck för vapenmakt. Detta är viktiga saker för anarkister att tänka på, för det är så lätt att se ”staten”, ”överheten” eller ”makten” (för att lyfta frågan lite från polisspörsmålet) som något totalt monolitiskt utan några nyanser. Men alla de här orden står ju för oerhört breda fenomen. Fängelser och stadsbibliotek är två offentliga inrättningar – men inte har de väl särskilt mycket gemensamt!??
Jonas Axelsson: bra tanke där kring fängelser och stadsbibliotek. Men även anarkister gillar ju gemensamt ägda lokaler så som bibliotek, det betyder inte att de behövs en överhet för att få dem att funka, offentligt och sammhällsägda saker är inte det samma som att en stat eller överhet styr och erbjuder samma saker som vi skulle kunna ha utan dem.
däremot så kan vi ju uppskatta de bibliotek eller liknande som finns även när en överhet står bakom dem, och det är viktigt.
Jag skulle inte själv vilja bli polis därför att det skulle ställa mig inför en rad jobbiga beslut och ställningstaganden, men jag skulle inte vilja se polisväsendet som sådant avskaffas. Polisen må vara problematisk, men deras makt och möjlighet att missbruka sin makt begränsas av medborgarna och av media (bra). Om vi bortser från hur vi skulle vilja att världen såg ut, så tror jag att det är realistiskt att misstänka att om polisen försvann så skulle en annan makt ta dess plats. Till exempel privata vaktbolag (kapitalets egen arme?), eller för den delen kriminella beskyddarorganisationer.
Jag håller helt med om att vi borde träna oss i att ta ansvar för att lösa konflikter själva och inte lägga ut vårt moraliskt ansvar på entreprenad genom att låta system eller institutioner vara ”moraliska” åt oss. Men vi kan jobba rätt mycket på det innan vi börjar snacka om att avskaffa polisen.
Eller om jag ska jämka in min åsikt lite bättre med vad som faktiskt skrivits ovan (det är ju ingen som explicit förespråkar att polisen ska bort!) så skulle jag väl säga: Nej, jag skulle inte se polisen som vår fiende, och jag skulle inte aktivt motverka polisen, men däremot se till att försöka hålla dem till svars för vad det gör.
Tack för din kommentar, välkommen hit också. Jag kan instämma i din första kommentar, men inte i den andra. Men jag lyssnar på vad du säger. Kanske kan man tänka att det är (det upplevda) behovet av polismakt som vi borde försöka avskaffa genom vårt sätt att leva?