Fina ord från Koranen

Fromheten består ej däri, att I vänden edra ansikten mot östan eller västan, utan fromheten finnes hos dem som […] bortgiva sin egendom, huru kär de än hålla den, åt sina anförvanter, åt faderlösa, vägfarande och tiggare och för slavars frigivande (Sura 2:172)
*
att den ena av oss ej skall taga den andre till herre (Sura 3:57)
*
Hava de ej givit akt på jorden, huru många härliga arter (Sura 26:6)
*
Farao förhävde sig förvisso på jorden och indelade befolkningen i klasser, i det han ringaktade en del av dem, dräpte deras söner […] Men vi ville vara nådiga mot dem, som ringaktades på jorden, göra dem till ledare och göra dem till arvtagare (Sura 28:3-4)
*
Vad i utlånen mot ocker, för att det skall förökas genom människornas ägodelar (Sura 30:38)
*
både män och kvinnor […] både män och kvinnor […] både män och kvinnor […] både män och kvinnor […] både män och kvinnor […] både män och kvinnor […] både män och kvinnor […] både män och kvinnor […] både män och kvinnor […] både män och kvinnor […] (Sura 33:35)

*

vi lydde förvisso våra herrar och stormän, och de förde oss vilse på vägen (Sura 33:67)

*

Avvärj det onda på det sätt, som är lämpligast. Se, då skall den, med vilken du lever i fiendskap, bliva som en förtrogen vän (Sura 41:34)

*

Och bespisa kärleksfullt den fattige, den faderlöse och den fångne (Sura 76:8)

*

Nej! I hedren ej den faderlöse och uppmanen ej varandra att bespisa den fattige (Sura 89:18-19)

*
Ve en var som […] samlar rikedomar och ständigt räknar dem (Sura 104:2)

Vad du och de dina kan tjäna på aktivism

Media och politiker pratar ibland om ”proffsaktivister”. Att vara proffesionell är att ha något som ett yrke, som något en får en rimlig lön av att utföra. Kanske vet media mer än jag och kan tipsa om var en kan lämna in sin ansökan till dessa yrken?

Ekonomiskt är aktivism oftast en förlustaffär, och det kan skapa problem även på andra sätt. Men det finns andra vinster, och jag misstänker att vi pratar för lite om dessa och för mycket om risker och förluster. Därför, låt mig lista några möjliga vinster med aktivism. (Det jag framför allt tänker på här är agerande utanför partipoliken som är norm- eller lagbrytande. Jag är tveksam till (tendensen att) beskriva saker som understöds av den rådande ordningen som aktivism.)

-Relationer. Att utföra aktivism tillsammans kan skapa starka band mellan människor, det kan ge en nya kamrater, och djupare relationer till befintliga kamrater. Att göra saker tillsammans under press, ibland under attack; att förbereda, visionera och agera tillsammans är oerhört fint och starkt. Och oavsett om en aktion leder till starkare band så är i alla fall min erfarenhet att det ofta uppstår en speciell, intensiv gemenskap och solidaritet under själva aktionen. En aktion får ofta också ringar på vattnet och kan leda till nya kontakter, möten och relationer av solidaritet.

-Kunskaper. Genuint lärande kommer ur praktiskt agerande. När en kliver ur den rådande ordningens låda och agerar konkret för förändring, för andra levande varelser så finns unika möjligheter att lära sig nya saker, både praktiska skills och nya teoretiska perspektiv. Aktivism kan också sätta igång eller blåsa på nyfikenhet och intresse att lära sig mer som kan få oanade konsekvenser.

-Frihet och självförverkligande. Att följa sin längtan trots att det bryter mot lagar och normer kan vara en väldigt dynamisk upplevelse. Även om den ibland leder till exempelvis en ekonomisk förlust eller en tillfällig begränsning av rörelseutrymme så är det ett fint och starkt sätt att ta ett steg framåt som människa.

