Uppstod kristendomen ur den tomma graven?

Ett antal av mina vänner har delat John Sjögrens text i SVD, ”Kristendomen uppstod ur den tomma graven”. Den bild artikeln ger är att de kristna tidigt hade en relativt enhetlig övertygelse om Jesus fysiska uppståndelse. Men pekar verkligen materialet i den här riktningen? Artikeln lutar sig mot den evangelikale NT-exegeten NT Wrights mastodontverk om uppståndelsen, som är del 3 i hans serie om den historiske Jesus. Nu var det ett antal år sedan jag läste denna serie, så jag kan inte säga att jag har allt färskt. Men jag skulle vilja ägna lite tid åt att diskutera berättelserna om uppståndelsen som en historisk fråga.

Utanför Nya Testamentet, som ju inte fanns som tydligt avgränsad textsamling förrän långt senare, finns flera texter av Jesus-troende som helt utesluter eller har en minst sagt oortodox förståelse av uppståndelsen, däribland Tomasevangeliet och vissa NT-apokryfer och kristna ”gnostiska” texter. Men just nu tänkte jag fokusera på NT.

NT-texterna om uppståndelsen dateras av bibelforskningen till ungefär mellan ett par decennier och ett halvt sekel efter de påstådda händelserna. Paulus texter är de tidigaste, och samtidigt verkar Paulus typ helt ointresserad av mannen från Nasaret innan korset. Eller känner han kanske inte till så mycket om Jesus, människan? Räkna gärna t.ex. hur många händelser ur Jesus liv Paulus nämner, eller hur många Jesus-citat han har. Paulus längsta resonemang om uppståndelsen är i 1 Korinthierbrevet 15. Här antyds en tom grav och en kroppslig uppståndelse (v. 1-5). Men samtidigt finns ingen ”himmelsfärd”; Jesus ”visar sig” för Paulus som en i raden av uppenbarelser för ”fler än femhundra” personer, och slutar sedan visa sig (v.8). Och den uppståndna kroppen är i och för sig en kropp i någon mening, dock oklart vilken (v. 35-). Det handlar om en mystisk, himmelsk, andlig kropp. Knappast en som äter fisk. Eller är den synonym med ”Kristus kropp” (den samlade gemenskapen) i 1 Kor 12? Eller har den uppståndne två kroppar? Intressant att lägga märke till är också att Paulus skriver mot bakgrund av att det fanns en grupp i församlingen som förnekade (den kommande?) uppståndelsen från de döda (v. 12-). Det var med andra ord en ståndpunkt som gick att ha som Jesustroende i en paulinsk församling. Paulus förespråkare inte heller uteslutning, som han gör med t.ex. personer som är giriga (5:11-13). Han inte ens skambelägger dem, som han gör med de som använder världsliga domstolar (6:1-5).

Låt oss hoppa fram i tiden till evangelierna. (Diskussionen om källorna till evangelierna skippar jag.) Nu är berättelserna om uppståndelsen betydligt fylligare. Men i ”Markusevangeliet”, som Lukas och Matteus allmänt anses bygga på, är bilden fortfarande detaljfattig och mystisk. Uppståndelsen förutsägs, men när den ska berättas (kap. 16) får vi bara möta en bortrullad sten, en tom grav och en ung man med vita kläder som säger åt de två Mariorna + Salome att gå till Galiléen för att få träffa Jesus. (Lägg detaljerna på minnet.) Sen slutar det. Det blir varken något möte med den uppståndne, någon utsändning, eller någon himmelsfärd. Vers 9 och framåt där Jesus visar sig ”i olika skepnader” är allmänt accepterade som senare tillägg, uppenbarligen av någon som tyckte att slutet var för fattigt.

I ”Matteus”, däremot, händer det grejer. Kvinnorna får se jordskalv och änglar som rullar bort den väldiga stenen och ser ut som blixten, och väktare som skakar av skräck (28:1-3). Och det är inte bara en som uppstår. Redan när Jesus dör uppstår många och knallar omkring i staden till allmän beskådan (27:53). Här träffar de två Mariorna (Salome lyser med sin frånvaro) Jesus på sin språngmarsch (v. 9) och de ”grep om hans fötter”. Sen drar lärjungarna till Galiléen och ”det berg dit Jesus hade befallt dem att gå”, och Jesus som fått all makt ger dem uppdraget att lära alla att hålla alla de befallningar Jesus gett dem. Det finns ingen förklaring till vart Jesus tog vägen sen. ”Matteus” känner sig dock nödgad att ägna en del av de sista verserna av sin text åt att avvisa det utbredda rykte som cirkulerar om att det är lärjungarna som knyckt Jesus kropp. Matteus berättar också att ”några” av till och med de elva lärjungarna ställda som fallit ned inför Jesus kropp tvivlar (28:17).

Hos ”Lukas” möter vi ytterligare en version, nu ännu mer utbyggd. ”Kvinnorna” är här två Marior + ”Johanna” + andra kvinnor i deras sällskap (24:10). Här möts dock inte kvinnorna av något dunder och brak, utan av en tyst, tom grav och av den här gången två män i ”skinande” kläder. De har ett längre budskap än i Matteus. ”De elva” är dock skeptiska, men Petrus springer för att kolla upp det hela. Samma dag dyker Jesus plötsligt upp och försvinner senare när två lärjungar är ute och går. Senare finns han plötsligt mitt ibland hela gänget, och käkar fisk för att bevisa att han inte är en ande. (Den här referensen placerar artikelförfattaren felaktigt hos Matteus). Tydligen är det en tanke som finns i omlopp. Sen drar de ut ”bort mot Betania”, och Jesus flyger upp (”förs”, noga räknat) i himlen med lyfta händer.

Johannes version (kap. 20) påminner kanske mest om Lukas. Här är det en Maria som upptäcker den tomma graven och berättar det för Petrus och den mystiske andre lärjungen, den som Jesus älskade. Petrus drar dock ifrån i språngmarschen på väg till graven. Maria möter en person hon tror är trädgårdsmästare, men som visar sig vara Jesus, en Jesus hon inte får röra vid. Senare visar sig Jesus vid ett antal tillfällen i Johannesevangeliets sista del för att övertyga personer som tvivlar och förmedla budskap, förlåtelse och den helige anden. (Evangeliet har olika på varandra följande slut.) Det finns ingen himmelsfärd som berättas, men den antyds möjligen i Jesus ord om att hen ”ännu inte stigit upp till min fader” (20:17). Det ser ut att vara därför Maria inte får röra vid honom. Det får däremot Tomas en vecka senare (20:25-26).

