-”jag antog att du är en sådan som hävdar att anarki inte är kaos och våld”. Hela poängen med min post var att åtminstone problematisera ståndpunkten att anarki och kaos är antagonister. Kanske var jag otydlig, kanske läste du slarvigt, eller både och.

-Jag kan inte se att det bara är en lek med ord. Jag antar att du inte menar att allt samarbete är av ondo, eller?

-Det verkar som om vi tänker olika om möjligheten att leva utanför systemet. Jag tänker exempelvis inte att människor och grupper som lever under hot från härskare, och många gånger tvingas att leva på ett visst sätt pga systemets regler, inte kan sägas leva i anarki. Jag tycker det är problematiskt att nämna exempel på det sätt du gör och tala om självvald anarki. Jag har exempelvis träffat många hemlösa och känner flera hemlösa väl, och har en bild som i mycket avviker från din.

-När det gäller relationer så beror det så klart på vad du menar, men exempelvis påverkar du mig och andra som läser här genom det du skriver, och alla som tar del av samhället ingår i ett nätverk av relationer. Du blir givetvis inte till som människa över huvudtaget utan relationer (samlag, i dom flesta fall…), och överlever inte utan relationer. Någon behöver bära oss, lyssna på oss, stötta oss osv. Vissa kan överleva ett tag utan kontakt med människor i vissa faser av livet, men även då är vi kroppar som är fullt ut en del av naturen och därmed beroende av vår omgivning. Eller?

-Jo, jag har hört talas om individualanarkism. Jag är nyfiken. Tell me more.

-Det förstod jag direkt eftersom jag antog att du är en sådan som hävdar att anarki inte är kaos och våld. Jag betraktar kaos och våld som en naturlig motreaktion på artificiell ordning och fredsbevarande. Enda problemet är att det beteendet bara i sig är en otillräcklig respons i dagens värld. Så hoppa från den första meningen över till sista tredjedelen i det jag skrev förut, så ser du att jag anser att lösningen är från vilken position man agerar. Location, location, location. Att förändra inifrån är i stort sätt menlöst.

-Du kan vilja det hur mycket som helst tills du blir blå i ansiktet. Men sånt kommer alltid smygande på grund av den mänskliga faktorn och inte beroende på hur man leker med orden.

-Alla bör kunna avgöra sin egennytta redan som barn, även om man inte skyltar med det lika mycket senare i utvecklingen. Enda undantagen är de som lider av mentala handikapp eller psykiska störningar såsom subsolid personlighet, egodepletion, eller fanatisk religiositet. Du verkar aldrig ha hört talas om utanförskapet inom systemet, självständighet utanför systemet, och inte minst individual-anarkism. Mängder av människor är inte inflätade i alla andra, är inte del av något större sammanhang, gemenskap eller massa relationer. Och vill inte heller vara det. Undvik att säga sånt trams till fel sorts person ute i verkliga livet.

-Utveckla gärna vad det spelar för roll och varför. Det gäller inte bara ursprungsbefolkningar utan också flyktingar, hela folk som lever i exil, resandefolk, stammar som flyr från slavhandel, minoriteter som lever undanskymt, band, gäng, hemlösa, och de anarkister som är svåra att stöta på där de förväntas hänga. De som lever i anarki kan inte ta det för givet. Det är en självvald pågående process i rörelse och inte ett statsskick som kan etableras som en negation till det nuvarande systemet. Det är inte frågan om att vara nöjd med mindre utan lagom, se första paragrafen. Men att tala om att man strävar efter övermäktigt större ting är ett vanligt sätt att ta bort fokus från sig själv, och det gör misslyckanden ärorika eftersom det är tanken som räknas. Så du strävar emot att vilja se något ”införas” där ”Någon fri individ finns inte, gemenskapen kommer före individen.”? I det fallet är det inte så mycket frågan om vilka som skulle uppleva det som kaos och våld, utan att också anarkister borde se det som totalitärt.

Lite respons;

-Jag tror absolut inte att kaos och våld i sig själv kan skapa anarki, det jag var ute efter var mer om anarki ser ut som/upplevs som kaos och i så fall för vilka.

-Jag skulle nog skilja på organisering och organisationer. Organisationer är problematiska från ett anarkistiskt perspektiv eftersom dom lätt (alltid?) leder till kontroll och hierarki.

-Vad som är handlingar ”för sin egen skull” är som jag ser det inte möjligt att avgöra, eftersom människor är inflätade i varandra, vi är alltid en del av sammanhang, gemenskap och relationer. Någon fri individ finns inte, gemenskapen kommer före individen. Samtidigt förstår jag vad du far efter, tror jag, då du kritiserar representation och mediering.

-Angående din sista poäng så spelar det nog stor roll om en tillhör en grupp som lever och länge levt i anarki (typ vissa ursprungsbefolkningar), eller om det är något en strävar emot. Det spelar också in om anarki är något en är nöjd med att uppnå för sig själv och/eller en liten gemenskap, eller om det är något som en vill se införas i en större skala.