1. Har du längtat efter att vara (eller är du) en hjälte - en räddare/hjälpare/ledare?
2. Har du längtat efter att ha (eller har du) en hjälte (Jesus osv undantagna)?
Varför/varför inte? Om ja, ofta/mycket? Om du har en sådan längtan, tror du att det är något positivt?
Alla ärliga svar välkomna, korta och långa, smarta och dumma! Ser fram emot att ta del av era tankar. (Kollar svaren först torsdag em.) Samtala gärna om svaren. Fortsätt gärna kommentera även om det kommer nya poster.
Vill vara en hjälte som ger Gud äran för mina ”hjältedåd” men misslyckas ganska ofta…
Hjälte, det är ett utrotningshotat begrepp i dagens värld. Myndigheter är de som är tänkta att ta ansvar i välfärdssamhället, så ingen annan bryr sig. Och det är svårt att ge hjälp eller få hjälp när man står ganska utanför de flesta tänkbara sociala sammanhang. Jag kan bara hjälpa mig själv. De typer av problem mina få närstående har är jag hjälplös att egentligen kunna göra något åt. I slutändan så måste folk själva ha en vilja till förändring. Klart att det är en positiv drivkraft, men hur skall man uttrycka det?
Vid närmare eftertanke så är det inte alls nödvändigtvis någon positiv drivkraft. Självuppoffring och att urskiljningslöst hjälpa de svaga uppfattar jag inte som någon bra motivation i alla sammanhang. Men då har jag ju i för sig aldrig varit kristen, det kanske jag borde sagt med en gång. Ordets definition beror helt på vad man har för värderingar. Jag såg precis att man kan vara en Hjälte genom att skänka 25 kr till BRIS… Ha!
Leon. Intressant.
En fundering jag har i sammanhanget är i vilken utsträckning Hjälte-rollen är konstruerad av det patriarkala systemet, och om det i så fall är något vi borde sträva efter att göra upp med. Hur många män har drömt om att vara hjältar? Hur många kvinnor? (Se slutet av diskussionen här)
Vad tror du?
Hjälte-rollen har onekligen vinklats som något väldigt macho genom olika moderna berättelser. Och när det är en Hjältinna så handlar det minst lika mycket om våld. (Xena krigarprinsessan, Buffy vampyrdräparen, Dark Angel, Ultraviolet, Trinity i Matrixtriologin)
Främsta problemet som jag ser det, är att när någon axlar rollen som hjälte så sätter det i rörelse den arketypiska historien om att det finns offer, förtryckare, räddare i nöden, domare, och så vidare. Och rollerna kan plötsligt skifta eller blandas. Det är som att svårtolkade oskrivna regler börjar gälla av någon mysko anledning.
Jag tror därför att det bästa skulle vara om alla i största möjliga mån försöker bli starka nog att vara sin egen hjälte och skapa sin egen historia. Om man inte är kapabel att hjälpa sig själv så kan det vara svårt att hjälpa någon annan. Så mycket vet jag att det finns en religiös parrallel där, någon liknelse om en tagg i ögat har jag för mig. Hmm?
Vad bra att du la upp en tråd om det här också, jag har tänkt på det här med hjälten. Jag menar ju inte att ge upp hjälterollen innebär att man ska sluta göra hjältemodiga saker! Jag menar att jag tror att det är den här fantasin som man på ett eller annat sätt kanske har som faktiskt står i vägen för det verkligt hjältemodiga, och därför måste den bort. På samma sätt som jag tror att judeo-kristendomens fina etik står i vägen för att kyrkan ska se sin egen verklighet; allt fagert tal som präster filar på år ut och år in gör dem blinda för att det faktiskt inte är mer än fagert tal. Därför blir det inte bara meningslöst utan faktiskt kontraproduktivt. Så tror jag om hjälterollen också (typexempel svenskarna som vill bli soldater i Afghanistan). Den finns där som ett sätt att slippa göra det modiga på riktigt, det som verkligen kräver mod alltså. Så hjältemod behövs verkligen i stora mängder i världen men Hjälten som seglar in ensam och stark och ordnar upp allting för andra människor – han finns inte. Eller, man kan lätt räkna med att det finns människor i hans liv som har andra saker att berätta. Att längta efter att få vara hjälte kan vara ett sätt att slippa undan alltså.