Sammantaget tycker jag att bilden är att NT:s författare hävdar att Jesus uppstått, samtidigt som de försöker bemöta olika slags avståndstaganden. De verkar dock inte alls speciellt överens om vad uppståndelsen innebär, hur den gick till, vem som bevittnade den, och var och om Jesus kropp finns idag. De verkar också vara överens om att det till och med fanns djupa tvivel i den allra innersta kretsen.

Det krävs ofta mycket för att ändra sina grundövertygelser, byta livskurs eller skrota sina djupaste lojaliteter. En omtumlande händelse eller en insikt som verkar ställa allt på ända kan vara svår att ta in och acceptera fullt ut. Det kan vara enklare att ändra sin berättelse så att den förklarar det Oerhörda på ett sätt som hjälper en att fortsätta på den inslagna banan. Det gäller i alla fall för mig, och kanske för dig. Gäller det månne också de tidiga Jesustroende?

Anabaptismen är inte ickevåldslig

Bland frikyrkliga fredsivrare har det blivit ganska poppis att hänvisa till ”anabaptism”. Men jag menar att IRL-anabaptismen inte varit så ickevåldslig som det ibland låter. Spelar det någon roll? Här följer 777 ord om detta ämne. Kommentera hemskt gärna:

1500-talets protestantiska reformation bemöttes av katolsk motreformation. Mindre känd är ”den tredje reformationen” (Karl Kilsmo) eller den radikala reformationen” (George Williams). Här kom anabaptisterna, ”omdöparna” att dominera. Rörelsen överlappade med revolutionära strömningar bland bönder som kritiserade makten och förespråkade radikal ekonomisk omfördelning.

Anabaptismen uppstod i samhällen där den politiska makten och kristendomen var oskiljaktliga. Deras dissande av barndopet och andra samhälleliga baspraktiker var revolutionär, och tusentals avrättades.

Vad de ville ha istället varierade. Balthasar Hübmaier genomdrev en lokal statskyrklig anabaptistisk reformation och försvarade ”svärdet”. Hans Denck kom att förespråka en mer mystik och universalistisk hållning. De anabaptister som samlades kring Schleitheim-bekännelsen förespråkade troendedop, en demokratisk ordning med valda ledare, radikal ekonomisk omfördelning, en egen (ickevåldslig) rättsskipning och ickevåld som normativt för de omvända. Här fanns också en långt driven separatism.

För många var apokalyptiken central. Det var den sista tiden, och Guds rike skulle upprättas, när som helst. Predikanter som Ursula Jost, Hans Hut och Melchior Hoffman profeterade och mobiliserade de troende att förbereda sig. Många apokalyptiska visioner var omtumlande och blodiga, även bland de som förespråkade en tillsvidare-pacifism. I Münster tog anabaptister makten och genomdrev en drastisk reformation med egendomsgemenskap, polygami och en egen Davidskung. Mängder av anabaptister strömmande till det nya Jerusalem. Katolikerna belägrade staden med väpnade styrkor. Det hela slutade i blodbad och nederlag för anabaptisterna. Efter detta drog beväpnade anabaptister (Batenburgare) runt och plundrade kyrkor och avrättade hedningar, och nya Messiaspretender såsom David Joris fick många efterföljare.

När röken hade lagt sig fanns bara de svärdsförkastande, separatistiska och ickeapokalyptiska grupperna kvar. Mennoniter, Amish och hutteriter har sina rötter i denna anabaptism. Amish och hutteriter lever i etniskt homogena grupper och praktiserar fortfarande separatism (i varierande grad), förbud mot vapenbärande för kristna, enkelhetsideal, strikt församlingstukt och i hutteriternas fall egendomsgemenskap. Mennoniter har delats in i grupper där vissa evangelikaliserats och moderniserats medan andra står närmare Amish.

Med detta som bakgrund försökte mennonitakademiker som Harold Bender och John Yoder i mitten av 1900-talet skapa en neoanabaptistisk teologi som betonar en frikyrklig församlingstanke, det praktiska kristna livet (”efterföljelse”) och fredsstiftande. En uppdatering av denna vision finns exempelvis i Nätverket Anabaptist ellerThe Anabaptist Network.

Idag tänker jag att mycket av neoanabaptismen endast har vaga kopplingar till IRL-anabaptism. IRL-anabaptismen har exempelvis aldrig varit ”ickevåldslig” över lag, menar jag. I de fall traditionella anabaptistgrupper moderniserats har också motståndet mot vapenbärande bland de döpta minskat. Så långt jag förstått skulle exempelvis många mennoniter i USA inte vägra vapen idag.

Men inte heller de separatistiska gammel-anabaptisterna är speciellt ickevåldsliga. De våldsamma apokalyptiska visionerna har inte försvunnit, bara förskjutits eskatologiskt. Guds rike är inte så nära längre. Istället har för det allra mesta en helveteslära bejakats som inkluderar eviga medvetna straff för de flesta, även för de flesta kristna (eftersom dessa ju är falska kristna). Det moderna sättet att bortförklara helvetet som något mjukt eller ”frivilligt”, har inte varit poppis. Helvetet är Guds våldsamma straff över en otrogen värld. Dessutom förkastas inte allt våld ens i nuet. ”Svärdet”, det vill säga det väpnade våldet, eller mer specifikt statens våldsmonopol, beskrivs traditionellt av separatistiska anabaptister som Guds ordning, men ”utanför Kristus”. Kristna ska inte bära vapen, men inte för att ickevåld är det bästa för alla, utan för att det är överheten som har den uppgiften. Det handlar om arbetsdelning, inte om ett generellt dissande av vapen. Även om en viss dubbelhet finns i retoriken och teologin här. Hållningen påminner om hur dagens samhälle är organiserat – polis och militär ska använda våld, inte privata medborgare. Dessutom är den separatistiska anabaptismen en enormt patriarkal historia, med allt det våld som ryms där, men möjligen är det en annan fråga.

