Stigen

Låt er förvandlas i era tankar, så att ni kan avgöra vad som är guds vilja./Paulus

Stå emot satan, så ska han fly för er/Jakobs brev

När man väl blivit övertygad om att ett liv i gemenskap, enkelhet, frihet, motstånd och sökande efter ett annat, anarkistiskt, system är Det Goda, Det Sanna och Det Sköna, så betyder det inte att kampen är över. Tvärtom. Systemet, den gamla människan och fienden framträder nu i all sin tydlighet och börjar envetet sin strävan att locka oss tillbaka in i det liv som missar målet. Att lära sig att effektivt avvisa dessa impulser och denna påverkan är därför helt nödvändigt. Men hur?

Dels tror jag det handlar om att ofta låt sin hjärna tvättas och fyllas med goda tankar om Det Nya Livet. Man behöver sänka sina rötter djupt ned i en annan berättelse än den om Utveckling, Framgång och Självförverkligande som systemet prackar på oss. Meditation, motståndsbefrämjande läsning av skrifter och Skrifter, tider i den vilda naturen, möten med likasinnade, gemenskapen i kommuniteten (eller motsvarande), relationer till marginaliserade och förtryckta, bön samt tillfällen när vi talar ut och förklarar våra övertygelser inför andra, behöver bli mer dominerande inslag i våra liv än systemets propaganda.

Dels tror jag det handlar om att lära sig att stampa ut alla tendenser till att systemets eld blossar upp på nytt i vår tankevärld. När vi träffas av impulser som lockar oss att handla mot våra övertygelser så är ett vanligt misstag att börja diskutera med fienden, och att så öppna sig för kompromiss. Det ser ju så smaskigt ut, fast vi egentligen vet bättre. Och så sitter systemets krok där i våra hjärtan, och ju mer vi stretar och drar, desto hårdare sitter den. Nej, stampa är det enda som hjälper. Ryck upp, slå sönder, kasta bort. Satan, denna totala Icke-person som låtsas vara sammansatt och resonabel, samtalar man inte med, det är en kraft man driver ut. Det betyder inte att man är oemottaglig för nya intryck och livsförändringar, det går att öva upp sin förmåga att skilja mellan frestelser och funderingar. Ett annat misstag (jag känner till dom eftersom jag begått dom så många gånger) är att tro att lockelsen aldrig går över. Den enda utvägen tycks vara att ge efter. Men det är fel.  Det går över, och då ser det hela plötsligt väldigt annorlunda ut.

Och när vi ändå faller, så låt oss ärligt erkänna får svagheter och snedsteg för en syster eller bror som vi har förtroende för och peppa varandra att ta nya tag. Förlåtelse, nystart och upprättelse är alltid möjligt.

Hur tänker du om detta? Har du tips och erfarenheter som kan hjälpa?

Rasismen är på fram-marsch. Dom senaste dagarna har vi påmints om detta bland annat när vi hör att SD riskerar att komma in i riksdagen, och hur romer förföljs i Europa och Sverige inte bara av fascister (?) utan av själva etablissemanget. För den som vilat i övertygelsen att vi aldrig mer kan få se koncentrations-läger och minoritets-utrotning i Europa så är det dags att vakna upp.

Lyckligtvis finns det många motröster, och rasistisk retorik har ännu inte lyckats överta media-rapporteringen. Det är förstås något positivt, men döljer samtidigt den förföljelse som oskyldiga och behövande flyktingar dagligen utsätts för även i vårt land. Och som om man ska tro Tobias Billström, som intervjuades i Studio 1 igår, inte alls är något problem. Ingen amnesti att hoppas på om man röstar blått, det var det tydliga beskedet, och ska man ha en reglerad invandrings-omelett, då måste man knäcka några ägg (i och för sig sant…).

Det finns mycket vi kan göra. Förutom att söka kärleksfulla och (ömsesidigt) givande relationer med nysvenskar, och i synnerhet dom som förtrycks och marginaliseras, så tror jag det är viktigt att vi i vår vardag gör allt vi kan i ord och handling, kärleksfullt men samtidigt aktivt och ibland även aggressivt, för att bryta ned den rasistiska plattform som finns bland inte så få människor och som SD och nazisterna försöker bygga på. Och vi ska inte ge upp hoppet, statistiska undersökningar pekar faktiskt mot att rasismen har minskat i Sverige dom senaste åren.

På senare tid har jag stött på flera bra artiklar som tar upp rasism-och utestängnings-frågan: (Låt oss för guds skull inte igen acceptera begrepp som ”invandringsfrågan”, ”rom-situationen” eller liknande. Ni minns väl ”jude-frågan”? När en grupp människor har blivit en ”fråga” så kommer förr eller senare något att föreslå den slutgiltiga lösningen…)

Anarkisterna skriver om klimatförändringar, flyktingströmmar och gränskontroll. Tankar i Natten skriver om rom-förföljelsen och jämför med utvecklingen innan andra världskriget. Revolutionära fronten skriver klargörande om Folkpartiets flykting-politik (apropå FP, läs även detta). Rasmus skriver på Kristen Underjord och undrar  hur kampen ska gå till, och flera förslag diskuteras i kommentars-sektionen, och Maja ger ett antal exempel utifrån sina erfarenheter i London.

No borders, no nations. Låt oss i det lilla börja leva ut detta redan nu. Låt oss i motsats till vad min vän Joel Halldorf skriver i Dagen leva mer som om en annan värld är möjlig.