Jag tror att hjälterollen är konstruerad i det patriarkala systemet (Moses? Kung David? jag är inte så hemma i GT) och alltså inte biologiskt manlig på något sätt. Det innebär alltså precis som för alla andra ruttna saker könsmaktsordningen fört med sig att det finns gott hopp om att det kommer att försvinna! Men kulturellt inlärda mönster är ju minst lika starka som biologiska så jag förväntar mig inte automatisk avprogrammering den närmaste tiden. Det blir väl som med det mesta liknande att en avantgarde för utvecklingen framåt. Hollywood etc traderar ju också motivet ständigt så det är verkligen centralt i vår uppfattning om manlighet tror jag. Jag såg till exempel ikväll en stor jätteman på TV som tillsammans med sin familj drev en restaurang. Han tog inte tag i det som verkligen behövde göras och den stackars kocken fick stå och slita med spisar som inte funkade och ruttna grönsaker, men när det kom indrivare pga den misskötta ekonomin ställde sig jättemannen vid ingången och bröstade upp sig och visade vilken man han var. Jag antar att han spelade hjälte. Terapeuten Paul kanske har lite av det där komplexet (hellre hjälpa sina kvinnliga patienter med deras killproblem än ställa upp för sin fru med hennes) även om han inte är så enkel som restaurangmannen.
Ett typiskt kvinnligt komplex är snarare att stödja och hjälpa. Att ta hand om en trasig man och få honom att bli hel, så att han slutar att vara ett sånt svin. Det är ganska vanligt att kvinnor hoppas på nåt sånt. Men det är ju lika kontraproduktivt, den de ska ta hand om är ju sig själva.
Som jag tänker mig Jesus – han är ju väldigt komplicerat beskriven i bibeln så man kan se det på flera sätt – så visar han på hjältemod genom att ge upp. Han säger det ju också i saligprisningarna och i fottvättandet. Men hans korsdöd är det allra mest ekonomiska sättet att säga det på, där han visar att kärlek är att ge upp sig själv, den totala antihjälten alltså. I vissa andra berättelser framstår han som mer mänsklig, som att han har behov av att få vara den där Messias som de har väntat på samtidigt som han drar sig undan och förbjuder människor att säga något om vad han gjort för dem. Det är så mänskligt att kämpa med sitt högmod. Men korset är som jag ser det det fullständigt centrala i berättelsen om Jesus och där visar han vägen. En åsna, tyckte ju romarna. Deras gudar hade makt. Jesus lämnade ifrån sig sin. Men konstigt nog har Kristuskomplexet i konsten verkat ha blivit en segrare.
Det står mer om relationen Kristus/hjälten i boken Film och religion som kom för några år sedan: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=917085307X Lättläst och finns att beställa på bibliotek.
Sofia. Du talar väl, jag följer dig i allt du säger här tror jag. Själv längtar jag efter att längta efter att bli en medmänniska, en nästa, bland människor, snarare än en hjälte.
Samtidigt tror jag nog att längtan efter Hjältar återspeglar något sant mänskligt. Någonstans känner vi att vi blivit fångade i en civilisation som förtrycker och splittrar oss, och vi längtar efter Befrielse. Den enklaste vägen ut är då att hoppas på en Hjälte. Men ska befrielsen bli ett faktum så behöver det vara ett skeenden som många eller alla är involverade i, vilket är betydligt klurigare. Tror jag.
Hjälte-komplexet slår också igenom i historieskrivningen tycker jag, ofta försöker man i efterhand att knyta exempelvis radikala skeenden och strömningar (socialism, radikala kristna rörelser mm) till en person, en ledare, en hjälte (nästan alltid en man). Men gräver man lite djupare så upptäcker man allt att det finns många andra som gått före och gjort och sagt ungefär samma sak, att det är en rad yttre faktorer som påverkar, att det fanns många människor runtomkring som var minst lika viktiga osv.
Även jag har tänkt på Jesus som icke-hjälte dom senaste dagarna. Det är uppenbart att han kliver in i dom starka förväntningar på en Hjälte-roll som fanns, och att han i många stycken kan uppfattas som väldigt självcentrerad. Han är redskapet för gudsrikets kommande osv. Men samtidigt bryter han genom sin vandring ned hjälterollen inifrån, han vägrar gå in i krigarkungs-rollen, han beskriver sig själv som en slav, han drar sig undan när dom vill göra honom till kung, han älskar sina fiender till döds, han ger sin fullmakt, ande och uppdrag vidare, och när han han enligt berättelsen uppstår så lever han vidare i och genom sina efterföljare.
