Om människors oro

Det är nu tydligt att både regeringen, oppositionen och fascisterna vill ta ”människors oro” på allvar, vilket i praktiken betyder ett eskalerat våld för att hålla migranter borta från det territorium som kallas Sverige. Finns det en sådan utbredd oro, vad handlar den om, och är den befogad?

Det jag tycker mig höra är att inte så få faktiskt blir oroliga av att allt fler migranter kommer, även om många samtidigt är bekymrade för den växande radikalnationalismen. Oron verkar framför allt handla om riskerna med en lägre materiell levnadsstandard. Personligen lutar jag åt att detta är befogat. Det gränserna framför allt gör, åtminstone i vår situation idag, är att cementera en enorm global ekonomisk ojämlikhet och skydda de rikaste ländernas ledarposition. Idag går trenden helt uppenbart mot att mer kraft och resurser läggs på att bevaka gränserna. Om vi istället skulle gå i andra riktningen, då lutar jag personligen åt att fler skulle komma, och att det på sikt skulle innebära en reduktion av vårt ekonomiska överflöd.

Den fråga som inte ställs av någon är om detta är önskvärt eller inte. Jag tycker utan tvekan att det skulle vara något väldigt positivt över lag. ”Människors oro” handlar mer specifikt om de/vi rikas oro över att behöva dela med oss av vårt överflöd. De fattiga är oroliga över mat för dagen och sina liv.

Det finns flera skäl till att se en omfördelning som något positivt. Dels finns så klart starka etiska skäl för att verka för en global ekonomisk utjämning. En mer jämlik global resursfördelning skulle rimligen betyda en lägre risk för storskaliga väpnade konflikter, då dessa ofta eller alltid är drivna av en kamp om ekonomiska resurser. Dessutom befinner vi oss i en situation då vi MÅSTE lära oss att leva på en betydligt enklare materiell nivå om inte miljökollapsen ska eskalera på ett sätt som driver människan mot undergång. Det skulle ge oss mer tid och accentuera behovet av en radikal omställning i riktning mot hållbarhet. Det här är kanske den viktigaste frågan i ett längre perspektiv, men ignoreras helt i debatten.

Givetvis behöver vi i så fall också omfördela resurser inom landet för att inte ekonomiskt utsatta grupper i samhället ska drabbas. Tyvärr går trenden även här i motsatt riktning, som alla vet, med privatiseringar, växande klyftor mellan rika och fattiga och en alltmer högervriden ”vänster”.

Etiskt och politiskt vakna och radikala personer bör enligt min mening inte identifiera sig med denna ”människors oro”, utan istället välja att i attityd och handling ställa sig på de fattigas sida. Det är inte alltid enkelt, men det är möjligt!

Det är inte migranterna som är problemet, utan de rika.

IS är inget främmande

Gårdagens Uppdrag Granskning var onekligen djupt obehagligt. Vi förväntas få en stark ”hur är det möjligt”-känsla. En svensk IS-krigare! Så otroligt långt ifrån det svenska samhällets värderingar. Eller? Vad är det som möjliggör fenomenet IS?

-Patriarkat. Könsbeteende utformat så att det finns en stark koppling mellan manlighet och våld.

-Militarism. Stående, väpnade styrkor som en central aspekt av självförsvar.

-Missionerande världsreligion. Budskapet ska spridas och Guds rike utbredas med hot och löften om belöningar och straff efter döden.

-Nationalism och imperialism. Staten ska kontrolleras av ett specifikt folk och utomstående inom territoriet är ett hot. Här finns också en antinationalistisk retorik som tjänar imperialistiska syften.

-Oljekontroll. Tillgången till energi måste säkras för att massamhället ska vara möjligt.

-Högteknologi. Ett djärvt utnyttjande av den modernaste kommunikationsteknologin. Det här är inte en rörelse som vill ”tillbaka till medeltiden”!

Det är svårt att se att IS skulle vara möjligt om något av dessa inslag saknades.

Historien tog inte slut med statskommunismens fall. Den liberaldemokratiska kapitalismen byggd på rasism och kolonialism knakar i fogarna och inbjuder till motstånd. IS aspirerar i konkurrens med andra krafter på platsen som global utmanare. Och till skillnad från Väst så maskeras inte terrorn under humanistiska värderingar. Det är stolta hot och halshuggningar direkt från youtubes predikostolar.

Men det är inget främmande vi ser. Det är ännu en fascistisk rörelse producerad av Systemet. Mer av samma skit.