-Påverkan på andra. Att övertyga människor om något med rationella argument är svårt eller omöjligt. Men när en aktivistar så visar det att en bryr sig på riktigt, och det blir därför ett Argument som är svårare att ignorera

-Testade övertygelser. En del verkar tro att en först ska vänta tills en är helt säker, och sedan agera. Inte konstigt att så få aktivistar! I själva verket är det oftare tvärtom. En agerar på en känsla eller det en tror är en övertygelse, och detta i sin tur leder till att känslan/övertygelsen stärks, modifieras eller förkastas. Den som har en massa åsikter om samhället men inte aktivistar ut dom blir lätt ytlig i sina åsikter.

-Konkreta förändringar. Ibland leder aktivism till positiva konkreta förändringar i situationen för en själv, sina närmaste och ibland större sammanhang. Jag vill inte lägga tonvikten här eftersom min världsbild är att vi inte styr över tillvaron, vi kan bara agera som ett erbjudande till omgivning utan att säkert veta vad effekterna blir. Men jag har verkligen varit med om att människors liv har blivit förändrade på små eller stora sätt på grund av aktivism. Få saker är så peppigt.

-Spänning. Att konfrontera sina egna och sina kamraters uppfattningar om världen med den rådande ordningen är oförutsägbart och frigörande och därför också spännande. Som människor tror jag vi nu och då har en dragning till spänning, och det finns så oerhört mycket mer skapande sätt att få upplopp för detta begär än att läsa deckare och kolla på TV-serier!

Sådär jag, ut och aktivista eller planera nu. Starta en feministisk stickklubb för män, säg emot när en kollega fäller en rasistisk kommentar, måla en stridsvagn rosa, säg nej när chefen har fel, ställ er framför en deportation, bjud hem en främling, bryt er in på en vapenfabrik och avrusta, hjälp män att gå ned i arbetstid och ta ansvar för hushållsarbetet, stäng ned trafiken i city med en jättedemonstration, flytta till ett kollektiv, inled en gerillaodling, läs saker som utmanar dig, ockupera ett övergivet hus, bli vegetarian, frita mat och ge till någon som tigger, börja prata med någon på bussen, befria ett instängt djur, lär dig ett hantverk, ifrågasätt arbetslinjen, gå ut i skogen istället för ut på krogen, plocka ned dålig reklam.

Alla kan aktivista på något sätt i någon utsträckning, och många gör det redan oreflekterat. Använd huvet, sök dig till andra, ta ansvar för din aktivism, och kör på!

Förtryckets historia – en inbjudan till queerpacifism?

Anarkoprimitivister som argumenterar för sin sak (vilket förstås inte alla gör), diskuterar inte sällan förtryckets rötter. Den tekno-industriella civilisationen dissas förstås, men ofta finns ett fokus på jordbrukets uppkomst. Genom att domesticera djur och växter blir människan bofast, börjar samla ägodelar på hög och bygga hierarkier och senare städer för att försvara dessa ägodelar. Men, var kom jordbruket ifrån? John Zerzan för resonemang kring saker som symbolisk kultur, språk och konst och menar att detta bidrog till alienering, att människan blev en främling för naturen och därför hade en relation som gjorde att hon också började söka tämja och dominera den. Jag är skeptisk till detta och tänker att språklighet, symbolism och medvetande ligger ganska nära varandra och inte nödvändigtvis är något negativt.

Varför är detta viktigt? Jo, bland annat handlar det om vilken vision om det mänskliga livet vi ska inspireras av. Anarkoprimitivister brukar lyfta fram nomadiserande jägar-samlar-band.

Själv är jag civilisationskritisk, men inte anarkoprimitivist, även om jag lärt och lär mig mycket från det hållet. Bland annat tycker jag det är rimligt att fundera över förtryckets rötter, eller, med en annan metafor, över förtryckets ackord. Och här har jag ett förslag som någon gärna får respondera på.

I mina ögon så finns det en stark, i det närmaste universell, koppling mellan förtryck å ena sidan å manligt våld å andra sidan. Innan civilisationen uppkom, och även innan jordbruket, så verkar det ha varit vanligt förekommande med en relativt tydlig uppdelning/arbetsdelning mellan män och kvinnor. I åtminstone vissa fall verkar den ha varit mer nyanserad och mer jämlik än moderna kulturer, men den verkar ändå ha funnits. Samtidigt finns en koppling mellan män och våld, inte minst genom att jakten i regel varit en manlig syssla.

