Nils Brynteson önskade i en kommentar här förra veckan en bloggpost om hur man ska se på våld mot barn och barnuppfostran i relation till detta med pacifism och icke-våld.
Enligt min mening är det olyckligt om vi breddar begreppet ”våld” (och andra begrepp) för mycket. I debatten finns ibland en sådan tendens; ”allt är våld”, ”allt är mission” osv. Risken med detta språk-bruk är dels att orden urvattnas och dels att det används för att försvara den rådande ordningen. Om allt är våld och allt är mission så behöver (eller kan) ingen ändra på någonting. Jag föredrar därför att tala om våld i en relativt snäv mening. Våld är att tillfoga andra kroppslig skada, typ. Det gör inte att det är ok att behandla exempelvis barn hur som helst, bara man inte använder våld. Det finns många andra destruktiva beteendemönster.
Jag har själv två barn, Alma 9 och Hannes 6, och något jag/vi funderat över en hel del är vad det innebär att tvinga ett barn, och om detta är försvarbart eller ej. Hur uppfostrar man ett barn som anarkist och pacifist? Mitt försök att teoretiskt förena detta med föräldraskap har hittills varit att se det som att barnet inte ännu är en fullt ut ansvarig individ med en myndig vilja. Ett barns vilja och karaktär växer fram successivt i och genom den gemenskap barnet är en del av. Att barnet ropar efter något eller protesterar måste ses i ljuset av barnets begränsade förmåga att veta vad det egentligen vill. Det är skillnad mellan att önska och att vilja, och därför är det förälderns ansvar att så att säga ”täcka upp” för det som saknas i barnets outvecklade vilja, och att samtidigt kontinuerligt backa bort från denna position steg för steg så snart barnet är redo.
Men på senare tid, inte minst genom mötet med primitivistiska tankegångar, har jag blivit mer osäker. Tänk om barnet vet mycket mer vad det vill än vi tror, och att ovanstående resonemang bara är ett sätt att försvara ett förtryckande system där barnet från födseln (och innan) tvingas in en rad onaturliga beteenden och institutioner?
Jag vet inte.
Vad tror du?
Jag tror det ligger mycket i detta att barn själva instinktivt har koll på vilka behov de har. (T ex behov av närhet till föräldrarna.) Det torde va ett faktum att itvingande av mat endast skapar ångestsituationer som blir kontraproduktiva, som exempel.
Det luriga är dock t ex mediciner. Om man skulle behöva lura i sina barn pencillinet molipect så är våld i det närmaste oundvikligt för många barn.
Det andra exemplet är ju de institutioner vi skapat, som givetvis inte är instinktiva för barnen. Vad är dagis, vad är kyrka, vad är söndagsskola? Osv. I nån mån är det viktigt att bryta mot institutionerna, men samtidigt måste vi nog inse att det inte går att bryta mot allt. Och var går gränsen? Vet ej!
Sen kommer vi ju till de situationer som vi inte kan bortförklara med varken instinkter eller institutioner, där vi som föräldrar alltid måste ta vårt ansvar för att hindra våra barn ur fara. Springa ut i vattnet/vägen t ex. Och jag tror att jag håller med dig att vägen fram till myndighetsdagen måste vara nån slags utfasning där ansvaret och det bättre vetandet för barnet skiftar. Respekten för barnets egna vilja är dock ofta undervärderad tror jag (och då menar jag inte godistjatet i affären utan snarare sömn, mat, osv). Att respektera behöver inte alltid betyda att curla utan att låta barnen göra av den givna situationen som de själva bedömer vara bäst.
Märk dock att jag är långt ifrån säker på vad jag tycker utan testar mina tankar en aning här..
Apropå våldsdefinitionen så trodde jag att det var på den här bloggen jag hade läst om våld som en synonym till maktutövande, typ polis, fängelse och tom demokrati, men det är möjligt att det var på Kristen Underjord jag läste det. Den definitionen är hursomhelst också intressant.
Intressanta reflektioner. Jag lyssnar. Vore kul att höra fler inlägg om detta. Men just nu lutar jag åt att du har rätt när du skriver att respekten för barnets vilja är undervärderad. Men för egen del är det i så fall typ för sent att göra något åt det…
Angående det sista om våld så är jag lite osäker på vad du syftar på. Jag tror inte all makt är dålig, det finns olika typer av makt. (Boyd tex talar om ”makt underifrån” och ”makt ovanifrån” på ett sätt som jag gillar.) Men polis, fängelser och demokrati däremot ser jag som våldsinstitutioner eftersom dom bygger på hotet om våld (=tillfogandet av kroppslig skada) = makt ovanifrån. Poliserna har sina vapen, hundar, pepparsprej och batonger, fängelserna har sina vakter med batonger och elstängsel och taggtråd, demokratin har sina arméer, poliser och fängelser som ska upprätthålla dom lagar som ”folket” stiftar.
Jo, en grej till. Barnen präglas ju också snabbt av sin omgivning, vilket gör att det ofta är svårt eller omöjligt att veta när det handlar om att barnet har ett behov och när barnens behov har perverterats. Barnen föds ju som du också antydde inte med en längtan efter godis, Dinosaur King, iPOD och Manboy. Här behöver vi kanske vara mer bestämda än många vågar och orkar vara och hjälpa barnet att inte alltför tidigt bli alltför beroende av systemet.
Sen pratar vi förstås också lite för allmänt om ”barn” här, det är en väldig skillnad på en bebis eller en ettåring och en sexåring. Sexåringen behöver, tror jag, mycket hjälp att lära sig respekt för andra människor och att inte vara alltför inriktad på sin egna kortsiktiga begär. Eller?
Ah, då är det hotbilden som (förhoppningsvis) saknas i föräldraskapet.
Hej, Jonas! Jag har bloggfastat ett tag, så jag har inte varit på den här bloggen förrän idag. Jag delar förstås inte alla dina radikala åsikter, men tycker att du är inne på en del intressanta spår. När det gäller just barnuppfostran finns mycket att säga men jag begränsar mig till tre saker:
1. Den mesta fostran bör man nog göra innan barnet är tre år, där barnet lär sig gränser och sociala beteenden. Här behövs en fast hand.
2. Jag är inte anarkist, men om du tänker hjälpa dina barn att göra uppror mot systemet måste du lära dem att lyda(höra och göra) Herren, och enligt både Mose och Paulus (som båda var upprorsledare) lär man sig det genom att lära sig att lyda sina föräldrar.
3. Det viktigaste man kan lära sina barn är att frukta Herren och att inte vara rädd för något annat.
Jag ska fortsätta att titta in på din blogg och det kommer nog några fler kommentarer så småningom
Tack för inputen, Richard!
Richard igen. Sen handlar anarkism för mig mer om ”utan ledare” (an arché), än om uppror. Uppror är mer konsekvensen av det första. Jag har därför svårt att tala om lydnad i relation till föräldrarna. Ska man behandla vad Paulus säger om lydnad så tycker jag man också bör relatera förhållandet barn – föräldrar till dom andra exempel han tar upp (man – kvinna, grek – jude, slav – fri). Jag vill gärna läsa Paulus som om han utmanar dessa hierarkier och uppdelningar, snarare än stödjer dom.