Anarki och kaos (och lite Batman)

Som bekant förknippas anarki och anarkister i mainstream-samhället i regel med våld, kaos och oordning (typexempel från DN här). På många sätt är den nya Batman-filmen, som jag såg på bio igår, ett utmärkt exempel på hur anarki (utan att ordet används) dels framställs i en förvanskad version, och dels förknippas med pöbelfasoner, kaos och terror, medan militarism, polismakt och dom rika står för trygghet, ordning och reda. (Daniel Lindvall skrev en utmärkt recension i Arbetaren, även om jag personligen tycker det finns fler öppningar och konstruktiva tolkningsmöjligheter i filmen.)

På grund av denna utbredda förståelse av anarki, anarkism och anarkister, kan ett samtal om anarki i vardagen ofta se ut ungefär så här:

Undrande Bekant: Så du är Vänsterpartist då?

Anarkisten: Nä, jag är anarkist, faktiskt.

Undrande Bekant: Anarkist?? Vadå, du är emot lagen och vill ha kaos och oordning?

Anarkisten: Nä, det där är medias och politikernas nidbild av anarkister. Anarki innebär ordning. Faktum är att det inringade A:et som du kanske sett betyder just Anarchy is Order. Ringen är ett O.

Men! Hur ser psykologin bakom det här samtalet ut egentligen? Är det inte så att talet om anarki väcker rädslor hos människor, som sedan anarkisten försöker dämpa? Ingen fara på taket, typ, du behöver inte vara orolig. Risken med det är att Undrande Bekant, som kanske också tillhör den privilegierade klassen, egentligen blir orolig för att anarkin skulle kunna hota status quo. Och det är ju en berättigad oro. Från dom rika och mäktigas perspektiv, och kanske från många andras synvinkel också, ser en utvidgad anarki antagligen ut som och upplevs som kaos, hot, oordning och våldsamheter. Anarkister vill ju trots allt omkullkasta den rådande ordningen, och går det verkligen att göra på ett kontrollerat, stillsamt och ordnat sätt?

Dessutom, måste vi inte någonstans ta in att även anarkister är en del av samhället och därför påverkas av dess bilder och diskurser, och att åtminstone en del lockas till anarkismen (och därför också påverkar den) just på grund av att media framställer den som ett våldsamt brott mot den rådande ordningen?

I så fall kanske anarki ligger närmare kaos och oordning än vad en del vill tro? Jag kom att tänka på detta på en av sommarens skogsvandringar då vi gick i en nationalpark som innehöll stycken av natur som är väldigt orörd av människan. Ordning eller kaos?

(Garphyttans nationalpark)

Så vad tänker du? Är anarki och kaos fiender, osams, bekanta, vänner, kk:s eller synonymer?

(Batman-recensioner här, här, här. Filmen spelade in 1,2 miljarder första helgen. Som jag bidragit till…)

5 reaktion på “Anarki och kaos (och lite Batman)

  1. Tack för en bra text Jonas. Såg filmen igår, jag är verkligen intresserad av att prata om batmanfilmen och de frågor du diskuterar, vi får se till att ta det mellan fyra ögon någon gång.

  2. Det är osannolikt att anarki skulle kunna skapas enbart med kaos och våld eftersom ordningsmakten har en större kapacitet till motvåld. Men det är också dumt att onyanserat ta ställning för det ena eller det andra. Ett skräckexempel på tanklöshet är slagordet ”Anarchy is not chaos, organize!” vilket inte stämmer överens med grundtanken om att anarki är en kritik mot organisation, där staten är det mest omtalade specialexemplet. Detta är relevant för hur man använder våld. Självförsvar är det mest självförklarande som något OK. Organiserat våld kan skapa ett aktivisternas oligarki, eller rent pöbelvälde om man tänker ett urartat svartbloc. Medierat våld är också problematiskt, alltså om man inte använder det för sin egen skull. Det gäller inte att skydda sitt barn eller någon gamling, utan när aktivister säger sig vara de sanna tolkarna av tankespöken som ”folket”, ”naturen”, ”djuren”, eller ”rättvisan”. Den som säger sig representera någon annan hamnar alltså i en knepig sits. En annan princip som bör beaktas är non-coercion. Att attackera statens egendom eller representanter är en helt annan sak än att utsätta vanliga människor för våld. Bränn ner en bil som tillhör en arbetare eller barnfamilj och du kommer kallas förtryckare. De folk som har levt i anarki har gjort det genom att undvika uppmärksamhet, hålla sig på avstånd från makten, utspridning i svårtillgänglig terräng ,och rörligt införskaffande av mat. Med det som utgångspunkt handlar motstånd om resultat, och inte välvilliga symboliska handlingar. De som kallar sig anarkister verkar göra tvärt om. Att kräva uppmärksamhet, konfrontera makten, bo där de är lätta att komma åt, och få maten från nästan samma ställen som alla andra. Och de har mage att klaga på repression.

    • Erik. Intressant kommentar, tack.

      Lite respons;

      -Jag tror absolut inte att kaos och våld i sig själv kan skapa anarki, det jag var ute efter var mer om anarki ser ut som/upplevs som kaos och i så fall för vilka.