Så vad spelar det för roll? Ja, delvis är det en sanningsfråga. Det finns och har funnits anabaptister i snart ett halvt årtusende med historiska kopplingar till den radikala reformationen, och dom har inte varit och är inte som många kanske tror att dom är eller vill att dom ska vara.

Men det är också en fråga om att ta ansvar. Om vi använder eller identifierar oss med historiska traditioner, då bör vi både försöka se hur dessa påmint om och skiljt sig från vilka vi är eller vill vara. Därefter kan vi fundera över om det är vi som behöver förändras, eller om saker i traditionen behöver motarbetas, eller om det enda raka är att byta tradition.

En sådan hållning känns väl anabaptistisk om något. Och det gäller så klart inte bara anabaptister…

Boksläpp: Jesus eller kyrkan?

Nu finns min nya bok Jesus eller kyrkan? Ett anabaptistiskt sökande efter kristen radikalitet att beställa! (Se nedan för omslag och baksidestext.) Priset sätter du själv, men förslagsvis mellan 0 och 200 kronor, inklusive porto.

Skicka ett mail om du är intresserad (epost(a)jlundstrom.se)! Boken levereras, om allt fungerar, inom två veckor. Instruktioner för eventuell betalning medföljer.

Om du tycker det verkar intressant, sprid gärna info om boken! Den går också att beställa hos Adlibris, Bokus, Amazon mfl, men både du och jag tjänar på att du beställer den direkt från mig. (Hos Amazon och Bokus går det också att läsa utdrag ur boken).

omslagtillblogg94915juni

 

***

Behövs det kravaller i kyrkorna? Vad är en tungskruv? Varför erbjuds så lite mat i nattvarden? Varför är Gud busig? Vad har anarkism och kommunism med Jesus att göra? Varför kommer ingen till himlen? Hur kan korset vara en symbol för djurens befrielse? Varför kedjade en luthersk domstol fast en anabaptistkvinna i köket? Är Jesus verkligen Gud? Finns det genuina församlingar? Vad blir bättre utan ledare? Varför är det okristligt med poliser?

Jesus eller kyrkan? kombinerar inifrånkritik av kyrkan med ett sökande efter en politiskt radikal kristen tro. Inspiration hämtas från en Jesuscentrerad närläsning av Bibeln, men också från bortg(l)ömda delar av kyrkohistorien, inte minst historisk anabaptism och svensk fribaptism.

Texterna författades åren 2006-2007 och ingick i en serie reflektioner som skickade ut via epost på veckobasis. I de nyskrivna för- och efterorden kommenterar författaren, efter nästan tio år och en ändrad inställning till tron, ”Jesusbreven” och deras budskap.

Jonas Lundström, född 1974, bor med familj i Örebro och ägnar sig åt hushållssysslor, samhällskritik och aktivism, och har tidigare publicerat kapitlet ”Vad är anarkism?i antologin Att hoppas på ett annat system och boken En förtryckares frihetliga fantasier.

Vad tänker du om panteism?

”Det finns många gudar”, sa aposteln Paulus. Och det stämmer sannerligen. Vi lever i en värld med en uppsjö av gudar och andra, där vi dessutom i en globaliserad värld har större kännedom om att denna mångfald existerar. Det är därför något vi tvingas förhålla oss till. Modern ateism blir ofta eller alltid en rationalistisk avförtrollning av världen med påhäng av utvecklingstro kombinerat med ett döljande av det moderna samhällets personifikationer. Agnosticism verkar ofta eller alltid bli antingen en mjukare ateism eller en mjukare teism. Därför, kan ett alternativ vara en (materialistisk) panteism? Det föreslås i varje fall i den här väldigt spännande texten, och det ett är ett perspektiv som ligger nära det den fascinerande eko-feminist-teologen Rosemary Radford Ruether förespråkar i boken Gaia & God.

Vad tänker du? Oavsett trosbakgrund, kom med ditt ris och ros till panteismen. Om ett samtal uppstår så kommer jag (på prov?) att anta en roll där jag försvarar det här perspektivet.

Fina ord från Koranen

Fromheten består ej däri, att I vänden edra ansikten mot östan eller västan, utan fromheten finnes hos dem som […] bortgiva sin egendom, huru kär de än hålla den, åt sina anförvanter, åt faderlösa, vägfarande och tiggare och för slavars frigivande (Sura 2:172)
*
att den ena av oss ej skall taga den andre till herre (Sura 3:57)
*
Hava de ej givit akt på jorden, huru många härliga arter (Sura 26:6)
*
Farao förhävde sig förvisso på jorden och indelade befolkningen i klasser, i det han ringaktade en del av dem, dräpte deras söner […] Men vi ville vara nådiga mot dem, som ringaktades på jorden, göra dem till ledare och göra dem till arvtagare (Sura 28:3-4)
*
Vad i utlånen mot ocker, för att det skall förökas genom människornas ägodelar (Sura 30:38)
*
både män och kvinnor […] både män och kvinnor […] både män och kvinnor […] både män och kvinnor […] både män och kvinnor […] både män och kvinnor […] både män och kvinnor […] både män och kvinnor […] både män och kvinnor […] både män och kvinnor […] (Sura 33:35)

*

vi lydde förvisso våra herrar och stormän, och de förde oss vilse på vägen (Sura 33:67)

*

Avvärj det onda på det sätt, som är lämpligast. Se, då skall den, med vilken du lever i fiendskap, bliva som en förtrogen vän (Sura 41:34)

*

Och bespisa kärleksfullt den fattige, den faderlöse och den fångne (Sura 76:8)

*

Nej! I hedren ej den faderlöse och uppmanen ej varandra att bespisa den fattige (Sura 89:18-19)

*
Ve en var som […] samlar rikedomar och ständigt räknar dem (Sura 104:2)

Den tronen är tom

Stefan L. Holm, 2002:

Den tronen är tom som keruberna vaktar.
Den arken är guldskrin åt heliga bud.
Serafernas sång, då de ansiktet skyler,
är hymnen som hyllar en osynlig Gud.

