Jag fick följande mail från en läsare (Jonas Axelsson):
Är du öppen för önsketeman på bloggen även nu för tiden? Jag har ett dylikt i sådana fall. Det gäller synen på ”kultur”, och kulturella uttryck. Hur ser du på detta från din anabaptistiska horisont? Är kultur ett negativt laddat begrepp? Man skulle ju lätt kunna tro det eftersom själva begreppet betyder ”odling”, och det har ju tydliga kopplingar till det tämjande och härskande som finns i den ursprungliga kulturen, agrikulturen – som ju du har problematiserat.
Sedan har ju mycket kulturellt skapande med arbetsdelning att göra. Och det gissar jag att du är kritisk till.
Men, hur som helst, jag är intresserad av detta tema. Det vore kul med ett inlägg.
Svar:
Jag har inga svar på frågorna, men dom är relevanta och intressanta. Några tankar dock följer, bidra gärna med känslor, tankar och synpunkter;
-Om det finns en anabaptistisk kultursyn, så tycker jag den liknar den som mennoniten John Yoder gett uttryck för. Yoder kritiserade teologen Niebuhr som skrev en bok om olika kristna förhållningssätt till ”kulturen”, och kategoriserade det anabaptistiska alternavitet som ”Christ against culture”. Yoder avvisade Niebuhrs typologi, och visade att det inte finns något sådant som en enhetlig ”kultur”, anabaptister har exempelvis varit progressiva och starkt bejakande inom vissa områden som skulle kunna klassas som ”kultur”, men samtidigt avståndstagande från vissa aspekter av den dominerande kulturen. Denna hållning att utifrån en (delvis) alternativ gemenskap kritiskt utvärdera den dominerande kulturen, och vara beredd på att ta tydligt avstånd från dom praktiker och företeelser som man menar hotar den alternativa gemenskapen, men bejaka andra, tycker jag är det typiskt anabaptistiska. Det blir i så fall rätt ointressant att prata om ”kultur” som om det vore en enhetlig företeelse, istället får man prata om konkreta fenomen (krig, odling, könsroller osv).
-Mitt anarkistiska öga är dock (ännu) mer ambivalent i förhållande till ”kultur”, eftersom jag tycker det ligger mycket i primitivismens kritik av civilisationen (odling, städer, stater osv). John Zerzan, om jag uppfattar honom rätt, ser början till fallet in i civilisationen dels i en alltmer utvecklad arbetsdelning, symboliserad inte minst genom schamanens ökande makt i för-civiliserade grupper, i kombination med ett sofistiskerat teckensystem och målningar som så småningom mynnar ut exempelvis i skrift-språk. Det sistnämnda, menar Zerzan, skapar en slags raster mellan människan och hennes omgivning och bidrar till att ta udden av den direkta upplevelsen, och är ju även förknippat med arbetsdelning/schamanism så långt jag förstår. Ett förfrämligande kryper in, som möjliggör en hierarkisk/förtryckande relation till djuren, växterna och jorden.
-Samtidigt, även om man skulle följa Zerzan (vilket jag är tveksam till), så blir ändå frågan vad som är ”kultur”. En del antropologer skulle nog använda ordet om signalsystem, grupp-dynamik, redskapstillverkning, båtar, eldande och annat som av allt att döma pågått någon miljon år eller så bland homo, dvs långt innan civilisationens uppkomst. En del skulle nog rentav tala om kultur bland vissa arter av djur.
-Själv lutar jag åt att människans vilja till skapande (även av skönhet), mening och berättande är något positivt som dock lätt kan leda till alienation. På liknande sätt kanske måttlig arbetsdelning (inte som idag, förstås!) kan bidra till gruppens stabilitet och gemenskap och kan fungera i en betjänt-roll i förhållande till omgivningen, men samtidigt kan det lätt leda till hierarkier.
Vet inte om du blir nöjd med detta? Kommentera gärna vidare, Jonas och andra! (I händelse av frågor o så så kommer jag att kommentera, god willing, men när det kan ske är oklart pga resa.)
Jag är nöjd. Tack för intressant svar!
En del av anledningen till att jag önskade att kulturtemat skulle behandlas var (märkligt nog) att jag för ett tag sedan bläddrade i förordet till Samuel Pepys omfattande dagböcker. Förordsförfattaren hävdade att Pepys dagböcker snarare var ett uttryck för ”nature” än för ”culture”. Detta tyckte jag var en väldigt fascinerande utsaga! Det faktum att dagböckerna hade tillkommit på mycket spontant sätt och inte genomgått massa bearbetning var alltså ett tecken på att vi här såg ”natur” istället för ”kultur”. Jag tänkte vidare en del på det här. Kanske är det så att en hel massa saker som vi stämplar som ”kultur” inte är kultur egentligen. Kanske skall vi koppla kultur mer till det som verkligen liknar ”odling”!? Mer spontant och snabbt skapade saker (till exempel) skulle då inte räknas som kultur. Hur kopplar jag då den här tanken till anabaptistiska sammanhang etc? Ja, det blir ingen klockren koppling men i församlingssammanhanget uppfattar jag att mycket händer som präglas av en viss spontanitet. Människor blir påverkade direkt ovanifrån, direkt av det gudomliga. I vår vanliga vokabulär har vi lätt att sätta etiketten ”kultur” på alla mänskliga yttringar som sker i detta församlingssammanhang (på orden, tonerna, berättelserna osv). Men kanske är ”kultur” fel benämning. Kanske liknar det som sker ”odling” alltför lite. Spontaniteten, direktheten i det hela kanske pekar på något annat än kultur.
Spännande tanke.