Leon. Ja, jag är med på macho-historien, absolut.
Angående att vara sin egen hjälte… Du tänker på att först ta bort bjälken i sitt eget öga innan man försöker ta bort flisan i sin brors (Matteus 7). Jo, kanske är det ett sätt att bryta ned hjälterollen, men ändå använda den.
Hmmm. Jo, om någon vill fortsätta kommentera på den ursprungliga frågan så går det fortfarande bra förstås… Det går också bra att fortsätta samtalet. Allt går bra…
Leon igen. Å andra sidan tror jag att befrielsen behöver komma utifrån, att vi inte kan lyfta oss själva i håret. Vi är nog många män som drömt om att vara hjältar som behöver inse vårt eget behov av befrielse, vår egen svaghet, och våga ta emot hjälp och stöd.
Jonas: Jo, det skulle faktiskt vara svårt om man var helt på egen hand. Det är jag inte. Men framför allt i en bemärkelse tar jag emot hjälp och stöd; från författare som jag uppfattar som goda förebilder. Jag inser hela tiden nya delar av mitt behov utav befrielse, och efter att varje svaghet har övervunnits så blir nya synliga.
Jag har funderat ibland på vad man helst skulle vilja vara: en stor hjälte, ett stort geni eller ett stort helgon…
Jonas. Är det inte samma roll och funktion, bara olika traditioner? (folklig mytologi/vetenskapen/kyrkan)
Jag menar att det inte är samma funktion/roll. Det som är gemensamt är ju att det handlar om extraordinära människor. Men det är olika sätt att vara extraordinär på. Hjälten ser jag som extraordinär på etiskt sätt. Geniet på intellektuellt sätt. Helgonet är extraordinär vad gäller religiösa aspekter. En fjärde roll/funktion som jag tänkte på i efterhand är ju att vara en extremt fysiskt attraktiv människa. Om jag hade tagit med det alternativet från början kanske det hade blivit tydligare att det rör sig om olika sätt att vara extraordinär på.
Ok. Finns det extraordinära människor, och är det bra att längta efter att vara en?
”Extraordinära människor” kanske inte är ett bra uttryck eftersom alla människor har samma människovärde. Men det finns väl i alla fall människor med extraordinära gåvor. Jag tror att det är väldigt riskfyllt att vara fylld av sådan längtan som du pratar om. Kanske kan det dock fungera om man samtidigt längtar efter att vara extraordinärt självutgivande, och ha extraordinära skyldigheter. Men i stort sett tror jag att det bästa är att förlika sig med vanligheten; förlika sig med att vara en anonym person som kämpar för det goda utan att få någon uppmärksamhet.
Det du säger nu Jonas får mig att tänka på föreställningen om extrema begåvningar inom exempelvis musiken och litteraturen, som är mina fält, den här idén att någon är född med något extraordinärt. Min erfarenhet är att det vi kallar begåvning är mycket mer komplext än så och innehåller mycket mer än något medfött, som ingen kan förklara eller bevisa ens existerar. Jag tycker att det ger stöd åt min teori att hjälterollen är kulturellt konstruerad för att slippa att göra det som man istället fantiserar om. För det är ju en av de stora förtjänsterna med idén om en konstnärsbegåvning, att inbillar man sig att det finns en sådan och att man inte har den, så slipper man ju försöka och bli besviken eller arbeta för att faktiskt lära sig det man vill behärska.
Sofia. Tror du den ”manliga” hjälterollen generellt sett påverkar kvinnor lika starkt som män (till passivitet/underordnande/längtan efter en hjälte/befriare), eller är det vanligare att kvinnor ser igenom det här?
Sofia. Jag har verkligen inte någon stark tro på detta med den medfödda extraordinära begåvningens roll (och som jag antyder i slutet av inlägget så tror jag det bästa är att vi kämpar på utan att tänka för mycket på sådant här). Men jag har ju ändå en övertygelse att medfödd genialitet (för att nu diskutera stor konst, litteratur etc) är EN faktor bland många andra. Menar du exempelvis att Bach eller Mozart inte hade medfödd genialitet? Naturligtvis räcker det inte bara att ha en medfödd begåvning – det krävs ju oerhört mycket arbete också. (Det finns säkert en hel rad personer som varit lika begåvade som Bach och Mozart, som aldrig har arbetat upp sin kapacitet lika mycket). Men medfödd genialitet tror jag är en nödvändig grund om man skall lyckas nå den enorma kreativitet som de nämnda kompositörerna hade.