Ett belätes trä mäktar aldrig gestalta
mysteriernas mönster; det blir mig till dom.
När förlåten rämnat, och allting är öppet,
skall pilgrimer finna att tronen är tom.

Försonat är allt. Alla änglar har tystnat
och skapelsen vilar i Guds helgedom.
Då susar det stilla; jag ansiktet skyler,
ty Gud är i världen, och tronen är tom.

Anabaptisten som kedjades fast i köket

Margaret Hellwart (1568-(minst)1621) förhördes flera gånger av en luthersk kyrkodomstol för sin aktiva delaktighet och inflytande i den anabaptistiska underjordiska rörelsen. Men hon vägrade låta sig tystas. Till sist kedjades hon fast, i köket, för att hon skulle veta sin plats. Men på något sätt lyckades hon ta sig ur dessa kedjor. 21 gånger.

Från Jesus eller kyrkan? Ett anabaptistiskt sökande efter kristen radikalitet. (Hösten 2015)

Religionsfrihetens och sekularismens baksida

Är det en tillfällighet att det blev mer och mer populärt med så kallad religionsfrihet och sekularism samtidigt som kapitalism, nationalstaterna och industrialismen växte fram som globalt system? Jag tror inte det.

Vi har fått ett nytt pantheon som fått övertaget gentemot andra gudar. Idag tror vi på Penningen, Nationen och Utvecklingen. Och här finns absolut ingen frihet att välja eller välja bort. De andra gudarna, den kristna guden, Allah, JHV, Krishna, Budda får vi gärna välja bort eller tränga in i ett privat hörn. Men ve den som förnekar Pengarnas rättfärdighet, eller Sveriges legitimitet, eller sätter någon annan gud över dessa ny-gudar! Hen må exkluderas och förföljas med våld.

(Om religion som antropomorfism, se Stewart Guthrie)

Med en anabaptistisk sexförbrytare som föredöme

När jag berättar mitt liv så finns det ett par viktiga händelser eller skeenden som ändrat inriktningen i mitt liv. Det handlar aldrig om u-svängar, men om tydliga avbrott som korrigerar kursen.

En sådan kursändring inleddes för mig under 2003. Under hela mitt vuxna liv hade jag varit en hängiven frikyrkoperson. Under sex år hade vi arbetat med ett församlingsgrundande arbete i Iggesund i norra Hälsingland. I andligt avseende kom ”projekt Källan” att bli ett misslyckande, samtidigt som vi nådde ganska långt socialt, framför allt med ett omfattande arbete bland ungdomar.

Efter att ha lagt ned projektet flyttade vi till Örebro där jag började studera på Örebro Teologiska Högskola. Under 2003 hände åtminstone två saker som skulle påverka mitt liv i grunden. Dels kom jag under året att bli tight med en klasskamrat, och våra familjer började umgås regelbundet. Ur denna relation växte sedan kommuniteten Björken fram. Men jag upptäckte också den historiska anabaptismen, både genom studier på ÖTH och genom det litterära mötet med den anabaptistiske teologen John Howard Yoder, mest känd för sin fredsteologi och radikala friförsamlingtanke. De här båda händelserna samverkade sedan i att vår kommunitet (från början ”församling”) kom att få en tydligt neoanabaptistisk (yoderiansk?) aura. Vi hade samlingar utan ledare där vi hade kväkersk tystnad, öppen delgivning och fokus på samtal, vi firade en mix av vanlig måltid och nattvard som vi kallade ”Jesusmiddag”, vi försökte praktisera församlingsfostran enligt Matteus 18 och vi hade en ”mild form av egendomsgemenskap” som vi ingick i genom att byta nycklar med varandra som ett förtydligande av dopet.

I maj 2011 la vi ned kommuniteten Björken. Då var inte Yoder längre viktig för mig. Dels hade jag upptäckt och förankrat mig i den anabaptistiska rörelsen i stort, och dels hade ovanpå de anabaptistiska influenserna lagts ett lager av anarkism. Till detta kom en rörelse bort från det evangelikala som så småningom ledde till att jag även släppte den kristna bekännelsen.

Men när jag just nu sitter och knåpar på en ny bok som är tänkt att bli en samling av tidigare texter (från ”Jesusbrevs”-perioden) med ett förord och ett efterord, så ser jag igen hur viktig Yoder var för den inriktning som mitt liv kom att få från 2003. Jag undrar om jag inte var Yoders största fan i Sverige under denna period. Och då känns det också viktigt att lyfta fram det jag inte då kände till om Yoder. Hans omfattande och systematiska sexuella trakasserier och övergrepp.

I vissa kretsar har det sedan länge funnits en kunskap om vad som pågått. En rad personer har dock arbetat aktivt för att dessa övergrepp ska negligeras, tonas ned eller förminskas. Den som kanske mer än andra byggt Yoders teologiska plattform är Stanley Hauerwas, av Time Magazine utsedd till ”Amerikas bästa teolog” 2001. I sin självbiografi Hannah´s Child beskriver Hauerwas hur djupt upptäckten av och relationen till fredsteologen påverkat honom. Hauerwas beskriver hur Yoder hamnade ”in a heap of trouble” genom den process genom vilken övergreppen började föras fram i offentligheten: ”John had been involved in a pattern of behaviour with women that was, to say the least, problematic”. Ordet ”problematic” är inget olycksfall i arbetet utan återkommer och beteendet omtalas som ett försöka att ”förföra” (seduce) kvinnor, ”experimentera” och ”testa sin teori”. Intrycket som ges läsaren är att det mer eller mindre handlade om teologiskt motiverade utomäktenskapliga flörtar. Men efter en process av församlingsfostran får vi veta att det slutar lyckligt. ”John was reconciled” (Hauerwas, 2010, 242-244) Vad som egentligen hände och hur de utsatta kvinnorna upplevde det får vi inte veta, istället handlar det om hur detta ställde till problem för Teologen.