Stämmer detta med tillgänglig kunskap om för- och utomciviliserade samhällen?

Om det stämmer, vad ska vi göra av kopplingen mellan mansvåldet och förtrycket?

Kan detta vara ett tecken på att vi som vill avskaffa allt förtryck behöver verka dels för en mer queerig, och dels en mer pacifistisk, värld?

(Med pacifism menar jag här inte en absolut ickevåldspraktik, men åtminstone en radikal antimilitarism och en tung vapenskepsis. Med queerig menar jag här inte ett avskaffande av kön utan en mer diversifierad, föränderlig och/eller nyanserad könspraktik.)

Till dig som tappat din tro. Ett nyårsförslag.

På sista tiden har jag haft kontakt med flera personer som blivit av med sin gudstro. Dramatiskt för den enskilda, måhända, men också ett soundtrack för vår tid. En del kommer ut kvasioffentligt som ateister eller tvivlare, för andra är det en mer otydlig process.

Men den som lämnar gudstron blir, tänker jag, inte en icke-troende. Istället verkar det vara så att om en inte gör ett aktivt val så innebär gudsförnekande att tilliten till mainstreamsamhällets ideologi blir starkare.

Här finns anledning att kritisera ateismen. Tendensen är ganska stark att ateister får en starkare tro på sekularism, modernitet, utveckling och staten än många andra. Men detta framställs då inte som en tro utan mer eller mindre som förnuftiga självklarheter. Tron blir osynlig, och därmed också svår eller omöjlig att kritisera.

Kanske har just du tappat tron på en gud, en partner, ett politiskt parti, en livsdröm, en ideologi? Mitt försiktiga förslag till dig som tappat eller kommer att tappa en eller annan tro är att du vågar gå vägen via anarkismen.

En anarkist är en person som inte tror på maktstrukturer. Anarkismen dissar hierarkier och vill inte ha några makthavare såsom kungar, presidenter, regeringar, chefer och liknande.

Anarkismen är en tradition som genererat en mängd olika praktiker, idéer, gemenskaper och nätverk. Det går att vara anarkist på en mängd olika sätt. Vissa har exempelvis anarkismen med sig som en ganska passiv, försiktig skepsis till ledarnas krav, befallningar och idéer, medan andra försöker tillämpa anarkismen i ett mer aktivt motstånd.

Om anarkismen är en ideologi eller en religion så är det i så fall också en slags antiideologi. Här är det nämligen grundläggande att enskilda personer inte kan skapa ett tankesystem med svar på alla frågor eller en karta över tillvaron eller en plan för framtiden.

Kanske finns det en inbyggd grop i människans hjärta, en grop som tror fyller (nej inte Tor, utan ”tror”, plural av substantivet ”en tro”). När en person tappar tron på en specifik gud/gudsbild, på en personlig relation, på partipolitiken eller pengarna eller moderniteten så skulle det i så fall kunna beskrivas som en läcka i denna grop. Till sist är det mer eller mindre slut. Men trons strömmar fortsätter att gå fram över våra liv, och därför kommer gropen att fyllas av annat.

Som bekant är det vanligt när en långvarig personlig relation upphör att en snart kastas in i en ny relation. En drogberoende person ersätter inte sällan drogen med en lika stark bindning till något annat. Och den som tappat en gudstro ersätter inte sällan snabbt gud med något annat. Dilemmat är att starka destruktiva bindningar påverkar oss på djupet. Och om den gamla tron snabbt ersätts med en ny så riskerar det som först drog oss till en destruktiv relation att finnas kvar obearbetat.

Att gå vägen via anarkismen kan vara att säga ifrån, att försöka ta (mer) makt över sitt eget liv. Det är att skapa tid och utrymme. Det är att säga att åtminstone tills vidare så har jag en tro som är en antitro, en religion som är en ickereligion, en gud som är en ogud, och ett rike som är ett unkingdom. Anarkismen är en paus på obestämd tid från makternas förväntningar på våra liv.