Idén om konstnärlig begåvning kan naturligtvis leda till att vissa ger upp eftersom man tror att man saknar den nödvändiga begåvningen. Men ett allvarligare hinder i detta avseende, tror jag är att många tycker det är meningslöst att vara kreativ om man inte når, eller har chans att nå, den allra högsta toppen. Men varför skulle det vara meningslöst? På detta område, liksom på många andra områden, är det viktigt att framhäva betydelsen av det vardagliga.
Jonas A, får jag bara först säga att jag har inga avsikter att avslöja vad du personligen tror och inte tror. Det du skrev fick mig att associera vidare.
Du frågar om jag verkligen inte tror att Mozart och Bach hade medfödd genialitet. Jag skulle isåfall vilja veta vad detta geni är. Det brukar inte definieras utan finns bara med i diskussionen (sen den tidiga romantiken) som någonting självskrivet vid sidan av ambition, plikt, slump, sociala omständigheter osv. Jag tänker mig snarare att geni är ett klusterbegrepp som samlar alla de där sakerna, kanske. Geni är ett väldigt tveksamt begrepp. Det hör nära samman med föreställningar om IQ och med allt vad vi vet om skallmätning och könsroller och rasism så är jag skeptisk till om geni hör hemma i ett nutida tänkande överhuvudtaget. I kulturvetenskaperna så är det ju så att man övergett genibegreppet sedan länge. Mer än något annat drevs Mozart och Bach av det grundläggande behovet att ha pengar till mat och hyra. Där har vi nog en viktigare förklaring till deras flit, och det finns många många av deras sort som varit minst lika flitiga. Varför kallas just de för genier? För att musiken är bättre, brukar man mena. Tja, vem bestämmer vad som är bättre? Händel ansågs av sin tid som den store barocktonsättaren och JS Bach var bortglömd i sjuttio år efter sin död. Det är en romantisk och senare positivistisk historieskrivning som vill kunna objektivt slå fast vad som är god smak men inga av de där metoderna håller (tro mig, det finns helt bisarra närmast oläsbara system för hur man räknar ut i noter vad som är ‘organiskt’ och ‘vackert’). Som musiker har föreställningen om ett medfött geni mest varit förolämpande för mig. Folk tenderar att bortse från det stora arbete man lägger ner. Senast förra året blev en präst förvånad över att jag och en annan professionell musiker begärde arvode för att delta i en mässa i Storkyrkan (som de tillfrågat oss att delta i, det var inte ens vi som föreslog det) med motiveringen att sångare brukar sjunga för att det är roligt. Hon var visserligen en dokumenterad idiot men de där idéerna ligger och skvalpar precis överallt. Jag menar, läkare kan vara mer eller mindre bra också, snickare, kockar, pedagoger, ingen använder deras kompetens som skäl att de inte ska få betalt för det.
Jonas L, menar du om kvinnor också längtar efter en manlig messias att ta över? Ja det tror jag. Precis som män längtar efter en Florence Nightinggale att rädda dem. Tror inte du det?
Sofia. Jo, jag tror nog att längtan efter att ha en hjälte och längtan efter att vara en hjälte är ett lika stort problem, och en del av samma konstruktion. Och jag tror att kvinnorollen skapats för att hålla kvinnor i schack och beroende av ”starka” män.
Sofia. Intressant och välskrivet inlägg! Kul att läsa! Jag är inte tillräckligt inläst på området gällande genialitet för att kunna argumentera mot dig i nuläget. Så det blir kort svar så länge. Men utan att försvara skallmätningar eller IQ-test så har jag en känsla av att vetenskapen gör ett misstag om den kastar geni-begreppet på sophögen. Jag tror det går att försvara ett geni-begrepp som är svagare än det som romantikerna hade. Geni som en faktor bland många andra faktorer, för att upprepa vad jag redan har sagt.
Jag skulle vilja argumentera mot dig när det gäller tankar kring subjektiv/objektiv bedömning av musikkvalitet också (jag har en känsla av att detta kan avgöras objektivt) – men inte heller här har jag tillräckligt med argument just nu.
*s* okej, du får väl läsa på då. Ska bli spännande att höra vad du hittar på för (ny) metod som ska kunna bedöma konstens kvalitet objektivt. Är det nåt logiskt eller mer teknologiskt du har i tankarna?