Mark Thiessen Nation (aktuell med boken Bonhoeffer the Assasin?) vars produktion i mycket kretsat kring Yoder, lyfter fram namnkunniga teologer/aktivister som Richard Hays, Jim Wallis och Walter Wink som betonat Yoders betydelse för fredsteologin, samtidigt som de sexuella trakasserierna förbigås med tystnad. (Nation, 2006, s. 26-27). Ett liknande mönster går igenom i den biografiska delen om Yoder av Mark Thiessen Nation i andra sammanhang (Hauerwas, 2005). Fler exempel på nedtystande hos andra finns hos Ruth Krall (2013, s. 181, 205).

De senaste åren har den offentliga bearbetningen av dessa händelser blivit tydligare. Några exempel är Anabaptist Mennonite Biblical Seminarys utredning och (lama?) bearbetning, artikeln ”Scandalizing John Howard Yoder” i The Other Journal 2014-07-07 och Ruth Kralls omfattande arbete. Dessa innehåller både en lång rad vittnesmål från utsatta kvinnor och psykologiska och teologiska bearbetningar av det hela. Även i Sverige har uppmaningar att inte tiga om Yoders sexövergrepp förekommit. (När det gäller Nations tystnad om övergreppen svarar han på denna kritik här, och lyfter också fram andra, positiva sidor av Yoder. I vilken utsträckning detta är ett viktigt kompletterande perspektiv och/eller eller ytterligare förminskande låter jag vara osagt.)

Jag tänker inte här försöka upprepa och sammanfatta vad som hittills kommit fram om Yoder. Istället uppmanar jag berörda att följa länkar i texten och på så sätt fördjupa sig i det hela. Som jag ser det finns det tre alltför enkla vägar för att slippa ta hänsyn till det här (och liknande).

Den ena är att förbigå det hela med tystnad och tänka att det är skillnad på teori och praktik och att vi ”alla är syndare”.

Den andra är att peka ut Yoder som ett enskilt rötägg, som sjuk eller syndig/ond, och därmed rikta ljuset bort från oss andra så att vi kan gå vidare som om inget hänt.

Den tredje är att inte lyssna på teorier och tankar från människor som har endera tydligt destruktivt beteendemönster i sitt liv.

Det jag vill föreslå som en mer konstruktiv väg är att utgå från att dessa övergrepp inte enbart är en produkt av en person, utan också av en teologisk-praktisk-social miljö. I så fall kan det vara viktigt för oss som kommer från en liknande miljö att granska om och på vilket sätt vi kan behöva omvärdera denna miljö. Att göra det utan att gå in i försvarsställning (sic) kan vara tufft, men åtminstone för oss som inspirerats av och/eller lyft fram Yoder och därför är delaktiga på något sätt tycker jag det är rimligt. Därför vill jag överlämna några frågor och tankar som väckts hos mig, i förhoppning om att de kan väcka ett fortsatt samtal här och/eller i andra forum. De här frågorna gör inte anspråk på att vara neutrala, och jag vill vara öppen för att jag kan ha missat viktiga saker eller att jag drar fel eller för långtgående (eller kortgående) slutsatser om detta.

1. Församlingen – ett ljus i mörkret? I den frikyrkliga teologin ingår uppfattningen att församlingen, som då uppfattas som distinkta gemenskaper av Jesustroende, är ”ett ljus i mörkret”. Idén är hämtad från bergspredikan (Matteus 5-7), och har varit central för anabaptismen, för svensk frikyrklighet, och för Yoder. Enligt Yoders synsätt så är församlingen en försmak av Guds rike och ett alternativt samhälle som visar mainstreamsamhället på en bättre väg. ”En stad på berget.” För många frikyrkliga är detta perspektiv väldigt viktigt. Men är det sant? Hur ska vi se på bristen på överensstämmelse mellan ord och handling, på mörkret i ”Guds församling”? Finns ljuset verkligen mer hos frikyrkliga (av någon speciell schattering) än i andra sammanhang? Är det tillräckligt att säga att ”ingen är perfekt” osv, eller behövs det en djupare uppgörelse med självbilden? Varför verkar församlingsfostran i detta alternativsamhälle fungera så fruktansvärt dåligt för att motverka i synnerhet mäktiga mäns härjningar? (För en aktuell behandling av frikyrklig självbild, missa inte Andreas Törns avhandling om Filadelfiaförsamlingen, En framgångsrik främling.)

2. Frikyrkan hjärta patriarkatet? Att Amish och traditionell mennonitisk kultur är patriarkal är väl allmänt känt. Frågan är om inte något liknande gäller frikyrkan. Ett dilemma här är att en konservatism som i vissa stycken kan vara konstruktiv, exempelvis i motståndet mot kapitalistiska beteendemönster, i andra fall kan leda till ett fasthållande vid förtryckande strukturer. I värsta fall kopplas detta då till ”staden på berget”-tanken (se ovan). Då kan patriarkala ordningar och tvåkönsnormen bli till en identitetsmarkör som visar att ”vi” är annorlunda och omvärlden korrupt. En lång rad bibeltexter och en tjock kyrklig tradition som pekar i patriarkal riktning gör inte saken bättre. I frikyrkliga fall kan detta också kombineras med en varm, innerlig gemenskap som präglas av tillit. Här gäller det att se, tänker jag, att kyrkan faktiskt kan vara mer sårbar för sexförbrytare och sexuella trakasserier och för osynliggörandet av detta än en moderniserad omvärld. Hur ska en hantera detta?

3. Underordnande och ickevåld, maktens alibi?
The Femonite har gett oss texten Can Subordination Ever Be Revolutionary, som tar upp Yoders användning av underordnandetexterna. Även Stephanie Krehbiel är inne på liknande tankegångar i den mycket läsvärda texten The Woody Allen Problem: How Do We Read Pacifist Theologian (and Sexual Abuser) John Howard Yoder? I Yoders teologi går ”revolutionärt underordnande” och ickevåld in i varandra. Den fråga som jag tycker att pacifistiska kristna på allvar behöver brottas med är i vilken utsträckning bibliska underordnandetexter och ickevåld tjänar som ett försvar för förtryck. Är det inte detta som sker när privilegierade människor kritiserar ett bestämt och potentiellt våldsamt motstånd mot makten? Kanske en välriktad spark i skrevet hade varit ett bättre sätt att försätta Fredsteologen i andra tankebanor?

