Barnens president?

Att maktförhållandet mellan omyndigt barn och förälder alltid är ojämlikt, betyder inte att föräldern måste uppträda som barnens president. Små barn behöver vuxna människor som pålitligt finns till hands och stöttar barnet i dess livslust, upptäckaranda och driv efter behovstillfredsställelse, men de behöver inte några härskare. Tror jag. Det är viktigt som förälder att axla sitt ansvar och att vara tydligt med sin egen vilja, och detta inkluderar givetvis att säga nej ibland. Men jag undrar om det verkligen är bra med föräldrar som bestämmer över barnet.

Det bortglömda ämnet i anarkistisk teori-bildning är relationen mellan barn och föräldrar. Här finns mycket att göra, både i praktik och teori. Psykologer som Tomas Ljungberg och Jesper Juul skulle kunna utgöra resurser för ett sådant arbete.

Hur kan vi som vill att anarki ska råda även mellan barn och vuxna underlätta ett icke-hierarkiskt förhållningssätt? Vad tror du? Eller är det omöjligt?

6 reaktion på “Barnens president?

  1. En fundering: Menar du att många av moderna, svenska föräldrar verkligen är ”härskare” över sina barn?

    • Absolut! Genom sig själv känner en andra. Det är extremt lätt som förälder att godtyckligt bestämma det ena och det andra, och att undervärdera barnets förmåga att kommunicera sina verkliga behov. ”President” kanske passar bättre än ”härskare”, även om jag (som anarkist) i grund och botten tror att det är samma sak.

      Samtidigt tror jag att det är väldigt vanligt att en förser barn med en massa saker som de tjatar om för att en inte orkar stå emot. Jag tror det är superviktigt att som förälder vara tydlig med sina egna behov och känslor, och att kunna säga ifrån. ”Curling” är absolut ett problem, men jag tror att de här sidorna tillhör samma mynt, snarare än att jag ser det som motsägelser.

      Hur tänker du?

      • Eftersom jag själv inte har barn så har jag ju inte samma direkta erfarenhet… Jag tänkte väl just lite på ”curling” i och med min fråga… Själv ser jag det här med barn och anarki som ett av de stora problemen med anarkismen. Och detta problem är ju del av ett vidare problem – anarkins relation till alla hjälpbehövande. Hur skall vi t ex förhålla oss till en senildement person utifrån ett anarkistiskt perspektiv? Som anarkistisk teoretiker får du väl skriva en bok om sånt här!

        Vad gäller just barnen så tror jag ju inte att man kan nå någon riktigt o-hierarkisk relation. Mitt förslag på lösning är istället att försöka kompensera den här relationen, snarare än att direkt försöka göra den mer o-hierarkisk. Här kommer ju Jesus med väldigt bra förslag. Han vänder ju på hierarkin och sätter barnet främst – inget avskaffande av hierarkin alltså. Jag tycker att man skall kompensera makthierarkin mellan förälder och barn med en allmän, omgärdande kultur i samhället, präglad av en omvänd hierarki med barnet i toppen. Jag tycker alltså vi skall arbeta fram en barncentrerad kultur i samhället där vi på helt annat sätt än idag värderar det som barndomen tydliggör.

        • Jonas. Spännande tankar, delvis kanske vi lägger olika saker i begreppet ”hierarki”? Jag inledde med att säga att det alltid finns en ojämlikhet i maktförhållande mellan barn och förälder, men jag tror att det går att göra saker som motverkar att denna ojämlikhet blir en hierarki, dvs att föräldraskapet blir en maktposition där barnets behov underordnas förälderns, eller där föräldern använder våld för att få sin vilja igenom.

          En viktig aspekt av detta tror jag är att bryta fokuset på kärnfamiljen och se till att barnen har andra vuxna omkring sig, att distinktionen mellan förälder och icke-förälder tunnas ut något. På så sätt kan eventuella härskar-tendenser hos barnets vårdnadshavare undergrävas och motverkas. Jag tror också att den påtvingade alieneringen som barnen genomgår från sjukhuset via dagis och skola, där barnet som jag ser det forceras i förtid till separation, och utlämnas till hierarkiska institutioner, bidrar till att relationen förälder-barn kommer att handla för mycket om makt och för lite om lyhördhet och personlighetsutveckling. Föräldrarnas frånvaro och barnens upptagenhet i och med lönearbete och aktivitetshysteri tror jag också bidrar till detta. Det finns förstås mycket mer att säga, men detta är några saker jag tänkt på.

  2. Hej Jonas!

    En fundering: har du läst något om metaforteori? Tror du skulle tycka att t.ex. Lakoff var intressant. Pratar om språket och hur vi konceptualiserar verkligheten. Kan skicka över ett utdrag om det finns intresse.

    DW

    • Jag har nosat på det i samband med mina teologi-studier, och jag har läst en hel del post-strukturalism. Du får gärna skicka över det (inga löften dock).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>