Anabaptismen är inte ickevåldslig

Bland frikyrkliga fredsivrare har det blivit ganska poppis att hänvisa till ”anabaptism”. Men jag menar att IRL-anabaptismen inte varit så ickevåldslig som det ibland låter. Spelar det någon roll? Här följer 777 ord om detta ämne. Kommentera hemskt gärna:

1500-talets protestantiska reformation bemöttes av katolsk motreformation. Mindre känd är ”den tredje reformationen” (Karl Kilsmo) eller den radikala reformationen” (George Williams). Här kom anabaptisterna, ”omdöparna” att dominera. Rörelsen överlappade med revolutionära strömningar bland bönder som kritiserade makten och förespråkade radikal ekonomisk omfördelning.

Anabaptismen uppstod i samhällen där den politiska makten och kristendomen var oskiljaktliga. Deras dissande av barndopet och andra samhälleliga baspraktiker var revolutionär, och tusentals avrättades.

Vad de ville ha istället varierade. Balthasar Hübmaier genomdrev en lokal statskyrklig anabaptistisk reformation och försvarade ”svärdet”. Hans Denck kom att förespråka en mer mystik och universalistisk hållning. De anabaptister som samlades kring Schleitheim-bekännelsen förespråkade troendedop, en demokratisk ordning med valda ledare, radikal ekonomisk omfördelning, en egen (ickevåldslig) rättsskipning och ickevåld som normativt för de omvända. Här fanns också en långt driven separatism.

För många var apokalyptiken central. Det var den sista tiden, och Guds rike skulle upprättas, när som helst. Predikanter som Ursula Jost, Hans Hut och Melchior Hoffman profeterade och mobiliserade de troende att förbereda sig. Många apokalyptiska visioner var omtumlande och blodiga, även bland de som förespråkade en tillsvidare-pacifism. I Münster tog anabaptister makten och genomdrev en drastisk reformation med egendomsgemenskap, polygami och en egen Davidskung. Mängder av anabaptister strömmande till det nya Jerusalem. Katolikerna belägrade staden med väpnade styrkor. Det hela slutade i blodbad och nederlag för anabaptisterna. Efter detta drog beväpnade anabaptister (Batenburgare) runt och plundrade kyrkor och avrättade hedningar, och nya Messiaspretender såsom David Joris fick många efterföljare.

När röken hade lagt sig fanns bara de svärdsförkastande, separatistiska och ickeapokalyptiska grupperna kvar. Mennoniter, Amish och hutteriter har sina rötter i denna anabaptism. Amish och hutteriter lever i etniskt homogena grupper och praktiserar fortfarande separatism (i varierande grad), förbud mot vapenbärande för kristna, enkelhetsideal, strikt församlingstukt och i hutteriternas fall egendomsgemenskap. Mennoniter har delats in i grupper där vissa evangelikaliserats och moderniserats medan andra står närmare Amish.

Med detta som bakgrund försökte mennonitakademiker som Harold Bender och John Yoder i mitten av 1900-talet skapa en neoanabaptistisk teologi som betonar en frikyrklig församlingstanke, det praktiska kristna livet (”efterföljelse”) och fredsstiftande. En uppdatering av denna vision finns exempelvis i Nätverket Anabaptist ellerThe Anabaptist Network.

Idag tänker jag att mycket av neoanabaptismen endast har vaga kopplingar till IRL-anabaptism. IRL-anabaptismen har exempelvis aldrig varit ”ickevåldslig” över lag, menar jag. I de fall traditionella anabaptistgrupper moderniserats har också motståndet mot vapenbärande bland de döpta minskat. Så långt jag förstått skulle exempelvis många mennoniter i USA inte vägra vapen idag.

Men inte heller de separatistiska gammel-anabaptisterna är speciellt ickevåldsliga. De våldsamma apokalyptiska visionerna har inte försvunnit, bara förskjutits eskatologiskt. Guds rike är inte så nära längre. Istället har för det allra mesta en helveteslära bejakats som inkluderar eviga medvetna straff för de flesta, även för de flesta kristna (eftersom dessa ju är falska kristna). Det moderna sättet att bortförklara helvetet som något mjukt eller ”frivilligt”, har inte varit poppis. Helvetet är Guds våldsamma straff över en otrogen värld. Dessutom förkastas inte allt våld ens i nuet. ”Svärdet”, det vill säga det väpnade våldet, eller mer specifikt statens våldsmonopol, beskrivs traditionellt av separatistiska anabaptister som Guds ordning, men ”utanför Kristus”. Kristna ska inte bära vapen, men inte för att ickevåld är det bästa för alla, utan för att det är överheten som har den uppgiften. Det handlar om arbetsdelning, inte om ett generellt dissande av vapen. Även om en viss dubbelhet finns i retoriken och teologin här. Hållningen påminner om hur dagens samhälle är organiserat – polis och militär ska använda våld, inte privata medborgare. Dessutom är den separatistiska anabaptismen en enormt patriarkal historia, med allt det våld som ryms där, men möjligen är det en annan fråga.

Så vad spelar det för roll? Ja, delvis är det en sanningsfråga. Det finns och har funnits anabaptister i snart ett halvt årtusende med historiska kopplingar till den radikala reformationen, och dom har inte varit och är inte som många kanske tror att dom är eller vill att dom ska vara.

Men det är också en fråga om att ta ansvar. Om vi använder eller identifierar oss med historiska traditioner, då bör vi både försöka se hur dessa påmint om och skiljt sig från vilka vi är eller vill vara. Därefter kan vi fundera över om det är vi som behöver förändras, eller om saker i traditionen behöver motarbetas, eller om det enda raka är att byta tradition.

En sådan hållning känns väl anabaptistisk om något. Och det gäller så klart inte bara anabaptister…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>