Så tänker jag i alla fall. Hur tänker du?

Koloniseringen av ”Norrland”

Nyss hemkommen från begravning av min mormor i Lycksele, och med en hel del samtalande med syskon och släkt om släkten, samer, Sápmi och koloniseringen av norra halvan av Sverige, har jag börjat lyssna på Norrlandspoden med Sofia Mirjamsdotter och Po Tidholm. Spännande, trevligt, upplysande och viktigt. Här del 2, om koloniseringen.

(Icke-retoriska) frågor kring attentatet

-Terrorism. Handlar det verkligen om terrorism när det är ett så pass specifikt mål? (Uppdatering, det här formulerades när det ännu bara handlade om Charlie Hebdo, nu framstår det hela i ett delvis annat ljus.) Finns det en poäng med att skilja mellan ideologiskt motiverade massmord och terrorism? Vilken är distinktionen? Varför är det viktigt att kalla det terrorism? I Breivik-fallet var det inte lika självklart, inte heller om USA bombar bröllop i afghanistan. Varför?

-Utlopp för systemkritik. Är IS-vurmen det mest tillgängliga, tydliga och drastiska sättet att tillsammans med andra i någon slags rörelse markera motstånd mot ett kapitalistiskt och rasistiskt samhällssystem? Söker den religiösa fascismen att ta den roll som statskommunismen hade tidigare, innan ”historiens slut”? Behövs det kanske mer, men annorlunda, radikal samhällskritik och extremism istället för mindre?

-Finns det något sätt för vita, kristna västerlänningar att samtidigt göra motstånd både mot religiös och politisk (kvasi)fascism?

(Fotnot 1: med ”fascism” menar jag något i stil med maktorienterad radikal-nationalism. Fotnot 2: har begränsad nättillgång i helgen och kan troligen inte svara på/moderera eventuella kommentarer förrän i början av veckan.)

Aktion mot snuthus i Uppsala

Nedanstående text från Motkraft

I solidaritet med de migranter som förra veckan utvisades till Afghanistan, och med alla andra som jagas, fängslas och utvisas under Reva och Mos Maiorum, genomfördes en aktion mot snuthuset i Uppsala. Meddelanden lämnades med sprayfärg och fasaden täcktes med färgbomber.

Vi vill uppmana alla att fortsätta hjälpa våra medmänniskor som utsätts för statens förtryck, och sabotera polisens och migrationsverkets arbete under de sista dagarna av Mos Maiorum. Men Revaprojektet och utvisningarna kommer inte upphöra så vi måste fortsätta bekämpa statsrasismen tills förvaren är stängda och gränserna öppna.

Död åt nationalstaten och Fort Europa!

/ anonym aktionsgrupp Uppsala

acab2

Blod på vems händer?

Jag läste precis att en tvåbarnspappa som brandskadades vid branden i EU-migranternas läger (som jag skrev om för en knapp månad sedan här) nu är död. Mycket tyder i mitt tycke på att branden var anlagd och att polisen aktivt valt att mörka händelsen. Även kommunen drog sitt strå till stacken genom att skicka dit polisen ett dygn senare för att riva lägret.

Hittills i år har 3 000 flyktingar dött på Medelhavet rapporterar Sveriges Radio. Styrande politiker har nämligen valt att se till att det inte finns några säkra, legala flyktvägar till Sverige och andra EU-länder.

Visst är det systemets fel, och visst är vi alla delaktiga på något sätt, men det är samtidigt specifika maktmänniskor som genom sina beslut och handlingar är upphovet till allt detta massiva, demokratiska våld i en värld där ”alla är lika mycket värda”.

Ibland längtar jag tillbaka till tron på en förbannad, mäktig, dömande Gud som till sist ska ställa oss till svars och skipa rättvisa.

Ibland önskar jag att jag kunde gråta tills ilskan tog slut.

Eld över Babylon.

Om media, poliskritik och antifascister

Den här omfattningen av poliskritik i mainstreammedia känns unik. Nu får vi läsa om Rhode som fick skallen spräckt av batongslag för att han ropade, Mehdi, 50, som blev allvarligt skadad efter att ha blivit påriden och Lukas Moodysson som ger en ingående beskrivning av poliser som beter sig ”som monster”. Samtidigt saknar jag lite grävande journalistik som ställer frågor som ökar förståelsen av det som hänt. De analyser som hörs handlar mest om att polisen som någon slags olycksfall i arbetet kan ha använt övervåld för att bemöta hotet från ondskefulla våldsverkare. Här kommer ett litet batteri frågor som någon borde ställa sig;

-Handlar det här om att polisen tappar kontrollen, eller är det ett taktiskt beslut på högre nivå i förhand att använda massivt våld för att avskräcka motdemonstranter under resten av SVP-veckan?