4. Går ”det allmäna prästadömet” att kombinera med hierarkiska strukturer?
Yoder betonade den klassiska frikyrkliga (egentligen protestantiska) idén med det så kallade allmäna prästadömet, det vill säga att alla Jesustroende i teologisk mening är ”präster”. Yoder menade att det inte behövdes något särskilt ämbete. Det här är ett tydligt hierarkikritiskt (kvasianarkistiskt) synsätt. Den akademiska teologin och samfundsvärlden däremot fick inte ta emot lika mycket av denna hierarkikritik. Detta var nämligen Yoder beroende av själv för sitt inflytande och uppehälle. Men frågan är om Yoders övergrepp, i varje fall i den här formen, hade varit möjliga utan hans teologiska positioner. Jag tror inte det. Går det att ha en hierarkikritisk syn på tjänst i den lokala församlingen och samtidigt låta bli att utmana hierarkier inom teologi- och samfundsvärld? Gör hierarkier i (och utanför) den religiösa världen det lättare för sexförbrytare att komma undan? På vilka sätt främjar status (eller brist på status) sexuella trakasserier, och hur kan detta i så fall förebyggas?

5. Att lära av förtryckare? Vad gör vi idag med Yoders teologi? Kan vi fortsätta att lära oss något även av förtryckare utan att legitimera eller osynliggöra förtrycket? I så fall, hur?

Vad tänker du?

Sidhänvisningar i texten från:

-Hauerwas, S.M., Huebner, H.J., Huebner, C.K. (2005) The Wisdom of the Cross: Essays in Honor of John Howard Yoder. Eugene: Wipf Stock Publishers.
-Hauerwas, S.M. (2010) Hannah´s Child. London: SCM Press.
-Krall, R. (2013) The Elephant in God´s Living Room: The Mennonite Church and John Howard Yoder. Eget förlag
-Nation, M.T. (2005) John Howard Yoder: Mennonite Patience, Evangelical Witness, Catholic Convictions. Grand Rapids: William B Eerdmans Publishing Co.

Till dig som tappat din tro. Ett nyårsförslag.

På sista tiden har jag haft kontakt med flera personer som blivit av med sin gudstro. Dramatiskt för den enskilda, måhända, men också ett soundtrack för vår tid. En del kommer ut kvasioffentligt som ateister eller tvivlare, för andra är det en mer otydlig process.

Men den som lämnar gudstron blir, tänker jag, inte en icke-troende. Istället verkar det vara så att om en inte gör ett aktivt val så innebär gudsförnekande att tilliten till mainstreamsamhällets ideologi blir starkare.

Här finns anledning att kritisera ateismen. Tendensen är ganska stark att ateister får en starkare tro på sekularism, modernitet, utveckling och staten än många andra. Men detta framställs då inte som en tro utan mer eller mindre som förnuftiga självklarheter. Tron blir osynlig, och därmed också svår eller omöjlig att kritisera.

Kanske har just du tappat tron på en gud, en partner, ett politiskt parti, en livsdröm, en ideologi? Mitt försiktiga förslag till dig som tappat eller kommer att tappa en eller annan tro är att du vågar gå vägen via anarkismen.

En anarkist är en person som inte tror på maktstrukturer. Anarkismen dissar hierarkier och vill inte ha några makthavare såsom kungar, presidenter, regeringar, chefer och liknande.

Anarkismen är en tradition som genererat en mängd olika praktiker, idéer, gemenskaper och nätverk. Det går att vara anarkist på en mängd olika sätt. Vissa har exempelvis anarkismen med sig som en ganska passiv, försiktig skepsis till ledarnas krav, befallningar och idéer, medan andra försöker tillämpa anarkismen i ett mer aktivt motstånd.

Om anarkismen är en ideologi eller en religion så är det i så fall också en slags antiideologi. Här är det nämligen grundläggande att enskilda personer inte kan skapa ett tankesystem med svar på alla frågor eller en karta över tillvaron eller en plan för framtiden.

Kanske finns det en inbyggd grop i människans hjärta, en grop som tror fyller (nej inte Tor, utan ”tror”, plural av substantivet ”en tro”). När en person tappar tron på en specifik gud/gudsbild, på en personlig relation, på partipolitiken eller pengarna eller moderniteten så skulle det i så fall kunna beskrivas som en läcka i denna grop. Till sist är det mer eller mindre slut. Men trons strömmar fortsätter att gå fram över våra liv, och därför kommer gropen att fyllas av annat.

Som bekant är det vanligt när en långvarig personlig relation upphör att en snart kastas in i en ny relation. En drogberoende person ersätter inte sällan drogen med en lika stark bindning till något annat. Och den som tappat en gudstro ersätter inte sällan snabbt gud med något annat. Dilemmat är att starka destruktiva bindningar påverkar oss på djupet. Och om den gamla tron snabbt ersätts med en ny så riskerar det som först drog oss till en destruktiv relation att finnas kvar obearbetat.

Att gå vägen via anarkismen kan vara att säga ifrån, att försöka ta (mer) makt över sitt eget liv. Det är att skapa tid och utrymme. Det är att säga att åtminstone tills vidare så har jag en tro som är en antitro, en religion som är en ickereligion, en gud som är en ogud, och ett rike som är ett unkingdom. Anarkismen är en paus på obestämd tid från makternas förväntningar på våra liv.

När anarkismen har den här rollen så är den också en position öppen för framtiden. Det finns något av väntan i anarkismen. Den är mer en fråga än ett svar. Kanske kan och bör inte anarkismen spela alla de roller som religioner och ideologier fyller.

För vissa kompletteras anarkismen av andra traditioner, ideologier och gemenskaper.

För vissa är anarkismen primärt nihilistisk.

Och för vissa är anarkismen en förväntan på att något annat ska komma som bättre förtjänar vår tillit och vårt engagemang än det som just nu står till buds.

Är det här året då du provar att vara anarkist? Say it out loud, och se vad som händer.

Mer tankar om en kristen ateism

Gud finns.

Gud är socialt konstruerad.