När anarkismen har den här rollen så är den också en position öppen för framtiden. Det finns något av väntan i anarkismen. Den är mer en fråga än ett svar. Kanske kan och bör inte anarkismen spela alla de roller som religioner och ideologier fyller.

För vissa kompletteras anarkismen av andra traditioner, ideologier och gemenskaper.

För vissa är anarkismen primärt nihilistisk.

Och för vissa är anarkismen en förväntan på att något annat ska komma som bättre förtjänar vår tillit och vårt engagemang än det som just nu står till buds.

Är det här året då du provar att vara anarkist? Say it out loud, och se vad som händer.

Mer tankar om en kristen ateism

Gud finns.

Gud är socialt konstruerad.

Det finns bättre och sämre gudar.

Guds tillkomst och existens fyller olika funktioner i olika samhällen och grupper.

Gud är en eller flera karaktärer i en samling berättelser som förvaltas av specifika samhällen och grupper, och som bidrar till att upprätthålla dessa samhällens levnadssätt.

Personligen bejakar jag två idétraditioner som har helt olika inställning till gud.

Som anarkist tillhör jag huvudfåran i traditionen och vänder ryggen åt gud. Jag är ateist.

Men jag är också en person som bejakar den kristna radikal-reformatoriska traditionen. (Ett krångligt namn, jag är öppen för andra förslag, men dilemmat här är att jag är påverkad och inspirerad inte bara av anabaptismen utan också av kväkare, Catholic Worker, vissa kristna revolutionära rörelser, utopiska kommuniteter och andra radikala grupper.)

Som sådan har jag kvar en öppenhet för Gud, och vill gärna tro på (någon specifik) Gud om detta kan hjälpa oss att leva ett frihetligt och radikalt liv i motstånd mot systemet.

Ungefär så tänker jag, just nu. Som alltid är jag intresserad av kritik, respons, frågor.

Om att välja rätt och dissa utsträckta händer

Lita aldrig på mäktiga män. Välj direkt aktion. Om radikal förändring ska bli möjlig så måste vi göra det själva. Rösta varje dag – rösta med dina händer, dina fötter, ditt intellekt, din tid, din empati, din olydnad. Och bojkotta alltid partipolitiken. Kommer du inte så långt på den vägen så har du i alla fall behållit din integritet. Så vill i alla fall jag ha det.

Ps. När det gäller samarbete och utsträckta händer så står jag närmare Alliansen. Det är mindre dåligt om det finns en tydlig opposition i riksdagen och distinkta skillnader mellan höger och vänster. Det är bland annat koncentrationen mot en liberal mittfåra, som illustrerats av S:s högerpromenad, M:s vänsterretorik och talet om ”extremism”, som bidragit till fascistpartiernas framväxt.

Tomas Lundström om kristen anarkism

Jo, nu är jag inte helt objektiv kanske, men podcasten Aten och Jerusalem hade nyligen ett avsnitt med en viss Tomas Lundström som inte minst handlar om relationen mellan kristen tro och anarkism i teori och praktik, men också lite fotboll och omskrivna evangelikala debatter (den så kallade Fyrkedebatten). Det rekommenderas varmt till alla som är intresserad av anarkism och/eller kristen tro och (post-)evangelikal teologi…

Aktion mot snuthus i Uppsala

Nedanstående text från Motkraft

I solidaritet med de migranter som förra veckan utvisades till Afghanistan, och med alla andra som jagas, fängslas och utvisas under Reva och Mos Maiorum, genomfördes en aktion mot snuthuset i Uppsala. Meddelanden lämnades med sprayfärg och fasaden täcktes med färgbomber.

Vi vill uppmana alla att fortsätta hjälpa våra medmänniskor som utsätts för statens förtryck, och sabotera polisens och migrationsverkets arbete under de sista dagarna av Mos Maiorum. Men Revaprojektet och utvisningarna kommer inte upphöra så vi måste fortsätta bekämpa statsrasismen tills förvaren är stängda och gränserna öppna.