-Hur gick det till när polisen spärrade av akuten och tog sig rätten att bestämma vilka som skulle få komma in? Är detta förenligt med grundläggande mänskliga rättigheter?

-Är det rimligt att partier som förespråkar etnisk rensning och en nazistisk ideologi ska försvaras med massiva polisinsatser? Hur konstigt är det egentligen att vissa betraktar nazistpropaganda på gator och torg som ett övergrepp som behöver stoppas?

-Hur ser proportionaliteten ut mellan några kastade flaskor och smällare i riktning mot poliser med skyddsutrustning och batongslag som spräcker skallar och hästar som trampar över människor eller pansarbilar som kör hastigt mot eller över oskyddade demonstranter?

-Hur kommer det sig att det finns människor som inte litar på polisen, blir förbannade och/eller maskerar sig? Är det ett ofelbart tecken på ondskefullhet, eller kan det vara ett taktiskt beslut eller spontana infall som bottnar i erfarenheter och är rimliga för att skydda sig själv?

-Var kom uppgiften om antalet skadade ifrån? Och att ingen var allvarligt skadad? Går det ens att veta hur många som blir skadade när vissa kan ha hindrats från eller vara rädda för att söka vård?

-Om det nu användes så mycket farligt våld från demonstranters sida, hur kommer det sig att vi inte hört något om skadade poliser, hästar eller nazister?

-Varför gick polisen ut med oriktiga uppgifter? Finns det något skäl att tro på polisens uppgifter? Vad styrker att den felaktiga informationen rör sig om ett olycksfall i arbetet? Hur vanligt förekommande är det att polisen vinklar eller ljuger om händelser till sin fördel, och hur kommer det sig att media så sällan använder källkritik gentemot polisen?

-Att människor använder svarta block-taktik, kan det finnas någon tanke bakom det, eller är det bara allmän demoniskhet?

-Om det funnits människor med som ogillar polisen per definition, det vill säga anarkister och andra, vad kan det bero på? Kan anarkism möjligen vara en ideologi och inte bara ett skällsord?

Det här är frågor som någon borde ställa. Även om jag själv har vissa gissningar på vissa av frågorna, så kan de väl åtminstone ställas som ett led i en fördjupad förståelse bortom floskler och propaganda. Nazisterna har ju fått utrymme att lägga ut texten i olika intervjuer, vore det inte rimligt att försöka förstå även antifascisterna, både pacifistiska och mer militanta sådana?

Sen tycker jag inte vi ska låta det här avskräcka oss. Men det finns vissa saker som åtminstone jag tror är bra att tänka på för att skydda sig själv mot polisvåld. (Med det absolut inte sagt att den som blir utsatt har sig själv att skylla!!!) Komplettera och korrigera gärna.

Gå aldrig ensam. Ha koll på vad som händer med dina vänner, och se till att du har folk du litar på med dig. Prata inte med polisen. Undvik beteenden som i onödan eskalerar en potentiellt farlig situation. Håll när det är möjligt en säkerhetsmarginal mellan dig själv och polisen. Lyssna på dina känslor, gör bara det du känner dig bekväm med. Var extra försiktig i situationer där snutarna blir upptrissade eller är i närheten av att tappa kontrollen. Lämna legitimationen hemma. Överväg i vilka situationer maskering och liknande kan vara till hjälp, och när det kan förvärra situationen.

Men låt dig inte avskräckas. Inga fascister på våra gator!

Uppdatering: AFA Stockholm skriver ett viktigt, initierat och nyanserat inlägg om detta också här.