Det finns bättre och sämre gudar.

Guds tillkomst och existens fyller olika funktioner i olika samhällen och grupper.

Gud är en eller flera karaktärer i en samling berättelser som förvaltas av specifika samhällen och grupper, och som bidrar till att upprätthålla dessa samhällens levnadssätt.

Personligen bejakar jag två idétraditioner som har helt olika inställning till gud.

Som anarkist tillhör jag huvudfåran i traditionen och vänder ryggen åt gud. Jag är ateist.

Men jag är också en person som bejakar den kristna radikal-reformatoriska traditionen. (Ett krångligt namn, jag är öppen för andra förslag, men dilemmat här är att jag är påverkad och inspirerad inte bara av anabaptismen utan också av kväkare, Catholic Worker, vissa kristna revolutionära rörelser, utopiska kommuniteter och andra radikala grupper.)

Som sådan har jag kvar en öppenhet för Gud, och vill gärna tro på (någon specifik) Gud om detta kan hjälpa oss att leva ett frihetligt och radikalt liv i motstånd mot systemet.

Ungefär så tänker jag, just nu. Som alltid är jag intresserad av kritik, respons, frågor.

Tomas Lundström om kristen anarkism

Jo, nu är jag inte helt objektiv kanske, men podcasten Aten och Jerusalem hade nyligen ett avsnitt med en viss Tomas Lundström som inte minst handlar om relationen mellan kristen tro och anarkism i teori och praktik, men också lite fotboll och omskrivna evangelikala debatter (den så kallade Fyrkedebatten). Det rekommenderas varmt till alla som är intresserad av anarkism och/eller kristen tro och (post-)evangelikal teologi…

Religiös anarkism och gudsbild

Går det bra att tillhöra en religiös tradition och samtidigt vara anarkist, och hur kan dessa traditioner i så fall kopplas samman i en grupp eller en individ? Och finns det bilder av gud som rimmar respektive krockar med anarkistiska idéer? Det här är frågor som intresserar mig mycket och som jag gärna skulle samtala mer med andra om. På Kristen Underjord kom idag en text på detta tema.

Behov av input

Vaknar strax före 06 av bullret från det väldiga stenbrottet i närheten. Kan inte somna om. Tänker på gårdagskvällens skogspromenad och de bägge skogsmaskiner som fäller träd, skadar, dödar och fördriver djur och river upp väldiga sår i marken i närheten av vår favoritgrillplats. Allt under överseende av en prisbelönt skogsvårdare. Hamnar i ett deppigt tankespår, lika djupt och fult som märkena i skogen. Minns det homofoba seminariet som drog hundratals ungdomar på en festival i helgen som gick. Ser framför mig det etablerade fascistparti som hade stuga på stortorget i helgen och dånade ut sitt ”vi tar tillbaka vårt land” under polisbeskydd. Får speciellt dåliga vibbar av två ansikten jag tyckte mig skymta. Känner sorgen från kontakten i slutet av veckan med den stödgrupp för asylsökande som i ett halvår lovat hjälp till en vän som inte får vara här och inte kan skickas iväg, utan att något hänt. Upplever tomhet när jag tänker på den frikyrkliga välgörenhetsorganisation som inte längre tycks kunna acceptera en pacifist och poliskritiker som volontär. Grunnar på planeringsmötet härom dagen då en kommande aktion fick ställas in på grund av att människor inte har tid, mod och intresse. Skymtar inre bilder av fattiga människor med utsträckta händer som tycks få allt mindre i sina skålar.

Och allt detta är bara saker jag själv personligen stött på. Vad jag hör på nyheterna har jag inte ens nämnt. Och kanske framför allt har jag inte nämnt vad jag inte hör, att mycket tyder på att vi befinner oss i en situation där inte bara ett oöverblickbart antal djur- och växtarter utplånas, utan kanske också människan som art.

Visst finns det oerhört mycket glädje, skönhet, gemenskap och frihetslängtan. Jag ser det, men jag har verkligen svårt att se att det svarar upp mot den situation vi befinner oss i.

Så hjälp mig här. Finns det några seriösa tecken på ett uppvaknande, mot förtryck och förstörelse och för kärleken och vördnaden för livet? Eller om allt går åt helvete, om generationen efter oss kommer åldras i en värld som går under, kan en då behålla en passion för motstånd och en känsla av glädje och mening detta till trots? Och i så fall hur? Länge har jag trott att jag visste en del om detta, men även på detta känner jag mig ibland alltmer osäker.
(Rubriken har ändrats/tonats ned 17/8)

Ibland tänker jag att svaret är ett annat än frågan. Att den hårdhet jag upplever i systemet och den passivitet jag tycker mig se hos människor beror på någon skada jag har som gör att jag i grunden missuppfattat hur tillvaron är beskaffad. Visa mig i så fall hur en sådan som jag kan lämna stigarna och ta sig till den breda vägen.

Anarkism, ateism och gud i varje människa

 

Jesus gjorde mig till anarkist, och anarkin gjorde mig till ateist.  Om vi inte vill ha några härskare eller dominanssystem så borde inte ens gud få styra över oss.

Det går så klart att omfamna något mer icke-hierarkiskt gudsbegrepp eller någon variant av panteism eller polyteism och kombinera detta med anarkism, men det som känns smidigast för mig, just nu, är att säg nej till gud över lag. ”Inga gudar, inga herrar”, som det klassiska anarkistiska utropet lyder.

Jag tror inte att det fanns några gudar för en miljon år sedan. Hur religion uppkom är en komplex och intressant fråga, men det är inte svårt att tänka sig att människan ganska tidigt projicerade sin egen förmåga att agera medvetet och med avsikt lite väl överdrivet på omgivningen. (I det moderna samhället går vi huvudsakligen alldeles för långt i andra riktningen, exempelvis genom att inte ens se däggdjur som står nära oss som medvetna, kulturella varelser. Och ibland inte ens de människor som finns oss nära.) Människans medvetenhet om hot och rädslor för det okontrollerbara, inte minst döden, torde också ha spelat in. Men också förmågan att fantisera och skapa målbilder och ideal som fyller olika biologiska eller sociala syften.