Död åt nationalstaten och Fort Europa!

/ anonym aktionsgrupp Uppsala

acab2

Religiös anarkism och gudsbild

Går det bra att tillhöra en religiös tradition och samtidigt vara anarkist, och hur kan dessa traditioner i så fall kopplas samman i en grupp eller en individ? Och finns det bilder av gud som rimmar respektive krockar med anarkistiska idéer? Det här är frågor som intresserar mig mycket och som jag gärna skulle samtala mer med andra om. På Kristen Underjord kom idag en text på detta tema.

En jävligt dålig anarkistkommuniké

Om det här är på riktigt, vilket det vad jag kan bedöma är, mer eller mindre, så tycker jag att det suger fett. Jag är inte mer sugen på att stötta sånt här än den svenska regeringen. Anarkoterrorism – nej tack, nej tack, nej tack.

And if for that reason, during an attack, some citizen is wounded or killed, we won’t care, we will be indifferent and indiscriminating. The population, the mass, the people, the community, the sheep, the society does not merit our consideration, neither warnings, nor calls to attention, nor anything at all, because they are all part of the system; let it be clear, if they cross our path they are going to regret it… and we already showed this in the past with ITS.

Behov av input

Vaknar strax före 06 av bullret från det väldiga stenbrottet i närheten. Kan inte somna om. Tänker på gårdagskvällens skogspromenad och de bägge skogsmaskiner som fäller träd, skadar, dödar och fördriver djur och river upp väldiga sår i marken i närheten av vår favoritgrillplats. Allt under överseende av en prisbelönt skogsvårdare. Hamnar i ett deppigt tankespår, lika djupt och fult som märkena i skogen. Minns det homofoba seminariet som drog hundratals ungdomar på en festival i helgen som gick. Ser framför mig det etablerade fascistparti som hade stuga på stortorget i helgen och dånade ut sitt ”vi tar tillbaka vårt land” under polisbeskydd. Får speciellt dåliga vibbar av två ansikten jag tyckte mig skymta. Känner sorgen från kontakten i slutet av veckan med den stödgrupp för asylsökande som i ett halvår lovat hjälp till en vän som inte får vara här och inte kan skickas iväg, utan att något hänt. Upplever tomhet när jag tänker på den frikyrkliga välgörenhetsorganisation som inte längre tycks kunna acceptera en pacifist och poliskritiker som volontär. Grunnar på planeringsmötet härom dagen då en kommande aktion fick ställas in på grund av att människor inte har tid, mod och intresse. Skymtar inre bilder av fattiga människor med utsträckta händer som tycks få allt mindre i sina skålar.

Och allt detta är bara saker jag själv personligen stött på. Vad jag hör på nyheterna har jag inte ens nämnt. Och kanske framför allt har jag inte nämnt vad jag inte hör, att mycket tyder på att vi befinner oss i en situation där inte bara ett oöverblickbart antal djur- och växtarter utplånas, utan kanske också människan som art.

Visst finns det oerhört mycket glädje, skönhet, gemenskap och frihetslängtan. Jag ser det, men jag har verkligen svårt att se att det svarar upp mot den situation vi befinner oss i.

Så hjälp mig här. Finns det några seriösa tecken på ett uppvaknande, mot förtryck och förstörelse och för kärleken och vördnaden för livet? Eller om allt går åt helvete, om generationen efter oss kommer åldras i en värld som går under, kan en då behålla en passion för motstånd och en känsla av glädje och mening detta till trots? Och i så fall hur? Länge har jag trott att jag visste en del om detta, men även på detta känner jag mig ibland alltmer osäker.
(Rubriken har ändrats/tonats ned 17/8)

Ibland tänker jag att svaret är ett annat än frågan. Att den hårdhet jag upplever i systemet och den passivitet jag tycker mig se hos människor beror på någon skada jag har som gör att jag i grunden missuppfattat hur tillvaron är beskaffad. Visa mig i så fall hur en sådan som jag kan lämna stigarna och ta sig till den breda vägen.