Behov av input

Vaknar strax före 06 av bullret från det väldiga stenbrottet i närheten. Kan inte somna om. Tänker på gårdagskvällens skogspromenad och de bägge skogsmaskiner som fäller träd, skadar, dödar och fördriver djur och river upp väldiga sår i marken i närheten av vår favoritgrillplats. Allt under överseende av en prisbelönt skogsvårdare. Hamnar i ett deppigt tankespår, lika djupt och fult som märkena i skogen. Minns det homofoba seminariet som drog hundratals ungdomar på en festival i helgen som gick. Ser framför mig det etablerade fascistparti som hade stuga på stortorget i helgen och dånade ut sitt ”vi tar tillbaka vårt land” under polisbeskydd. Får speciellt dåliga vibbar av två ansikten jag tyckte mig skymta. Känner sorgen från kontakten i slutet av veckan med den stödgrupp för asylsökande som i ett halvår lovat hjälp till en vän som inte får vara här och inte kan skickas iväg, utan att något hänt. Upplever tomhet när jag tänker på den frikyrkliga välgörenhetsorganisation som inte längre tycks kunna acceptera en pacifist och poliskritiker som volontär. Grunnar på planeringsmötet härom dagen då en kommande aktion fick ställas in på grund av att människor inte har tid, mod och intresse. Skymtar inre bilder av fattiga människor med utsträckta händer som tycks få allt mindre i sina skålar.

Och allt detta är bara saker jag själv personligen stött på. Vad jag hör på nyheterna har jag inte ens nämnt. Och kanske framför allt har jag inte nämnt vad jag inte hör, att mycket tyder på att vi befinner oss i en situation där inte bara ett oöverblickbart antal djur- och växtarter utplånas, utan kanske också människan som art.

Visst finns det oerhört mycket glädje, skönhet, gemenskap och frihetslängtan. Jag ser det, men jag har verkligen svårt att se att det svarar upp mot den situation vi befinner oss i.

Så hjälp mig här. Finns det några seriösa tecken på ett uppvaknande, mot förtryck och förstörelse och för kärleken och vördnaden för livet? Eller om allt går åt helvete, om generationen efter oss kommer åldras i en värld som går under, kan en då behålla en passion för motstånd och en känsla av glädje och mening detta till trots? Och i så fall hur? Länge har jag trott att jag visste en del om detta, men även på detta känner jag mig ibland alltmer osäker.
(Rubriken har ändrats/tonats ned 17/8)

Ibland tänker jag att svaret är ett annat än frågan. Att den hårdhet jag upplever i systemet och den passivitet jag tycker mig se hos människor beror på någon skada jag har som gör att jag i grunden missuppfattat hur tillvaron är beskaffad. Visa mig i så fall hur en sådan som jag kan lämna stigarna och ta sig till den breda vägen.

”Inga fascister” – om yttrandefrihet och etnisk rensning

I samband med SD:s torgmöte i Örebro i torsdags, greps en aktivist misstänkt för ”hets mot folkgrupp” efter att ha hängt upp en banderoll med texten ”Inga fascister i Örebro”. Snutens kommunikationschef Mats Nylén förstår uppenbarligen inte att spökena drar löje över sig själva (oops, nu kanske jag blir gripen för hets mot folkgrupp…), utan förklarar (sanningsenligt) att detta handlar om ”normalt polisarbete”. Det är väl ungefär som att omhändertagna personer blev märkta på sina kroppar med spritpennsritade nummer. Lite dåliga vibbar av den grejen på en antifascistisk demo…

Efter torsdagen har jag diskuterat SD:s yttrandefrihet med ett antal personer. I viss mån förstår jag denna vurm för yttrandefriheten, även om det känns lite lustigt att det är just de personer som blivit inlåsta och bortförda när de uttryckte sin uppfattning som kritiseras för att de hotar yttrandefriheten. Diskussionen om yttrandefrihet och demokrati har ju också aktualiserats då Skolverket och JK kritiserat skolor som inte tillåter nazistisk propaganda i skolans lokaler.

Så här ser jag på saken. Om jag möter en person som i ett samtal med mig uttrycker fascistiska åsikter, vilket faktiskt händer titt som tätt, så försöker jag att lyssna, samtala, övertyga och lära mig något i och av detta möte. Jag tar inte fram Vuvuzelan och tutar och jag slår inte personen på käften. Samtidigt tycker jag det är bra att försöka stoppa SD, Svenskarnas parti, EDL och andra fascister från att offentligt sprida sin propaganda. Vända ryggen till känns ok, det är i alla fall bättre än att sitta hemma. Att störa är bättre, gärna kreativt, och att blockera det hela så det inte blir någon fascistpropaganda, eller förstöra fascistisk reklam är ännu bättre. Så hur hänger det här ihop, och hur kommer yttrandefriheten in i bilden?