      -Jag skulle nog skilja på organisering och organisationer. Organisationer är problematiska från ett anarkistiskt perspektiv eftersom dom lätt (alltid?) leder till kontroll och hierarki.

      -Vad som är handlingar ”för sin egen skull” är som jag ser det inte möjligt att avgöra, eftersom människor är inflätade i varandra, vi är alltid en del av sammanhang, gemenskap och relationer. Någon fri individ finns inte, gemenskapen kommer före individen. Samtidigt förstår jag vad du far efter, tror jag, då du kritiserar representation och mediering.

      -Angående din sista poäng så spelar det nog stor roll om en tillhör en grupp som lever och länge levt i anarki (typ vissa ursprungsbefolkningar), eller om det är något en strävar emot. Det spelar också in om anarki är något en är nöjd med att uppnå för sig själv och/eller en liten gemenskap, eller om det är något som en vill se införas i en större skala.

  3. Hej Jonas, oroväckande respons!

    -Det förstod jag direkt eftersom jag antog att du är en sådan som hävdar att anarki inte är kaos och våld. Jag betraktar kaos och våld som en naturlig motreaktion på artificiell ordning och fredsbevarande. Enda problemet är att det beteendet bara i sig är en otillräcklig respons i dagens värld. Så hoppa från den första meningen över till sista tredjedelen i det jag skrev förut, så ser du att jag anser att lösningen är från vilken position man agerar. Location, location, location. Att förändra inifrån är i stort sätt menlöst.

    -Du kan vilja det hur mycket som helst tills du blir blå i ansiktet. Men sånt kommer alltid smygande på grund av den mänskliga faktorn och inte beroende på hur man leker med orden.

    -Alla bör kunna avgöra sin egennytta redan som barn, även om man inte skyltar med det lika mycket senare i utvecklingen. Enda undantagen är de som lider av mentala handikapp eller psykiska störningar såsom subsolid personlighet, egodepletion, eller fanatisk religiositet. Du verkar aldrig ha hört talas om utanförskapet inom systemet, självständighet utanför systemet, och inte minst individual-anarkism. Mängder av människor är inte inflätade i alla andra, är inte del av något större sammanhang, gemenskap eller massa relationer. Och vill inte heller vara det. Undvik att säga sånt trams till fel sorts person ute i verkliga livet.

    -Utveckla gärna vad det spelar för roll och varför. Det gäller inte bara ursprungsbefolkningar utan också flyktingar, hela folk som lever i exil, resandefolk, stammar som flyr från slavhandel, minoriteter som lever undanskymt, band, gäng, hemlösa, och de anarkister som är svåra att stöta på där de förväntas hänga. De som lever i anarki kan inte ta det för givet. Det är en självvald pågående process i rörelse och inte ett statsskick som kan etableras som en negation till det nuvarande systemet. Det är inte frågan om att vara nöjd med mindre utan lagom, se första paragrafen. Men att tala om att man strävar efter övermäktigt större ting är ett vanligt sätt att ta bort fokus från sig själv, och det gör misslyckanden ärorika eftersom det är tanken som räknas. Så du strävar emot att vilja se något ”införas” där ”Någon fri individ finns inte, gemenskapen kommer före individen.”? I det fallet är det inte så mycket frågan om vilka som skulle uppleva det som kaos och våld, utan att också anarkister borde se det som totalitärt.

  4. Det är flera trådar i det här samtalet som gör det lite spretigt, dock;

    -”jag antog att du är en sådan som hävdar att anarki inte är kaos och våld”. Hela poängen med min post var att åtminstone problematisera ståndpunkten att anarki och kaos är antagonister. Kanske var jag otydlig, kanske läste du slarvigt, eller både och.

    -Jag kan inte se att det bara är en lek med ord. Jag antar att du inte menar att allt samarbete är av ondo, eller?

    -Det verkar som om vi tänker olika om möjligheten att leva utanför systemet. Jag tänker exempelvis inte att människor och grupper som lever under hot från härskare, och många gånger tvingas att leva på ett visst sätt pga systemets regler, inte kan sägas leva i anarki. Jag tycker det är problematiskt att nämna exempel på det sätt du gör och tala om självvald anarki. Jag har exempelvis träffat många hemlösa och känner flera hemlösa väl, och har en bild som i mycket avviker från din.

    -När det gäller relationer så beror det så klart på vad du menar, men exempelvis påverkar du mig och andra som läser här genom det du skriver, och alla som tar del av samhället ingår i ett nätverk av relationer. Du blir givetvis inte till som människa över huvudtaget utan relationer (samlag, i dom flesta fall…), och överlever inte utan relationer. Någon behöver bära oss, lyssna på oss, stötta oss osv. Vissa kan överleva ett tag utan kontakt med människor i vissa faser av livet, men även då är vi kroppar som är fullt ut en del av naturen och därmed beroende av vår omgivning. Eller?

    -Jo, jag har hört talas om individualanarkism. Jag är nyfiken. Tell me more.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>