Om detta stämmer så betyder det också att gudarna fyller vissa funktioner som inte nödvändigtvis är förtryckande. Det finns otaliga exempel på hur religioner inspirerat människor till motstånd och empati.

Av en dynamisk ateism borde en kunna förvänta sig vissa saker, exempelvis att den erkänner religioners positiva potential och därför inte är anti-teistisk. Vidare borde den vara uppmärksam på hur gudarna ersätts med andra abstraktioner som tillåts styra våra liv och samhällen i minst lika hög usträckning som gudarna (marknaden, tillväxten, demokratin, könet, staten). Frågan är om en inte hellre skulle stå under en kärleksfulls guds vilja än under marknadens vilja. Därför borde en mogen ateism lika mycket leda till anarkism som tvärtom.

Själv kan jag närma mig ett positivt tal om Gud om Gud får vara en synonym för positiva värden. Litegrann från ”Gud är kärlek” till ”kärlek är gud”.  Åtminstone så länge vi också erkänner att det finns olika värden som konkurrerar med varandra ibland och att vad som är positivt är socialt konstruerat. Och jag varken kan eller vill tro på en gud som är en person, eller hylla en bok eller tro på att sanningen har inkarnerats i sin fullhet i en bestämd punkt.

”Det finns något av Gud i varje människa”, säger kväkarna, och har samtidigt ofta förkastat trosbekännelser. Med det som en utgångspunkt har kväkarna när de varit som bäst verkat för jämlikhet, gemenskap, enkelhet/rättvisa och krigsmotstånd/fred. Men skulle jag som ateist kunna närma mig en sådan utgångspunkt, även med sina ord om gud, utan att det känns oärligt eller allt för krystat? Det är en fråga jag grunnar på.

Med reservation för eventuella missförstånd, överdrifter, överbetoningar och ändringar. ;)

Maxad protestantism får paradoxala uttryck

Efter närmare ett halvt millenium av statskyrklig lutherdom, och blott något halvsekel av lagstadgad religionsfrihet, är Sverige fortfarande så djupt protestantiskt att för många, både bekännelsekristna och icketeistiska kristna, framstår den romersk-katolska kyrkan fortfarande som den yttersta styggelsen. Men detta gör också att det paradoxalt nog blir naturligt för riktigt maxade protestanter att busa med kristendomsetablissemanget i Sverige genom att konvertera till de historiska kyrkorna.

Det är i alla fall ett sätt att se på saken. Eller?

(Kommenterat: Dagen, Dagen, GP, Sveriges Radio, Samuel Varg, Dagenintervju, Kyrksyster, Aletheia, Hela Pingsten, Kyrkans Tidning)

Prata om Gud!

Det är nu ett par-tre år sedan jag gjorde slut med Gud. Sedan dess känner jag mig generellt sett lugnare och gladare och mer avslappnad. Jag har ”mer frid”, för att tala evangeliska. Men känslorna är inte entydigt positiva. Jag känner inte samma tillhörighet till ett tydligt socialt sammanhang som jag gjorde under min tid som församlingsaktiv, och detta kan jag verkligen sakna. Livet har också blivit lite mindre spännande när vardagen tappat en del av sin metafysiska dramatik. Men det har nog också gjort att jag blivit mer fokuserad på det som finns runtomkring mig. Döden, å andra sidan, har blivit mer verklig för mig, på gott och ont. Det här är inte sista ordet, så klart, och jag påstår inte att en liknande process nödvändigtvis skulle påverka andra på samma sätt.

Men att jag gjort slut betyder inte att Gud är passerad. Slutet på en nära relation är inte slutet på en nära relation, som många som levt i en brusten kärleksrelation illustrerar så väl.

Bland annat tycker jag om att prata om Gud. Om detta tycks jag dock vara rätt ensam. Varken gudsbekännare, gudsförnekare eller gudsvelare, med några få alltför högljudda (och/eller avlönade) undantag, prioriterar att prata om Gud. Ur ett (a)teologiskt perspektiv så är det här motsägelsefullt. De flesta, oavsett bekännelse, torde väl vara överens om att gud åtminstone inte är en parentes.

Jakobsbrevets författare beskriver en tro utan gärningar som ”död”. Ens tro syns genom ens gärningar, tycks vara en central del av brevets budskap. Jag är benägen att hålla med. Det vi pratar om, praktiserar och fokuserar på, visar vad vi tror på, vad vi litar på, vad vi brinner för, vad vi bryr oss om. Pengar, exempelvis, är något som vi verkligen bryr oss om, brinner för och tror på. Vi tänker på det. Mycket. Vi praktiserar det, varje dag. Vi pratar om det, analyserar, reflekterar (men inte för djupt, bara). Det genomsyrar och påverkar varje plats vi befinner oss på och varje handling vi utför.

Inte så med Gud.

Varför?

Jag har sagt många gånger nu att jag tappat tron. Men det kanske en felaktig bild, eftersom jag, om vi här följer Jakobsbrevets tankar om tro, länge tillhört de som trott allra mest, av olika skäl.

Är det inte så att de flesta ”troende” tror mycket mer på en rad andra saker (och personer) än de tror på Gud?

Så vart vill jag då komma med det här? Jo, jag vill slå ett slag för samtalet om Gud. Och det gäller oavsett bekännelse.

När det gäller gudsbekännarna, är det inte dags att antingen erkänna sin brist på gudstro eller också ta tron på allvar? Eller hur tänker ni?

När det gäller gudsförnekarna, finns det inte en risk att en tror att gud försvinner bara för att vi inte pratar om hen? Är det inte viktigt att försöka upptäcka hur århundraden av kyrkokontrollerat samhälle fortfarande färgar vår tillvaro med gudstro även då den går under andra namn?

När det gäller gudsvelarna, är det inte så att ni genom att nöja er med ambivalens gör Gud till just det enda som åtminstone världsreligionernas gud inte kan vara, en privat parentes?

Uppdatering: den här uppmaningen gäller givetvis inte er som pratar mycket och gärna om Gud och som förutsätter att alla vettiga människor tänker eller borde tänka ungefär som er! Om ni skulle lyssna mer och prata mindre så vore världen en trevligare plats.