Bilexemplet är intressant, risken är ju att vi skäller på barnen som om dom hade gjort något fel när dom går på en bilväg, istället för att stoppa bilarna. I det fallet tycker jag kanske det är extra viktigt att säga (innan…) att jag vill inte att du leker på vägen, för där kör det bilar, och dom är farliga, och jag älskar dig och är rädd om dig, istället för att ge barnen en bild av att jag accepterar regeln att vägarna är till för bilar och att barnet begår ett brott som det ska straffas för när det går på vägen. (Reclaim the streets…)

Jag menar ändå att jag som vuxen har ansvar, och faktiskt hålls ansvarig, för mina barn och att det i och med det finns en viss legitim auktoritet i det.

Därmed inte sagt att jag är befriad från att förklara mig för mina barn i och med den auktoriteten. De har rätt att ifrågasätta den och om jag inte kan motivera den har de givetvis också rätt att bryta den.

Jag använder därför oftare formuleringen ”Du får inte därför att xxxxx”

Givetvis handlar det väldigt mycket om tid och plats. Jag har inga problem att säga till mina barn utan att skämmas för att jag skriker ”Du får INTE leka på vägen” när det kommer en bil. Det är liksom inte läge för en pedagogisk diskussion då…