Som jag ser det är fascism ett strukturellt hot om etnisk rensning. Detta drabbar konkreta personer, dels direkt genom att människor känner sig hotade, och dels genom att det driver den redan förtryckande migrationspolitiken och den befintliga vardagsrasismen i ännu destruktivare riktning. Fascism är därför mer än en åsikt, den är, när den framförs inför människor som den dissar, ett konkret våldshot. Därför är det inte ok i min bok att organisera sig fascistiskt eller sprida fascistisk propaganda. Det bör stoppas, oavsett vad lagen säger.

Att människor däremot tror att det kommer att bli fler jobb, bostäder och bättre ekonomi för ”svenskar” om invandringen minskar, är något jag kan diskutera. Då brukar jag säga något i stil med att det är de rika (de ekonomiska klyftorna) som är problemet, inte invandrarna. Det finns inget som tyder på att en minskad invandring skulle innebära mindre ekonomiska klyftor. Sverige är ett av världens rikaste länder, problemet är inte att resurserna saknas utan att de fördelas skevt. Att en person kan bo på en herrgård eller tjäna 10 miljoner kronor i månaden och en annan på en offentlig toalett och ha 1500 kronor i månadsinkomst är inte invandrarnas fel. Istället vore det önskvärt och mer vunnet om marginaliserade grupper visade mer solidaritet med varandra i kampen mot makten och rikedomen.

På liknande sätt tycker jag en kan tackla vardagsrasistiska situationer. Om någon vill samtala om invandringspolitik, eller om sina egna rädslor inför fattigdom eller förakt för människor som inte lever upp till vithetsnormen, då är det inkännande samtalet i regel en god väg att gå. Och här handlar det inte om att omvända rasister. Rasismen finns i oss alla, eftersom den trycks på oss från systemet. Om någon däremot fäller en rasistisk kommentar eller angriper någon verbalt för att denna inte uppfattas som tillräckligt vit, då handlar det om att säga ifrån. En sådan situation är inte ett tillfälle att i yttrandefrihetens namn föra ett samtal om huruvida mindre vita människor förtjänar att tryckas ned eller ej.

Så där ja. Kan vi därmed komma överens om att ses på gatorna nästa gång fascisterna är där? Inga fascister på våra gator!

(PS I Örebro genomfördes aktionen Väckarklockor mot fascism. Kopiera gärna det här enkla med potentiellt slagkraftiga konceptet.)

Insändare om våldsbejakande extremism

från NA 19/5

 

Det talas allt oftare om ”våldsbejakande extremism”, och genom Uppdrag Granskning (7/5) hamnade det antifascistiska våldet i fokus.  

Låt oss nu lyfta blicken en aning.                                                                                   

Från Sverige utvisas årligen tiotusentals ickesvenskar. De som inte samarbetar blir förföljda, fängslade, hotade och/eller misshandlade. Deras öde efter deportationen följs inte upp.                                               

Sverige är en av de absolut flitigaste vapenexportörerna, beräknat per capita, och säljer febrilt till både diktaturer och krigförande länder.                       

Vi ser vidare hur storföretag gör miljardvinster på varor och tjänster vilkas produktion bygger på att fattiga människor hålls nere och tvingas arbeta under inte sällan vidriga förhållanden, samtidigt som just detta system hotar otaliga arters fortlevnad, inklusive människans, samt planetens ekosystem.           

Miljoner djur, som är lika mycket kännande individer som våra hundar och katter, hålls inburade, plågas och dödas huvudsakligen för vinstmaximering och för att tillgodose våra smakpreferenser och matvanor.                                               

Vi kan också se beväpnade styrkor som patrullerar våra gator och kontrollerar att alla sköter sig. I synnerhet redan marginaliserade människor har ögonen på sig. De som inte lyder blir hotade, slagna, inlåsta eller i värsta fall dödade.

Dessutom får fascister som förespråkar (mer) etnisk rensning och vill se (mer) våld mot utsatta grupper sprida sin propaganda på gator under skydd av polismakten och i beslutsfattande församlingar.

Samtidigt vet vi (väl?) att människan levt den förkrossande delen av sin historia utan nationalstater, militär, kapitalism, djurhållning, polis och fascism.           

Så ja, gärna prata om och granska våld, våldshot och extremism. Men gärna då, tycker jag, med lite mindre självgodhet och med en lite mindre insnöad attityd.

(se också bloggpost, diskussion och min kommentarKristen Underjord för en mer utförlig behandling av ämnet)